F-ordet som analytiskt begrepp

Copyriot tar upp min försiktighet med begreppet fascism som jag diskuterade i samband med Pirate Bays IP-blockering i Italien. Bra att detta begrepp diskuteras, eftersom det är kanske det mest missbrukade i den trötta politikens retorik. Det finns flera sätt att använda det på, varvid jag använder en specifik som presenteras nedan. Som utgångspunkt tar vi vad Rasmus skriver:

Fascismen handlar om att integrera allting i en organisk nation, i fascismen upplöses gränsen mellan rörelse och statsskick. Fascismen är ett specifikt fenomen, historiskt knutet just till Italien. Enda befogade användningen av fasciststämpeln är vid jämförelser mot denna historiska, långt ifrån utdöda, tradition av fascism. Italien “är” inte en fascistisk stat — men det vore direkt naivt att inte använda ordet fascism i en beskrivning av rådande politiska klimat i Italien. Ett fascistiskt Italien i tillblivelse har under år 2008 definitivt vaknat ur sin slummer.

I princip håller jag med om detta, speciellt när det gäller det specifika angreppssättet och att det i en viss mån alltid är en empirisk fråga. (vi kan ex. inte ”tycka” att ett land är fascistiskt).

Men det finns en annan definition som man finner i kapitlet ‘Micropolitics and Segmentarity’ i A Thousand Plateaus. Långt citat, men vi läser noga:

This brings us back to the paradox of fascism, and the way in which fascism differs from totalitarianism. For totalitarianism is a State affair: it essentially concerns the relation between the State as a localized assemblage and the abstract machine of overcoding it effectuates. Even in the case of a military dictatorship, it is a State army, not a war machine, that takes power and elevates the State to the totalitarian stage. Totalitarianism is quintessentially conservative. Fascism, on the other hand, involves a war machine. When fascism builds itself a totalitarian State, it is not in the sense of a State army taking power, but of a war machine taking over the State. A bizarre remark by Virilio puts us on the trail: in fascism, the State is far less totalitarian than it is suicidal. There is in fascism a realized nihilism.

Deleuze och Guattari ger sedan Nazi-Tyskland som exempel. I den heta debatten skrev jag, inspirerad av detta, i furiös ilska i SvD att:

Faktum är att denna superdator, tillsammans med FRA:s samlade sociotekniska lösning, har en enorm potential att vända sig mot den svenska befolkningen.

Och i Expressen med Evelina:

Information är det nya vapnet och FRA är efterbrännkammaren som tvingar fram en kapprustning. FRA tvingar även fram en mellanstatlig paranoia, som förhoppningsvis inte exploderar redan på startbanan genom att Ryssland helt enkelt slutar mejla de senaste underrättelserna om det amerikanska missilförsvaret,

Så i princip, för den som hör den deleuzeoguattarianska filosofin eka i katakomberna, kallar jag FRA-lagen för ett fascistiskt förslag, vilket är raka motsaten mot vad Rasmus rekommenderar. Jag tänkte inte så mycket på det just då, eftersom Tomhylsan Tolgfors spydde lögnaktig galla medan jag skrev så att tangentbordet riskerade att gå sönder. Men nu finns det tid för reflektion.

Låt mig förklara ungefär vad som menas med citatet ur A Thousand Plateaus. Auktoritära stater är konservativa i meningen att de tar till repressiva åtgärder för att förstärka social ordning och därmed bevara statsapparaten och dess styre. Fascism, däremot, är när en stat agerar suicidalt, alltså går emot sitt eget bevarande på bekostnad av att man drar med sig medborgarna i ett destruktivt kaos. Ni som har sett filmen ”Der Untergang” har en bra utgångspunkt. Det är visserligen bara en film, men när Hitler vägrar medla fred och låter Berlins befolkning dö i massor utan anledning, så ser vi den mest extrema form av fascism enligt Deleuze och Guattari, som faktiskt citerar Hitlers egna ord: ”If the war is lost, may the
nation perish.”
En krigsmaskin har tagit över statsapparaten och fått krig som objekt. Alltså, här så jobbar vi med ett analytiskt begrepp, till skillnad från Rasmus historiskt-empiriska.

Om vi går vidare ned i metafysikens djungel läser vi i en fotnot:

Totalitarianism is not defined by the size of the public sector because in many cases there is still a liberal economy. What defines it is the artificial constitution of ”closed vessels,” particularly monetary and industrial. It is primarily in this sense that Italian fascism and German Nazism were totalitarian States, as demonstrated by Daniel Guerin. /…/

Grejen är: min objection till att använda F-ordet ligger i att det krävs mycket för att sätta denna beteckning på ett land. FRA-lagen har fascistiska inslag, men Sverige är ett ganska liberalt land. Blockeringen av Piratebay har fascistiska inslag as well. Men F-ordet för att beteckna ett land? Då anser jag att det endast är ett fåtal som kvalificerar: Burma är ett. Landets befolkning offras, och cyklonen Nargis visar att en krigsmaskin ha tagit över statsapparaten. Militärdiktaturen bryr sig inte om nationen, utan har ”högre” och mera perversa mål. Det är en suicidal stragetegi som kommer att implodera. Tyvärr kommer det inte ske på ett snyggt sätt utan med våld, som Karin med excellence påminner oss om.

Jag ska inte försöka sätta en beteckning på vad Italien är. Jag är inte tillräckligt insatt. Så jag instämmer istället med vad Rasmus säger, på ett (två) plan. Jag är ju både radikal empirist, liberal pragmatist och abstrakt metafysiker! Empiriskt sett är det så att Italien har en obskyr historia av fascism, och Berlusconi försöker verkligen re-enacta denna i dagens politiska läge. För det andra tror jag, av pragmatiska skäl, att Rasmus definition funkar bättre för att skapa politiskt motstånd än vad min gör. Men på den tredje punkten, den metafysiska, knäböjer jag som en slav utan fri vilja till den franska filosoferna, och använder F-ordet i en analytisk bemärkelse.

Oavsett vilket bör Italien ge fan in att göra gammelmedia av Internets. Det är sant som Rasmus skriver, att enkelriktade medier var fascismens starka propagandapparater. Dock existerade dessa i ett annat samhälleligt diagram. Nu har vi ett nytt teknologiskt fylum som dominerar, och det finns många viktiga frågor att besvara.

Nya vapen: TPB och byrån har en buss på plats i Italien. Vad helst ni gör med den, förutom våld, har ni mitt stöd. Fuck Italian fascism!

9 reaktioner till “F-ordet som analytiskt begrepp”

  1. ARGH! ”min objection”?
    Länge har jag i tystnad lidit av de illa insmugna egelska ordens som du av okänd (men antagligen pervers) anledning påyvlar oss arma läsare, men nu får det fan vara nog! Kriget är förklarat! Tärningarna rullar och grammatiknazisternas armé är väckt från de döda!

  2. Rettaw: Bring them on! Givetvis har jag ett citat att luta mig emot, som jag kastar mot grammatiknazisternas falanger:

    ”Conquer the major language in order to delineate in it as yet unknown minor languages. Use the minor language to send the major language racing. Minor authors are foreigners in their own tongue. If they are bastards, if they experience themselves as bastards, it is due not to a mixing or intermingling of languages but rather to a subtraction and variation of their own language achieved by stretching tensors through it.” (ATP, 105, Postulates of Lingusistics)

    Grammatik är en trädstruktur. Korrekt språk har ingen intensitet. Svengelska och sär skrivningar är dock bra strategier för att deterritorialisera alla våra små Chomskyanska mikrofascismer.

  3. Ha! Kom invalsandes hit från Copyriots posts om fascism för att läsa ditt mothugg. Som snarare var medtycke med reservationer. Läsvärd bloggpost var det oxå, med intressanta citat från 1000 plateaus. (Det är skitbra med engelska citat, när såna finns, då jag själv främst jobbar med engelska som läs och skrivspråk)

    Anyway, det bästa citatet hittades i kommentarerna:

    ”Grammatik är en trädstruktur. Korrekt språk har ingen intensitet. Svengelska och sär skrivningar är dock bra strategier för att deterritorialisera alla våra små Chomskyanska mikrofascismer.”

    Så sant! Så bra formulerat! Jag kommer citera citatet å din kommentar på citatet, friskt hädanefter när jag stöter på språkf-isterna (missbruk av f-ordet någon?)…

    Tackar!

  4. Rettaw och Tofan: Det finns givetvis två sidor av detta mynt. Man ska skriva väl och tydligt om man exempelvis skriver en artikel. Det är sjukt formaliserat när man skriver till en tidskrift och jag känner ibland att jag slösar bort mycket av det kreativa tankearbetet på formalia endast för att ”det ska vara rätt”. So what, en tanke är en tanke även om den är felstavad, och de romerska falangerna brydde sig nog mindre om latinska särskrivningar.

    Men, som D&G skriver, finns det en positiv kraft i att konstant utmana regler och konventioner. Språk har alltid påverkats av handlel, migration, krig osv, och om man kan få det att svänga och krackelera lite gör man bara väl. Lexikon, grammatikböcker och filologi är i huvudsak samhällskonserverande fenomen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.