Dator i krig: panspektron och hastigheter

Jag sitter just nu och skriver ett paper som är snårigt och filosofisk. Det går alltid sakta att skriva denna typ av texter. Man skriver några rader, sen måste man ändra, sen måste man korrekturläsa och inser att man både hatar och älskar engelska som akademiskt språk.

Pappret handlar om panspektriska teknologier, krig och övervakning. Den övergripande, men föga radikala, tesen är att teknik och samhälle växer fram hand i hand, samt att dagens snabba utveckling av teknik inte med nödvändighet följer varken en linjär/rationell/dialektisk modell (det bästa vinner) eller en marknadsmodell (tillgång/efterfrågan) och inte heller en idémässig/transcendental modell (”ondskans maskin har byggts”).

Istället skapas teknologier inom samhälleliga ekologier där en mängd logiker samverkar. Dessa är inte på förhand givna genom överordnade principer, exempelvis motsättningen mellan proletariat-borgerlighet, den starkes överlevnad eller inneboende fetischism i vårt undermedvetna. Istället är dessa logiker, med vilka teknologisk innovation expanderar mycket snabbt eller helt stannar av, immanenta till historiska omständigheter.

Men inte heller är det så att den mänskliga historien kan göra vad som helst. Teknologier interagerar ju med exempelvis geosfären (den distans ett flygplan kan flyga), biosfären (ex. ett tangentbord och fingrarna som skriver), mekanosfären (förslitning av material) och ibland även stratosfären (rymdskepp).

För att förstå teknologier kan vi alltså inte bara syssla med ”social” teori. Inte heller kan vi förstå det endast som en ingenjörens beräkning eller den platonske filosofens idéer. Inte heller kan vi sätta naturlagarna som yttre gräns för teknologier eftersom det vore ahistoriskt att tro att vi visste var dessa gick. (vanliga processorer i dator kommer att stöta på en gräns där ljusets hastighet spelar roll, men å andra sidan har kvantmekaniska applikationer lyckats spränga den.

Tre teoretiker som jag istället lutar mig mot i detta papper är Foucault, Manuel DeLanda och Paul Virilio. Dessa har konstaterat att krig har spelat en stor roll i hur det moderna samhällets teknologier ser ut idag. Men inte bara konkreta teknologier, som exempelvis att konservburken först uppfanns i det militära och sen kom att användas civilt. Snarare, som DeLanda påpekar, handlar det om att abstrakta tillblivelselogiker följer i spåren av den enorma militära expansion, koncentration och energiutbrott som krig har spelat på arton- och nittonhundratalet, och troligen även på tvåtusentalet.

Virilio tar upp exemplet med protesen som utvecklades intensivt av tyska armén under första världskriget (i boken Speed and Politics). Det hade visserligen funnits proteser tidigare, men som militär applikation blev den mycket viktig eftersom man kunde använda skadade och handikappade i krigen och därmed mobilisera ett större antal soldater.

Virilio argumenterar vidare att hastighet är avgörande i krigföring, och då faller det ju sig rimligt att anta att just ökning av hastighet borde driva teknikutvecklingen när det lackar mot strid.

If speed thus appears as the essential fall out of styles of conflicts and cataclysms, the current “arms race”is in fact only “the arming of the race” toward the end of the world as a distance, in other words as a field of action”. (Virilio 2006: 152, italics in original)

Att öka hastigheter förvandlar alltså distans till handling. Virilio tar ett annat exempel från ballistikens område: ett spjut som kastas går ganska sakta och innebär att motståndaren har tid att parera med en sköld. En kula ur ett gevär går dock så snabbt att man inte hinner med en sådan rörelse. Samma sak gäller för stridsflygplanen. Att flyga snabbare än luftartilleriet gör att man kan nå fienden på grund av sin hastighet. Viggenplanen som skulle starta på flygrakorna i Norrland designades för att möta ryssen snabbt och därmed förvandla distans till handling.

Men detta borde inte bara gälla för mekanosfären. Redan under andra världskriget blev signalspaning viktig. För britterna gällde det främst u-båtarna och därav den mytomspunna historien med chiffer, enigmamaskiner och hemligheter. Att veta motståndarens nästa drag förvandlar även detta distans till handling i och med att man då kan föregripa en handling. Om du vet var geväret ska skjuta kan du övervinna kulans hastighet.

Således investerades efter andra världskriget enorma resurser i signalspaning. NSA, FRA, Mossad… you know the story; Kärnvapen, kallt krig och kapprustning.

Det uppstår dock ett problem i post 9/11-samhällena. Terroristerna, alltså fienden, befinner sig helt plötsligt överallt. Hur förvandlar man distans till handling? Man spanar för att se var terroristerna ska utföra sitt nästa attentat. Men det civilrättsliga problemet är att territoriet är just civilt. Föregripande handling, som alltid riskerar att göra fel som i fallet de Menezes, kan inte saktas ned av juridiska processer eller rättsliga prövningar. Dessutom uppstår ett problem när man antingen utvidgar begreppet terrorism, eller när man börjar använda föregripande handling för mindre brott.

Kanske visar dock FRA-debatten att man här stöter på ett annat motstånd än ljusets hastighet. Bloggens hastighet, som Henrik Alexandersson utnyttjade, är en sådan. Att övervinna den hastigheten och förvandla distans till handling innebär att man måste koppla in sig på samtliga centrala kablar i hela Sverige och lyssna på dem. Då kan man agera innan något publiceras, innan det läcker ut obekväma handlingar. Har för mig att det kallades för censur, men jag är inte säker.

1 reaktion till “Dator i krig: panspektron och hastigheter”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.