Freud, Spinoza och att hacka begären

Idag var det motståndsseminarium igen, som handlade om Freuds motståndsbegrepp. Jag är ju inte freudian, så jag får bekänna mina _brist_fälliga kunskaper officiellt. Oavsett vilket, är det en poäng att dyka ned i resonemanget kring motståndbegreppet, eftersom det tillåter oss att förstå de möjliga samhällsteorier som vi kan härldeda ur Freuds tankar, och varför han har fel. Vi jobbar ju inte att vara trogen någons tankar. Promiskuösitet is teh shit och affekthacking är vår dagliga hobby!

I grund och botten, enligt Freud, härleds motståndet ur vårt eros, vår vilja till liv och står i kontrast mot thanatos, alltså dödsdriften. Vi gör hela tiden motstånd inför döden, eftersom det är ett sätt att hantera den oundvikliga ångesten inför döden.

Våra känslor och begär undertrycks av civilisationen och kulturen som sådan. Ångest och psykosomatiska symtom är för dessa symptom på undertryckta processer. Detta härleds ur formulan att repressionen, som varje kulturell konvention innebär, tillverkar en omedveten brist inom oss. Typexemplet är vår drift till att ligga med vår fader och moder, något som kulturen förbjuder oss att göra, vilket i sin tur gör att en rad ångestladdade symptom uppstår – kastreringsskräcken och penisavunden. Oedipuskomplexet är inte alls ett västerländskt påfund enligt Freud, utan förekommer även i vad han kallade ‘primitiva’ kulturer, då relaterat till incestförbudet som han fann lite överallt i den koloniala antropologins upptäckter.

Men åter till motståndet. I psykoanalysen kommer analysanden, som ju skall botas, att initialt göra motstånd mot att inse sanningen om sig själv. Det tar emot att gräva i det som ligger och trycker där under det medvetna. De saker man normalt har gjort för att hålla ångesten borta – kanske att hela tiden uppdatera sin facebookstatus – är ju flyktbegär som skapar den känsla av trygghet och ångestlindring som för tillfället löser problemet. Upprepningstvånget är på så sätt per definition konservativet och innehåller på så sätt sitt eget mål. Det är, som Aristotoles skulle ha sagt, teleologiskt. Freud och Heidegger ligger sida vid sida, skulle man slarvigt kunna säga.

Men, hur kopplar vi detta till politik och revolutionär potential? Well Frankfurtskolan, från Adorno till Habermas, jobbade ju en sorts koppling till Marx, något vi även finner hos Deleuze och Guattari, fast i två helt olika smaker.

Version ett skulle vara att vi lever i vår egen förnedring utan att veta om det, sett ur ett rationellt perspektiv. Arbetaren lever i en slavrelation till kapitalägaren, men så länge hon eller han är nöjd och får sina begär någorlunda tillfredsställda, kan den objektiva underordningen och förnedringen hållas på avstånd. Eftersom att det skulle innebära ångest att göra revolution (då bryts ju de begärsmässiga mönster som vidmakthåller den konservativa normaliteten), förhindras hon att tänka förnuftsbaserat över sin egen existens. Vissa kulturella repressionsmekanismer sätter igång detta motstånd mot subjektet själv. Starkast av dessa är skammen och skulden, som förhindrar oss från revolution eftersom de ligger som en djup och latent ångest inom oss. De pekar nämligen på risken att att förlora omgivningens kärlek, människan största behov. Istället för att vi gör revolution ligger skammen som en blöt filt över oss.

Hur kan vi då ha begär till vår egen destruktion? Freud menar att det finns en primär narcissim inneboende i människan som gör att vi egentligen bara vill armbåga oss fram och förlösa våra begär. Men vi måste göra avkall på drifterna för att bli älskade av andra, eftersom kulturella överenskommelser är det enda som får oss att fungera på ett socialt plan. Om vi bryter mot dem, och begår våra kulturers stora synder (ex. ligger med barn, föräldrar, släktingar, begår mord osv.), förlorar vi den kärlek som omvärlden ger oss. Att vi på så sätt gör motstånd mot de objektiva sanningarna, förhindrar oss att göra revolutionärt motstånd.

Men, ni som har läst ända hit, – här kommer brottet. Deleuze & Guattari, ur Anti-Oedipus:

Even Freud never went beyond this narrow and limited conception of the ego. And what prevented him from doing so was his own tripartite formula-the Oedipal, neurotic one: daddy-mommy-me. /…/

Freud doesn’t like schizophrenics. He doesn’t like their resistance to being oedipalized, and tends to treat them more or less as animals. They mistake words for things, he says. They are apathetic, narcissistic, cut off from reality, incapable of achieving transference; they resemble philosophers – ”an undesirable resemblance.” (23)

För Freud måste alla former av emancipation ske på ett medvetet plan. Deleuze och Guattari vänder på det. Det är begärsflödena som ska öppnas upp så att de kan styras om. Begäret, denna kraft, har en revolutionär potential. Ännu tydligare blir det om vi förstår Spinoza:

The true visionary is a Spinoza in the garb of a Neapolitan revolutionary. We know very well where lack- and its subjective correlative – come from. Lack (manque) is created, planned, and organized in and through social production (23).

Bristen gör att vi faller in i repetetiva och konserverande mönster. Men det räcker inte med att återskapa och inse sanningen om det bristskapande sammanhanget. Det gäller att förändra den sociala produktion som har skapat bristen som sådan, och den kan endast förstås på en begärs- och affektnivå. Istället för att fråga om hur det egentligen ligger till, ska man fråga vilka möjliga kopplingar varje form av begär kan ha.

Begäret bör iställlet förstås som produktivt, snarare än att bara vara en produkt av repression. På begär kan man bygga bra och dåliga saker, och frågan blir snarare – vad kan vi bygga av allt detta överskott:

/…/ desire produces reality, or stated another way, desiring-production is one and the same thing as social production. It is not possible to attribute a special form of existence to desire, a mental or psychic reality that is presumably different from the material reality of social production. (30)

Allt detta faller tillbaka till Spinozas teori om staten och multituden, vilket jag kommer att återkomma till om några dagar i del tre av mina transaktioner om spinozismen.

Ett svar på “Freud, Spinoza och att hacka begären”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.