Fraktalgränser IX: Nomadism, Moses och Telecomix

Jag snubblade över ytterligare en koppling mellan Ibn Khaldūn och Deleuze & Guattari, som i sin tur kan relateras till det bisarra ”manifest” som finns publicerat på Telecomix hemsida. Finns det en koppling mellan den abrahamitiska monoteismen och de samtidia nätaktivisternas urbana nomadism och nätkarate? Ett hyperupplänkat citat ger följande:

In the war machine and nomadic existence, the number is no longer numbered, but becomes a Cipher (Chiffre), and it is in this capacity that it constitutes the ”esprit de corps” and invents the secret and its outgrowths (strategy, espionage, war ruses, ambush, diplomacy, etc.).

A ciphered, rhythmic, directional, autonomous, movable, numbering number: the war machine is like the necessary consequence of nomadic organization (Moses experienced it, with all its consequences). (390)

Kryptering kan användas för att skapa hemliga domäner. Endast de som har rätt ”nummer” eller nyckel får tillträde. Kryptering har förmågan att skapa en demarkationslinje mellan diplomati och spionage. Men krypteringen ”numrerar” även en rörelse, en underjordisk tunnelpolitik.

Moses befriade israeliterna från den egyptiska fångenskapen och vandrade sedan ut i öknen. Öknen formade och gav upphov israeliternas ‘asabiya, deras gruppsolidaritet (”esprit de corps”). Men, för att kunna gå från öknens nomadism till territoriell civilisation, måste Moses organisera en ”statsapparat”. Först då kunde israeliterna ”deterritorialisera jorden”, alltså de kunde gå ifrån den ursprungliga relationen med jorden som ett slätt rum som man kan följa, till ett räfflat rum, som i sin tur medierade en abstrakt relation mellan ”land” och ”folk”.

Denna figur; fångenskap som leder till nomadism som leder till civilisation, är ett återkommande tema i den västerländska kulturen. Denna figur hade ett analytiskt värde på Ibn Khaldūns trettonhundratal. Men som civilisationsteori har den nog ett urvattnat värde idag. Men jag är fortfarande inne på tanken att den nomadiska gruppsolidariteten existerar i mindre (minor) former även i modernitetens uppsprickande slutfas. Som det strilande regnvattnet som rinner ned för en skyskrapas blåa glasväggar; ibland förgrenar det sig, ibland förenar det sig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.