Det slutgiltiga Intensifierförnekandet av parlementarisk bullshit

Jag inser att jag har givit upp hoppet. Jag hade denna känsla igår natt, men drabbades då av en lätt ångest och undvek att skriva om det. Men samma impuls bekräftas när jag läser vad Camilla Lindberg (fp) och Erik Josefsson (v) skriver om datalagringsdirektivet i Aftonbladet. Det är en mycket bra artikel som tar upp ett intressant förslag: 

Böterna som skulle kunna bli fallet om riksdagen vägrar att uppfylla direktivet är kanske inte det största priset att betala. Om Thomas Bodström får sina databaser kommer terroristerna att ha vunnit. De skulle ha förstört våra värderingar och vår övertygelse att individens frihet är av överordnad betydelse. Har vi råd att betala det priset?

So what? Varför ska man ens lyfta ögonbrynet när en folkpartist som röstar igenom FRA 2.0 skriver så här, alternativt, en framtida koalitionspolitiker till Socialdemokraterna, med Bodströmsamhället som evig bakgrundsstrålning? Därmed inte sagt att dessa individer säkerligen är kloka. Men vad spelar det för roll när de har valt att ingå i kontrollsamhällets ormringar? Vad tjänar det till att kalla dem fuskliberaler och statskramare? Jag ska sluta skriva sånt skräp i gammelmedierna, eftersom det på ett paradoxalt sätt är ett bekräftande av att övervakningshetsen tillåts fortsätta! Det finns helt enkelt inget annat val än att resa sig ur denna förnedring och börja tänka framåt. Dags att ta till ett hyperdramatiskt citat av Foucault från förordet till den engelska utgåvan av Anti-Oedipus (en text jag ständigt återkommer till):

Do not think that one has to be sad in order to be militant, even though the thing one is fighting is abominable. It is the connection of desire to reality (and not its retreat into the forms of representation) that possesses revolutionary force. /…/ Do not demand of politics that it restore the ”rights” of the individual, as philosophy has defined them. The individual is the product of power. What is needed is to ”de-individualize” by means of multiplication and displacement, diverse combinations. The group must not be the organic bond uniting hierarchized individuals, but a constant generator of de-individualization.    

Okej, vad finns det att hämta i detta politiska tillvägagångssätt? Låt oss först bena ut vad jag tror är innebörden av detta hyllningstal till en icke-fascistisk etik:

  1. Det finns en sorg i att försöka kommunicera med de parlamentariska politikerna. När man ser hur partipiskans mikrofascism sveper in över de som vill väl, och hur statsapparaten genom sina legalistiska modeller gör ”kriget mot terrorismen” till en oundviklig grundräffling i våra samhällen, drabbas man lätt av en ledsen inställning. Detta leder till en paralyserande politik som på ett patetiskt sätt famlar efter nödbromsen, men som till syven och sist inte förmår så mycket annat än att vädja och be. I det långa loppet leder detta till sorg. Eller som Spinoza skulle säga, ett avtagande conatus och därmed en minskad politisk kraft. Jag har en intuitiv känsla av att bloggvärlden inte längre orkar skriva ”Stoppa FRA” en gång till… utan hellre vill bygga mera hållbara lösningar.  
  2. Representationernas vanmakt. Det finns de som tror att om man bara ändrade på idéerna, ideologierna och fick politiken att tänka ”rätt” så kan vi nog lösa det här med kontrollsamhället. Om vi bara får våra (falska) medvetanden att släppa det där som får oss att tänka fel, så kan vi tänka rätt. Funkar det? Knappast. Tolgfors, Åkesson, Ask och Bodström behöver inte tänka – De lyckas upprepa samma mantra om att det inte kommer handla om ”massövervakning” och om att ”vi inte ska jaga en ungdomsgeneration”, och kritiken har mindre nytta. Lindberg och Josefsson tänker rätt, men problemet tycks ligga på en annan nivå. Det verkar som om det finns en hel del nya saker att utforska i hur vår begärsproduktion kopplar till övervakningssamhällets verkliga apparater, och hur detta kan användas på ett positivt (revolutionärt) sätt. Vad är det som får oss att effektuera FRA i våra vardagsliv? Vad kan vi göra för att bygga bort problemet? Hur kan vi koppla ihop oss i nya sammansättningar som tar bort övervakningsparanoian? Opassande skriver hemskt intressant om detta.
  3. Finns det någon mening med att begära av politiken att den säkerställer våra ”rättigheter” till integritet, privatliv, fri kommunikation, brevhemligheter osv.? Intuitivt så svarar man JA på denna fråga. Det är ju det som politikerna har som uppgift. Bryter de mot sina fuskliberala vallöften ska de ställas till svars. En mycket svidande kritik har framförts av Ung liberal LUF vid anti-övervakningsdemonstrationerna i Göteborg. De säger att de skäms över att moderpartiet kallar sig liberaler, och därmed säger de att de inte lever upp till sina höga principer. Det är givetvis sant, men frågan är om det är produktivt? Leder inte denna insikt bara till sorg och till en tilltro att ”om vi bara lever upp till principen på ett rätt sätt så räddar den oss alla?”. Jag har tidigare varnat för denna typ av realiserad Platonism

Vad som behövs, enligt Foucault, är den formuleras aningen kryptiskt med att: ”de-individualisera genom multiplicering och förflyttning i diversifierade kombinationer”. Jag är inte helt säker på vad som menas här, men jag tror att poängen går att återfinna i kritiken av ”organiska, förenande och hierarkiska” sociala relationer, vilka i sin extrema form är entydiga med fascism (se även Copyriot). Vi bör alltså utforska heterogena konstellationer och sammansättningar av människor, där relationerna är de-individualiserande. Med detta menas att den hierarkiska organiseringen; katedralen, Partiet, eller byråkratin har skapat individen just som in-divid. ”Jag” ska ha rätt till ”min” integritet, ”jag” ska säkerställa mina ”rättigheter”. Affekterna kanaliseras mot att förvandla mig själv som en autonom varelse, i bemärkelsen att denna nivå av individualism kan fungera som bas för en legal och rättighetsbaserad modell. Detta leder till en containerteori om världen som skapar oppositionen individ-stat, och därmed ett samhällskontrakt som medierar mellan dessa.

Alternativet är kollektiva sammansättningar som inte baserar sig på identitet, och som genom sin pragmatism verkar de-individualiserande. En illustration, som jag kanske skulle kunna tänka mig här, är det kollektiva skapandet av lösningar på de problem som nu hopar sig. På Chaos Communication Congress, som jag besökte, kunde man finna spår av denna aktivism. Lås-hackers, datorprogrammerare, koda-om-lagenhackers och opinionsbildande grupper, gjorde ingen primär distinktion mellan kvasistabila identiteter, utan jobbade i viss mån mot samma grundläggande mål om att rädda nätet från tokreglering genom skapandet av skiftande action-spaces. Denna heterogenitet, samt övergivandet av sanningssökande principer, leder till en produktiv promiskuösitet som kan ha multiplicerande effekter. Denna finns, åtminstone som en potentialitet i den samtida nätpolitiken, något jag har påpekat här och här.   

Vad är kontentan av detta resonemang, förutom att jag har skrivit av mig lite sorg? Tja, man skulle, slagkraftihetens diktatur till trots, kunna uttrycka sig enkelt: FRA är här, sömngången mot kontrollsamhället har inletts, den parlamentariska politiken realiserar en nihilismens autopilot och snart kopplas kablarna in och datalagringens hårddiskar börjar snurra. Ingen anledning att sörja, det berövar bara kraft. Dags att finna lösningarna!

Om dessa innebär att man skickar Piratpartiet till Bryssel, bygger en VPN-tunnel, hämtar hem ett presscenter, bevarar internet, sammankopplar 22 miljoner datorer, wiki-samarbetar kring; telekompaketet, FRA eller IPREDroutar runt problemet eller konkretiserar kablar finns det en möjlighet att skapa kreativa kopplingar som inte längre är beroende av att ”representera” den rätta vägen. Smörgåsbordet är redan dukat, och istället för sorg gäller det nu att introducera glädje i flödet av ettor och nollor istället för att säkerställa nätets rättigheter genom att klaga på våra maktgenomsyrade politiker.

Jag säger inte att detta är en universell lösning, men det är åtminstone ett försök för mig, och kanske för andra, att återfinna den kraft som riskerar att förloras när vi alla trampar på nästa övervakningsmina. Time to reboot!         

 

11 reaktioner till “Det slutgiltiga Intensifierförnekandet av parlementarisk bullshit”

  1. Jag vet precis hur du känner. Jag har också gått igenom ett antal sådana perioder med jämna mellanrum. Min fru tycker jag är skitjobbig när jag är sån, men hon har börjat vänja sig nu. 🙂

    Det är alltid så inom den här typen av verksamhet, att ibland tappar man sugen. Man blir så jävla trött på att dom på andra sidan bara kommer undan med vad skit som helst så man bara vill spy på alltihopa.

    Då ska man ta en paus ett tag och göra någonting annat. Vi vinner ingenting på att våra bästa aktivster bränner ut sig i förtid, så när det känns trist ska man ta ett steg tillbaka. Det är en helt vanlig hälsopryl, mentalt sett.

    Och man ska göra det med gott samvete. Det kommer alldeles säkert finnas mer än tillräckligt kvar att uträtta hur länge man än väljer att samla krafter istället för att stå längst fram på barrikaden. Därför behöver man inte ha dåligt samvete för att man vilar ibland.

    Men bortsett från det här har du alldeles rätt i din allmänna observation: Revolutionen måste vara kul, annars blir det aldrig någonting.

    Men det tycker jag faktiskt att den är. Vi är på rätt spår, och vi kommer att vinna på ett delvis nytt och intressant sätt. Det är fantastiskt magnifikt i sig.

    Men ibland måste man vila lite grand för att fortsätta ha kul. 🙂

  2. Christian Engström: Tack för en omtänksam kommentar. Jag började mycket pessimistiskt, men slutar i en ganska hoppfull vision om ”smörgåsbordet”. Observera att jag endast räknar in ett parti i detta bord, och att min röst på dig främst är en röst på någon som kommer att åka ned Bryssel och bygga saker, snarare än ytterligare en ”politiker” som fastnar i kompromissandets falskhet. Och ”revolutionen” är kul… trust me!

    Mary: Klart det finns hopp! Jag sympatiserar ju med dig trots att du är moderat 😉

  3. Liksom Christian ovan så känner jag klart igen mig. Jag är just nu i en ta-igen-mig period, men det är svårt (åtminstone för mig) att inte känna att jag borde kämpa hårdare, bättre, längre, och kraftfullare.

    Bra skrivet, hur som helst. Jag hoppas på att orka med att engagera mig mera inom kort.

    Allt gott.

  4. Tack alla ni som ständigt har stöttat statens fortsatta tillväxt i varje annan enskild fråga. Nu är vi där vi är, och era käpphästar börjar få smaka piskan även de. Tack, som sagt. Tack så jävla mycket.

  5. Pingback: Intensifier

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.