En bortglömd nätkrönika…

Jag hittade en gammal krönika jag skrev om internet som jobbar mycket med havet som historisk platå. Jag skrev den i somras och sen dess har den legat i ett Open Officedokument och skräpat.

Jag vet inte om den är så lyckad, så för säkerhets skull daterar vi den till Summer o Data-love 2009, ett historiskt veck som numera har upplösts i höstens lulz. Bakvända arkiv är ju trots allt ett sätt att motverka guldfiskminnet…

***

Internet och havet

Vad är Internet? Det är en fråga som vid första anblick ter sig helt självklar. Det är ett system av datorer, kablar, och mjukvara – ett teknologisk underverk som kan skicka digital information över hela jordklotet med ljusets hastighet. Allt som behövs är en dator och ett abonnemang, sen är den digitala världen din och min.

Men ungefär där slutar det vara enkelt. Om vi gör en svepande rörelse över vad som framträder på Internet, dröjer det inte många minuter innan till och med den mest sansade av människor drabbas av förvirring, och kanske till och med av fascination.

Runt om i bloggosfären kan man nämligen läsa att Internet skulle vara en mänsklig rättighet, att det finns en speciell nätpolitik, att det är ett hot, en ekonomi, att det finns något som kallas länkkärlek, samtidigt som det finns näthat. Piratpartiet hade ”Vi gillar Internet” som slogan inför EU-valet, och en mängd bloggare säger sig ha kommit ut som ”netrosexuella”. Om detta stämmer skulle alltså det där tekniska systemet samtidigt även vara något som man kan definiera i termer av rättigheter och skyldigheter, som ett fenomen med samhällspåverkan och som ett begär innehållande affekter, exempelvis kärlek och hat.

Kan Internet verkligen vara allt detta? En vanligt förekommande jämförelse är att Internet är ett gigantiskt bibliotek, och att digitaliseringen av information skulle innebära lika radikala förändringar för kunskap och vetande som när tryckpressen lanserades på fjortonhundratalet. Men är verkligen denna liknelse tillräcklig? Böcker, skrivande och spridning av kunskap och information är visserligen inga småsaker, men det händer saker på Internet som inte kan reduceras till introduktionen av ett nytt medium – Internet är ju både platser där människor träffas och lever delar av sina sociala liv, men även något som förändrar platser. Nätet påverkar och bryter in i realtidsskeenden – oavsett om det handlar om gatudemonstrationer i Teheran eller att Twitter går på knäna av hundratusentals små uppdateringar om Michael Jacksons bortgång.

Snarare än att jämföra Internet med ett medium som den tryckta boken, föreslår jag härmed en annan förändring som referenspunkt, som ironiskt nog kan även den dateras till fjortonhundratalet. För den moderna sjöfarten har bäringen och kartan, eller rättare sagt, när dessa två teknologier kombineras med varandra, fått en avgörande betydelse för navigeringen över världshaven. Dessa har visserligen förfinats, med allt från kompasser till GPS-system, men principen är densamma – nya territorier har fått nya referenspunkter, koordinater och adresser.

I och med att man kunde färdas längre sträckor avsevärt mycket snabbare etablerades ett helt nytt kommunikationsnät i den globala sjöfartens historia. Hamnstäder som Rotterdam, London, Marrakech, Mumbai och Göteborg förändrades och fick helt nya betydelser i och med att nya flöden av människor, pengar och varor skapade hamnar, byggnader och sociala klasser.

Men även nya mellanmänskliga kontakter gjordes möjliga. Kunskap , underrättelser, religioner och politiska idéer kunde spridas. Hamnstäder var speciellt utsatta för dessa smittor, både i sin biologiska betydelse (om man exempelvis tänker på pesten), men kanske framför allt ur ett kulturellt perspektiv. Idéer hade fått ett helt nytt format att spridas genom, något som påverkade även deras innehåll.

Idéerna spreds dock inte symmetriskt. Understödd av Europeiska krigsflottor växte utsugande koloniala ekonomier fram, som lämnade större delen av jordens befolkning i fattigdom och koncentrerade rikedomarna till en slags global elit. Detta skedde även idémässigt – den rätta läran gick främst genom den västerländska vetenskapens ideal och den kristna bekännelsen.

Precis som med sjöfarten är det idag upp till oss att framhäva de goda sidorna av Internet och minimera de dåliga. Vi kan och bör alltså lära oss av tidigare kommunikationsrevolutioner. Vilka är nätets nya kolonisatörer, och hur påverkar internet våra liv? En av de första webbläsarna hette Netscape Navigator, en annan Internet Explorer och en tredje Safari. Upptäcktsfärden har med andra ord bara börjat. Det är här som nätpolitiken träder fram.

Eftersom den blixtsnabba spridningen av idéer hotar styrelseskick som bygger på lydnad inför vissa ideal eller trosuppfattningar kan ett sådant styre endast hållas fullt intakt genom genomgripande övervakning och blockering av Internet. Detta ser vi just nu ske i Iran, men det är lika fullt ett faktum i flera länder över hela världen. Det är en avgörande politisk handling när internauter går in för att se till att Internet fungerar, trots censur och övervakning. Själva innehållet blir sekundärt, vad som spelar roll är att innehåll kan färdas från dator till dator över gränser och spärrar.

När en dator ansluts till nätet blir den en digital hamn som kan kanalisera flöden. Frågan blir då; vem är det som sätter reglerna? Till vem betalas eventuella tullavgifter, och vem inspekterar godsen? Längs Sveriges kuster kommer Försvarets Radioanstalt att alldeles snart införa trafikkontroll av dataströmmar. I Kina används en mera effektiv metod som kallas Deep Packet Inspection (DPI), som även analyserar innehållet i de paket som skickas fram och tillbaka. I Frankrike vill en statlig myndighet se till att människor som delar upphovsrättsskyddat material ska stängas av från Internet. Kanske är det dessa övervakare som är den nya tidens digitala missionärer – de som vill tvinga användare till att tänka, konsumera och agera enligt doktriner och marknadsmodeller.

Internauter reagerar dock med kraft mot den digitala kolonialismen. Det blåser kuling kring varje nätpolitisk händelse, och för varje ny reglering tycks de fördubbla sig, likt maneter i underströmmarna. Jag sitter dagligen uppkopplad mot ett fyrtiotal chatkanaler där nätpolitiska projekt koordineras. I den ena diskuteras telekompaketets tredjebehandling, i en annan hur man ska få igång ett säkert nät i Iran, i den tredje hur en överbelastad server ska optimeras och i en fjärde vilka färger som ser bäst ut på en nystartad blogg. Listan skulle enkelt kunna göras mycket längre, men ibland drabbas man av en överladdning och måste koppla ifrån. Men bara några timmar senare kopplar man upp sig igen, de nya hamstädernas knutpunkter lockar allt för mycket.

När det gäller Internet som en rättighet bör vi inte söka svar i något allmänmänskligt och universellt kontrakt. Snarare bör vi tänka, precis som vid fjortonhundratalets landvinningar inom navigationen, hur sådana rättigheter skapas i en pågående kommunikationsrevolution. Hur kan kultur och kommunikation blomstra givet att varje hamn är öppen eller att vissa är stängda? Och på samma sätt bör vi tänka kring de affektiva gemenskaper som skapas i communities, kanaler och digitala mötesplatser. Deras förutsättningar är inte givna, utan måste skapas och försvaras.

1 reaktion till “En bortglömd nätkrönika…”

  1. Riktigt roligt att denna text äntligen såg dagens ljus! Jag kommer ihåg hur jag såg fram emot den i somras när några av oss började spåna om havsmetaforik i samband med någon av dina Ålandsresor. Jag tror vi kan lära oss en hel del om kommunikationsrevolutionen genom att göra icke-linjära historiska nedslag i både handel och sjöfart, vilket din krönika visar prov på.

    Angående Hokusaimotivet ”The Great Wave off Kanagawa” i slutet av texten: det är ett av mina favoritmotiv från det feodala Japan.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.