Facebookianism

Internets. År 2003 skrev jag en C-uppsats om internetcommunities i medie-och kommunikationsvetenskap. Den fick bra betyg, men egentligen var den värdelös, eftersom den utgick från den gamla sociologins ontologi och därmed dess positiviteter, något som samtida forskning verkar fortsätta med i ett evigt tjat om äkthetsdiskurser.

Facebook. Det talas mycket om detta fenomen, och även om det mesta är dravel i debatten så har en del vettiga och viktiga ord yttrats.

Det talas å ena sidan om hur oäkta de sociala relationerna är på olika communities är, och å andra sidan hävdas motsatsen, alltså att tekniken endast är ett instrument för att underhålla ett redan existerande nätverk. Så hur ska vi ha det egentligen? Är vi bara kringflackande avatarer utan egentlig social tillit, eller är vi instrumentellt rationella och äkta i våra kontaktknopar.

Svaret är både och. Facebook innehåller ett system för förtroendeaccellerering. I och med att man godkänner sina existerande vänner genom att identifiera dem, skapar man samma typ av stängsel för främlingar som ett gated community. Du är bara min vän om jag vet vem du är. Samma sak gäller då du träffar ”nya” människor. Genom att man känner någon, som känner någon, kan man upprätt ett socialt system av tillit där människor man redan litar på är en garant för att den nya människan är pålitlig.

Nu tjafsar jag en massa om tillit… men min poäng är bara att vi inte kan reducera facebookandet till det ”vanliga” livet och inte heller till något anarkistiskt nätfenomen som härbärgerar pedofiler. Istället måste vi se hur systemet som sådant innehåller komplexitetsreducerande förtroendemekanismer, och att jag i förhållande till mitt IRL-nätverk kan skapa nya kvalitativa kontakter, även om de flesta inte gör det iallafall.

Det finns så mycket intressant att säga om facebook, så det är läge att återkomma till detta ämne snart igen.

7 reaktioner till “Facebookianism”

  1. Bra sagt. Det är rätt lustigt hur ”gammelmedia” förhåller sig till fenomen som Facebook, och – för ett tag sedan – bloggandet. Det blir så antingen eller på något sätt. Jag undrar om det har att göra med nedgående upplagesiffror för papperstidningarna och att de inte riktigt vet hur de ska förhålla sig till sina egna nätupplagor.

    Mycket intressant blogg förresten! Jag har bara börjat dyka in i den, förväntar mig en hel del av dina genomgångar av klassisk vetenskapsteori.

  2. Jimmy: Precis. Det känns som om alla ”nya” medier alltid ska jämföras med de gamla. En blogg är en dagbok, facebook ett dagis, youtube en TV…. Jag säger som McLuhan… alla medier bygger på tidigare medier, men de är inte desamma utan de gör något nytt med den konkreta användningssituationen.

    Jag tror att i debatten om humanism, vetenskap, sekularisering så kan det väcka stort intresse att skriva om vetenskapsteori på ett lättfattligt men ändå fördjupat sätt. Så jag ser det som mitt tredje uppdrag som universitetetsrepresentant. Dessutom verkar många googla in på just dessa inlägg, så jag hoppas att jag bidrar med någon tanke hit eller dit. Men jag ska försöka klämma in lite mera Deleuze och Foucault när den stunden är kommen… 🙂

  3. Bra med mer Deleuze och Foucault!

    (Läste förresten din presentation på Facebookgruppen för Capaschi att du inte har mycket till övers för hermeneutik. Själv har jag haft en förkärlek för den teoribildningen, se t ex http://jimpan.wordpress.com/2004/09/28/humanitet-fornuft-och-bildning/, men jag är mycket intresserad av en deleuzoguattariansk nedrivning av skranket mellan naturvetenskap och hum/sam. Får se om det går att bevara nånting från hermeneutiken…)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.