En (multiplicitet av) tanke i förbifarten; intermezzo.

För några dagar sedan seglade jag förbi det känsliga området ‘estetik’ under en nattlig undersökning av ljud. Jag har ju ett emotionellt förhållande till konst, kultur och estetik som ofta får mig att uttrycka mig starkt, trubbigt och fradgande. Denna historiska ångest förföljer mig och jag försöker alltid att undvika estetikens smalare sociala institutioner i min vardag. Jag håller mig borta från vernissager, föreställningar och tidskrifter som skriver om kultur. Samtidigt har jag många vänner som sysslar med estetik, både som praktik och teori. Jag försöker vara en god medmänniska och hålla tillbaka, men då och då vräker jag ur mig ogenomtänkta saker som jag ofta ångrar, även om jag är övertygad om att det är sant. Som tur är finns det, bortom de teser jag förkastar, en rad ljuspunkter i min tillvaro. (observera att denna text är författad ganska personligt och inte ska värderas högre än så). Förutom att jag ansluter mig till den Björkska textanalysen, kopplade jag in mig i den Fleischerska kulturanalysen redan under 2006. Rasmus skrev ett inlägg i den ödesmättade kanondebatten som jag replikerade i affekt i samma tidning, utan att egentligen tänka efter särskilt mycket inser jag nu i efterhand. Jag skulle inte uttrycka mig med samma klantiga formuleringar som då, men i huvudsak har jag samma ståndpunkt nu. Kanondebatten är på ett sätt väldigt enkel eftersom den handlar just om sociala institutioner. Nuförtiden sysslar jag ju mest med metafysik och filosofi, så den här gången blev mitt angrepp från en helt ny position. Jag underkände estetikens ontologiska status. Till detta replikerar Rasmus:

Att avskaffa uppdelningen mellan konst och liv har många försökt sig på, men det förutsätter en omöjlig utifrånposition, vars logiska slutpunkt ironiskt nog brukar bli en nyproduktion av uppdelningen mellan dessa sfärer. Så även om vi inte tror på estetiken i metafysisk bemärkelse, måste vi förhålla oss pragmatiskt till att den existerar som en samhällelig institution — precis som att även en ateist bör kunna hålla med om att religioner existerar.

Det är ironiskt att mitt hatobjekt, estetiken, skall trigga en sådan intressant debatt. Dessutom ser jag inte klart när jag talar om den, jag frångår alla de konventioner som jag brukar använda mig av och blir selektiv och ser inte cirkelresonemangen. Det kan vara värt att pröva en fortsatt överaffirmering! Jag laddar in några tokiga citat! Vi börjar med Marxindränkta (ursäkta uttrycket)* Anti-Oedipus:

/…/ we hold in the first place that art and science have a revolutionary potential, and nothing more, and that this potential appears all the more as one is less and less concerned with what art and science mean /…/ but that art and science cause increasingly decoded and deterritorialized flows to circulate in the socius, flows that are perceptible to everyone /…/’ (Deleuze & Guattari 2004: 414)

Detta är i princip ett avskaffande av gränsen mellan konst och vetenskap. Det som sker i ett laboratorium och det som sker inom konsten (och humanioran) har båda effekterna att de avkodar, omkodar och kodar verkligheten som vi alla lever i. Den historiska konsekvensen var att Deleuze & Guattari precis nyproducerade en distinktion sisådär en tjugo år senare*. Men förutsätter den en omöjlig utanförposition? Ena halvan av svaret finns redan i Rasmus kommentar, vilken jag håller med om. Givetvis skall vi acceptera estetiken som pragmatiskt fungerande samhällelig institution (assemblage), som skapar händelser, skratt och gråt, flöden av pengar och politik. Men detta är bara en sida av myntet. Det virtuella och abstrakta saknas, och detta är en i sanning ontologisk fråga (om den förutsätten en utanförposition vet jag inte). Låt oss ta musik som exempel (ATP 343):

Overall, we may say that music is plugged into a machinic phylum infinitely more powerful than that of painting: a line of selective pressure. That is why the musician has a different relation to the people, machines, and the established powers than does the painter.

Medveten om att jag är på tunn is nu eftersom jag läste kapitlet idag, finns det ändå ett mycket intressant statement här. Före pragmatiskt innehåll och expressiva regimer (dubbelartikulering) finns abstrakta maskiniska fylum av selektiv tryck som gör musiken mera kraftfull än målandet, speciellt i förhållande till territoriet. Det är med dessa arbetshypoteser som jag skall arbeta vidare med mitt traktat om fylogenetiken.

Således modifierar jag mitt påstående till följande: ”Estetiken finns ontologiskt som ett territoriellt assemblage vars innehåll är pragmatiska sociala kroppar och handlingar, och vars uttryck är expressiva regimer av tecken. Dessa är dock beroende av ‘förestetiska’ abstrakta maskiner, som visserligen inte är fixerade, men som har potentialen att skicka det konkreta ut i det kosmiska”.

Avslutningsvis, och kanske som musiktips (har ej prövat själv än): ”Except we can never be sure we will be strong enough, for we have no system, only lines and movements. Schumann.” (ATP 342).

* Till skillnad från distinktionen mellan filosofi, logik, vetenskap och konst som finns i What is Philosophy.

11 reaktioner till “En (multiplicitet av) tanke i förbifarten; intermezzo.”

  1. Gläntas Deleuze-nummer innehåller texten ”Från kaos till hjärna”. Där skriver Deleuze om konsten, vetenskapen och filosofin som de tre döttrarna till Kaos, eller något sånt.

  2. Skulle man inte kunna se estetik och vetenskap som interventioner? De ger sig på något, griper in, sätter fart på något. Men interventionen kan bli en sluten maktteknik, att gripa in i något och vetenskapliggöra eller estetisera det. Jag menar att gripa in i olika sociala företeelser och föra in det i sin egen vetenskapliga eller estetiska värld – sluta in. Istället för att öppna upp, sätta fart, hoppa på och följa med. Då blir det väl begripligt med din, Christophers, irritation på estetiken; när estetiken sluter in det den estetiserar.

    Inte så smart skrivet av mig, men något jag tänkt på i sommar …

  3. Per: Tror att jag håller med. Det är nog detta som menas med Nomad vs. Royal science, där det förstnämnda är det som intervenerar, medan det andra sluter och stänger. En liknande distinktion av Nomad Art finns på sid 543 och framåt i Tusen platåer.

    Estetik i den grekiska betydelsen, alltså som ”perceptible things”, kan jag köpa. Dock korrumperades denna av det tyska sjuttonhundratalet och man lade till värdeomdömen (ex skönhet).

  4. Hej Christopher,
    jag kommer in från ett annat håll. Jag är inte teoretiker utan konstnär, så jag vet inte om jag fattar ditt traktat fullt ut. Kanske har du med andra ord redan utsagt det jag vill påpeka, men jag gör det ändå, så kanske jag får lite klarhet.

    Den tyska estetikens landvinning (först av Baumgarten) handlar om förnimmelsens omedelbara karaktär. Det är på den ontologin vilar, förnimmelsen i sig, förmågan – predispositionen – att uppleva skönhet (eller obehag), inte objektet som utlöser den. Det handlar alltså inte om korruption, utan om precision.

    Att sedan den Särskilda Estetiken under 100 år tillåts virvla upp ett suggestivt töcken runt begrepp som skönhet och autenticitet sticker kanske somliga i ögonen. Men det får vi nog skylla rationalitetens inte helt stabila fundament för, snarare än frånvaron av absoluta kvaliteter hos själva konstverken.

  5. Yngve: Tack för din kommentar. Som du redan kan gissa är just den tyska estetiken en av mina måltavlor.

    Förnimmelse kan för mig aldrig ha en omedelbar karaktär, utan måste alltid vara en kedja av begär. Förnimmelsen kan alltså inte lägga grunden för ontologi, utan är det som måste förklaras, snarare än det som kan postuleras metafysiskt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.