Helvetespassagen; Säve – Stansted

IMG_0765Ta två flygfält. Subventionera dem med skattepengar. Vid en viss ekonomisk tröskel dyker lågprisbolagen upp, och vips är det billigare att åka Göteborg – London än vad det är att åka tåg till Stockholm. Det är till och med halva priset om man lyckas undvika avgifterna hos lågprisbolagens hemsidor från förra decenniet.

Det sista reguljärflyget kommer nog vara ett lågprisflyg. De bjuder nämligen på en form av arbetslinje som har fordistisk precision, och en hemsida som lite oskyldigt ser tio år gammal, men som lyckas minimera personal på ett ytterst effektivt sätt.

Detta är varken en klagan eller en hyllning, snarare är det en liten mikrostudie i flygbranschens rationaliteter. I jämförelse med andra flygbolag intar lågprisbolagen nämligen en minutiös, men ändå fundamental skillnad, som har ekonomiska, psykologiska och sociologiska konsekvenser (det känns bra att säga så, för då låter det som om min bloggpost skulle ha en mening).

Piloten ber dig inte bara om uppmärksamhet, utan kräver (citat) ”complete attention and silence for the safety demonstration”. Ingen annanstans blir man ombedd att hålla tyst, det händer bara på lågprisbolagen. Därefter följer den förinspelade demonstrationen. Människor lyder givetvis, och en röst som låter som en robot kan svepa över lågprisresenärerna. De vill egentligen prata och skratta och bre ut sina tidningar över kabinen, men de lyder ändå piloten. Eurotrash. Att flyga är serious business, fast vi har lite underhållning till dig på vägen.

Arbetslinjen fortsätter. ”Fasten seat-belt” är tänd mycket längre än på andra flygbolag. Den nyttjas effektivt för att hålla gången fri från passagerare medan personalen hetssäljer tidningar som annars brukar vara ”gratis”. En eurodollar styck, typ. De tar alla valutor. Alla kort.

Man beställer en drink. Hetsen börjar ta på nerverna. Givetvis kan man beställa en drink, fast man får alltid två för en. Dubbelt så mycket. Men i plastpåsar.
IMG_0768Telefonen i flight mode. Inredningen är illgul och mörkblå, som om vakenhetens politik skulle råda. Folk pratar om priser, hela tiden om priser, somna inte nu för växelkursen är jävligt viktig. En miniatyrflaska rödvin kostar så mycket, ett paket chips så mycket. I högtalarna upprepas reklam om hur mycket saker kostar. Det är viktigt, för Europas resenärer bryr sig om det. Det är på tal, och minst lika viktigt som vädret.

Den diametrala motsatsen till lågprisflygen är en annan linje; Göteborg – München, från den ”riktiga” flygplatsen landvetter. I München tillverkas typ hälften av komponenterna i Saab/Volvo/Ericssons produkter (en ovetenskaplig uppskattning). Det är en nationell angelägenhet att vi kan åka till München, men det sägs att det inte finns något att se i Ruhr-området (alla som säger så har givetvis fel). Det är en säkerhetspolitisk angelägenhet. Så därför går det ett litet och svindyrt plan direkt till München. Jag flög med det en gång, på väg till en konferens i Aachen. Planet var halvfullt, ”it’s because of the crisis man”. Tyska och svenska män. Breda säten och gratis sprit. Tystnad i kabinen medan alla läste financial times.

Europa sammanbinds dock inte bara av våra finansiella flöden, utan av lågprisbolag som fraktar köttkroppar. Bredvid mig sitter gymnasiekids, pensionärer, eurotrash, men även en och annan småföretagare. Exceldokument i laptops. På något sätt ser de mera stressade ut än på Lufthansa. De gör sistaminutenändringar i kvartalsrapporterna. Anything goes, because it is almost for free.

Man känner ändligheten när man landar på Stansted. Det är bara temporärt. Heltäckningsmattan från åttiotalet kan ligga kvar. Konstant ombyggnad. Allt för att optimera för nästa bolag, som ersätter det andra som gått i konkurs. Jag flög en gång Norwegian, ett annat lågprisbolag, till Dubai. Arbetslinjen föreskrev att det skulle landa på den gamla flygplatsen. Det var befriande. Man slapp lite shopping mall till en början och hamnade på samma ställe som Pakistan Airlines, Singapore Airlines och Air India. En kort sekund kände man en kort solidaritet med gästarbetarna, som utgör mer än 90% av befolkningen i Förenade Arabemiraten. Tills man kom till tullen. Schengen and EU residents… please go to the gräddfilen, then straight to the shopping mall. Peace in the middle east.

Flygvärden ropar ut att man nu kan köpa rökfria ciggaretter. De finns i två olika smaker och innehåller ett visst antal milligram nikotin. Den orala fasens ekonomi. Lungor som brinner av abstinens. Den borgerliga avhållsamheten är avskaffad och kvar finns trehundra munnar som man kan stoppa saker i. För det är ju semester nu, eller hur? Då kan man ju kosta på sig! Eller så är det jävligt jobbigt. Ett förhållande som har pajat, ett arbetsvisum som har gått ut. Dags att gå vidare. Kanske ska man spela på det där lottot som de ropar ut i högtalarna. Vem vet, kanske kan man vinna och bli lycklig?

Det regnar i London. Britterna är röda. De har varit i Hurghada, Kanarieöarna, kanske Ibiza. De där resmålen som funkar med mid-rangeflygplan. Inte för långt, men ändå utanför Europa. External market, evig sol. Heltäckningsmattan är fortfarande fuktig från maskinen som har tvättat den. I kön till passkontrollen får man lära sig att den brittiska tullen stoppade 210 000 ”illegala invandrare” genom att vara tränade i att känna igen ”utlänningar” och genom de rigorösa elektroniska system som finns för att göra bakgrundskoll på resenärerna.

Flygbussen går snabbare än tåget. Visionen om helhetssytemet funkade inte. Snabbtågen är dömda att dö, eftersom de utgår från tanken om att man kan beräkna en trafikström, och sedan bygga hårt i stål och betong för att motsvara efterfrågan. Sen kom askan. Ur molnet reser sig bussarna och lågprisflygbolagen först. Som råttor i regnet.

5 reaktioner till “Helvetespassagen; Säve – Stansted”

  1. ”Lungor som brinner av abstinens. Ändlighet. britterna är röda.”
    vackert. du skriver så kallt och klart och reduktionistiskt. ”som råttor i regnet” – en allusion på Blade runner? <3 cyberpunk helt klart iallafall.

  2. väldigt fint reportage, det här gillar jag. applåder! tips på stilmässigt helt jävla perfekta texter i liknande genre fast mindre politiskt-filosofiska och kanske mer neurotiska: david foster wallace:s uppsatser, speciellt hans reseskildringar (a supposedly fun thing I’ll never do again, getting away from pretty much being away from it all, consider the lobster). har du några tips?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.