Fallet Wagner och Prometheus II.

Isabelle Ståhl påminner oss om Wagner, en påminnelse som likt en skruvis får oss att tänka på Grekland, Moralen och Jaget. Jag märker vid googling att begreppet skruvis inte verkar finnas i de stora nätuppslagsverken. Det är inte så konstigt, det är sjömansspråk, och skruvisen är typ det värsta man kan råka ut för till sjöss. Jag fick skruvisen förklarad för mig av en sjöman. När vinden blåser över isflaken sätts de i rörelse, och rämnar över båtarna, är man fullkomligt utelämnad till naturlagarna, och oftast går man under.

Nu hade jag inte tänkt gå under, utan snarare plocka upp det spår som Rasmus nämner i kommentarernaFallet Nietzsche.  Och som triumf kommer även fallet Prometheus att följas upp, sedan senaste bloggpostningen.

Nietzsche och Wagner hade ju en minst sagt problematisk relation. Av en slump råkade jag ha den korta skriften Fallet Wagner hemma. Jag hade inte tänkt läsa den direkt, men när det dyker upp Wagner i min bloggreader kunde jag inte motstå att läsa den. Och i sedvanligt förmodernt associativt tänkande kunde jag inte heller låta bli att relatera detta till övergripande teman.

Låt oss bli bombarderade av några Nietzschecitat! Wagner i all sin ära, men enligt Nietzsche är det Bizet som är det sanna geniet!.

I Fallet Wagner (några fler citat här) utför inte bara Nietzsche den moderna kritiken par excellence, utan överkodar den med en etisk analys som Kant bara kunde drömma om i sin preussiska lervälling.

Min största upplevelse var att bli frisk. Wagner var bara en av mina sjukdomar. (8) Och varje gång jag lyssnat på Carmen tycks det mig verkligen som om jag blivit mer filosof, en bättre filosof än annars: så fördragsam, så lycklig, så indisk, så rotad… (13)

Det intressanta är kanske inte varför Nietzsche går till så hårt angrepp mot Wagner, och provokativt väljer Bizet, en kompositör som vi idag mest förknippar med cheesy giftermål, utan vad jag finner var mest givande är den diskussion kring moralen som springer ur detta resonemang. Nietzsche fortsätter:

Har man lärt sig tyda tecknen på förfall, förstår man sig också på moral – man förstår vad som döljer sig bakom dess heligaste namn och principer: det utarmade livet, viljan till ett slut, den stora tröttheten. Moralen förnekar livet… (7-8)

Som vi redan tidigare har konstaterat tänker sig Nietzsche tragedin hos grekerna som särskild från den kristna synden. Vi växlar till Aeschylus.

Prometheus to the herald:

There is no torture and no cunning trick,

There is no force, which can compel my speech,

Until Zeus wills to loose these deadly bonds.

So let him hurl his blazing thunderbolt,

And with the white wings of the snow,

With lightning and with earthquake,

Confound the reeling world.

Non of all this will bend my will.

Herald:

Submit you fool. Submit.

In agony learn wisdom.

Prometheus:

Seek to persuade the sea wave not to break.

You will persuade me no more easily.

Men det finns enligt Foucault något som vi glömmer i glappet mellan grekerna och Nietzsche – det moderna epistemet. Från Order of Things (hela citatet här):

This arrangement maintained its firm grip on thought for a long while; and Nietzsche, at the end of the nineteenth century, made it glow into brightness again for the last time by setting fire to it. He took the end of time and transformed it to the death of God and the odyssey of the last man: he took up the anthropological finitude once again, but in order to use it as a basis for the prodigous leap of the superman; he took up once again the great continuous chain of History, but in order to bend it round into the infinity of the eternal return.

Nietzsches tankar om människan kräver ett vetande om just människan som liv, och detta förmedlades framför allt genom antropologins studier av mänsklig kultur inför sin ändlighet, döden. Prometheus i evig återkomst.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.