Glänta på kriget

Får fortfarande tidskriften Glänta hemskickad sedan jag skrev i den för ett tag sen med Kalle och efter att jag försökte introducera begreppsparet fröa/igla som en biologisktisk översättning av bitorrentprotokollets seed/leech.

Nummer 1.10 handlar om vapen och krig, ämnen som har behandlats styvmoderligt inom exempelvis sociologin, därav programmet civilsociologi, som på senare tid har blivit lite av denna bloggs ledmotiv.

”Om kriget” kan man skriva mycket. Clausewitz skrev ett helt epos i ”Vom Kriege”, som bland annat Michael Azar nämner i sin nästan tusenåriga historieskrivning av kriget och de territoriella staternas framväxt ”Vapendialektik – En framstegshistoria”. Jag läste Vom Kriege en sommar på Åland, en av få demilitariserade zoner, som ironiskt nog har en av världens största antal vapen per invånare, men missade då den viktiga passage i Clausewitz tänkande som Azar grävt fram:

”Staten, folket och armén – ju mer sammansvetsade dessa tidigare tre åtskilda enheter blir, desto större slagkraft. Militärtjänstgöringen blir på samma gång en plikt och en rättighet, ett instrument för nationell integration och en skolning i offervilja för fosterlandet /…/ Samtidigt insåg Clausewitz att denna ömsesidiga maktkamp mellan nationer skulle leda till ett ökat hat mellan folken. (12)”

Staten, folket och armén. När de bildar en enhet har vi frammanat den magiska formeln för territoriell makt. Nationalstatens infrastruktur.

En av de främsta intensitetspunkterna för denna formel finner man när man gör en civilsociologisk undersökning av Sävebunkern på Aeroseum i Göteborg. Men just Sävebunkern har jag skrivit om tidigare.

Två andra saker blir dock tydliga vid ett besök i det svenska militärindustriella komplexet. Den första aspekten är krigsekonomierna, som Edda Manga skriver om i essän ”Ett enkelt svar på frågan om svensk vapenexport”. Den svenska ”neutralitetspolitiken”, som klämdes in emellan de två supermakterna under det kalla kriget, har skapat ett militärindustriellt komplex av svårslagna proportioner i förhållande till vår befolkning. Manga fångar upp en viktig punkt:

”I en skrift från Utrikesdepartementet 1989 (Sveriges vapenexportpolitik) noterar Sven Hirdman att Sverige är ”det enda land utanför stormakternas krets som har en inhemsk utveckling och produktion av såväl överljudsflygplan, ubåtar, tungt artilleri, lätta stridsvagnar och flera olika typer av robotar”. (17)

Krig behöver inte vara öppet krig för att bygga välfärd och tillväxt. Man kan även som Sverige producera vapen och sälja dem, med hycklande argument om vem som är god och ond, och på så sätt dominera haven. Sävebunkern, tillsammans med den ickelinjära historien om Jönköping, är historier om svensk vapenindustri från sextonhundratalet och framåt. Den framträder tydligare, och genomkorsar samtidigt, den moderna kapitalismen.

En annan aspekt, som tas upp av den översatta Cristina Masters är hur vapen förändrar vår subjektivitet och förvandlar oss till cyborger. När man provsitter ett Viggenplan är man inte en människa längre. Man är en cybernetisk organism som formar en kropp vars förmågor överstiger tusentalet hästkrafter. Med ett knapptryck kan man ödelägga en stad.

Vad är då ett vapen? En pistol kan vara ett vapen, men det kan även vara ett sportredskap och en prydnad på väggen. Är internet ett vapen? Det tillverkades ju, i sin pre-TCP/IP-era, som en del av ett vapensystem som skulle skydda mot missilangrepp.

Gabriel Itkes-Sznap (som för övrigt är min redaktör för min kommande bok om nätpolitik) skriver om vad som konstituerar ett vapen, betraktat ur ett antal register. Det finns en knivlag och en vapenlag, som definierar vad som är ett vapen, vilket belyses med hjälp av en gråzonsartefakt; nyckelknippan. I vissa lägen kan den betraktas som ett vapen, i vissa andra är dess betydelse harmlös. På en flygplats kan det mesta vara ett vapen, förutom glasflaskorna med lättantändlig vätska i tax-freebutiken.

Telecomix Crypto Munitions Bureau definierar datorer i dokumentären The Rise of Cipherspace som: ”Computers can be used in the service of peace, war and cipher”. Detta kryptiska (!) budskap träffar nästan på samma ställe som nyckelknippan. Att datorer används i fred för att skapa datakärlek är en sida, att de används i krig av FRA, och i krigets biopolitiska förlängning genom datalagring, är en annan. Men någonstans däremellan existerar ytterligare en dimension som är tvetydig. Att skapa den fraktala chifferrymden, där Lagen inte längre är giltig, innebär att man skapar ett tredje rum, ett nät i nätet, som ockuperar ett territorium utan att begränsa det. Om krig i en mening handlar om att begränsa territorier, att hålla fienden borta, och om fred i någon mening handlar om att lösa upp gränser och skapa fred mellan människor på båda sidorna, så är chifferrymden fred i meningen att den inte accepterar gränser, men krigiskt i meningen att den skapar sin egen lag, eller snarare, den skapar ingen lag alls.

För en annan aspekt av kriget är just lagen. Lagen måste upprätthållas med kriget, och man skulle kunna säga att lagen är ett vapen i fredstid, eftersom den i sin förlängning har gevärspipan som slutgiltig auktoritet, genom kopplingen till våldsmonopolen i staterna.

Det laglösa tillståndet har för det mesta porträtterats som kaos, där den starke överlever den svage och där laglösheten förr eller senare leder till en primitiv slakt i avsaknad av mellanmänskligt förtroende. Detta leder till tesen om systemkollapsen, som Richard Lindmark skriver om i texten ”Överlevnadsteorier” som handlar om survivalism. Survivalismen kan man betrakta ur flera olika perspektiv, från att det rör sig om en paranoid samling män till att survivalismen utgör en viktig komponent i det civila samhället. Lindmark pekar i båda riktningar och tar fram ett intressant exempel där en survivalist tvingade sig själv att genomgå övningar för att överleva Katastrofen genom att volontärarbeta. Någonstans på vägen insåg han att det kanske fanns ett solidariskt bidrag i survivalismen, en samhällstillvänd medmänsklighet. Kanske är det just i gråzonen mellan polerna klara-sig-själv-survivalism och myndighetsutövande som man hittar scouter, nätaktivister, volontärer, hemslöjd och medborgargarden. Eller kanske flashbackanvändare, som figurerar i form av citat ur deras forum på sidan 6 i numret.

Vapen finns runt omkring oss, både de reella, de genom paranoia frammanade och dess avkomlingar. Läser Glänta på Schippol flygplats och ser alla tre framför mig. Den beväpnade säkerhetsvakten föreställer sig att när min väska försvinner ur synfältet under några korta sekunder i restaurangen så förvandlar den sig till en bomb. Jag blir genast tillrättavisad och får be om ursäkt för min slarvighet med vapen. Jetmotorerna där ute, besläktade med Messerschmidtplanet som konfiskerades under andra världskriget av USA, tillsammans med bandspelaren, är hastighetsvapen kamouflerade till ett civilt användningsområde.

Det är med en viss bismak som jag är i färd att inställa mig i vårt framtida militära högkvarter – Bryssel. Jag ska prata om nätaktivism och ACTA, ett handelsavtal som i sista instans upprätthålls med mynningen till en gevärspipa. Eller med en drönare högt över molnen (gillar för övrigt översättningen till svenska). Ostindiska Kompaniet, Motion Pictures Association of America, den första Egyptiska dynastin… varje handelsrutt behöver sina handeldvapen, först då rullar cashen in.

2 reaktioner till “Glänta på kriget”

  1. Hm, visst fanns det en gammal (ether)pad, startad av macdeleuzian, som bland annat diskuterade vapen och survivalism? Fanns en hel intressant samlat där, har någon en länk nära till hands?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.