Gunnar blå, Kafka och panspektron

Ett genomgripande tema på denna blogg är det mänskliga tillståndet i förhållande till teknisk utveckling. En konsekvens av övervakningsteknologier är exempelvis en speciell form av paranoia som är svår att sätta fingret på. I förra bloggposten nämndes Kafkas text der Bau, som beskriver den ensamme individens bunkerbyggande. Det frenetiska livsprojektet består av att skapa en säker plats, med full kontroll och säkerhet. Projektet präglas av rekursiva emotioner, varje känsla av ett stundande hot leder till en förstärkning och en fortsättning som i sista instans pekar mot döden.

Kafka läst som en politisk filosof, varnar för denna bunkermentalitet, som leder till sorg och isolering.

Men bunkeraffekten är bara en instans av paranoia. Finns det fler? Och framförallt, finns det en mera uppdaterad version som beskriver förhållandet till vår samtid i Panspektron?

Vi sneglar igen på begreppet panspektron ur Det nätpolitiska manifestet (Fortfarande går hälften av inkomsterna till Wikileaks: julklappstips!):

I den panspektriska övervakningens tidevarv är populationen inte längre intressant. Varken militären eller företagen är längre intresserade av nationalstaternas gamla gränser. För att upptäcka det som idag upplevs som hot mot samhällsordningen vänder sig övervakaren inåt och fokuserar blicken på avvikande beteendemönster i den egna samhällskroppen.

Det panspektriska subjektet görs alltså synligt av en mängd mönster som samlas i olika databanker.

Den filosofiska tesen ligger i linje med Gilles Deleuzes Postskriptum till kontrollsamhällena, där de gamla panoptiska samhällena, som i detalj studeras av Michel Foucault i exempelvis Övervakning och straff ställs i relation till nya teknologier, ekonomier och maktflöden. Även Kafka befinner sig i brytbunkten enligt Deleuze:

Kafka, som befann sig vid brytpunkten mellan dessa båda samhällen, beskrev i Processen de mest fruktansvärda juridiska former: de disciplinära samhällenas skenbara frikännande (mellan två inspärrningar) och kontrollsamhällenas eviga förhalning (en kontinuerlig variation) utgör två högst olika juridiska former, och om vår rättsapparat tvekar och själv har hamnat i kris, så är det för att vi håller på att gå från den ena till den andra.

Der Bau kan läggas till bredvid Processen som ytterligare en dimension av den eviga förhalningen som karaktäriserade det juridiska systemet. I förhalningen vänder sig subjektet inåt, och drabbas av den paranoia som der Bau utmålar. Minnet sviker, sinnena sviker, allt föranleder bristande tillit till omvärlden och till slut bristande tillit till de egna tankarna.

I linje med paranoiaspåret kommer vi till fallet Gunnar Blå. Kopplingen till panspektrisk övervakning gjordes för snart ett år sedan av Copyriot, vars bloggpost är utmärkt läsning i hur litteratur är (eller kan vara) politisk filosofi.

Boken kan läsas som en undersökning av panspektrisk övervakning som tar tanken på informationsekonomi till sin absurda yttre spets. Att visa känslor är att skänka bort information, i de dunkla nät av frilansande spioner och särskilda byråer där “Carl” [huvudpersonen] är verksam.

Att ”visa känslor är att skänka bort information”. I kommentarsfältet görs direkt kopplingen till Facebook, vars ekonomiska modell går ut på att vi visar känslor. Visar dem i ett maskinläsbart format. Detta är den panspektriska politiska ekonomin, som drivs fram som en ”business model” snarare än en planerad övervakning.

Jag skulle vilja lyfta fram ett annat spår i Gunnar Blås Övervakningen, som är en konsekvens av den genomgripande övervakning som ”Carl” är utsatt för, reell eller inbillad spelar ingen roll. Man skulle kunna kalla det den panspektriska schizofrenin.

Han drack en klunk till. Han lät bli att tänka på vad det var han faktiskt dolde, det bästa sättet att upprätthållan legenden. Men han betedde sig som en som inte har något att dölja för att dölja att han inte hade något att dölja.

– Jag borde ha köpt en tidning, tänkte han, det skulle ha set mer normalt ut än att jag sitter här och stirrar: ”Objektet betedde sig misstänkt, satt stilla coh stirrade rakt framförsig”, kommer de skriva i rapporten.

Skräcken ligger inte i att hemligheter ska avslöjas. Dessa säljer ”Carl” vitt och brett omkring sig när han ständigt får slut på pengar i sin svindlande flyktresa genom Europa, som följer stålets metallurgi via järnvägen snarare än flygets aluminium. Om Kafkas djur i der Bau håller sin lilla bunker som den yttersta hemligheten, objektet som inte får avslöjas, så består ”Carls” skräck i att döljandet framstår som ett döljande, en avvikelse i normaliteten, som samtidigt måste avvika precis lagom för att inte avvika, för det som aldrig avviker är i sig suspekt.

”Carl” tvingar hela tiden sig själv att balansera på den ”lagoma” avvikelsens tunna tråd, eller som Deleuze hade uttryckt det ”kontrollerna är däremot en modulation, som en självdeformerande formering i ständig förändring från ett ögonblick till nästa, eller som ett såll vars genomsläpplighet hela tiden förändras.”

Normaliteten är längre ingen konstant, utan alltid specifik. Döljandets perfekta modulation måste hela tiden anpassas efter kontrollens perfekta modulation. Annars tar det stopp. Allt som gäller är nästa kontroll, inte kontroller i allmänhet. ”Carls” flykt är en konstant schizofreni. Varje detalj i hans närvaro är en potentiell modulator, varje gång han ser sig i spegeln tvingas hans hjärna gå i överljudsfart och reflektera stundens förhållande till den abstrakta övervakning som förföljer honom. Schizofrenin är i allra högsta grad fysisk. Hans magmun släpper på och av magsyra som fräter smärtsamt. Munnen väljer i ena momentet kaffe, i andra sekunden Fernet, i tredje sekunden suktar den efter kvinnan i den röda klänningen. Men den kan aldrig stanna, den kan aldrig få en stabil identitet. ”Carls” mun är en modulation av ett organ som hela tiden söker nya formeringar, nya kopplingar, nya sammansättningar.

Den enda vägen till sinnesfrid är att falla in i en begärets nollintensitet och närma sig kroppen utan organ. Vi följer Deleuze & Guattari’s Anti-Oedipus:

Where do these pure intensities come from? They come from the two preceding forces, repulsion and attraction, and from the opposition of these two forces. It must not be thought that the intensities themselves are in opposition to another, arriving at a state of balance around a neutral state. On the contrary, they are all positive in relationship to the zero intensity that designates the full body without organs. (20)

När ”Carl” inte längre klarar av de aldrig sinande associationerna, när han inte orkar med att varje organkoppling genast sänder blixtrande smärta genom hans kropp, lägger han sig ned för att uppsöka ett tillstånd av nollintensiteter. Han blir ”den döda lilla flickan” och döper sin magmun till ”Cissi”. Utan att äta på flera dagar finner han sakta en slags sinnesfrid, eller åtminstone en temporär lättnad från smärtan.

Men i denna nollintensiva kropp utan organ finner han en motattack i förhållande till sina övervakare. På hotellrummet finns en övervakad telefon, vars mikrofon han stoppar in i örat och på så sätt lyckas höra övervakarnas dialog. Mikrofonen förvandlas från ett öra till en mun, och ”Carl” hör rakt in i spionernas liv. Med en kyla lyckas han övervaka övervakarna, genom att först ha förvandlats till en kropp utan organ, som i nästa moment kopplar sig till en mun-mikrofon som tar honom rakt in i de andras liv.

På så sätt flyttar Gunnar Blå in i min bokhylla av mycket värdefulla politiska filosofer. Utöver den skarpa analysen är boken även mildrande terapeutisk och de sista sidorna läste jag precis vid när jag landade med en skramlande gammal aluminiumsarkofag av märket Boeing i den Egyptiska öknen. Trots att inflygningen skedde i nattens mörker, såg jag samma gula nordafrikasol som ”Carl” så panikartat flyr.

1 reaktion till “Gunnar blå, Kafka och panspektron”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.