Framtiden


Nätet och pyramiden, aldrig långt från varandra. Är det en konspiration, eller är det den abstrakta formen på internäten?

Jag fick ett exemplar av Boken Framtiden i brevlådan, och jag satte mig genast och sträckläste den från pärm till pärm. Som läsning betraktad är den mycket angenäm. Det tjocka och skrovligt sega omslagspappret ligger fint i handen, och när man har passerat förordet fastnar man lätt i en sekvens av tre nivåer, kanske fler. Efterordet består av en utförlig samling referenser som är väl kommenterade. Men jag läste som sagt från A till O, och det ger effekten av att man känner sig hemma i argumentationslinjerna (givet att man har ett hum om medieteori och civilisationskritisk litteratur, detta är dock verkligen inget måste).

Förordet postulerar att boken är skriven i en slags omvändelse, eller kanske insikt om att utgångspunkten var fel från första början. Från att ha börjat som ett digitaliseringspositivt projekt, får man intrycket av att en bismak, en hård och kall existentiell kris har inträffat. Den allt snabbare digitaliseringen av världen har börjat skena – accelerationism – och konturerna av en framtid präglad av ensamhet, tomhet och ekorrhjulsliknande bekräftelsemekanismer sveper in, som ett stilla vemod.

Boken inleds med en scen som lätt för tankarna till filmen Koyaanisqatsi, där naturen överkodas av maskiner, som exploaterar energin, och sakta förvandlar människan till en komponent i ett större maskineri. En yttersta punkt definieras:

De kilowattimmar som skärmen och datorn förbrukar är bara toppen av en pyramid av energi. Knapptryckningen är den sista utposten i ett världsompännande nät av brummande fläktar, flimrande skärmar, brusande serverhallar och translatlantiska kablar. Kopplingpunkterna och de fjärran lagringsplatserna är otaliga: internet är ett vibrerande spänningsfält. (21)

Filosofiskt ropar min hjärna FEL. Det här är ju antropocentrism! Varför skulle fingret mot knappen vara en sista utpost, varför skilja människa från maskin? Flöden som flöden! Osv. (you know the drill). Men, det kritiska tänkandet är grovt överskattat, så jag ska inte vara filosofiskt kritisk här. Istället finns här en oväntad parallell: Detta är ju cyberpunk! Precis som Koyaanisqatsi är en 80-talsrulle, är köttet och tekniken en neuromancig 80-talskritik. Parallellerna är dock många fler.

Genom boken figurerar en geometrisk figur: Pyramiden. Denna spatiala figur för att beskriva internet har jag inte sett sedan William Gibsons romaner om Matrisen. När Bobby Quine och Automatic Jack sänder ett ryskt virus in i bankernas säkerhetssystem är geometriska tredimensionella figurer det sätt som intrånget beskrivs på. Och där utanför, i köttvärlden, råder en kall och dystopisk tillvaro, långt ifrån de perfekta matematiska konturerna. Sen kom nittiotalet och allt blev ”kod” igen. Kod som skulle avslöjas. Kod som skulle hackas.

Man kan säkert läsa ”Framtiden” som en civilisations- och digitaliseringskritik. Själv nickar jag instämmande till alla (nästan ironiska) kängor som delas ut till de naiva teknikoptimisterna. ”Allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras! Så löd er övertygelse” (54). ”Till slut glömdes även piratflaggan bort – den hörde inte längre till framtiden”. Det är en helt korrekt iakttagelse att nätaktivister gärna lånar sig till denna form av strategisk teknikdeterminism. ”Filer vill bli kopierade, information vill vara fri, censur är bara ett routingproblem” etc. Men det är kanske inte naiviteten som står i skottgluggen, snarare den potentiella medskyldigheten till undergången. Detta gillar jag verkligen med boken, undergången. Det svårt att undvika att tänka på George Orwells begrepp Newspeak. För Framtiden! och Snabbare! är slagord, bedrägliga sådana, som ”Framtiden” hela tiden återvänder till.

Vissa passager närmar sig primitivism:

Den verkliga bilden av hur en intelligens växer fram är inte en svart låda som programmeras av ingenjörer. Det är inte heller ett nätverk av brummande servrar som får eget liv. Den korrekta bilden är ett spädbarn som rotar runt på marken och stoppar sand och grus i munnen för att smaka. (106)

Återigen drabbas jag av NEJ-tankar. Vad hände med den fina posthumanismen, om distribuerad intelligens? Utan artefakter kan vi inget veta, utöver grottmänniskans primitiva drifter och krälande livsform. Upplysning är det tillstånd då människa och maskin blir ett! Det är logiskt omöjligt att förkasta teknikdeterminismens optimistiska sidor, och sedan mura in människan i en lika deterministisk stålbur (i formen av en informationspyramid). Men när jag skriver så, placerar jag in mig precis i den position som ”Framtiden” beskriver som översteprästerna i Babylons torn (pyramid).

Men, även om jag nu är starkt kritisk till de filosofiska implikationerna, så är jag än mer fascinerad av hur positionen utanför pyramiden görs möjlig i ”Framtiden”.

I en tid där sociala medier görs till var människan högsta självförverkligande, ett måste för att vara någon i världen, den enda möjligheten för en ”vanlig människa” att få femton kilobytes of fame, så är denna andra position helt nödvändig i debatten (även om jag inte håller med om den).

Friedrich Kittler sade nånstans att det var först med televisionen som vi såg texten (boken). Där av framväxten av ”poststrukturalismen” som idehistorisk inriktning. Jag är skeptisk. Men ”Framtiden” återkommer ständigt till en bild av nakna fötter i gräs, som sakta hårdnar, blir till jord och kall asfalt. Jag tror förvisso att detta bara är en av tusen bilder som internet frammanar. Men det är en uppfriskande bild, långt från alla positivt-tänkandeklyschor i mitt twitterflöde eller bloggreader.

Således. Läs den, även om du är skeptisk. Det är en mycket viktig bok som tar sig an nätet på ett mycket intressant sätt!

Uppdatering: Fick syn på ytterligare en recension av Jens Liljestrand i SvD. Hade även missat att läsa Andreas Ekströms recension i Sydsvenskan samt Leo Lagercrantz i Expressenz.

8 reaktioner till “Framtiden”

  1. Att söka sig mot det antropocentriska, barnet och gräset kan tyckas vara en panikreaktion, men jag håller med vikten att spåra det digitala mot energin, oljan, jorden, värmen och upp mot molnen och solen. Där maskinen smälter och flyter ut. Ett cyclonopediskt perspektiv på nätet, Eller annorlunda uttryckt: internetNoll. http://www.google.com/search?q=internet+noll&sitesearch=blay.se

    Dock är detta inte frågan om en linjär utveckling utan foten och gräset kan hela tiden kopplas ihop på nytt med internätet så länge man inte bara kopplar in sig på den cybernetiska hypotesen i cyberspace.
    http://tidskriftensubaltern.wordpress.com/2011/05/06/ur-l%E2%80%99hypothese-cybernetique/

  2. Ja, tror det var lite grejen att nätet var något speciellt, en egen värld som man kunde vara inuti eller utanför som jag nog hakar upp mig på allra mest.

    Visst, ”sociala medier” är i någon mån alienerande och ganska obehagliga. De är en del av det mänskliga tillståndet (för vissa människor i alla fall). Men vilket interaktionsformat är inte det? Iofs. görs en hel del jämförelser med television, gutenbergpressar och telegrafer. Oerhört spännande sådana.

    Men sen har vi det där med energi. Nu vill jag inte låta som en teknikoptimist, men att härleda allt till fossila strata känns lite att göra det enkelt för sig. Det är bara i en bråkdel av jordens historia som vi har använt detta strata av lagrad energi. Dock har både alternativa utopier och reella alternativ varit avgörande, framför allt Our friend the Atom. Och, vi kan heller inte härleda förfallet till den första pumpen av svart guld. Låt oss icke förglömma syndavetet, den stora terraformeringen av skogen till åkermark (som även den nämns i Framtiden), eller för den delen, nomadiska jägarterritorier.

  3. Att skilja mellan människa och maskin är inget farligt, inget som oundvikligen leder oss tillbaka till antropocentrismen. Tvärtom är det nödvändigt för att utforska vad människan, maskinen och hybriden de bildar är för någonting, vad degör med varandra och i världen. Vi måste göra distinktioner för att maskinen ska få inta sin självklara plats som aktör, och för att inte ständigt haka upp oss på dess funktion för och relation till människan (vi behöver bara skilja på vår kunskap om tingen – hur de gör sig märkliga – och tingen i sig själva). Vi måste våga ta oss an gränssnitten, för det är just där det monstruösa sker, det är just där som en biologisk maskin och en hög plast och metall kan bilda en frankensteinsk varelse med aldrig tidigare, vare sig aktualiserade eller oaktualiserade, möjligheter att göra framtid.

    En knapptryckning är inget banalt eller oviktigt, en i sammanhanget okvalificerad punkt som flöden ska passera genom. Knapptryckningen är en portal till en ny framtid, en mycket distinkt omvandlare av mekanisk energi (organiserad genom en biologisk maskins förbränning av biomaterial etc) till information för ett relä som dirigerar elektroner i krets. Det är ett ögonblick värt att besjungas, för genom ett så enkelt gränssnitt bygger vi ihop människor och maskiner och nya människor och nya maskiner till nya entiteter, aktörer, hybrider, sammansättningar – objekt.

  4. Marcus: Instämmer! Jag var i texten ovan endast filosofiskt provokativ, och har egentligen inget emot de distinktioner som du diskuterar.

    Knapptryckningen är, precis som du säger, en mycket intressant omvandlare av alloplasma, mekaniska reläer och binär information. Vad jag vänder mig mot är att det skulle vara en yttre utpost mellan två ”världar”. Jag är ju monist, men har inget emot differentieringar. En binär sträng och en fot i gräset är två skilda objekt. Varje grässtrå är i sin individualitet en haecceitet. Alla tre har olika emergenströsklar, gräset är en del i ett ekosystem, foten en del i människokroppens fylogenetiska struktur, binärkoden bygger turingmaskiner och en dataekologi osv. Men undandragenheten av gräset, foten, binärkoden innebär ju ingalunda att dessa konstituterar separata världar, snarare är det just genom att de låter sig kopplas som de är intressanta, och lite märkliga. En hemsida som säljer gräs och fotriktiga skor är ett exempel (och ett nytt objekt) på en sådan koppling.

  5. Tack för detta! blev nyfiken på boken när jag läste en recension i DN! Angående: ”Den korrekta bilden är ett spädbarn som rotar runt på marken och stoppar sand och grus i munnen för att smaka.” Har funderat lite i liknande banor. Om man bortser från den antropocentriska i detta, så tror jag att AI-forskningen har misslyckats och kommer att misslyckas ifall man fortsätter med det kartesianska paradigmet: Intelligens sitter inte i ”huvudet” eller på moderkortet. Men man bygger likt förbannat på denna falska dualism. Rullande spädbarnet kan tjäna som en modell för det posthumanistiska perspekivet här, speciellt om vi betraktar ”mind” i dess Batesonska definition. Runtrullandet och smakanden är ett sätt att skapa relationer till världen, uttsträckning av mind-body till omgivningen. Våra artefakter är högst delaktiga här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.