Grön materialism, vitalism och politik

Den kanske mest intressanta speakern på Physique of the Public var Jane Bennet som talade om ”Green materialism” ur ett vitalistiskt perspektiv.

Denna vitalism har sina idéhistoriska rötter i Spinoza, Lucretius, D&G och Bataille. Därmed skiljer den sig från den vanliga definitionen som istället vill upprätta en gräns mellan det levande och icke-levande. Bennet argumenterade istället att materialitet i grund och botten är vital, och att vi inte kan dra upp en gräns mellan det humana, det vegetala och det minerala. Biosfären, mekanosfären och mänskligt medvetande är samtida och immanenta processer, och i alla dessa lager sker konstanta serier av tillblivelse, därav det vitala. Be-coming, inter-being, multiplicitet…

Okej, det låter ju väldigt bra, men en snygg monism kan ju nästan vem som helst knåda ihop eftersom vi lever i det Deleuzianska århundradet (Foucault hade fel, han gissade på 1900-talet, men det allt mer visar sig att det var 2000-talet). Med aktör-nätverksteorier, återvändandet till det förmoderna för att förstå det moderna och Foucaultska maktanalyser så är det nästan svårare att argumentera för subjekt-objekt-intentionalitetsparadigmet. Men, Bennet gör många spännande saker eftersom hon sedan siktar på politisk filosofi och möjligheten till att forma en grön politik som går bortom ”environmentalism”.

För en deleuzeoguattariansk ontologi får ganska djuplodande konsekvenser för etik, politik och kärlek. Bennet argumenterade via modern molekylärbiologi hur inte bara vårt medvetande är allt för komplext för att modelleras efter ett modernt liberalt subjekt (det har ju redan textig cultural theory visat), utan även våra kroppar. De består nämligen av en hel del icke-mänsklig materialitet. Virus lever genom våra kroppar, bakterier frodas i tusental, och kemikalier, droger och kolhydrater pumpar genom våra system. Men inte ens vårt DNA är i huvudsak ”mänskligt”. Horisontell gen-transfer, a-parallell evolution och vårt ständiga formande-assemblages med andra livsformer ger oss istället en naturlig historia som är icke-linjär och processuell, snarare än genealogisk eller progressiv (tack till biolog-Adam som reder ut begreppen för oss humsamfilosofer).

Men vad händer då med begreppet självintresse (self-interest) när det inte längre finns ett naturligt stabilt själv? En grön politik i environmentalism-paradigmet lever lite på att vi kan tänka oss att go green eftersom det ligger i våra egna intressen. Vi vill inte att jorden ska översvämmas, orkaner ska drabba oss och att luften vi andas är ren. Självintresse är inte snyggt, men det kanske funkar.

Lösningen är ekosofi, men i Guattaris tappning snarare än Arne Naess mera kända program. Bennet tog avstamp i Guattaris bok The Three Ecologies, vars huvudargument är att environment inte bara är miljön i naturen, utan att denna är sammankopplad med den sociala sfären, den mentala… mekanosfären, socius och det undermedvetna måste förstås samtidigt. Det ”gröna” ligger alltså lika mycket i hur våra samhällen är organiserade. Global kapitalism sätter samman sociala relationer på vissa sätt, och den sätter samman naturen som ett parallellt spår. Integrated World Capitialism (IWC) skapar allt fler katedraler, homogenitet och begärsmässig likriktning samtidigt som den sabbar naturen genom global uppvärmning och utsläpp. Vad vi behöver för att vända denna cancerogena BwO är en ny mikropolitik, ett nytt motstånd. Det är här, tror jag, som Bennet vill göra något nytt och spännande, men det nådde inte riktigt ända fram. Men det kom aldrig några normativa förslag. Det finns dock vissa riktningar som man kan extrahera ur hennes resonemang. Man kanske ska jobba bazaarer, självorganisering och mikrosociala relationer. Men det tar oss bara halva vägen. Atmosfären bryr sig inte om vi organiserar oss i katedraler eller bazaarer så länge vi kör bensindrivna bilar. Och hur decentraliserad vår produktion än är, så släpper den ut så länge vi matar den med kass energi. Vad vi måste göra är mycket större än så. Vi måste hacka den energibaserade abstrakta maskin som håller IWC i sin nuvarande form och spyr ut gift (olja, kol, fabrik). Istället ska vi jobba matter-energy: Solen skiner, vinden blåser, en surfingbräda planar, och solpanelsfarmer, vindkraftverk och vågkraft lyfter upp oss till ett grönt immanensplan där vi kan undvika de humanitära och miljömässiga katastrofer som väntar efter trehundra års överaffirmerande industrikapitalism, driven av nationalstater i makroassemblages av militärindustri, krig och konsumtion. Energi kommer, och vi viker in den i en solpanel, och den kommer igen och igen… precis som när vi kastade ut Oedipus ur kärleken och slapp jobbiga borgerliga komplex, så kan vi kasta ut cancerogena maskiner och ersätta dem med gröna… More love to the mechanosphere! Lättare sagt än gjort dock…

19 reaktioner till “Grön materialism, vitalism och politik”

  1. Tack för ditt referat av Jane Bennet! Ska jag läsa din ”läsning” (lyssnande på) av Jane Bennet som att mikropolitik bör ersätta den hierarki-inriktade (molära) protesten och vädjandet till härskarna (vilket reproducerar katedralerna)?

    I slutet av ditt referat låter det lite som att hon målar upp en fin och ganska självklar utopi. Men jag anar att hon har mer att säga utifrån det du skrev om ”en ny mikropolitik, ett nytt motstånd”. Men hennes tankar om det här ”nya” som ersätter den gamla aktivismen behöver kanske preciseras för att vi ska kunna byta tåg, skyffla in lite kol, och sätta oss tillrätta och rulla iväg …

  2. Ja, jag tror att just mikropolitik var en av hennes poänger, men som filosofer brukar så var hon inte riktigt tydlig just på hur man ska gå till väga.

    Mot slutet gjorde jag lite av en tjyvkoppling. Det är nog mer mina och Guattaris åsikter som slår igenom snarare än Bennets. Men det är ett bra betyg när en speaker kan sätta igång tankemässig produktion… produktion av produktion.

    Preciseringar är bra. Jag tror dock att vi får utarbeta dem själva… tur att vi har bra seminarier!

  3. I varje fall något relaterat vill jag rekommendera ett besök på http://www.thebox.bz/ och ladda ner dokumentär-serien Birth of Europe – en BBC-produktion som i sju delar länkar samman den geologiska, teknologiska och humanistiska utvecklingen av Europa.

  4. Najs. Precis ett sådant spår tänkte jag slå in på i ett blogginlägg som jag filar på, delvis med utgång från den där Haraway/Latour-diskussionen som Kalle gjorde ett inlägg i på sin blogg för några månader sedan (men det där inlägget ligger som draft i väntan på att bli klart). Jag tänker mig GMO-debatten som ett konkret exempel.

  5. @Jimmy: Låter som en bra idé. Just GMO är ju intressant eftersom man kan hacka ekologier på så sätt.

    Istället för ”kapitalismens ideologi” är det mera produktivt att tala om ”kapitalismens ekologi”, ungefär som Guattari gör.

  6. Tack för ett intressant inlägg! Ett tema som jag
    länge väntat på! Jag tror dock att man inte skall räkna bort Arne Naess ekosofi helt och hållet; jag är nog mer för en fusion med en mer ‘postmodernistisk’ eller ‘posthumanistisk’ perspektiv. Arnes subjektiva perspektiv kommer (eller har) en viktig bäring när beteendemönster skall brytas (”tomrum som skall fyllas med mening”). För i syvende och sist så handlar det inte enbart om en subsitionsprincip: grå-maskiner mot gröna dito. Det handlar i mångt och mycket om komsumtionsmönster kontra befolkningstillväxt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.