Dubrovnik och the governance of knowledge

Denna vecka spenderar jag med en konferens/kurs som går under titeln Governing with knowledge som är ett hett ämne inom Science and Technology Studies just nu.

Tesen är följande: De högteknologiska och postindustriella samhällena skapar ekonomiskt/kulturellt/samhälleligt värde genom kunskapsprocesser snarare än genom industriell produktion, och precis som den traditionella industrin var reglerad och styrd, så är kunskapen det.

Detta gör att forskningsråd, innovationscentra och kommersiella R&D-avdelningar blir allt viktigare för att ta oss in i nanoåldern, genterapiparadigmet och hållbar utveckling. Den stora disciplinära vetenskapen, som utgörs av exempelvis kemi, fysik och mekanik, får lämna plats till tvärdisciplinära och tematiskt drivna projekt såsom biokemi, nanoteknologi och materiallära.

Det intressanta är dock hur detta utmanar bland annat Foucaults studier av de disciplinära samhällena. De nya kunskapsekonomierna har inte samma problem med arbetare som slits ut i fabriker, utan istället har vi utbrändhet, gå-in-i-väggen och stressade barn. Den senkapitalistiska subjektiviteten och individualismen är här, inte som ett begrepp, utan som en empirisk biopolitisk verklighet.

Den tidigare medborgerliga frågan har även skiftat från den traditionella rättigheten att vara ”informerad” och ”folkbildad och upplyst” till att paradoxalt handla om rätten att inte veta. De nya DNA-teknologierna är snart så billiga att de kan utföras i realtid på företag och skolor, och snart kommer folk kämpa för att inte behöva veta om de har anlag för cancer. Eller, inom sjukvården blir fosterdiagnosticeringar allt billigare och många människor har ångest för att de vet att folk svälter i Afrika och att vi dessutom kan göra något åt det.

Än viktigare är den framtida nanoteknologins möjligheter för övervakning, som på ett sätt innebär att man vet lite för mycket. Nanokameror är i prototypstadier, och snart blir det möjligt att bygga dem så små att blotta ögat inte ens kan se dem. De kan även föras in i kroppen och samla all möjlig information som vi kanske inte vill ha egentligen.

Det är här som governance kommer i bilden. Hur kan vi kontrollera denna utveckling på en samhällelig nivå? Det finns flera modeller. En traditionell Mertonsk ståndpunkt skulle vara att det är upp till vetenskapen själv att bestämma. En instrumentell/utilitaristisk modell skulle säga att det är upp till den nytta och common-good som skapas. Och den tredje vägen skulle vara den som har byggts upp inom STS-fältet; den reflexiva modellen för att lyfta kontingenta kunskapsprocesser till att också handla om samhälleliga, etiska och normativa komponenter, såväl som mobiliseringen av aktanter och världen.

För övrigt är Dubrovnik en hemskt trevlig stad. Den känns ibland som en grundräfflad gammaleuropeisk stad med kulturhistoria, och ibland som Europas svar på Malibu; Italienska modehus, beamers och espresso-laptop-lunch.

3 reaktioner till “Dubrovnik och the governance of knowledge”

  1. Låter som spännande diskussioner. Dubrovnik är riktig trevligt om det är fint väder så kan jag rekommendera en bar utanför stadsmuren med utsikt över havet. Gå up mot katedralen och upp till stadsmuren så hittar du en liten ingång (mest en hål i väggen)…

  2. @ Mathias: Det ska jag definitivt göra. Jag försöker ibland inbilla mig själv att jag och havet hör samma på ett metafysiskt sätt eftersom min morfar var sjöman… men det räcker kanske med att konstatera att det är trevligt att dricka öl och se på vågorna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.