Hatebook

Internet är fantastiskt på det sättet att man för det mesta inte bara kan välja mellan en massa saker, utan lika mycket för att man kan välja bort, alltså skapa urval. Till denna regel finns ett undantag som jag hatar.

Jag hatar Facebook.

Inte på grund av dess politiska ekonomi. Att människor investerar sin fria tid i att arbeta för Facebook, genom att fylla deras databanker med personliga uppggifter, där varje statusrad är profit, varje variabel ytterligare ett segment, detta stör mig inte alls. Jag har absolut inget emot att människor arbetar gratis på sin fritid, eller på sin arbetstid. Att Kommunistiska Partiet har en grupp med 372 medlemmar är troligtvis ett skämt, for the lulz.

Jag hatar inte heller Facebook för att det skulle ”bryta mot integriteten”. Visst är det så att det på amerikanska servrar finns fler detaljer om mig själv än vad FRA troligtvis någonsin kommer lyckas samla in. Visst är det så att dessa uppgifter luktar Guantanamo Bay och NSA, och troligtvis säljs vidare till högstbjudande. Men det stör mig knappt alls.

Nej, anledningen av att jag hatar Facebook är dess existentiella karaktär av Hatebook. Dess hatproduktion har fått mig att hata, och det är dags att göra slut på detta en gång för alla för att inte orsakar mera sorg än vad som redan är fallet.

Det finns ingen mellanmänsklig kärlek i detta monstruösa community. Istället produceras småaktig nyfikenhet, nätverkskåta karriärister och en och annan misslyckad kulturförening som varvar medlemmar till ytterligare en meningslös fan page.

Inte nog med detta är Facebook drabbat av en demokratisk nihilism där man förväntas ta ansvar för att samhället hänger samman på något skumt jävla sosseintegrationssätt. Varje gång jag har yttrat kritik i statusraden mot Hatebook, även de som konstruktivt har föreslagit andra former av socialt umgänge, så har snabbt folk flockats och skrivit ”elitist” eller ”vad är det nu för fel på något som alla har”, eller ”vi som inte är så bra på data tycker faktiskt att fejsbook är bra”…

Felet med Facebook är just att alla har det, och att människor förvandlas till hatiska småstadsmänniskor på grund av den panspektriska maskintriumf som detta community har lyckats rulla ut över miljoner användare. Trots att vi alla sysslar med socialt urval i vår vardag, genom att vi går på vissa gator, restauranger, arbetsplatser, föreningar etc. är det inte tillåtet att tala om detta på the facebook hate machine. Facebook är alldeles för realistiskt för att sociala gemenskaper ska kunna formeras.

I denna sörja av total överkodning av det sociala uppstår de mest perversa former av nätnihilism. Så kallade ”causes” samlar massorna i hundratusental trots att massamhället har borde ha upphört i och med internets mångfald. När man vaknar på morgonen handlar det om gatuvåldet, lagom till lunch om sälarna och vid kvällskvisten har ett antal grymma diktaturer bockats för. Inte för att någon har en chans att tänka mer än fem minuter på varje grymhet som man nu snabbt kan peka-och-klicka sig fram till, utan i huvudsak för att den sociala pressen och den mellanmänskliga övervakningen gör att någon vet om jag klickar nej tack. Någon kan kontrollera så att jag verkligen bryr mig om den klubbade sälen, och i sann moralistisk anda gäller det att snabbt klicka så att ingen märker något.

Jag har aldrig sett detta drag hos människor utanför Facebook. Hatebook multiplicerar det småaktiga fördömandet, ibland bara genom den blick som apparaten producerar.

För det andra motverkar Facebook den så behövliga varaglömskan. Människor från högstadiet blir snabbt tiotals i friendslistan. Inte för att man har något att säga varandra, utan för att Facebook sakta skördar ytterligare offer i telefonbokskatalogen internet. Med människor från gymnasiet kanske man till och med har en eller annan krystad minnesepisod att snacka om, men när den obligatoriska wall-postningen ”vad gör du nuförtiden?” kommer, finns det ingen återvändo längre. Det som av funktionella orsaker glömts någonstans i hjärnans lägre delar av minnet väcks åter till liv, som forcerade mardrömmar en regnig novembernatt

När jag tidigare har skrivit om Facebook här har det varit i termer av ångest, tillvaro, och facebookianism. Missförstå mig rätt – Facebook som fenomen har tvingat oss att tänka rätt i första led om internet. Det har på ett brutalt sätt uppenbarats för oss alla att det som händer på nätet inte är mindre verkligt än det som händer i köttvärlden. Så långt är allt väl. Men det är inget värdigt real life att leva på Facebook.

Mitt finaste och samtidigt mest skrämmande minne från Facebook inträffade i december 2008 när Rasmus skapade gruppen Petition to make ”becomes” the new mandatory verb in the Facebook status.

As you may know, some users put pressure on Facebook to remove the mandatory ”is” from the Facebook status, and at December 13th they succeeded.

What these people didn’t get was that the whole point of the ”is” was how it forced people to circumvent it in creative ways. A fully ”free” status field is a less meaningful status field. Mandatory verbs rule, OK?

However, we’re bored of being. Let’s try another verb than ”is”. Let’s try BECOMING!

Uppropet, som skapades for the lulz och som ett nätforskningsexperiment, genererade 34 medlemmar. Ingen verkade sympatisera ens med en räffling på två bokstäver, än mindre än med verbet ”blivande”. Kanske har det med att göra att Facebook i huvudsak är konservativt. Det skapar inget, det bara bevarar och memorerar det som redan finns.

Jag sympatiserar fortfarande med det strikt instrumentella användandet av hatebook. Att medelst mikrotaktik och hacking skills nyttja Facebooks databaser i strategiska syften är helt okej. Jag kan väl till och med sympatisera med Facebook som reklamplats för den individbaserade marketingekonomin, där uppvisandet av ett socialt nätverk ger cash i fickan. Även om det finns ett äcklande förnedringsmoment i att bli utsatt för det själv.

Man skulle kunna tänka sig att internet för det mesta påverkar oss på så sätt att vi blir mera decentraliserade, kan ingå i allt fler sammanhang och gemenskaper, och får allt fler möjligheter. Så är inte fallet med Hatebook. Hatebook är en despotisk regim som bygger på alla de makthierarkier som vi så länge har velat krossa eller lämna bakom oss. Facebook upprättar en trädstruktur i det sociala, en hierarkisk ordning där ANSIKTET står i fokus. Ditt ansikte! Din inidivid! Din inordning under Fadern, Mästaren och den Heliga ande – Din tillhörighet till en jävla grupp där du har givit upp ditt deltagande, din agens, till förmån för the master signifier och en multi-million d(h)atabase. Kopplingen mellan denna form av samvaro teckas redan före internet av Deleuze & Guattari:

This excessively hasty overview is applicable not only to the imperial despotic regime but to all subjected, arborescent, hierarchical, centered groups: political parties, literary movements, psychoanalytic associations, families, conjugal units, etc. The photo, faciality, redundancy, signifiance, and interpretation are at work everywhere (ATP 118).

Jag älskar mina vänner. Facebook producerar hat. Jag lämnar det sjunkande skeppet innan det är för sent.

(Encyclopedia Dramatica har en artikel om Facebook som är intressant, men kan anses stötande för många. Varning utfärdad.)

flattr this!

40 reaktion på “Hatebook”

  1. Mina vänner blev provocerade när jag GJORDE ett konto. Jag var liksom deras principfasta tönt som hade koll på hur man borde göra, och så gick jag och var lika dålig som dem.

  2. Du är så bra på att hitta och kombinera orden som stämmer på mina egna känslor. Tycker f-book väl motsvarar det som händer om man låter mob rules råda.

    Tack även för ordet d(h)atabas. :)

    /E

  3. Det föreslogs i radio, men som idé betraktad är den en nyttig hjärnövning. Varför inte bygga en äkta Hatebook? Fungerar som Facebook, men du markerar istället vilka du hatar, du kan ogilla och statusraden börjar med ord som ”jag väljer att inte…” eller ”jag hatar…” och du markerar de grupper du aldrig skulle tänka dig att gå med i. Du får inte förslag på vänner, utan snarare blir du informerad om vilka som hatar samma personer och företeelser som du gör.
    Vem vet? Kanske bara möjligheten att få ur sig sin frustration skulle vara nyttig för individerna och till och med göra att vissa troll hittar sin plats i livet.

  4. ”Det goda & det onda i världen liknar sådana trompe l’oeil som gäckar & bedrar vårt öga men inget annat är än ett stycke målad duk.”

    ”Karuseller, dans, allehanda spektakel till häst & fots har en gemensam fördel: de håller ungdomen alert, får dem att klokt använda sin tid, skänker kraft & hälsa, uppmuntrar till sund inbördes tävlan & gör de unga i stånd till de mest oanade storverk.”

    ”Att göra något dåligt är rentav bättre än att inte göra något alls.”

    ”En vän som kräver mer än tillbörligt bör avvisas med bestämdhet utan att vänskapen för den skull naggas i kanten. Av detta bör vännen lära vad verklig vänskap är.”

    [Drottning Kristinas Tänkespråk: ”Ädla och djärva känslor”. W&W 1999]

  5. Word! Du sätter verkligen ORD, Chris, på känslan som sakta smugit sig in hos många – så till den grad att folk nu säger sig drömma FB-relaterade mardrömmar om nätterna…

  6. C Magnus: Spännande idé. Jag tror dock att det småaktiga hatet på facebook i huvudsak borde bekämpas, gärna genom chocker. Kanske är finns det en poäng med att släppa ut det i sin fulla nakenhet i ett forum där alla är med på det… fast sådana siter finns nog iofs redan.

    Maria: Jag är inte helt säker på om jag kopplar citaten till ämnet, även om de säkert är relaterade på något sätt…

    evelina: Jo, min sågning av facebook är menad i all välmening, som en terapi. om jag lyckas med det är en annan femma. men jag tror att en rad element gör oss större skada än nytta…

  7. Det kusligaste är att man förväntas definiera och fastställa relationen till alla sina bekantskaper, när dessa egentligen kanske utgörs just av sin tvetydighet och luddighet. Att göra alla dessa relationer explicita (detta är en ”vän”, detta är en ”arbetskamrat”, detta är en ”älskare”, etc.) bidrar enligt min erfarenhet till att bryta ner dem och skapa osämja.

  8. Jag kan inte hålla med mer. Otroligt skönt att läsa om facebookhatet jag känt sen jag lärde mig om dess existens. Visst, jag har hängt på communities förr, men det var mest en oskyldig grej att skriva till tjejer genom, men facebook är ett socialt fenomen som skapar problem som inte existerar i huvudet på dess användare. Och påverkar deras liv negativt på grund av misstag, och hur de inte förstår databasens egentliga kraft, något som man hör om till och från hela tiden.

    Jag är helt och fullt övertygad om att Facebook är djävulen digitaliserad, och kommer aldrig att ansluta mig till något liknande nätverk. Precis som jag på samma sätt ber alla mina vänner att aldrig lägga upp bilder på mig på deras facebooksidor.

  9. 90% av mina vänner skickade mig omedelbart till det här inlägget på tre sekunder eftersom de vet att jag sitter och ristar in mitt hat till Facebook™ med rakblad i låren.

    Men jag fattar faktiskt ingenting. Artikeln verkar mest vara till för de som redan har ett konto på den där mabla fejan och det har jag aldrig haft.

    Jag tycker att det hela är ganska enkelt. Ingen Facebook™ på våra gator!
    Det verkar som om alla i min klass har konto på Facebook™ och att man mer eller mindre måste ha det för att följa med i diskussionerna och samarbetet i klassen. Jag blir en social paria, de vänder bort blicken när de ser mina ögon, som om min make hade dött eller något;lika ohjälpbar och tragisk är min frånvaro från fejan.

    Sen allt »orginellt« snack om Hatebook och andra sociala strukturer och mönster—ja, ni får faktiskt skylla er själva. Det är bra att ni slutar på den där ruttna skorven och snart kan jag pissa på Mark Suckenbergs övergivna grav.

  10. Mycket intressant alltihop, men jag upplever inte alls att Facebook producerar hat eller småaktighet i den delmängd av nätverket där jag ingår. Möjligen beror det på att ”mitt” FB består av väldigt hänsynsfulla och kloka människor i åldern 18 till 78, och att inte så många av dem känner varandra eller bor ens i samma världsdel?

    OK, jag ser ju i flödet att en del av vännerna får ”roliga” kommentarer från folk i sina egna kretsar, men detta verkar då vara från folk som träffas ofta i andra sammanhang och har en jargong av det slaget. Då har det ju inget med FB att göra. Folk är sådana. Skyll på dokusåporna i stället. Eller skolan. Eller medelklassen. ”Hatet” uppstår där den sociala kontrollen inte är tillräcklig, dvs där gruppen är för homogen och isolerad och man inte är rädd för vad utomstående tycker. Adda mormödrar, arbetsgivare och tilltänkta svärföräldrar, så blir busarna mera civiliserade.

    Jag tänker att FB är bra för att ”alla är där”. Verkligen alla. Från en halvtimme gamla bebisar som taggas på foton av de stolta föräldrarna, till gamlingarna som håller kontakt med avlägsna vänner och unga släktingar. Det är en bra möjlighet för att skapa en gemenskap kring dessa pågående digitala livsberättelser, och en möjlighet att kunna diskutera med *vem som helst* kring erfarenheten i FB:s form av vad internet, integritet, vänskap, egoism, altruism, social kontroll, individualitet och tusen andra grejer kan vara för något!

  11. Jag har nu startat Facebookgruppen ”Vi som hatar Facebook”. Bjud in alla ni känner, nu ska vi ta ner eländet en gång för alla!

  12. Jag undrar om det verkligen är facebook du hatar så mycket som delar av mänskligheten och/eller den mänskliga naturen…

    visst finns det dåliga för att inte säga vidriga delar av facebook och visst finns det saker och personer där som manar till det värsta i oss (och dessutom finns det mycket bra och saker som talar till det goda i oss), men det finns väl överallt tex i ett vanligt fikarum: http://scriptorium.se/josh/2008/10/19/fikarum/

  13. Maria: Givetvis har vi alla olika upplevelser av facebook. Det intressanta är hur ett tekniskt medium förändrar/intensifierar/förflyttar social samvaro och vilka konsekvenser detta får. Att jag fototaggas av tio personer efter en fest, data som blir tillgänliga för mina 350 vänner på FB, är ett helt nytt sätt för hat och kärlek att kunna kanaliseras.

    Sandra: Det är svårt att ta bort sig från facebook. Tror du får googla och ev. skriva brev. De håller nog kvar vid dina data så länge de kan…

    Sven: Jag är inte säker på att facebook ska bekämpas eller hatas (även om jag råkar göra det). Det viktigaste tror jag är att vi förstår och lär oss av facebook.

    Björn: Som jag skrev ovan till Maria, så är det givetvis så att FB förhåller sig till andra former av social samvaro. Dock tror jag att det sker något mer/annat med vår sociala utblick när våra relationer digitaliseras och görs synliga på ett nytt sätt. Facebook ger både mer information än ett fikarum, om ex. var man har varit, vem som är ens vänner etc. samtidigt som det ger mindre information, ex. röst, ansiktsuttryck etc.

  14. Fb intensifierar mycket riktigt produktionen av det sociala – och det kan naturligtvis vara ett problem. För någon som mig är det dock en räddning: Jag umgås normalt sett inte med folk, har inga vänner där jag bor, jag går oftast själv (eller snarare med datan) ut på krogen och dricker öl, etc. För mig är intensifieringen av produktionen av det sociala en nödvändighet för att jag ska ha något socialt i mitt liv öht, utöver alla ”tvångsrelationer” till arbetskamrater etc, och de nära relationerna till min fru och min son.

    En sak som tydligare måste in i analysen tror jag är hur Fb fungerar som ett register som plockar upp bara vissa aspekter av det sociala och intensifierar dem. När man joinar en cause så joinar man egentligen bara den (alls inte oviktiga!) sociala delen av att engagera sig i en cause. När man går med i en grupp (en förening, arbetsplats, ett kompisgäng, en fanclub – vad som) så går man bara med i den sociala delen av att vara med i gruppen.

    Eller egentligen kan man ju inte säga så, för det finns naturligtvis inte några klara gränser mellan det sociala och det icke-sociala. Poängen är mest att Fb filtrerar, det är ett register som plockar upp vissa aspekter av vårt umgänge med varandra och intenisfierar dem – och förvränger därmed proportionerna.

    Utan Fb hade min relation till dig, Chris, och några vänner som vi har mellan oss, varit mycket mindre social. Den socialitet som har producerats oss emellan, har producerats inte minst på Fb (först nu i höst afk), som intensifieringen av en kommunikativ aspekt som sätts på undantag i bloggforumet exempelvis (även om det inte är obefintligt här). Dessutom var det DU som drog in mig på Fb för ett par år sedan! :-)

  15. Jag tycker FB har förändrats rätt mycket under tiden jag har varit medlem. I början var det mycket fokus på att man skulle definiera relationer och beskriva varandra – till och med rena mobbningsapplikationer där man skulle ranka sina vänner eller offentligt slå fast vem av Stina och Klara som är snyggast.

    Men jag tycker att mycket av det där (bland annat beroende på designval, men också på en större mognad inför konsekvenserna av ett sånt stort och allmänt community) har försvunnit till förmån för mer interaktion kring statusraderna, vilket är mer sympatiskt. Gillar även ”gilla”-funktionen som i all sin trubbighet ändå sprider positiva känslor. Statusradsfokuseringens (twitteriseringen) baksida är väl att det blir mer och mer skryt om häftiga liv.

    Något av det mest positiva och intressanta med FB är väl annars att det blivit mycket lättare att locka en publik till en poesiuppläsning i Midsommarkransen.

  16. Marcus: Jag instämmer i det mesta du säger, och hoppas att jag drog in dig i något bra :D

    Jag är en stor fan av nätgemenskaper. Nästan alla mina vänner har jag kontakt med dagligen över IRC främst, och andra communities och kanaler i andra hand. De flesta av mina vänner är dock hardcore internauter i den bemärkelse att de har använt sig av digitalt medierade gemenskaper sen pre-1999.

    Vad facebook gör är oerhört viktigt i näthistorien. Den länkar på bred front samman en oerhört mängd människor i ett proprietärt och panspektriskt socialt experiment. Funktioner som för några år sedan var teknologiska maskintriumfer är idag vardagliga funktioner för människor.

    Vad som produceras i FB är en form av närhet, men den sker i sådant överflöd att vad som blir exklusivt, eller snarare, vad som skapar värde är produktionen av distans och produktionen av kvalititativ närvaro.

    Så, när vi träffas AFK i Jönköping eller Götet, ser jag resultatet av en postdigital gemenskap som har ett oerhört stort värde. Det är detta som är den goda socialiteten. Samtidigt är exklusiviteten av InternetNoll en utestängning av det brus som omger fb.

    Facebook devalverar på så sätt sociala möten. 350 personer kan tagga mig i en bild, men det förvandlas bara till en värdelös ström av data.

    I detta överflöd blir det ett socialt ansvar att välja sin exklusivitet, vars främsta intensifiering är InternetNoll. Annars drabbas man av panspektronnihilismen av det sociala, vars yttersta punkt är superdatorn hos FRA.

  17. Chris: No worries! Jag är nöjd med mitt Facebookande. Men så är jag också restriktiv i hur jag använder det och slipper den där canceruösa utvecklingen… Jag har bara 20 kontakter (generellt sett på geografiskt lite större avstånd), jag tackar konsekvent nej till gamla klasskamrater, jobbarkompisar – jag har till och med tackat nej till min fru! -, jag ”nätverkar” inte genom fb, jag tackar konsekvent nej till inbjudningar i grupper och causes – men uppskattar inbjudningar till events, möjligheter till postdigital gemenskap, även om jag alltför sällan har möjlighet att delta.

    Ja, det är en framgångsstrategi för mig, men den lär inte passa alla… Nå, om 15 år, när ingen längre är intresserad av att fiska i databaserna, när en mer medveten och förutseende omstart är möjlig, och ett nostalgiskt skimmer har svept in över alltihop: Vi ses på fejjan?

  18. Jonas: Eventfunktionen är mycket bra. Jag hoppas att någon gör en öppen lösning för dessa så att folk utanför facebook territories kan hålla sig uppdaterade. (finns kanske redan)

    Marcus: Yes. Jag tror din strategi är helt rätt. När jag började med Facebook för typ två år sedan körde jag med principen om överaffirmering, dels rent experimentellt, och dels för att det var så man gjorde då :)

    Överaffirmeringen ledde till implosionen och det cancerogena. Vilket var lärorikt. Social närvaro in finitum.

    Nej, vi syns inte på Facebook. Men på tusen andra ställen på internet, det lovar jag. Mitt slagord är ju fortfarande pluralism=monism. Det finns ingen anledning att reparera det som har gått sönder, bara att finna nya lösningar :D

  19. Orkar du utveckla lite kring vad du menar med ”…människor förvandlas till hatiska småstadsmänniskor”

    Och ”Jag har aldrig sett detta drag hos människor utanför Facebook. Hatebook multiplicerar det småaktiga fördömandet”

    Hmmm…min politiska erfarenhet (som visserligen inte är väldigt gedigen) när det kommer till vad folk säger och tycker är att detta förekommer väldigt ofta även utanför facebook; Man blir ofta chokerad av att höra hur många människor resonerar – det är lätt att bli desillusionerad och tappa tron på mänskligheten i sådana fall…Detta skiljer sig inte så mycket från de mekanismer som verkar vid anonyma kommentarer på bloggar och forum…

  20. Heiti: Facebook gör många saker med det sociala. Det småaktiga uppträder i en kombination av övervakning av varandra som inte tidigare var möjlig. Facebook skapar ett huvudkvarter för social information främst via statusuppdateringen. I AFKet är det sociala ofta insvept i repressiv artighet, och den fysiska närvaron gör att människor undvika att bete sig på vissa sätt. På facebook upplöses detta. Att man dessutom sitter med så mycket data i sina händer blir då ofta fail.

    Överaffirmeringen bestod i att jag tackade ja till alla friend requests, vilket snabbt ledde till att jag hade över 300 vänner. Dock umgås jag inte med dessa till vardags eller till näts på annat sätt än genom FB, vilket gjorde att närkontakten i sin slutända blev på tok för kvävande. Detta är inget jag vill generalisera utanför min egen erfarenhet, även om vissa säkert känner igen fenomenet.

    Dock är jag ändå nöjd med det som ett experiment, och lärdomarna av mitt #fail har varit givande.

  21. Facebook™ ägs av ett privatföretag med vinstintresse; det är helt absurt att det har blivit ett »must-have« medium som »alla är på« (och hur har de lagt in mig? jag vill inte finnas där, har aldrig ens varit på sidan!).

  22. Tack för svaret Chris! Då förstår jag lite bättre vad du menade!

    Jag håller med att facebook kommer att lämna avtryck på hur vi socialiserar med varandra (som du direkt eller implicit påstår) –även IRL är jag övertygad; även jag tror att det fortfarande är för tidigt att säga, hur och varför..

  23. Sandra: ett försök att lugna ditt oroliga fiskande efter tröst och teknisk support angående att ”alla” finns på FB – såvitt jag vet har inte stället kommit över några totala register av medborgare eller skolelever, och det går inte att adda folk utan att de själva bekräftar inbjudan (dock verkar det som inbjudna personers emailadresser sedan ligger kvar i databasen tills vidare, vilket kan vara tveksamt). Det som kan hända utan att du är där själv är att folk kan skriva om dig eller notera ditt namn på foton, och att denna info blir sökbar inom systemet (men rätt mycket av FB är osynligt för sökningar utifrån). Däremot kopplas ju inte ditt namn från detta då till någon FB-profil, det kanske bar står ”Sandra” utan att namnet är klickbart – så egentligen ”finns” du inte där – det är mera likt situationen när en persons namn nämnts i en icke-sökbar tryckt lokaltidning. Berömmelsen når inte så långt.

    Däremot finns det faktiskt andra sajter än FB som använder sig av centrala register för att lägga upp personprofiler utan att personerna är tillfrågade. Det är främst folk som gått i skola i USA någon gång som kan råka ut för det. Sedan verkar de sajterna också ha en skum marknadsföringsmetod, så de lurar besökare att ladda upp adressböcker från datorn, och sedan skickas inbjudningar ut i besökarnas namn. Sånt gör mig förbannad.

    Chris och Marcus: intressant att ni fortsätter diskutera – mycket bra synpunkter!

  24. chrisk: Jag brukar också göra likadant. När jag lägger till nån kompis på facebook brukar jag lägga till alla i hela världen som heter samma sak. Det roliga är att folk faktiskt accepterar.

    Just nu jobbar jag med ett projekt att adda alla tjejer i hela världen. Som ett socialt experiment. Eventuellt ska jag skriva ett skript till det också. Eventuella sidoeffekter som information overloading på FRAs sociogramdatabas avslöjar genast att det är en bra idé.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


7 × tre =

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>