Dataroaming, existentiell tid och fotonteleportering

Under min semester upptäckte jag till min förtjusning att min operatör har slopat roamingavgifter i flera EU-länder. Helt plötsligt var smarttelefonen inte längre den där jobbiga apparaten som i efterdyningarna av de europeiska teleoperatörernas metodologiska nationalism alltid lyckades ge mig en alldeles för hög räkning någon gång i augusti. Min operatör sade ”ring, surfa och smsa som vanligt”. Vanligheten flyttade in i semestern, som man vanligtvis tänker på som ett undantag.

När jag backpackade vid millennieskiftet lämnade jag såklart min tjocka dumtelefon med två timmars batteritid och monokrom enradsdisplay hemma. Det var både ohemult kostsamt att ringa och fungerade inte i en estetik av etnotistisk världsmusik, resande-som-livsvisdom och smutsiga hostel fyllda av europeer och amerikaner som alla pratade om samma saker. Att resa som backpacker handlade om att koppla bort för att uppleva något ”annorlunda”. Det är givetvis bara en klyscha men jag visste inte bättre när jag var 20.

Men när smarttelefonen nu fungerar ”som vanligt” trots att man inte är hemma så känns det inte riktigt som att man är lika långt borta. Borta är däremot de långa tågresorna (ersatta av lågprisflyg) och de veckolånga offlineexistenserna som endast var uppbrutna av halvtimmeslånga internetcafébesök när man snabbt loggade in på Hotmail och skickade ett livstecken hem till släkt och vänner. Dataroaming till ”hemmapris” är kanske sista spiken i kistan för internetcafét, som snart bara kommer att kunna hittas utanför EUs ”integrerade marknad”.

Smarttelefonen i min ficka har nu ersatt den ihopfällbara turistkartan som man får gratis på hotell och turistbyråer. Denna säkra indikator för att observera en ”turist” försvinner i ett helt normalt stirrande ned på en skärm. Den ångest man hade som backpacker att se ut som en vanlig turist har fått oväntad draghjälp av mobilen i handen.

Google och Facebook samlar varsamt på platsdatan genererad av telefonen och ber mig snällt att recensera varje plats jag besöker. Min lunch blir genast delad till mina vänner och det finns inte längre någon mening med att berätta anekdoter när jag kommer hem. Kanske lika bra det.

Min exakta semesterposition är en konsekvens av två gigantiska framsteg inom den teoretiska fysiken. Einsteins speciella relativitetsteori kan räkna ut och kompensera för att tiden går långsammare vid den höga hastighet som GPS-satelliterna färdas med, samtidigt som den generella relativitetsteorin kan kompensera för att tiden samtidigt går lite snabbare ute i rymden än på jorden eftersom timrummets krökning är mindre längre bort från jordens massa. Utan Einstein hade jag checkat in på fel restaurang och gått ännu mera vilse än jag redan gör när jag navigerar mig med ena ögat fäst på mobilskärmen.

Samtidigt som solen bombarderar våra kroppar med ultraviolett ljus på stranden, som våra kroppar syntetiserar till D-vitamin, bombarderar GPS-satelliterna oss med tid som våra telefoner räknar om till rum.

Köttsynthesizers och kiselkalkylatorer. En existens som i båda fallen är en konsekvens av ljusets konstanta hastighet i alla riktningar.

På min kiselräkneapparat med litiumjonbatterier och skärm av flytande kristall läser jag att kinesiska forskare har lyckats skicka upp en tvillingfoton från en satellit 1400 kilometer upp i luften till en station i de ockuperade tibetanska bergen (artikeln på ArXiv). På grund av att de båda fotonerna var kvantsammanflätade registrerades information om den ena fotonens tillstånd omedelbart av den andra fotonen. ”Omedelbart” är i dessa hastigheter ett svåruppmätt begrepp, men det som är ”spooky” (Einsteins ord) i detta sammanhang är att information om  kvantsammanflätade partiklar (teoretiskt) färdas snabbare än ljusets hastighet, även över långa avstånd, vilket i teorin skulle medföra en tidsresa bakåt i tiden. Detta har dock inte kunnat visas experimentellt, och kanske är det inte möjligt. Frågan är ännu inte löst.

Men oavsett vilket ligger den teoretiska och experimentella fysiken i våra existentiella skuggor och förändrar villkoren för vår futtiga ”psykologiska” tidsuppfattning, även om våra hjärnor inte har någon förmåga att uppfatta att tiden går långsammare på botten av en dal jämfört med toppen av ett berg (atomuren är våra proteser). Den psykologiska tiden förändras inte av fysikens lagar utan av de teknologiska konsekvenser som lagarna medför. GPS-chippet i min ficka, i kombination med Google Maps-appen, får mig att navigera och förhålla mig till gator, vägar och avstånd på ett annat sätt än turistkartan och armbandsuret.

Google säger att det är 14 minuter att gå och 4 minuter att ta en buss för att komma till min destination. Ändå går jag vilse.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.