Fraktalgränser IX: Köpcenter

kopimi christopher kullenberg 2013

Butiken i köpcentret spelar musik som ingen kommer ihåg. Rulltrappan susar grått. Friktioner alstrar statisk elektricitet när plastborstarna sakta strilar genom aluminiumtrappstegen. Klädhängarna gnisslar och klickar. Människorna talar tusen språk till ljudet av sandaler som hasar fram över stengolvet. Inuti lamporna i taket finns lysrör och lysdioder som färglägger butiken med ljuskvastar som har olika våglängd. Lyssnar man riktigt noga kan man höra dem surra, men musiken är noga balanserad så att oförutsedda ljud inte ska störa.

Det finns hundra butiker i köpcentret som har samma schackrutiga golv, samma vita väggar och samma ventilationstrummor i taken. De spelar musik inom samma frekvenser och de har samma frekvenser på lamporna. Ingen minns varken musiken eller lamporna, men de är båda optimerade efter människors synorgan och hörselorgan. Ändå undrar man, när man går utmed hyllorna, vad som är mänskligt med dessa platser.

Mellan varje butik har man placerat sensorer som ljuder med ett öronbedövande larm på en hög frekvens som aktiveras när någon försöker stjäla ett klädesplagg som är utrustat med ett chip som sänder ut en signal på en viss frekvens som människor inte kan höra. Det kan inte heller en hund eller några andra djur, bara andra chip och sensorer. När vi tänker på robotar, tänker vi ofta på maskiner som liknar människor. Men butikerna befolkas redan av robotar, som vi inte ser eller hör, eftersom de inte lyssnar på frekvenser som vi förstår.

Ett köpcentrum består av en uppsättning reläer eller robotar som är gjorda av aluminium, kisel och kött: Varje butik har en eller flera dörrar som reglerar flödena av människor. De flesta släpps in, andra stängs ute. Ofta är dörrarna gjorda av glas, så att ljus släpps igenom oavsett om de är öppna eller stängda. Varje butik har terminaler som är kopplade till fiberkablarna under haven där det simmar hajar som reglerar flöden av elektroniska signaturer som är inpräntade på chip som är monterade på plastkort. De flesta släpps igenom, vissa nekas. Varje butik har monterat chip på sina varor så att larm kan ljuda om de förs ut genom de öppna dörrarna. De flesta varor släpps igenom, eftersom människan har passerat de tidigare reläerna. Vissa nekas. Då rycker det ut väktare som har mera kött än andra människor på sina kroppar och jagar rätt på den människa som ögonblickligen har förvandlats till en tjuv. Man föds inte till en tjuv, man kopplas till det. Reläer som kopplar reläer som kopplar reläer…

I ett hörn inuti det stora köpcentret har en handfull unga människor samlats i en ring. De bor egentligen i en mindre stad men de har rest till en större stad för att här sker det fler kopplingar. De har för lite pengar på sina plastkort för att kunna passera reläerna inne i butikerna. De har för få år inpräntade på sina ID-kort för att få köpa alkoholhaltiga drycker eller cigaretter. Eftersom köpcentret är byggt så att människor ska kunna passera in och ut genom butiker är de unga människorna mest i vägen. Eftersom de inte har några pengar på sina plastkort och ingenstans att ta vägen stannar de så länge de kan i köpcentret. Tills någon med mera kött på kroppen jämfört med en vanlig människa dyker upp och säger att man inte får sitta på golvet för då hindrar man andra människor från att passera. På golvet ligger en bit kartong. Den har stämplats med en tulldeklaration från Port of Fujairah.

Reläer kopplar reläer. Det angränsande parkeringshuset styrs av en robot som tar betalt av bilisterna för att sedan låta dem passera genom att fälla upp en tre meter lång robotarm. Den angränsande lastkajen är förbunden med hamnen som är förbunden med Port of Fujairah som är förbunden med Karachi med hjälp av fiberkabeln TWA-1. Lastbilarna, fartygen och drönarna är förbundna med GPS-satelliterna som cirklar runt jordklotet. Det är viktigt att de inte missförstår sin position på jordens yta, för då slutar butikerna i köpcentret att fungera och då har klungan med unga människor ingenstans att vara längre.

De unga människorna i klungan fingrar snabbt men tyst på sina telefoner. De tänker inte på att de gör så att undervattenskablarna skallrar. För det är bara hajar som hör dem.

1 reaktion till “Fraktalgränser IX: Köpcenter”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.