Ett kristet lyckobegrepp? Citat ur tidig amerikansk lyckoforskning

Jag har vid ett tidigare tillfälle citerat ur Goodwin Watsons tidiga lyckomätning från 1930 1. När jag läste om denna artikel snubblade jag på att det fanns en för mig okänd referens till Nya Testamentets saligprisningarna. Watson skriver:

No human quest may claim a larger following than that for happiness and satisfaction in life. Even the highest ethics tends to justify itself by its contribution to human happiness. The  Beatitudes themselves constitute an attempt to formulate the conditions of the most blessed existence. (p. 79)

I vanliga fall brukar lyckoforskningen grunda sina etiska principer antingen i Bentham, Mill eller Aristoteles. Detta var första gången som jag stötte på en referens till Matteus och Lukasevangelierna.

Detta lyckobegrepp, beātitūdō , kan analyseras på många olika sätt. Jag är verkligen inte insatt i dessa texter. Men det känns ändå som att det hela bygger på att lyckan kommer vid ett senare tillfälle, speciellt för den som just nu lider. För den som är fattig eller förföljd kommer lyckan i Himmelriket.

Jag intresserar mig här för frågan om hur detta lyckobegrepp kan mätas. Det blir troligtvis svårt. Watson gör inte detta i sin artikel, utan föga förvånande utgår han istället från en subjektiv, komparativ lyckoskattning i nuet: ”In this study, the individual is called happy if he believes himself happier than most others of like age and sex [..]” (p. 79). De här komparativa lyckoskattningarna tänker jag mig är ganska trista. Varför jämföra sig med andra. Det känns ganska långt ifrån det Nya Testamentet.

Kanske är Watson ett undantag. Är det någon som har sett detta lyckobegrepp på något annat intressant ställe?

Notes:

  1. Watson, G. (1930) “Happiness Among Adult Students of Education”, Journal of Educational Psychology, No. 2, Vol. 21.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.