Fraktalgränser VI: Rivningspolitik

3

I förra veckan gick jag med i en rundtur i östra Jerusalem arrangerad av The Israeli Committee Against House Demolitions (ICAHD). Här följer några anteckningar, bilder (tyvärr endast mobilkamera) och kartbilder (från ICAHD).

Rundturen var orienterad kring hus som ”processer”, eller vad Eyal Weizman kallar ”political plastic”, alltså hur de byggs, hur de rivs (bild ovan från Jabel Mukaber), hur de bebos och vad som ger hus form i staden. Men, även hur hus är intimt förknippade med demografi, markrofferi, infrastruktur och ”statslösningar”. Den övergripande analysen försökte förstå hur Jerusalem sakta men säkert förvandlades och förändrades genom en stadsplanering som i huvudsak använder grävskopor och betong. Hur Jerusalem sakta rivs itu. Detta väcker givetvis den teoretiska frågan om relation mellan teknologiska varelser [TEC] och juridiska.

Som kartan visar finns det några olika ”linjer” som separerar västra och östra Jerusalem. Den linje som mer och mer framstår som ett skämt är den gröna linjen. I snart en månad har jag vandrat genom de palestinska kvarteren, från Shuafat till Silwan, genom Sheikh Jarra och Wadi al Jos. Men dessa kvarter är bara separerade med en gata från de israeliska kvarteren, från det konservativa Meah Shearim till den moderna bosättningen French Hill. Med bara några minuters mellanrum kan man gå från en jiddischtalande gata med en yeshiva i varje hörn till att stå bredvid en minaret som ropar ut böner på arabiska, för att till slut stå på en trottoar där hebreiska blandas med ryska och amerikanska. Men en sådan ”gränsöverskridande” promenad är bara oproblematisk för den vita manliga (tillfälliga) besökaren. Kvarteren har sina speciella former av gränspolitik. På vissa gator är vissa kläder inte tillåtna, eller snarare avsaknaden av kläder som döljer vissa kroppsdelar. På vissa ställen ifrågasätts etnicitet eller religion. Ditt kön kan avgöra om du sitter fram eller bak i en buss.

Här kan man låna två begrepp som introduceras i Deleuze & Guattari’s kapitel 1933: Micropolitics and segmentarity:

We are segmented in a binary fashion, following the great major dualist oppositions: social classes, but also men-women, adults-children, and so on. We are segmented in a circular fashion, in ever larger circles, ever wider disks or coronas, like Joyce’s ”letter”: my affairs, my neighborhood’s affairs, my city’s, my country’s, the world’s … (p. 208-9)

Den binära segmenteringen varierar alltså med den cirkulära, och i Jerusalem kastas den om framförallt på kvarters- och stadsdelsnivå. Men det är först när den cirkulära segmenteringens gränser provoceras som de blir tydliga.

bosättaresheikhjarrah

Bilden visar en bosättning i Sheikh Jarrah som jag passerar ofta. Många palestinska hem har tagits över av religiöst motiverade bosättare i detta kvarter. Det som händer när en palestinier som bor i Jerusalem blir bostadslös är lite speciellt. Eftersom de flesta östra jerusalemiter inte har accepterat ett israeliskt medborgarskap, har de endast ett ”residency permit”, ett ”uppehållstillstånd” som tillåter dem att bo i Jerusalem. Men, detta tillstånd dras in så fort man inte har en fast adress i Jerusalem längre. Eftersom det inte ges några byggnadstillstånd i östra Jerusalem, eftersom hus efter hus rivs eller tas över av bosättare, tvingas palestinierna att flytta till västbanken. Och då har de inte längre sitt ”center of life” i Jerusalem. Deras tillstånd att bo här dras in. Även om det går sakta, är detta en form systematisk demografisk kontroll, som växlar den binära segmenteringens struktur kvarter för kvarter.

Men, ett lika viktigt instrument är muren, som jag här fångade på bild i Jabal al Mukkabber:

2

På andra sidan muren ligger Abu Dis, en stadsdel som varit påtänkt som framtida palestinsk huvudstad. Men muren satte effektivt stopp för sådanan planer. Ju närmare muren man kommer i östra Jerusalem, desto mera fortifierade blir bosättningarna. Bara ett stenkast bort passerar man följande bosättning:

1

Muren byggdes med motiveringen att den skapade säkerhet. Den skulle stoppa den andra intifadans självmordsbombare. Men enligt ICAHD-guiden fungerar den ganska dåligt som säkerhetsmur. Det kostar cirka 100-150 Shekel (SEK 200-300) att bli smugglad genom något av alla de öppningar och ofullständiga sektioner som gör hål i muren. Troligtvis finns det även tunnlar.

Murar blir ofta symboler för separationspolitik, vilket är helt legitimt. Men det finns ofta en risk med symboler, de blir ofta flytande och laddade med ”got och ont”, vilket i och för sig kan vara legitimt, men empiriskt missvisande. Muren har många funktioner; den håller människor isär (därav a-part-heid). Men, den kopplar även samman människor. Fast på murens villkor. Den israeliska ekonomin är beroende av billig palestinsk arbetskraft. Muren måste alltså släppa igenom lika mycket som den blockerar, släppa igenom den temporära arbetskraften och blockera alla som försöker uppehålla sig permanent.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.