Etik, anti-metaforer och plantor

Begrepp. Som vi alla vet har filosofins begreppsapparater inget värde om man inte använder dem. Ofta talas det då i stora ord om kampen på barrikaderna, eller om metafysikens grundvalar… ja… de klassiska filosofiska frågorna. Begrepp har olika användningsområden, och det finns inga totaliserande begrepp som kan säga allt. Men det finns begrepp som är bättre än andra. Ett sådant är begreppet ”rhizom” hos Deleuze & Guattari, som ligger till grund för deras decentraliserade och icke-hierariskiska sociala ontologi. Rhizom är ett begrepp som sträcker sig från samhällelig organisering, till historiska brott (ni som tror att det handlar om text och genrer har allts fel. Språk däremot kan vara rhizomatiskt).

Men mindre uppmärksammat är dess biologiska innebörd. Då jag sätter handling framför tanke och empiri framför spekulation har jag applicerat denna begreppsapparat på växtrikets logiker. Först ett etiskt citat från tusen platåer:

”Make rhizomes, not roots, never plant! Don´t sow, grow offshoots! Don´t be one or multiple, be multiplicities!” (p. 27)

Således. Den första plantan var ursprungligen en seglivad tjockblading som jag köpte på Ikea för många år sedan. Den hade slutat växa, men levde ett hälsosamt liv. En dag tyckte jag att den såg aningen auktoritär ut, och att den hade blivit alldeles för bofast i sin kruka. Så jag tog fram en trubbig sax och beskar ned den till hälften. Sen planterade jag den i en kruka, och som vi ser på bilden nedan så blev den aningen för bofast redan snabbt i sitt nya hem. En Statsapparat var på inmarsch! Så jag klippte toppen på även denna, och se hur den genast blev till två grenar istället för en! Det som jag klippte av har jag planterat i en ny kruka. Allt som allt har denna ursprungliga växt producerat tio nya.bibliotek-5812.jpg

Nästa offer för min destratifieringsberzerk blev denna alldeles nyplanterade växt. Den stod i institutionens kök Humanisten, och hade växt till sig. Den var alldeles mätt av metafysik. Genom att avlyssna konversationerna i fikarummet hade den lärt sig alldeles för mycket Hegel, så jag högg av denna gren med en kökskniv. Nu har den inte riktigt bestämt sig om den ska återhämta sig eller inte, men i min nya regim får den ingen bristfilosofi längre, utan jag säger till den att jag minsann ska ta fram saxen såfort den börjar anta trädstruktur. Det finns ingen syntes min blomma, det finns bara multiplikation. bibliotek-5813.jpg

Sist men inte minst har vi plantan till höger (vars länk är omöjlig att fixa till). Den tillhörde en tjock men sjuk moderväxt. Antagligen hade den drabbats av fascism, så jag tänkte att man borde åtminstone kunna rädda några stackare ur detta maktgenomsyrade skepp. Den har nu återhämtat sig, medveten om att den nya världen inte tillåter den att växa till en katedral igen.

bibliotek-5815.jpg

Genom historien har växterna på marken konstant överskuggats av höga träd, som har kvävt undervegetationen. Men varje träd måste börja som en liten planta, som sakta breder ut sina löv. Ibland tillåts några små buskar växa sig aningen starkare, men då endast under villkoren satta av de höga träden, som bara släpper igenom ljus på vissa punkter.

Mitt lilla söndagsprojekt är dock föga revolutionärt. Kanske kan jag genom att övertyga andra på min höjd störta Interflora eller Euroflorist. Men denna logik går att överföra på många andra träd i våra samhällen. Företag kan bygga monopol, Statsapparater kan sluta sina löv kring människor på ett totaliserande sätt, makt kan koncentreras till en enstaka ledare, osv.

Tänk på plantan och ta med en sax nästa gång ni går hemifrån!

12 reaktioner till “Etik, anti-metaforer och plantor”

  1. Jag har faktiskt just köpt min första bok av denne Deleuze, just för att ni scizofrena kapitalister är så entusiastiska, men efter bara trettio sidor i ”Vecket” väntar jag fortfarande på lyftet.

    Jag försöker nu att utifrån ditt inlägg förstå åtminstone något i er nya begreppsvärld, nämligen “rhizom”. Jag hoppas då att den biologiska tolkningen inte är alltför exakt för den tyder, tycks det, på en stockkonservativ inställning. Om man aldrig låter det sexuella systemet verka förhindras ju all evolution och den nuvarande genkombinationen bevaras för evigt. Är det så ni vill ha det även i samhällsmåttstock?

  2. Thomas Svensson: Tusen tack för din kommentar! För det första finns det nog inget ”oss”, så jag talar bara för mig själv (därmed inte någon indiviualism implicerad).

    Begreppet Rhizom är mycket mera komplicerat än vad jag gjorde gällande i mitt (lättsamma) söndagsfilosoferande inlägg. Hursomhelst, att bara ta sticklingar gör ju att man får samma genpool, det är sant. Och det är inte bra, givetvis. Mutation är minst lika viktigt, och det händer ju hela tiden i historien, exempelvis vid övergången mellan feodalism/kapitalism.

    Det är snarare hierarkiseringen som man vill motverka, genom decentralisering, ”lokalt självstyre”, och oförutsedda associationer. Nästa sommar får jag helt enkelt ställa ut mina krukväxter utanför fönstret och hoppas att någon humla korspollinerar lite 🙂

    Vecket är en bok som jag inte gillar. Läs A Thousand Plateaus istället. Om du bor på västkusten så häng på varannan måndag nästa år (vi läser tillsammans, så visst finns det ett ”oss”), eller följ med i läsningen på http://www.capitalismandschizophrenia.org som vi har startat för just detta ändamål.

  3. Så bra, att det var mer komplicerat än så! Min kommentar får förstås också hänföras till det lättsinniga denna söndagseftermiddag. Det där med decentralisering , lokalt självstyre och oförutsedda associationer låter ju väldigt tilltalande och starkt evolutionsfrämjande; motsatsen alltså till ditt maktutövande i växtriket.

    Det var ju tråkigt om jag fått tag i fel bok för att bekanta mig med Deleuze, det var den som lät mest intressant av de svenska översättningarna. När och om jag läst igenom den kanske jag biter ihop och tar mig an A thousand plateau.

  4. Thomas:

    Jag är en ständig Deleuze-vurmare som verkligen försöker sluka allt han skrivit. Men ur de flesta angreppspunkter jag kan komma på så blir Vecket aldrig mer än en parantes.

    Enligt min blygsamma kunskap om/kring D&G så är den mest av idéhistorisk intresse. En ingång i hur hans tänkande kom att utvecklas.

    Boken i sig tycker jag inte är speciellt givande utan Deleuzeianskt sammanhang.

    Kolla t.ex. in Postskriptum om Kontrollsamhällena… och kapitlet Nomadologin ur Tusen Plapåer som finns utgivet på svenska.. Finns här som e-bok.

  5. Christopher: Jag glömde tacka för din vänliga inbjudan om måndagsläsning. Det vore förstås trevligt, men blir tyvärr nog för betungande med tanke på resorna till och från Borås.

    Daniel: Tack för tipsen. Den där e-boken kunde inte min dator associera till något program. Hur gör man med sådana?

  6. Det är en bittorrentfil…. guide finns här om bittorrent. Bt är ett protokoll för fildelning som är en smula komplicerat i början men när man väl kommit igång är väldigt smidigt.

    Du måste ladda ner en klient först… t.ex. uTorrent.
    uTorrent laddar sen ner boken och du kan läsa den när det laddat klart.

    Filen jag länkade till är alltså inte boken i sig utan en .torrent-fil som kräver en klient som kan ladda ner filen i fråga.

  7. Christopher: ”Det är snarare hierarkiseringen som man vill motverka, genom decentralisering, “lokalt självstyre”, och oförutsedda associationer.”

    Kan man tolka D & G som radikalt anti-hierarkisering? Hur skulle man i så fall tolka det utifrån Jo Freemans och Ernesto Laclaus kritik mot anti-makt och anti-hierarki som en värsta mardrömmens tyranni?

  8. Per: Ja, det är en rimlig tolkning. Hierarkier, eller trädstrukturer (arborescent models), koncentrerar makt på ett dåligt sätt, och kan i värsta fall skapa fascistiska system.

    Jag känner inte till Freeman och Laclau… vad menar de är tyranniskt med anti-makt?

  9. Jo Freeman har skrivit en klassisk feministisk text 1970 där hon pekar på hur tyranniska de grupper blir som försöker bli strukturlösa, informella och ledarlösa. De informella ledarna kan inte avsättas lika lätt som en formellt vald mötesledare. Här är hela texten publicerad på min sajt:

    http://ickevald.net/resistance/JoFreemanTheTyrannyofStructurelessness.htm

    Och Ernesto Laclau skriver om hur befrielse aldrig kan bli eller ska sträva efter anti-makt. Här har jag skrivit om en text där han tar upp hotet och faran med föreställningen om icke-makt:

    http://perherngren.blogspot.com/2007/12/ernesto-lasclau-makt-olydnad-och.html

    Det skulle vara intressant att få lite synpunkter från din Deleuze, Guatariläsning.
    Chao, Per

  10. A thousand Plateaus slutar med orden ”Smooth space will never suffice to save us all”, så D&G föreslår inte total strukturlöshet. Men däremot förespråkar de en mindre hierarkisk och monolitisk organisering. Hur detta ser ut exakt kommer vi ägna 2008 åt.

    Men det är ju den stora politiska utmaningen; hur ska vi organisera oss så att det blir bättre än nu.

  11. Per:

    Jag tror frågan är helt bakvänd. Vem vill ha frihet och från vad? Själva kärnan i det påståendet är så komplicerad att frågorna inte kan få några svar. Inte av vare sig mig eller C.

    Alltså… att tänka sig makt, mot-makt, anti-hierarki och se D&G som företrädare för en anti-strukturell mot-makt är att förenkla deras antifacsism avsevärt.
    Den ömma punkt de trycker på är att Makten, makt, makter, flykter och räfflingar i stort alla kan leda till ett unisont kanon och således alltid Kan bära i sin egen rörelse ett frö till det Hierarkiska Trädet.

    Makten riskerar alltid att formeras. Att sen flykter eller flyktiga försök till mot-makt kan leda till en dialektisk anti-anti-position där Makten igen är i varande måhända går att diskutera utifrån många håll. T.ex. Laclaus..

    ”Att göra motstånd, att vara politisk, är alltså att gå utöver samhällsstrukturen. Det är den brist, och de konflikter som uppstår när grupper hegemoniskt försöker fylla bristen, som gör samhällenas politiska väsen synligt för oss. En fullständigt lydig grupp eller organisation osynliggör sitt samhälle. Det politiska döljs genom den totala lydnaden och blir omöjlig.”

    I min läsning av D&G ingår inga anspråk på att ta plast inom Politiken. Om något så kan Politiken ibland låna erfarenheter från min arena. Och det är på det sättet jag försöker leva som anti-facsist. Utan anspråk på ett diskursivt annat där allt kan lösas utan brott eller mot-kamper.

    Jag håller med dig om att Demokratin behöver dess antagonister (ur en sen läsning av Rancieres ”Hatet mot Demokratin”) för att rekonstruerar sig själv men vad jag inte bryr mig om är vad jag som en av antagonisterna tycker om Demokratin. Vi som anti-demokratiska kämpar kan ställa krav bortom det Politiskas sfär och påverka samhället på långt mer närsynt nivå (där tanken om rhizomet kan komma att spela roll).

    I ett ständigt nomadliknande, av D&G influerat, tillstånd kan Jag (och Vi) återskapa frizoner där fascismens formerande näve inte når.
    Nåja.. det tror jag i alla fall på ibland.

    Så för att svara på Vem som får frihet från vad kan jag bara svara med ett essäliknande inlägg om min metod som anti-fascistisk tänkare.

    Tanken på motmakt är problematisk ur mer än en ingångsvinkel. Det enda jag med säkerhet kan säga är att om någon kritiserar mitt tänkande eller förhållningssätt så kan jag alltid peka på brott och diskrepanser i de flesta andras också.

    Som det sades i någon Hollywoodfilm i ett citat från Baudelaire (tror jag)
    – ”The greatest trick the devil ever pulled was convincing the world he didn’t exist”

    Eller som Orwell sa:
    – ”Okunnighet är styrka”

    Idag verkar det som att alla glömt vad som är självklart och hyllar det dunkla.

  12. Tack Christopher och Daniel för ni hjälper mig att tänka kring dessa frågor!

    Daniel: ”I min läsning av D&G ingår inga anspråk på att ta plast inom Politiken.”
    – Hur tolkar du D & G förstår politiken?
    Om jag förstår Laclau rätt så blir politik det som inte kan bestämmas genom analys eller orsaks-förklaring, alltså det vi måste ta beslut om tillsammans i vårt samhälle (motståndsgruppen). Det innebär för Laclau att varje organisation och varje vetenskap fungerar genom politik möjligen med undantag för den rena matematiken och det rena data-programmet efter att det har satts igång som ex en server.

    Ps. I post-container-teori syn på samhälle är samhälle aldrig nationalstaten. Som jag förstår det blir varje motståndsgrupp, varje arbetsplats, varje företag, vare organisation och varje bostadsområde samhällen. Nationalstaten är inte ett samhälle i sig – även om riksdagen och olika statliga verk blir små samhällen för de som jobbar där.
    Se http://perherngren.blogspot.com/2007/07/sverige-r-inget-samhlle.html

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.