Flyg, diagram & fylum och Woolgar

Steve Woolgar som kanske är mest känd för att ha skrivit boken ”Laboratory Life ” tillsammans med Bruno Latour gjorde en intressant reflektion om flygplatser och deras sociologi på 4S/Easstkonferensen. Copyriot efterlyste fler studier, och när man ändå är på plats på Schiphol kan det vara idé att försöka spegla Woolgars förslag genom deleuzeoguattariansk och fylogenetisk begreppsapparat.

Genom en kort antropologisk fältstudie prövade Woolgar att ifrågasätta den berömda hundramillilitersregeln. Genom att visa på en transkriberad intervju mellan honom själv och säkerhetsvakten lyckades han fånga ett intressant fenomen. Reglerna på flygplatser är självrefererande och går inte att ifrågasätta. Om man frågar varför man inte får ha med sig en flaska vatten ges inte en extern förklaring, utan regeln finns där eftersom det är en regel. Därefter gjorde han om experimentet vid ett annat tillfälle och hade då cirka femtio milliliter i en halvlitersflaska, något som heller inte är tillåtet enligt reglerna. Dock lyckades han passera utan att någon uppmärksammade flaskan. Då fortsatten han sin studie genom att gå fram till människor innanför sec-check och fråga dem vad de tyckte om att han hade tagit in flaskan trots regelbrottet. Då uppmärksammade han något uppseendeväckande. Människor blev rädda för honom och började nervöst gå åt ett annat håll. Detta mönster upprepade sig gång efter gång och till slut gav han upp hoppet.

Detta är mycket intressant, men tyvärr gör inte Woolgar mer av det. Det är faktiskt ett tecken på hur subjektiveringsprocesserna i panspektron formas genom denna extrema institution kallad flygplatser. Woolgar är nämligen ingen skum människa utan en vit och välklädd brittisk akademiker, men ändå blir människor oroliga mot detta avvikande från flygplatsens normala ordning, en ordning som gör platsen till ett smått otrevligt ställe. Men denna lätt bittra avsmak som jag delar med Rasmus måste förklaras på ett djupare plan. Woolgar poängterade att flygplatser är ett av de få ställena i världen där man inte får skämta eftersom man då riskerar att hamna i finkan. För att man skämtar… vad är det som producerar ett sådan hemskt ställe?

På plats på Schiphol International Airport är det därmed dags att ta på sig de flödesontologiska glasögonen, beställa in ytterligare en Heineken, samt skruva upp volymen. För att förstå den lydnad och subjektiveringsprocess som realiseras på en flygplats räcker det inte att förstå vad som händer inne i huvet på vakter och passagerare, utan vi måste tala om dubbelartikulationer för att göra subjekt och objekt likvärdiga på ett analytiskt plan (och alla andra plan också, förutom juridikens och poesins överkodningar).

We may draw some general conclusions on the nature of Assemblages
from this. On a first, horizontal, axis, an assemblage comprises two segments, one of content, the other of expression. On the one hand it is a machinic assemblage of bodies, of actions and passions, an intermingling of bodies reacting to one another; on the other hand it is a collective assemblage of enunciation, of acts and statements, of incorporeal transformations attributed to bodies. Then on a vertical axis, the assemblage has both territorial sides, or reterritorialized sides, which stabilize it, and cutting edges of deterritorialization, which carry it away.

När man passerar security check upprepar sig ett friktionsfritt och redundant händelseförlopp. Ibland händer det att någon vilsen turist inte har uppmärksammat reglerna och ombeds då att slänga vattenflaskan i en papperskorg. Ingen protesterar mot detta utan man lyder snällt. I värre fall händer det att någon har glömt en fickkniv eller andra vassa föremål och en viss besvikelse kan uppstå, dock finns det ingen möjlighet att protestera.

Assemblaget röntgenapparat-metalldetektor-säkerhetspersonal är inte enbart en sammankoppling av materiella kroppar utan innehåller även en mycket snävt definierad teckenregim. Men vi börjar med den kroppsliga agencement som har en del spännande effekter. Troligtvis är det bara läkarkontrollen som har en mera detaljerad gaze (synlighet, blick) än detta hemska fångstapparatsassemblage (apparatus of capture). Inte nog med att hela din packning blir genomsökt ned i minsta detalj, det innebär även ett utlämnande till de anonyma människor som står bredvid dig. Mediciner och personliga artefakter måste placeras i genomskinliga plastpåsar och om det tjuter i metalldetektorn tillåts en anonym människa föra sina händer över hela din kropp, något som man sällan skulle tolerera på krogen eller på gatan. Men varför tillåter vi denna förnedring? Det är en sak att blogga om det, eftersom då är man inte en del av assemblaget. En protest är endast giltig i den konkreta händelsen som är nedsänkt i hela flygplatsens sociala kropp.

Nåväl, på bilderna ovan visas händelseförloppet (skon förklaras nedan). Först den obligatoriska universella moduleringen. Den automatiska incheckningsmaskinen sänder en signal till det center of calculation som registrerar att jag närmar mig sec-check, och jag tillskrivs den expressiva identiteten ”passagerare, svenskt pass”. Väl framme skymtar det maskiniska innehåll som gör alla former av ifrågasättande omöjligt. Utan att bli upptäckt lyckades jag fotografera assemblaget människa-automatgevär-skottsäker väst som genom sin uniform får den ambivalenta identiteten ”flygplatsmilitärpolis”. Automatgeväret har ju en historiskt bevisad effektivitet att kunna sätta stopp för stora mängder människor, men givetvis är den inte till för att faktiskt avföras in i en orolig folksamling, utan är istället det materiella content av order-word assemblaget: ”Gör som du blir tillsagd och ta av dig bältet”. På brittiska flygplatser finns det alltid en skylt som säger att man inte får käfta med personalen och att man då grips, men med delegeringen till maskingeväret som order-word behövs inga skyltar.

Vi forsätter vår kurs i lingvistik genom att förtydliga hur order-word assemblages funkar:

On the one hand, the ship-machine, the hotel-machine, the circus-machine, the castle-machine, the court-machine, each with its
own intermingled pieces, gears, processes, and bodies contained in one
another or bursting out of containment (see the head bursting through the roof) On the other hand, the regime of signs or of enunciation: each
regime with its incorporeal transformations, acts, death sentences and
judgments, proceedings, ”law.”

Ni som är nördiga nog att ha läst Kafka ser ganska snart vad Deleuze & Guattari har i åtanke (Der Prozess, Amerika… osv). Svagheten med A Thousand Plateaus som empirisk filosofi är just översköjlningen av litterära referenser, och här får man ge Foucault cred för att han gjorde ett mycket bättre empiriskt arbete. Men till detta kan vi lägga ”the airport-machine” som i sanning fungerar maskiniskt. Men vår fylogenetiska betraktelse visar att det inte bara handlar om ”pieces, gears, processes” utan som jag tidigare nämnt är flygplatsen en kombination av energibaserade och panspektriska maskiner. Även om kön till röntgenapparaterna liknar en fängelsekö, så kan den inte totalisera denna regim eftersom det skulle göra att ingen ville flyga. Istället utgör flygplatsen ett variabelt rum som alltid har potentialen att genomgå en incorporeal transformation:

In an airplane hijacking, the threat of a hijacker brandishing a revolver is obviously an action; so is the execution of the hostages, if it occurs. But the transformation of the passengers into hostages, and of the plane-body into a prison-body, is an instantaneous incorporeal transformation. (ATP: p. 81)

Om jag skulle ha ett bombbälte på mig och hota att spränga mig i luften så genomgår jag i flygplatsens sociala diagram omedelbart till en terrorist. Om Schlingmann får som han vill kommer FRA att sköta terroristklassificieringen på bred front istället för bara på flygplatser. Troligtvis blir jag skjuten i huvudet med mitt bombbälte, precis som Charles de Menezes, eftersom man inte får träffa bomberna med automatgeväret. Om jag är lite berusad och börjar argumentera med personalen förvandlas jag till en brottsling och kan avvisas och bötfällas. Om jag lämnar väskan i flygplatsbaren förvandlas den till en bomb och blir ett objekt som skall forslas iväg (”subjektivering” är inte bara en mänsklig företeelse).

Det är detta som gör flygplatser till jobbiga ställen. Potentialiteten och omedelbarheten att förvandlas till en terrorist, en brottsling eller en bomb är hela tiden närvarande och formerar därmed en sjukt förutsägbar social ordning. På en tågstation finns fortfarande en öppning i dessa transformationer.

Woolgar var inne på detta spår när han talade om sin vattenflaska och människors reaktioner mot den. Eftersom den är avvikande i vad som förväntas på en flygplats var den inte längre en flaska, utan ett föremål som väckte misstanke, kanske en bomb. Dessa transformationer ligger alltså inte bara på en juridisk nivå, inte heller på en polisiär. De smittar av sig även på passagerarna. En arab som lämnar väskan och går snabbt mot utgången… ta skydd!

Medan jag sitter och skriver lämnar en japansk kvinna en bok, en mobiltelefon och en fickdator bredvid mig och ber mig hålla ett öga på dem. Undrar vad det kan vara… nej, det är nog ingen fara, jag litar på den kompetenta personalen… eller?

Det krävs alltså mycket lite för att den mellanmänskliga tilliten skall raseras i flygplatsens sociologi.

Ett gated community community bör vara den närmsta sociala instans som den abstrakta flygplatsmaskinen, som repeterar sig globalt. Vi talar om instängning i rummet, kontroll av kroppar, panspektrisk övervakning och ekonomisk stratifiering (trots lågprisbolagen är det mest välvårdad medelklass och uppåt som flyger). Även nattklubben ligger nära; Identifikation, kroppsvisitation och stratifiering.

Gårdagens besök på en salsaklubb resulterade att jag efter två timmar ombads att lämna klubben på grund av mina skor!? Inte heller här är det tal om att protestera eftersom väktare både saknar en vilja till ett rationellt samtal och precis som flygplatspersonalen har ett självrefererande regelsystem. ”Här får man inte ha sådana skor”... från klubbesökare till avvikare i en halv sekunds incorporeal transformation.

8 reaktioner till “Flyg, diagram & fylum och Woolgar”

  1. Jag flög till Oslo för strax över ett halvår sedan. Det var ett tag sedan jag flög med övernattningsutrustning utan att checka in resväskan, så glad i hågen försökte jag få min helt normala toalettväska genom security check. Jag åkte dit på 300 ml raklödder, blev förstås irriterad över det korkade och irrationella i situationen men bet ihop och slängde tuben, samtidigt som jag lovade mig själv att aldrig flyga igen.

    På vägen hem, i security check i Oslo, hittas en 150 ml tub tandkräm i min packning. Den hade uppenbarligen slunkit igenom kontrollen på Arlanda – kanske dold bakom det faliga raklöddret. Nu blir jag riktigt irriterad och frågar vad regeln kommer från. Svaret: ”Det vet jag inte.” Jag frågar om motivet, varför just 100 milliliter? ”Det vet jag inte.” Jag säger att jag förstår att kontrollanten inte vet, att jag inte är arg på kontrollanten eftersom det inte är den som fattar de här besluten, men undrar vart jag kan vända mig för att diskutera detta. ”Det vet jag inte.” Så till min sista fråga: Vet du någon som skulle kunna veta vem jag ska vända mig till? ”Kanske killen där borta…”

    Berövad min tandkrämstub (”killen där borta” befann sig innanför säkerhetskontrollen) ställer jag samma frågor till en lite äldre uniformsbeklädd säkerhetsvakt. Naturligtvis vet inte han heller vem som utfärdat dessa direktiv eller vem jag kan prata med för att få veta varför.

    Jag funderar en kort stund på att kapa planet med utrustning köpt i taxfreebutiken (hittar några saker som borde gå att göra vapen av), men bestämmer mig istället för att nästa gång jag flyger och blir påkommen med otillåten vätska gå och checka in vätskan. Tänker mig att jag genom ett farsartat upptåg ska kunna avslöja det absurda i situationen. Men så gör jag förstås inte. Nästa gång jag flyger anpassar jag mig, köper mindre, flyganpassade förpackningar och ställer inte till med några problem. Det är ju så jobbigt att bråka – flygplatser är ju så obehagliga att man bara vill igenom dem så smidigt som möjligt.

    När jag kom hem från Oslo letade jag lite efter vad den här bestämmelsen kommer från, och enligt luftfartsverkets hemsida kommer den från EG-kommissionens förordning 622/2003. (http://eur-lex.europa.eu/LexUriServ/LexUriServ.do?uri=CELEX:32003R0622:SV:HTML)

    Jag hittar inte själva 100 ml-bestämmelsen i förordningen. De förordnade säkerhetsåtgärderna är nämligen hemliga: ”Åtgärderna skall vara hemliga och skall inte offentliggöras. De skall endast vara tillgängliga för personer som i behörig ordning godkänts av en medlemsstat eller kommissionen.”

    Förordningen hänvisar även till Europaparlamentets förordning 2320/2002 om införande av gemensamma skyddsregler för den civila luftfarten. Där finns 14 skäl till skyddsreglerna listade.

    Nr. 1: ”De kriminella handlingar som begicks i New York och Washington den 11 september 2001 visar att terrorism är ett av de största hoten mot de demokratiska ideal samt de frihets- och fredsideal som utgör själva kärnan av Europeiska unionen.”
    Nr. 2: ”Genom att förhindra olagliga handlingar bör man inom den civila luftfarten alltid säkerställa skyddet för medborgarna inom Europeiska gemenskapen.”

    Jag vet inte vart jag vill komma med denna textmassa, mer än att det nog inte finns något jag ogillar mer än omotiverade säkerhetsbestämmelser. Apparatus of capture, indeed… Men kunde ju hoppas på färre flygresor och fler videokonferenser (klimatsmart!), men så kom ju FRA. Det är nog säkrast att inte ha någon kontakt med utlandet alls.

  2. Ja, du undrar varför folk lyder…
    Varför betalar människor i regel för att åka buss?
    Varför ser man så sällan människor nakna på stan?
    Varför är man konformistisk överhuvudtaget?

    Angående wolgar, kan man undra vad som hände om han gjorde samma sak på t.ex. en vanlig busshållplats, fast med en kniv eller annat icke tillåtet föremål.
    Vansinnet (avvikaren) är en skrämmande entitet. Om man nämner stigmatiserande, som t.ex. Orintalen (som-terrorist), bör nämnas att den vansinnige är ännu mer alienerad. Som jag minns så brukar du rygga rätt rejält för missbrukare själv ;).

    Var förövrigt på en flygplats som används för segelflyg/privatflyg häromdagen. Intressant att se vad som blir kvar när man skalar bort alla konventioner kring säkerhet/ta betalt/disciplinering… Egentligen bara en sträcka asfalt, en hangar och en terminal att gå in o värma sig på.

  3. Anders: Tusen tack för din långa kommentar. Det tål verkligen att tänkas på det du skriver.

    Ekman: Exakt. Det är detta tillstånd av paranoia och ångest som jag är ute efter. Jag minns även hur jag inkorporerade denna terroristskräck i Israel. Varje gång man hörde någon tala på arabiska på bussen till Jerusalem så började man göra dessa irrationella associationer, som är irrationella på ett objektivt plan, men som är jobbiga på grund av probabilitet. ”Tänk vilket öde om bussen sprängs just nu”.

    Om någon hotar mig med kniv på gatan så är det ju ganska naturligt att känna skräck. Men den dagen jag installerar ett extra lås för att det kanske kan stå en knivmördare i min trappuppgång så har man givit upp för en annan typ av rädsla. Den dagen vi dessutom ger upp för FRA på grund av denna så är det kört.

    Känns som om vi är något på spåret här…

  4. Angående flygplatser tror jag att majoriteten uppfattar det som väldigt trygga platser.
    Fullständigt konventionaliserade, och med en hel stats-apparat som ser till att det levs upp till reglerna. Tragiskt men sant att de flesta väljer trygghet före frihet (för att dra till med en gammal dikotomi).

    Frågan är om roten och funktionen hos den kollektiva paranoian.

    Läser just nu Giovanni Gentile, som gör en poäng av att första världskriget var nödvändigt för att Nationen skulle födas. Genom blod och gemensamt yttre hot skulle Italien byggas. Väldigt lätt att dra paraleller till post-9/11-skräcken, 50-talets kommunistskräck och vänsterns inbitna coka-cola-skräck (hollywood är kulturimperialism etc).
    Väldigt populistiskt till sin natur, och kanske nödvändigt(?) i en tid när man inte kan använda direkt våld mot sin egen befolkning för att upprätthålla ”governance” och auktoritet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.