En påminnelse om "samhället som helhet"…

Häromdagen blev jag påmind om att Sverige sägs ha en kultur och en kultudebatt. Det var när jag lunchade på kontoret och kom över en papperstidning. DN hette den och där läste jag en väldigt intressant artikel av Anders Rydell som handlade om att kulturdebatten har missat 2000-talets största kulturdebatt, nämligen den som utspelar sig på bloggar i synnerhet och på nätet i allmänhet. Nåväl, jag sökte och sökte och ironiskt nog styrde google mig till PR-spektaklet Netopia, som äter sönder argumenten och gör de till sina egna. Det var nog inte så Rydell menade… men svårt att kolla nu när DN inte lägger ut texten på nätet.

Men min avsikt är inte att kritisera DN, utan snarare att ifrågasätta meta-kritiken. Varför ska ”kulturdebatten” (som om det fanns en) överhuvudtaget hänga med? Varför ska den borgerliga offentlighetens främsta format, som härstammar från artonhundratalet, axla ansvaret för att hålla samman en debatt och tämja den till språkliga och terroteriella gränser? Finns det en mening med en offentlighet under dessa premisser, eller kan den inte få vara som den är, för att dö ut som tidigare offentligheter alltid har gjort?

Att klaga på ”debatten” är väldigt vanligt. Jag har säkert gjort det själv ett antal gånger. Men att klaga på debatten innebär ju att man skulle erkänna dess kvalitéer. Många tänker sig att det finns redaktionella funktioner, språkliga kvalitéer och en sund gate-keepingfunktion som sållar ut det bra från det dåliga etc. Man kan också tänka sig att det finns en stor och genomsnittlig publik som kan ”informeras” om man vänder sig till kulturens centraliserade infrastruktur så att man kan ”nå ut med viktiga budskap”. Är inte detta bra, faller inte samhället samman annars?

Jag tror inte det, utan är ganska övertygad om att de nya offentligheterna som finns på internet redan är långt mera livskraftiga än vad kultursidorna någonsin har varit. Redundanta paketswitchade datornätverk är i princip omöjliga att censurera, de har en extremt låg kostnad och tillåter att alla kan skriva, tycka, bygga instruktioner, organisera etc. Trots att detta tillstånd endast har funnits ett par decennier på nacken i civil användning, så har ett antal historiska händelser visat på hur offentligheter som är medierade via datornätverk har en långt högre överlevnadsgrad än print- och broadcastmedier. I Moskva 1991 överlevde IRC all medieblackout, i Teheran förra sommaren fick världen veta trots att journalister portades och bara häromveckan multiplicerades Wikileaks video, som trots att den varit vissa journalister tillhanda, endast kunde nå världen via internet.

Men, detta är ju kanske extremfall. I en annan mening tillåter internet hur många kulturdebatter som helst, där läsare förvandlas till deltagare. Internet är inte en ”fråga” som samhället som helhet behöver bekymra sig så mycket om, utan kanske mår den ännu bättre av att DN ligger på ett bord någonstans och sedan hamnar i ett arkiv, istället för att vara en aktiv del.

Leder då inte detta resonemang till samhällsfrånvändhet? Nej, tvärtom. Det innebär istället att man affirmerar riktiga samhällen, som uppstår, förändras och försvinner.

Och kanske är det så att även om nu kultursidorna hade ansträngt sig, så hade det ändå inte gått. Format mina vänner – format! Kulturella uttryck som har mångfald och dynamik som drivkrafter, snarare än ”ideal”, kan nog inte rymmas i ”sidor” utan förutsätter en form av dialog som inte blir särskilt lyckad i papperstidningar. Internet skapar Eurotrash och kloaker, särskrivningar och brutna länkar, smuts, konspirationsteorier och upphovsrättsbrott.

Kanske är det så att vi inte ens talar om samma politik, utan snarare bygger internet en ontopolitik som inte låter sig ”representeras” in kultursidor. Jag skrev en gång på en kultursida, och det kändes lite som att jag hällde vatten på en gås, eller snarare som att ropa in i ett svart hål. Tankarna försvann bakom en händelsehorisont ur vilken inget ljus längde kunde stråla.

I cyberspace gäller inte artonhundratalets offentlighetsbegrepp. I cipherspace gäller inte de gamla staternas lagar och regler. Deal with it.

18 reaktioner till “En påminnelse om "samhället som helhet"…”

  1. På det stora hela håller jag med dig. Internet för med sig nya forum som bör brukas och också gör det, till mycket gott.

    Jag tror dock att det finns en bra anledning att det som sker på Internet speglas i äldre media och format, nämligen det simpla faktum att alla inte har tillgång till Internet. Huruvida handlar om ekonomi, teknik eller kunskap är egentligen inte relevant. Internet är ett mediernas sui generis, men det är inte på grund av innehållet utan – just som du säger – formatet. Det är fortfarande samma värld vi observerar, diskuterar och debatterar. Och jag ser inget negativt i att uttrycka en vilja att även äldre format försöker greppa den diskussion som förs i nya format och forum.

    Om det tryckta mediet dör en självdöd, må det då dö i frid. Kungen är död, länge leve kungen! Men jag ser inget fel i att så länge det brukas också ha en ambition att det skall försöka koppla samman med de nyare formaten. Jag tycker inte att man skall behöva blogga, trolla kommentarsfält och hets-uppdatera Twitter för att känna att man ”hänger med i debatten” som pågår på Internet. Att påstå att det krävs är att begå samma synd som varje ny generation är dömd att upprepa; att tro att nu, nu är framtiden här som den aldrig varit det förut, nu är det en sann revolution på gång.

    Visst, det kanske det är. Men det har det alltid varit.

  2. Anders: En mycket relevant invändning. Men, jag tänker åt andra hållet, men först en brasklapp – här skrev jag om kultursidor, en mycket smal genre som ”alla” inte följt, troligtvis färre än antalet ”fildelare är idag.

    Jag tror att det är ett konstigt ideal att ”alla” ska med i en debatt, eller en offentlighet. Snarare tror jag att man ska skapa förutsättningar för ett mångfaldigande av offentligheter. På så sätt tycker jag att diskussionerna om nätneutralitet är mycket viktigare än en viss medial genres överlevnad.

    Sen till två filosofiska spörsmål:

    1. ”Det är fortfarande samma värld vi observerar, diskuterar och debatterar.” – Nej. Att prata om katter, vägbyggen eller fraktalmatematik på internet är en annan värld. Visserligen kan den interagera med tidningar, böcker, filmer etc,. men den epistemiska grunden har en annan utgångspunkt.

    2. ”nu är framtiden här som den aldrig varit det förut, nu är det en sann revolution på gång.” – På första stycket svarar jag ja, framtiden är här som den aldrig varit det förut. Sen finns det ju saker som ser väldigt lika ut som för femtio år sedan, typ förbränningsmotorer och folkdräkter, men i strikt mening är även deras framtid här som den aldrig varit innan.

    På det andra stycken instämmer jag. Det är inte, och har aldrig varit, en sann revolution på gång. Hellre en massa falska revolutioner 🙂

    Tack för kommentaren, den var trevlig att fundera på så här på morgonkvisten!

  3. Åh, så fint. Jag roas också av hur den här Debatten kommer först nu, som från ingenstans.

    Minns när jag över en Bazaröl lyssnade in på två yngre göteborgska kulturnissar, som borde ha de bästa av förutsättningar i världen (inte minst genom personliga relationer till det nya) att förstå Gutenbergparentesens slut, som diskuterade kultursidor på ett sätt vi politiknissar diskuterade ledarsidor på 1990-talet (politiknissarna kanske också fortfarande gör det, i o f s). Det var som ett fönster till en svunnen tid.

    Nå, just den där idén om singularen: Samhället som helhet, Debatten, Den offentliga sfären, Den demokratiska gemenskapen, osv, dör inte i första taget. Man skulle nog kunna bygga en hel karriär på att städa ut dem ur samhällsvetenskapens och den politiska teorins garage.

    (Jfr. http://www.mothugg.se/2007/07/20/habermas-hajar-inte-natet/)

  4. Ah, du har rätt där, jag generaliserade nog ditt inlägg till att handla om det tidningar skriver generellt. Mitt misstag! Fast jag tänker i och för sig att det lätt skulle kunna göras; att många skulle kunna säga det om ”gammelmedia” generellt.

    Jag är såklart inte säker på vad som motiverar skribenterna att säga det de säger och känna det de känner. Är de rädda att förlora sina jobb eller rädda för okunskap? Eller kanske är de inte rädda alls utan endast ointresserade? Hur som helst tänker jag att det är lätt att tolka papperstidningar som behandlar den här frågan på ett visst sätt, nämligen som om de skulle säga: Hur ska vi som sann och hederlig objektiv media rapportera om det här till majoriteten av det svenska folket?

    Detta är såklart en befängd (själv)bild av de äldre mediaformaten. De som uttrycker och tänker så förpassar jag gärna till historiens slaktbänk. Men jag tror också att det finns de journalister som har ett ärligt uppsåt inte i att vara bättre eller framstå som mer sann och riktig än de moderna formaten som vi här diskuterar, utan helt enkelt bara att rapportera om de moderna formaten i ett äldre format. Varken mer eller mindre. Jag tycker inte att det är rätt (eller nödvändigt, snarare) att kritisera dem för att vilja brygga samman debatter eller informationsflöden. Inte därmed sagt att de är värdefulla i sig. Som sagt, dör de ut – good riddance. Känner dock inte att det på grund av detta är någon mening att skandera för eller anta dess död.

    Förövrigt måste jag undra om du inte själv blir en del av meta-kritiken genom att skriva den här typen av inlägg? Inte för att jag ser det som något dåligt, men man bör ändå vara medveten om det omöjliga att greppa hela saken utifrån. Vilket jag förvisso inte heller tvivlar på att du är. 🙂

    Nu vidare till den filosofiska numreringen.

    1. Menar du att Internet är en grogrund för en annan verklighet än icke-Internet? Jag skriver såklart under på att de begrepp, ting och rum som skapas på Internet ofta känns väsensskilda gentemot dess mer klassiska diton. Men jag tycker ändå att det är precis samma verklighet, precis samma referensramar. Skillnaden är inte större än att det är en annan grund till kulturskapande i en båtklubb som i en datorklubb. Det är oundvikligt att det skapas memer unika för varje sammanslutning, men jag tycker ändå att alla sammanslutningar kan relateras till varandra i en grundplåt av good ol’ verklighet.

    2. Hur menar du att framtiden är här på ett sätt som den aldrig varit det förut? Alltså, på ett visst sätt är det ju givet att så är fallet: framtiden är ALLTID här och den för ALLTID med sig något helt nytt. Vad jag menade med mitt uttryck var snarare att man antar sig vara förespråkare för ett radikalt hopp i utvecklingen, att allt innan detta bara varit en grå uppfart till det radikala nuet som man själv förespråkar. Jag tvivlar inte på att Internet är och skapar saker som är helt och hållet nya och unika. Men jag tror inte omfattningen av dess omvälvande potential är unik i sig. En av de allra viktigaste uppfinningarna på väldigt, väldigt länge? Absolut. Men toppen på det mänskliga isbergets utveckling? Absolut inte.

    Är inte säker på om det var såhär du uppfattade vad jag sade, men intressant att höra vad du tänker om det likväl!

  5. Anders: Jo, instämmer i att ”gammelmedia” är ett ganska substanslöst slagord som borde förpassas till röstfiskeri.

    Givetvis riskerar jag att bli en del av kritiken när jag avfärdar metakritiken. Tror dock att det är viktigt att lyfta fram ett perspektiv där man låter saker dö, precis som vi måste släppa taget om växter, djur och människor efter ett tag. En beredskap för att kill the darlings är aldrig fel.

    1. Det är viktigt att inte blanda in grader av realism här, dvs. att något är mer eller mindre verkligt. Men, precis som exempelvis telegrafen och tidningen var medskapande i nya ekonomier, nya sociala relationer, nya utbyten och nya offentligheter, så är det rimligt att anta att internet även är det. Båtklubben kan beställa reservdelar från kina på nätet, kan diskutera propellrar med entusiaster i kalifornien etc. (även om kanske radio och GPS är ännu viktigare innovationer i just fallet båtar). Poängen är att nya kartografier, inbyggda i våra teknologier, skapar nya världar.

    2. Nej, toppen på isberget kan vi nog aldrig hitta, och jag tror inte det är önskvärt. Kanske inte heller botten på isberget (helst bör vi kunna undvika den). Dvs, all teleologi måste drivas ur historieskrivningen.

  6. Jag tror vi mer och mer närmar oss mittpunkten där vi håller med varandra. Eventuellt kan vi lägga olika betydelser i begreppen ‘värld’ och ‘verklighet’. Förstår dock vad du åsyftar och håller med.

    Att låta saker dö är absolut viktigt. Men det är skillnad på att acceptera att något håller på att utdö och att skandera _för_ dess död, vilket jag tror att du håller med om. Det förstnämnda är viktigt, det sistnämnda tangerar just den teleologi som jag tror skapar en enkelriktad historiesyn. Att det tryckta mediet är en puppa vars mål är att vittra och föda fram en digital internetfjäril tycker jag är en föga intressant eller kreativ syn på historien.

  7. Anders: Japp! Min avsikt var just att ”låta” istället för ”skandera”. Jag tror på en lysande framtid för tryckta kulturdebatter, jag hungrar till och med efter det. Men kanske då i annan form än i anslutning till just nyhetsmedier. Gärna där andra får komma till tals, kanske som fanzines 🙂 Internet och datorer återverkar ju till och med till att det blir allt billigare att tillverka dessa, under andra ekonomiska förhållanden än just lösnummer och reklam.

  8. Anarkisten i mig, den del av mig som alltid har hatat TV, nationell press och alla andra normskolor, önskar att hela Bonnier gick under och att rikstäckande media blev ett historiskt fenomen från Gutenberg-epoken, den enkelriktade kommunikationens epok. Men jag tror inte att vi ska underskatta betydelsen av människans bekvämlighet som drivkraft för hur ekonomier/samhällen utvecklas. Vi tycker om att synka oss med andra hjärnor runtomkring oss, och det begäret tror jag är starkare än begäret att tänka och bearbeta saker.

    Vår kära arga vulkan visar det ju så bra. Alla ler och blir lite uppspelta när man för vulkanen på tal. Vad är det som är så roligt egentligen? Kanske att vi har någonting att konversera om som vi vet att alla känner till. Det innebär en lättnad med ett fenomen som alla kan relatera till, men där det inte finns någon risk för meningsskiljaktigheter som hotar vår generella konsensus.

    Vad jag ville säga var att det alltid kommer att finnas aktörer som profiterar på vår villighet att ställa oss i flocken och titta på, att tänka på samma sak som många andra människor samtidigt som dem. Nätvaron innebär möjligheter för de små, samarbetande publikerna, men det kommer också alltid att finnas stora, enkelriktade publiker. Det kommer alltid att finnas en skvalande radiokanal som alla fåraktiga människor rattar in därför att de vill känna sig delaktiga i en stor, abstrakt (svensk) gemenskap. Det som oroar mig (och många andra) är tanken på att nätet, med sina intensiva små publiker och blomstrande lokala kulturer, skulle kunna accentuera denna lata, lättlurade sida hos människan tydligare än någonsin förr: att 1999 ska komma att markera en blott ännu hårdare uppdelning mellan de som aktivt lär sig och bygger saker, och de som stirrar apatiskt på en 3D-kanal. Och nej, jag lyckas inte se någon större skillnad mellan att läsa DN:s kultursidor och att streama hollywood i platt-tv:n. Båda två gör precis lika stort avtryck i verkligheten.

    Vi befinner oss redan där att all medieoutput som når majoriteten av landets befolkning till synes regelmässigt består av färdigtuggad barnmat som vädjar till den minsta gemensamma nämnaren och syftar till att bevara status quo. De rikstäckande nyheterna är renons på allt innehåll som skulle kunna provocera till tänkande. Varje läskunnig människa vet att den potenta informationen nås via nätet, inte via TV:n eller tidningen.

    Men ändå kommer vår lathet alltid få oss att med jämna mellanrum öppna tidningen, TV:n eller radion och låta oss skedmatas med känslan av gemenskap. Alla människor kommer inte att aktivt söka efter information som vänder upp och ner på deras tillvaro. Är det inte av lathet som vi rattar in Kanalen så är det pga. av någon diffus idé om att man borde ”hänga med” i veckans icke-nyheter. Och när vi låter oss matas på detta vis är det den ”allmänna opinionen” som vi matas med, ett fenomen vars inflytande på vår livsföring inte bör underskattas, vare sig vi instämmer i opinionen eller avskyr den.

    Så en fråga är väl om vi vill engagera oss i att fylla dessa breda, rikstäckande kanaler med ett roligare innehåll, eller om vi vill låta dem ligga och ruttna sönder utanför vårt synfält. Jag tror att oavsett vilket vi väljer så kommer de att finnas där, med både avsändare och mottagare.

    tl;dr: Jag tror inte att nationella offentligheter av typen DN kommer att dö ut. Det kommer alltid att finnas människor som vill ha färdigpaketerad ”information” som bekräftar vad de anser sig veta. Jag tror däremot att dessa offentligheter kan bli ännu sämre än vad de redan är om vi helt ignorerar dem.

  9. Victor: Tänkvärt inlägg… men… jag följer dig inte på det spåret!

    Visst skulle man kunna argumentera att det är lättja att hellre glo på Paradise Hotel och låta ens ytliga tankar svälla, istället för att sträcka sig till datorn och kolla upp något av substans.

    Men jag vill inte diskvalificera innehållet, inte heller värdera det på något egentligt plan. Istället är det format och gemenskaper som är nyckeln!

    Jag tror nämligen att eurotrash har en helt annan utvecklingslinje i datornätverk än vad de har i Berlusconi-TV. Detta kan tyckas vara en McLuhaniansk tes, men jag är övertygad om att de flervägscommunities som är möjliga kring lika ”skräpigt” innehåll har en demokratiserande effekt.

    Sen, återigen, om det nu är så att den allmänna opinionen är lat, så är jag inte heller övertygad om att det är ett problem. Det var det i ett massamhälle där massan just behövdes för en rad ändamål (arbete, rösta, vara nykter). Därav tanken om en utjämnande folkbildning.

    Ur denna synvinkel skulle jag vilja säga att kultursidor är än mer fåraktiga än eurotrashen på grund av dess pretentioner på att representera en kultur. Eurotrashen gör inte det, för den är kulturen.

  10. Hm, jag uttryckte mig inte särskilt tydligt, trots de många raderna… Jag är alltså inte orolig att folk ska ägna sig åt underhållning istället för serious bizniz. Om alla knarkade och struntade i allt vad ”samhället” och ”offentligt samtal” heter skulle jag vara ganska tillfreds. Det jag är orolig för är att en enkelriktad masskommunikationsmaskin ska framträda som mer än någonsin arbetar med tydligt centrum och periferi och att vi får en informationsunderklass som hämtar sina fakta via denna kanal, vars tankevärld helt formas av den. Om såna som Habermas tjurade över att internet kommer att splittra det ”offentliga samtalet” (i singular), så tror jag istället att vi idag löper risken att få just ETT väldigt väloljat samtal som är mer i singular än någonsin förut, som vi internauts inte ens lägger märke till, därför att vi inte följer de rikstäckande kanalerna. Människor som inte lever på nätet efterfrågar nämligen det. De tycks nära en reaktionär längtan till någon tänkt svunnen tid då alla hörde allting som sades i det offentliga samtalet (vilket naturligtvis aldrig har varit fallet). De orkar inte med nätets suddiga gränser och schizofrena egenart, och de vill känna att de är i synk med det svenska folket. De vill kunna identifiera sig med Sverige. De vill rösta på Sverigedemokraterna. Nä, nu raljerar jag visst lite grann, men nästan så.

    Tarde: ”Man brukar säga att en människa med en enda bok är farlig, men vad är väl det jämfört med en människa med en enda tidning!”

    Jag vet att det låter helt upp och ner att oroa sig för att folk ska ha för få informationskällor i de miljoner rss-flödenas tid. Men grejen är att många afk-människor tycker att det är en lättnad med masskommunikationskanalerna, de där som man vet att hela landet följer. Och den typen av kanaler tror jag kan bli mycket, mycket sämre allteftersom alla som faktiskt är insatta i olika frågor vänder blicken någon annanstans, till den distribuerade hjärnan. De lämnar en maktkritikens öken efter sig. Så länge masskommunikation syftar till underhållning betraktar jag den som rätt så ofarlig. Men när nyhetsrapporteringen börjar är det ontopolitik-tajm, då ska ”världen där ute” beskrivas och förklaras. Det är en helt annan verklighet som skildras och framförs i massmedia än den som vi lever i på nätet, och jag tror att glappet mellan de två kan komma att växa. Problemet är att det tankelandskap som massmedia producerar — den allmänna opinionen — är den plats där draman som ”valet” och ”det demokratiska samtalet” utspelar sig. Samtidigt är det där som man bara får komma till tals om man gör något halvextremt utspel, aldrig om man vill diskutera praktiska lösningar.

    Min förra kommentar var framför allt tänkt som en varning till de nätvänner som ser en fantastisk pro-am-framtid annalkas där alla människor engarerar sig i olika mysiga produktiva publiker — i kontrast till en tidigare likriktning som de enkelriktade medierna åstadkom. Jag tror inte alls att de enkelriktade mediakanalerna kommer att försvinna. Jag tror t.ex. inte att TV kommer att bli mindre populärt pga. nätet. Tvärtom ser jag hur allt fler 20-25-åringar kastar sig över fredagsmysiga lagomprogram som ”På spåret”, ”Här har du ditt liv” och ”Så ska det låta”, som inte kan få nog av att känna sig som en del av det svenska folket.

    Den eurotrash som du skriver om måste väl för övrigt betraktas som en minoritär kultur i Sverige. Den är alldeles för nihilistisk, obscen och för modernt icke-verbal för den svenska ”offentligheten”. Sverige har liksom Melodifestivalen. Det du beskriver är ju sådant som sprids i nätets globala kulturkloak, den bästa smittohärden som mänskligheten skådat. Jag talar om den värld som rymmer saker som just Melodifestivalen, eller ”debatter” för folk som inte bryr sig om politik. Den värld där skådespelet Den Svenska Valrörelsen framförs. En värld full av representation och symboler istället för nätets oförmedlade affektexplosioner och matematiska fakta. Per Schlingmanns värld.

    Oj nu fyller jag ditt kommentarsfält men ingen är tvungen att läsa. Jag verkar inte lyckas bringa någon ordning i vad jag menar. Kanske är det jag är rädd för helt enkelt en växande känsla av att massmedia blir mer anakronistiska för var dag som går. ”Som ett fönster till en svunnen tid”, som Johan sade ovan. Jag hoppas att klyftan inte faktiskt växer, utan att det bara är som det verkar just nu.

  11. Intressant! Tack!
    ”Leder då inte detta resonemang till samhällsfrånvändhet? Nej, tvärtom. Det innebär istället att man affirmerar riktiga samhällen, som uppstår, förändras och försvinner.”

    Jag försöker få grepp över samhällen. Ifall man nu tänker sig att ‘samhället’ inte finns; ‘samhället’ döljer alla levande samhällen som finns; hur ska man upptäcka skillnaden mellan samhälle och organisation? Eller ska man överhuvudtaget skapa en sådan skillnad?

    Jag har mer och mer börjat tänka på samhällen som gravitation och cirkulationer kring torg. Det är vanligt att communities på internet skapar många torg. En community är alltså inget samhälle, men där kan finnas många samhällen.

    Samhällen blir då givetvis beroende av de gravitationer som organisationer, personer, fåglar, årstider, tid på dygnet, skapar runt torg. Men samhällen kan aldrig reduceras till organisation eller en mängd personer.

    Däremot bildas ofta torg och samhällen i organisationer. Volvo är inget samhälle. Men jag tänker mig att flertalet avdelningar på volvo är fullgoda samhällen via torg-gravitation i personalrum eller i något hörn av kontorslandskapet.

    Samhällen skapar oorganiserade möten, relationer och dragkrafter mellan organisationer, personer, djur, väder, bänkar och bord …

    Tja …

  12. Per: Kanske kan man säga att organisationer jobbar med organisering, att föra in folk i en organisation(-sstruktur). Men samhällen jobbar med koordinering. Det finns ingen struktur innan samhället blir till som bestämmer dess struktur utan man koordinerar mellan människor (och objekt) och då uppstår samhällen. Koordineringen behöver inte vara plannerad. Två personer kan säga ”vi ses på torget” och om många gör samma sak så uppstår ett samhälle på torget som är koordinerande, samordnande.

    Victor: TRor du har helt rätt. Internets öde är att det öppnar upp men samtidigt får konsekvensen att omgivningen sluter sig. Antingen blir man en del av nätet eller så måste man skydda sig från det. Det offentliga samtalet måste låtsas att det är Det Offentliga Samtalet och inte ett samtal bland många andra som har kvalitativa och kvantitativa skillnader emellan sig. Därför måste det skapas en väldigt komplicerad organisering kring vad som kan vara en del av det offentliga samtalet och vad som blir uteslutet.

  13. Oerhört stort att se detta ämne diskuteras med sådan passion!

    @Victor: Yes, det är denna maskin som är faran. Den har ett namn – Berlusconimaskinen. Lättsam TV-underhållning som ändå skapar känslan av gemenskap med nationen, språket, kulturen etc. utan att egentligen säga något alls. Den leder rakt mot Sverigedemokraterna, och Melodifestivalen är en av dess mest tydliga uttrycksformer. Lättsam patriotism, gladiatorspel och lite glamour sådär.

    Mitt kommentarsfält är till för att fyllas, så oroa dig inte för att du skriver för mycket 😀

    @Per Ja, gravitation är mycket bra här. Människor graviterar mot platser, händelser, böcker, danssteg, etc. Men tror att du har helt rätt i att det inte är platsen som sådan som skapar samhällen, utan de krafter som graviterar mot en given punkt. På så sätt kan ju till exempel en tingsrätt vara ett samhälle en kort period, för att sedan övergå i mekaniskt laglyderi.

    @monki Koordinering är ett bra begrepp. ”Om du tar med en elvisp så fixar jag tårtbotten”, alt. ”jag öppnar en etherpad så pejstar du in länkarna”. Addition, genom principen and… and…

  14. Intressant diskussion.

    Victor:

    Det är en smula problematiskt att säga att människor efterfrågar ett normerande, väloljat samtal som göra alla andra åsikter obsoleta. Jag tror däremot att människor förväntar sig något sådant, och det är nog något annat än deras vilja. Om internet kommer ge oss möjligheten till ett evigt samtal (just på grund av bristen på konsensus) kanske Habermas kunde sluta oroa sig.

    En människa som har vant sig vid att ett sådant samtal existerar (vilket i någon mån inkluderar oss alla) kommer att ha denna struktur som modell för informationsspridning och informationsinhämtning. Jag är inte säker på att detta är så farligt, allt beroende på hur den är utformad (read only eller både och). Man kan kanske se det som en större publik i en arkipelag av publiker.

    Det farliga torde fortfarande vara, gutenberg era eller samtid, snäva och inskränkta läsvanor. Oberoende av vad man läser.

  15. Christopher: Jag håller med dig. Här är en möjlig distinktion dock: ”På så sätt kan ju till exempel en tingsrätt vara ett samhälle en kort period, för att sedan övergå i mekaniskt laglyderi.” Jag tänker mig samhällen och laglyderi som parallella företeelser. Tingsrätten bildar torg-gravitation i ex matsal, med täthet och cirkulation av personal, återkommande advokater och tillfälliga besökare samt med organisatoriska och institutionella praktiker på plats. Både institutionerna och personer är en sorts planeter. Samhälle blir då som ett kluster som dras till varandra. Några sminkar sig på toaletten, några slår i bordet och tar domslut. Samhällen bildar märkliga dragningskrafter mellan sminkandet och domsluten. Samhällen är lösare än institutioner, personer och duvor. I samhällen ‘koordineras’ det som Monki skriver mellan många ganska orelaterade företeelser.

    Monki: ”Men samhällen jobbar med koordinering.” Koordinering är ett bra begrepp, det borde väl här kunna ses som synonym till mitt resonans.

    Jag undviker att använda samhällen som subjekt förutom när det gäller att skapa omloppsbanor, gravitation och resonans. Samhällen blir väl snarare en möjlighet för olika företeelser (dagsrytm, årstider, personer, duvor, institutioner) att mötas, bindas samman, koordinera med varandra och komma i resonans. Samhällen blir lite som dansgolv, toalett och bardisk, där det bildas toalettköer, dans, häng, leveranser, servering.

    Svårigheten med min logik är att samhällen bildas av dragningskraften mellan toalettköer och duvor, organisationer och personer. Men jag vill analytiskt skilja ut dessa företeelser från samhällena, från själva dragningskraften. På något sätt letar jag efter gravitation, täthet och omloppsbanor mellan företeelser som annars inte har något med varandra att göra. Det går inte att planera eller styra samhällena. Men ändå kan en person med kvast vandra omkring och göra torget väldigt rent och trevligt. Så det finns en massa saker i samhällsgyttret som kan styra sig själv, eller börja dansa med varandra, och ändra samhällenas karaktär radikalt. Kommunfullmäktige blir då som mannen med sopkvast. Lokalstaten blir aldrig synonymt med samhället på plats.

    Det är risk här att hamna i något liknande som del och helhet. Mina relationer riskerar att bli delar; och gravitationen som uppstår mellan många relationer riskerar att uppfattas som helhet. Det är svårigheten att undvika det; och samtidigt skilja torg-gravitationen från relationerna som skapar gravitationen; som är det problem jag brottas med.

  16. Khj: Jag tycker att det är närmast trivialt att säga att vi efterfrågar ett normerande, väloljat samtal. Vi efterfrågar en känsla av gemenskap och tillhörighet, vi vill känna oss synkroniserade med andra sinnen runtomkring oss. Nätet gör det möjligt för oss att uppleva detta mycket starkt genom att delta i levande, växande kulturer och samtal som har potential att förvandla oss. Men för de som inte lever på nätet finns det bara de nationella mediekanalerna att vända sig till för att känna sig delaktig i något större. Förut kunde den upplevelsen kombineras med verklig dialog och polemik, men jag tror att det blir allt svårare idag, eftersom seriösa debattörer skyr det opersonliga, enkelriktade kommunikationsformatet.

    Det finns inget inget offentligt samtal i singular. Jag vet inte om det någonsin har funnits det, men om det fanns en handfull offentliga samtal under read only-media så är det typ… >9000 idag. Varför säger jag då att jag fruktar ett enda nationellt offentligt samtal? Jag tror att jag kan uttrycka mig tydligare nu:

    När de stora dagstidningarna och radiokanalerna var de mest seriösa diskussionsforumen som fanns att tillgå fördes många olika offentliga samtal i samma rum. Poängen som jag ser med stora mediekanaler är att du tvingas på information som du inte letade efter. Detta är en auktoritär, normerande funktion hos tidningen: när vi tar del av åsikter om samhällsfrågor vet vi att andra lyssnar till samma tal, vilket bidrar till känslan av gemensam kultur och homogena tankevärldar.

    När nu ALLA seriösa diskussioner förs i mindre rum såsom denna blogg, dit endast intresserade söker sig, riskerar vi att få en strömlinjeformad nationell diskurs som helt satsar på att tillmötesgå ett grundläggande behov hos läsarna, nämligen längtan efter den där synkroniserade känslan. Det offentliga rummet riskerar att tömmas på innehåll och bli ett självändamål, en kass imitation av sig själv tillverkad i papier maché. Offentligheten blir nu något som vi vill ha bara för att det är mysigt, och inte därför att vi faktiskt vill polemisera kring frågor som engagerar oss.

    Den här formen av ”samtal” kan vi se alltmer i de stora mediekanalerna. Man låter folk kasta ur sig olika ”häpnadsväckande” extrema ståndpunkter, men utan att skapa utrymme för någon som helst diskussion. Det resulterande samtalet är helt oviktigt, huvudsaken är att folk samlas i ett rum och uttrycker åsikter — och att många tittar på. Det som erbjuds oss är mer än någonsin just själva känslan av att folk pratar i det offentliga rummet, och en bild av att Sverige är en sammanhängande organism — en bild som oundvikligen blir falsk och mycket arbetsam att hålla samman: den måste hela tiden hyfsas till och skavanker måste fasas bort. Vi ska ha grundläggande konsensus, till varje pris! Annars har vi ju inget land längre! Det är nu av större vikt än någonsin att det inte förekommer några egentliga radikala motsättningar, för då får vi den där jobbiga känslan igen av att vårt förut så homogena samhälle är splittrat i många mindre världar. Skulle det förekomma några djupa motsättningar så är det bättre att sätta munkavle på de som uttrycker dem än att granska och bemöta deras argument. (Se hanteringen av SD.)

    Men sanningen är ju att det där samhället inte finns längre. Internet är den mäktigaste differentierande tekniken någonsin, det är varje anarkists bästa vän. Och de breda mediekanalerna spelar mer och mer öppet på människors rädsla att vårt gamla, fina monokulturella land snart inte kommer att finnas kvar. Den växande hetsen mellan nätfrälsta och nätskeptiker (se t.ex. senaste Arena) tror jag faktiskt på ett plan kan beskrivas som att vi har en grupp som vill kunna fortsätta att betrakta Sverige som en sammanhängande kulturell värld, och en annan grupp som struntar fullständigt i allt vad Sverige heter.

  17. Victor:

    Jag tror vi är överens om hur nationalstaten upprättat en diskurs som bla innehåller idén om ett offentligt samtal vars innehåll ska vägleda hela befolkningen, med betoning på hela. Den är förknippad med modernitet, framsteg, enhet etc. Vi är också överens om att detta varit falskt, eller åtminstone inte tjänat hela den befolkning den ansett sig representera. Den har varit elitens maktmedel, ett instrument för att styra och ställa. Nu kollapsar detta offentliga samtal och vad som blir av det vet vi inte. Kanske öar av inkommensurabla verkligheter. Jag ska inte säga att jag är otvetydigt positiv och optimistisk angående hela biten. Givetvis är utvecklingen en anarkists bästa vän, men endast under premisserna att det finns en rörelse som kan fånga upp våra behov av gemenskap och samhörighet och rikta udden mot de problem vi identifierar. En utjämmning av informationsmakten är såklart det bästa som hänt världen på länge, men risken kvarstår att ett maktvacuum fylls med fascism, förvirring, frustration (vilket du också påpekar). Därav behovet av nya instutioner (som t ex wikileaks). Gillar din analys angående hur det Offentliga endast kvarstår som förväntan, men tömt på allt väsentligt innehåll. Dödsrosslingar är alltid obehagliga att beskåda.

    Blev lite struntviktigt här, men mina två cent.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.