För ett performativt infraspråk i det smutsiga mellanrummet

vocabulary

En av de mest intressanta filosofiska debatterna utspela(r)de sig i kommetarsfältet till inlägget Några 80-talsversioner av Natur/Kultur-rhizomatismen. Kommentarstråden närmar sig 70 inlägg, och sakta med säkert utmejslas skillnaderna mellan två positioner, som inte med nödvändiget motsäger varandra helt och hållet, men som pekar åt två olika håll.

Thomas Svensson bröt in precis när diskussionen började klinga av, med det väldiga citatet:

“Det här börjar kännas lite som en återvändsgränd. Plötsligt verkar vi längre ifrån varandra än någonsin!”

Vad annat är att vänta när man diskuterar metafysik?

I linje med min eviga gränslöshet känns det därmed än mer motiverat att kasta in mera eld i brasan! Metafysiken är så fylld av gränder, att den har karaktären av en labyrint. Röda trådar skiftar i regnbågens färger!

(:~~~~~

Lite bakgrund: Mitt återvändande till 1980-talsfilosofin tror jag kan motiveras av att det här framträder en liknande skillnad inom det framväxande Science Studies-fältet, först i polemik med brittisk vetenskapssociologi, och sedan som en större clash med postmodernismen för att i slutet av 1990-talet vika över i Science Wars-sörjan.

För 1990-talet blev ontologi ett trauma. De olika ”konstruktivismerna” avlöste varandra och formerade konstig identitetspolitik mellan humanister, naturvetare, analytiska filosofer, sociologer, antropologer etc.

När debatten hade imploderat började det däremot byggas. Inget byggande sker dock från scratch, utan en mängd gamla referenser plockades upp och dammades av. Deleuzeoguattarianism byggdes om till flödesontologi, Dewey och Tarde blev civilsociologer som pratade om slem, Nietzsche blev satanist och Latour blev hacker.

Men det där är ju trots allt bara idéhistoria, så låt oss komma till the divide som jag för enkelhetens skull kan kalla den performativa vs. den ostensiva analysmetoden. För innan vi tar oss till ontologin måste vi passera analysmetodernas sätt att tänka sig just relationerna mellan objekt, kvasi-objekt, aktanter, relationer etc. Utgångpunkterna faller tillbaka på positionerna eftersom vi kanske alla pressas av en slags vilja att få fram just det som vi tycker är relevant i diskussionen.

Den ostensiva tankefiguren, ej att förväxla med Wittgensteins §30 i Filosofiska Undersökningar (vi sysslar ju inte med språk här), vill visa på just ostensibilitet, alltså objektets förmåga att sammanhålla sin utsträckning (i rummet) och därmed göra det till objekt. Macdeluzian:

Jag vill påstå att just den skillnad som gör ett objekt till ett objekt är nyckeln, den skapar en resonans mellan det aktuella och det virtuella som är nödvändig för att en verklig tillblivelse ska kunna ske, och en följd är förståelsen av objekt qua objekt.

I världen finns det en mångfald av objekt som undandrar sig och på så sätt kan behålla en grad av ostensivitet, och är trots sina konstanta kopplingar till andra objekt åtminstone tillfälligt ett objekt, avgränsat i tiden och rummet. Objekt emergerar hela tiden ur tillblivelseprocesser i världen. Macdeleuzian igen:

Och då står vi vid en fråga om emergens. När partiklar av energimateria möts, och påverkar varandra genom krafter (inte orsak-verkan som lagbundenhet), så kan de också sättas samman i komplexa strukturer, där “helheten” (i icke-totalistisk bemärkelse) viker tillbaka över delarna och formerar en organisation som bara tillhör strukturen, som ger den en unik förmåga att affektera och affekteras. En kropp uppstår, ett objekt!

Allt detta skulle jag vara nöjd och belåten med egentligen. Vi har frambringat en objektsorienterad filosofi som varken är deterministisk, positivistisk eller ännu har råkat i epistemologiska problem. Objekten skapas emergent och med ett erkännande om deras beroende av andra objekt och krafter.

(:~~~~~

Men för mig saknas något, något som kanske bäst kan beskrivas med att jag inte ser vad jag kan göra med denna orientering mot objekten. Alltså, på spekulativ grund kan jag köpa det och ser i viss mån varför det skulle finnas en poäng att betona objektens tillbakadragenhet. Men pragmatiskt sett så ser jag inte hur analulzen tas vidare mot den stora analulzen av världen.

Det är dock just i den performativa vändningen på 80-talet som jag finner den andra riktningen. Ur den scannade sidan i toppen av denna post finner vi Akrich/Latours infrasemiotik där jag vill argumentera att vi har ett bättre begepp än ”objekt”:

Actant: Whatever acts or shifts actions, action itself being defined by a list of performances through trials; from these performances are deduced a set of competences with which the actant is endowed; the fusion point of a metal is trial through which the strength of an alloy is defined; the bankruptcy of a company is trial through which the faithfulness of an ally may be defined; an actor is an actant endowed with a character (usually anthropomorphic).

Världen är gränslös och evig. Det har Spinoza lärt oss. För att vi ska göra världen meningsfull krävs att vi bemäktigar oss den, volonté de puissance, som hos Nietzsche. En aktant är just detta, något som växlar händelseförlopp genom styrkedemonstrationer (trials of strength). Icke-antropomorft. Macdeleuzian twittrar mig och får mig att inse gränslösheten än mera:

@intensifier Skulle du vilja kladdas ner av något av följande påståenden: 1. Gränslöshet är en fundamental egenskap hos världen (ärkemonism)

I en ontologi som är gränslös och evig är studiet av aktanter det meningsfulla. Frågan är inte en fråga om kapaciteter eller förmågor hos ett objekt, utan istället relästationer, växellådor, intensifikatorer, vibrationer, saker-som-bryter-flöden (machines hos D&G).

Fotosyntesen växlar ut ljusenergi till kol, bifurkationen växlar floder och sediment, människans mun växlar mellan att vara en ät-maskin, en tal-maskin och en kräk-maskin (spotifism). I komplexa samhällen kan personer, institutioner, ledare, företag etc. fungera som makro-aktanter och på så sätt växla centripetal makt. Sammankopplingarna skapar koncentrationer, av kapital, kolväteföreningar, av energi till kroppar, av bergarter. Dessa koncentrationer kan existera i kambrisk tid, som oljan, eller som sekundsnabba begär i fallet Spotify. Allt som finns är aktanter, som genom utväxlingen och dispersionen av makt skapar mening till den ontologiskt gränslösa och eviga världen.

Världen är endast vetbar genom att vi begränsar den. Institutionaliseringen av aktanter som begränsar världen; mikroskop, teorier, statistik, laboratorier, partiklar etc. böjer och bänder världen i styrkedemonstrationer, och koncentrerar den då och då till en transformerande effekt. Atomer klyvs, mjältbrandsvaccin skapas, ljuset från saturnus hamnar på en fotoplåt. Den proggressiva laddningen av icke-människor in i världen utgör svarta hål i världens gränslöshet och evighet, vars passerade händelsehorisonter blir vår historia (the day the bomb fell on Hiroshima).

Vi lever våra liv, som intelligenta apor, i ett existentiellt växelspel mellan sediment och flöden. Hammaren ligger i vår verktygslåda, och vår hand, vår aktant-rhizomeförmåga som homo faber, uppstår när vi bemäktigar oss över dess tunga järnklumpighet och driver in en spik i väggen. Vi kan därmed bygga oss en boning, som gör oss hemma-varande. Samtidigt som vi är ständigt upptagna med att växla krafter, är vi tillfreds i en existentiell sedimentär-het, där koncentrationspunkter utgör trygghetens triumf. Denna är dock alltid svagare än viljans triumf, undflyendet från det som har förhårdnat – flyktlinjen. Heidegger är alltid sekundär i förhållande till Spinoza!

Ty då världen till syvende och sist är evig gränslöshet, kan varje sediment undermineras, varje kropp eller partikel av en kropp kan alltid undfly, för att i samma moment skapa nya förhårdnader och invecklingar.

Vecket, världens origami, är inte ett objekt. Det är en performativ aktant.

5 reaktioner till “För ett performativt infraspråk i det smutsiga mellanrummet”

  1. Chris: Fantastiskt fin text som jag är stolt och glad över att ha bidragit till att provocera fram!

    Jag ska samla mina argument lite (kanske för en Jkpg Showdown 2010?) men vill koka ner det till följande preview:

    Jag ser också allt som aktanter, med alla de förmågor du beskriver – men att aktanter är just precis objekt, och att deras performativa (jag kallar det ‘generativa’) förmågor med nödvändighet måste komma från att de är oberoende och undandragna i sin konstitution, och inte gränslöst förbundna med allt i tid och rum. Den oberoende kvalitet som varje objekt besitter är det som tillåter den att agera, ‘perform’, generera.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.