De traditionella mediernas oförmåga att tänka framåt.

Peter Sunde och Kalle skriver båda mycket läsvärt om debatten kring Arbogabildernas totala upplösning i något som inte kan kallas annat än medienihilism.

Igår sändes Svt Debatt (får ingen länk) som bevisade att televisionen är oförmögen att ställa frågor, kanske inte som medium, utan snarare som ekologi, vilket Kalle påpekar.  

Det stora problemet handlar om skuldtänkandet, som inte funkar om vi ska förstå vad som händer med offentligheten i ett paradigmatiskt tekniksskifte. Copyriot har redan skrivit klokt om detta. Det går nämligen inte att varken försvara eller anklaga Pirate Bay, eftersom den typen av infrastruktur endast är sekundär till Internet som sådan. Detta är en skillnad från de traditionella medierna där redaktionen (tillsammans med ex. tryckpressen) är mediet som helhet. Men Pirate Bay kommer kanske i sinom tid att försvinna eller bli utkonkurrerade, dock kvarstår problemet precis lika mycket. Pdf-dokumentet kan spridas via andra bittorrrentrackers, via MSN-messenger eller läggas upp på en hemsida. Endast paketswitchningen sätter gränserna. 

Utmaningen ligger istället på en fylogenetisk nivå: Hur utmanas sjuttonhundratalslagar av decentraliserad universell modulering?  Bara för någon månad sedan var detta lika aktuellt i och med att HAX gjorde tillgängligt (han publicerade inte) ett hemligstämplat dokument. Även om han hade tagit bort det på grund av en kritisk opinionsstorm, hade det inte försvunnit från Internets. 

Förr var det enkelt. En ansvarig utgivare på en tidning kunde ställas till svars och för att undvika att staten skulle tumma på offentlighetsprincipen satte man till och med upp etiska riktlinjer för en hel kår av journalister och publicister. Dessa utgjorde en profession, en kultur; En homogen och överskådlig mängd producenter som levererade till konsumenterna, eller det vi ibland kallar för allmänheten. Därav begreppet allmänintresse. Hela denna tanke bygger på enkelriktadhet och är bara möjlig genom en medieteknologisk grundräffling. Om televisionen misskötte sig kunde man veva med näven mot den tjocka skärmen och anmäla inslaget till granskningsnämnden. Det är ingen demokratisk modell och den tillämpas inte särskilt väl av sensationsjournalistiken heller. Men den är det normala. Vi har haft pressetiska diskussioner in absurdum och det mem som triggar oss, eller diskursen om man nu så vill, är nedlagt i ett kollektivt medvetande som en maskin. 

Problemet är att maskinen går igång även för TBP, trots att den har evolverat i en ekologi med helt andra förutsättningar. Detta blockerar rent fysiskt, som både Kalle och Peter påpekar, möjligheten att skapa en produktiv reflektion. Text-pomo-intellektuella tror ibland att detta har med orden och diskursen att göra, men till dessa ges härmed bakläxa i Foucaults arkeologiska metod. Det plötsliga brott, som har skänkt oss en ny mediekologisk abstrakt maskin (som både är ett diagram och ett fylum), omkullkastar de praktiker kring offentliga handlingar, publicister, författare, text och medier i allmänhet, som gör en vettig debatt outsäglig i det medium som Svt i huvudsak jobbar i.

Det är kanske den enda utvägen, att som TBP säger, välja bort enkelriktade medier helt och hållet som forum för en mycket viktig debatt. Även om Svt skulle arrangera ett timslångt debattprogram med vettiga programledare och fördjupad debatt, hamnar det ändå i de traditionella mediernas periferi och påverkar därmed inte ett dugg den blodtörstiga sensationsjournalistiken, som snart har hittat ett nytt offer att slänga fram i offentligheten med allmänintresset som ursäkt.   

Det intressanta är att dessa fall kommer att explodera i antal. HAX är ett fall där man kan (som en av flera möjligheter) argumentera för att någons privatliv hade kränkts. Att bara lägga skulden på FRA, läckan, HAX eller alla de tusentals besökare som kopierade filen till sin egen hårddisk/RAM endast genom att besöka bloggen, reducerar komplexiteten i frågan på ett olyckligt sätt. 

Att lägga skulden enbart på TBP är hursomhelst en återvändsgränd. Att begränsa vår trehundraåriga offentlighetsprincip på grund av en bittorrentracker skulle vara något i stil med Patriot Act. Här behöver vi alltså backa tillbaks från plötsliga populistiska infall. Att tillåta polisiära medel för att spåra upp de ansvariga, om dessa nu går att finna ute ”på nätet” är direkt livsfarligt. FRA, loggningslagen, och andra yttrandefrihetsvåldtäkter spär på en framtida användning av otäcka militärindustriella assemblages. Kalle FRApporterar om dem här. Att kunna se till att denna information ”stoppas” innebär i princip ett kontrollerat panspektriskt rum som använder sig av realtidsövervakning och direkt blockering. Det innebär ett kontrollsamhälle som en vacker dag kan bestämma att vissa saker aldrig ska komma upp till ytan; Och med eller utan offentlighetsprincip riskerar vi då att en central makt kan kontrollera de imitativa rays som gör oss till människor (dividueller). Då är vi tillbaka till en form av disciplin som är mycket värre en de disciplinära samhällenas lydnad och visibilitet. Det får effekten av att ett samhälle formas som en kontrollerad bakteriekultur under ett förstoringsglas, där man med pipetter och injektioner kan styra vilka virus som ska smitta oss och vilka som ska lämnas därhän.

Reflektioner av detta slag och vad som har framkommit på många bloggar, bör finnas där nästa gång något liknande händer. Att modellera analysen på tresekunders soundbytes, 4000 tecken i en tidning, eller en klippt telefonintervju i radion, gör att frågan kommer att misshandlas i gammelmediernas manglar och möjligheten för oövertänkt populism kommer att dominera.  

Vid en rubbning i samhällsekologin måste de kringliggande institutionerna välja om de har tänkt att anpassa sig eller inte. 

Några fler bloggar: Blogge, Kamferdroppar

Uppdatering: Svts ”behind the scenes” kommer äntligen till en relevant diskussion. Tyvärr försent. De ber dock om ursäkt här

 

18 reaktioner till “De traditionella mediernas oförmåga att tänka framåt.”

  1. ”Att lägga skulden enbart på TBP är hursomhelst en återvändsgränd.” Ja men är inte att lägga skulden på alla andra än TPB också en återvändsgränd? Det är ju vad TPB gör – det var tingsrätten, det är gammelmedia, det var den som lade upp torrenten osv… Den nya tekniken medför väl inte på något deterministiskt sätt att okontrollerbara spridningsmönster gör oss oförmögna att ta personligt ansvar för vårt nätagerande.

  2. charlotte: Jag håller med dig. Det var därför jag skrev just ”enbart”. Att använda ”gammelmediea” som ett skällsord som man kan plocka fram så fort man känner att något är jobbit är fel.

    Ansvar/skuld är extremt svårt att avgöra eller ens diskutera i det här fallet. Det är därför vi måste hitta bra arenor för att diskutera det på. Svt Debatt visade sig inte vara en sådan arena. För det värsta som kan hända är att det bildas två läger där de ena vill lagstifta ihjäl bloggar, offentlighetsprinciper och internet, medan de andra skriker ”gammelmedier” hela tiden.

    Pirate bay är historiskt bara en parentes i denna samhällsutveckling, även om de är aktuella i just detta enskilda fall. Men för att tänka framåt måste vi diskutera hur detta kommer hanteras nästa gång och om tio år. Internet försvinner nog inte…

  3. Nej, precis. Men då kan man inte gå förbi det ansvar även en genomfartshamn som Pirate Bay har för det material som släpps igenom där.
    För självreglering är väl bättre än reglering utifrån?

  4. Charlotte: Inte alltid självreglering är bättre än reglering utifrån. Den pressetik som har haft trehundra år på sig att självreglera för att undvika lagstiftning direktrapporterar från brottsfall för att lösnumren ska sälja.

    Ansvaret är distribuerat längs alla aktörer och jag vill varken friskriva eller anklaga någon. Det vore att gå in i en återvändsgränd.

  5. Vi är på sätt & vis på samma våglängd, men jag tycker du backar från problematiken genom att byta fokus: ”Även om Svt skulle arrangera ett timslångt debattprogram med vettiga programledare och fördjupad debatt, hamnar det ändå i de traditionella mediernas periferi och påverkar därmed inte ett dugg den blodtörstiga sensationsjournalistiken, som snart har hittat ett nytt offer att slänga fram i offentligheten med allmänintresset som ursäkt.” Alltså, det må vara hänt att man inte skulle påverka Otto Sjöberg & co med en sådan debatt men nog skulle man kunna diskutera just den här problematiken och komma en bit. För det är inte gamla vanliga sensationsmedia som är huvudproblemet här – de är en del av det men inte mer. Just detta att egentligen undvika diskutera Pirate Bays & andra nätaktörers agerande och hela tiden lägga fokus någon annanstans ser jag som en del av det som gör att det blir svårt att komma någonstans.

  6. Charlotte: Vi ska diskutera mera tycker jag. Kanske ska vi just lägga Arboga åt sidan med hänsyn till de drabbade. Med stor sannolik behöver vi mer utrymme än vad begränsade medieformat ger. Lyckligtvis kan man aldrig blogga för länge!

  7. Christopher: ”Det är kanske den enda utvägen, att som TBP säger, välja bort enkelriktade medier helt och hållet som forum för en mycket viktig debatt.”
    Charlotte: ”men nog skulle man kunna diskutera just den här problematiken och komma en bit.”

    I Habermas kanske radikalaste bok: Borgerlig Offentlighet, från 1962, visar han hur offentliga samtal i tidig liberalism sågs som samtal, där folk pratade med varandra. Tanken att offentliga samtal skulle kunna vara envägskommunikation i massmedia fanns inte.

    Publikationer lästes högt på salonger och i kaffehus, SEDAN satte det offentliga samtalet i gång. Opinion sågs då som problemlösning inte som en representation av vad folk tycker och tänker innan problemlösningsprocessen sattes igång.

    Efter nästa sekel ersattes offentliga samtal med publicering och publicitet. Det skapades en illusion om att samtal kan vara massmedial envägsmonolog. Inte heller ett referat av elitens samtal med varandra (panelen) kan ses som samtal utan som envägs-referat, alltså en form av monolog.

    Jag har använt Habermas-boken för att visa att även föredrag och paneldebatter i föreläsningssalar hindrar offentligt samtal och producerar publik som måste vara tyst och lyssna.

    De öppna frågestunderna efteråt skapar istället en självvald panel som återigen kommunicerar ensidigt. Flertalet tystas av själva mötesformen.

    Offentliga samtal behöver publikationen och föredraget men bara som inledning till samtal i små grupper.

    Den här formeln: n(n-1)/2; visar antalet individuella relationer i en grupp. n=individ eller snarare nod. Det är ju en väldig förenkling men om vi tänker oss att varje individuell relation behöver reda ut åtminstone ett missförstånd i ett samtal: i en grupp med 5 behövs 10 missförstånd redas ut. I en grupp på 7 behövs 21 missförstånd redas ut. I en grupp på 9 är det 36. Med 11 deltagare 55. Stormöte med 250 blir det över trettio tusen ”Va, vad menade du?”

    Vi kan också leka med tanken att det istället för missförstånd är antalet konflikter eller oenigheter som behöver redas ut

    Man anar att i grupper på över sju personer så tystas några för att samtalet ska fungerar. Det bildas alltså självvalda paneler. Om man undersöker stora kongresser så skulle jag kunna tänka mig att man finner att det aldrig är fler än sju som samtalar med varandra, de andra som sätter upp sig på talarlistan för antingen monologer eller blir inte tilltalade tillbaks.

    Tja, offentliga samtal förs vid runda bord, i bikuppor, ev på bloggar – inte i massmedia.

  8. Samtalen i massmedia kan mycket väl fungera som igångsättare av vidare samtal – se här t ex, nu samtalar vi utifrån ett inslag i massmedia.
    Men problemet med att inte alla röster väger lika tungt kan finnas precis överallt, i alla sammanhang, också vid runda bord, i bikupor och på bloggar (inte minst på bloggar som använder i hög grad en exkluderande jargong).

  9. Charlotte: Sant, de kan lyfta upp vissa frågor, men ibland går det snett och det kan göra mer skada än nytta. Det är då som exempelvis bloggar har ett ansvar (!) att fördjupa och förbättra det som inte ryms i de traditionella medierna.

    Det är sant att det inte finns någon situation som är fri från maktutövning och exkludering.

  10. Charlotte: ”Samtalen i massmedia kan mycket väl fungera som igångsättare av vidare samtal – se här t ex, nu samtalar vi utifrån ett inslag i massmedia.”

    Du har rätt. Paul Ricoeur sa att ibland måste man bryta dialogen för att kunna intensifiera den senare. Han syftade på att ex teater och textläsning bryter dialogen. Samtalet efter kan bli intensivare just för att man läst, lyssnat på föredrag eller sett en pjäs.

    I det här tänket ses dock massmedia alltid som ett brytande av dialog och samtal. Man kan inte kalla massmedia för samtal. Även om envägskommunikationen refererar till ett samtal som sker mellan några så blir inte tidningsläsande samtal för det.

    Men jag tror bloggar som inte blir alltför stora, och där folk deltar genom att skriva kommentarer blir ett Blivande Samtal. Samtal kan alltså inte reduceras till tal. Men ”sam-” som i gemen’sam’ eller ‘sam’tal skiljer samtal från envägskommunikation.

    Dialog ska väl inte heller reduceras till tal, men man kan se det som en tvärlinje som flera sätter fart på genom att delta i dialogen. Från Wikipedia: ”A dialogue … is a reciprocal conversation between two or more entities.”

    För publiken blir föredrag, panelsamtal, massmedia – om jag begriper det här rätt – en form av monolog. Även om monologen refererar till samtal som sker eller skett.

    Baudrillard går ännu längre i sin kritik och menar att massmedia fabricerar icke-kommunikation. Jag har skrivit något kort om det här:

    http://perherngren-resistance.blogspot.com/2007/02/mass-media-fabricates-noncommunication.html

  11. Per: Bloggen funkar ju lite så i sig självt. Man skriver ett inlägg på kanske en sida eller två. Då förväntas läsaren ta del av en slags envägskommunikation. Men sedan övergår den genom kommentarerna till att vara en dialog (om nu bloggaren är intresserad av att samtala).

    På ett liknande sätt funkar de internetbaserade tidningarna, där diskussionen kring en artikel går vidare i bloggosfären. Dock är det sällsynt att författaren själv deltar, vilket jag tror kommer att ändras i den framtida journalistkåren. Det finns nog fortfarande ett tänk hos vissa massmedieproducenter om att det man skriver i en tidning är till för läsning och konsumtion. När jag själv skriver i tidningar så ser jag det inte som något annat än en rättstavningskontrollerad bloggpost som måste genom en redaktörs nålsöga, för att sedan nå en större publik än min blogg. Men därefter försöker jag möta läsarna, som förhoppningsvis har blivit fler, genom att skriva om artikeln här och sedan tillåta kommentarer.

    Ska kolla upp Baudrillard, var länge sedan jag lästa honom!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.