Därför är datalagringsdirektivet långt värre än FRA

Idag går datalagringsdirektivet upp i Tysklands Bundesverfassungsgericht, alltså författningsdomstolen, och Europa håller andan inför vad som kommer att hända. Samtidigt kan man läsa om de enorma kostnader för lagring som direktivet har medfört för operatörerna. Det blev viss en hel del data som skulle ställas till förfogande för myndigheterna.

Men, datalagringsdirektivet bör inte betraktas som en internetfråga i första hand. Av flera orsaker så är det mobiltelefonernas non-stoplagring som helt enkelt aldrig får påbörjas. FRA-lagen om kabelburen spaning är på ett sätt helt ofarlig ur denna synvinkel. Även om mobiltelefontrafik visserligen färdas över fiberkablar, så är det mycket långsynt att se hur trafiken (som är krypterad i VPN-tunnlar) på ett meningsfullt sätt skulle kunna analyseras av FRA. I alla fall i jämförelse med vad som snart blir möjligt  (och redan är möjligt i Tyskland) med datalagringsdirektivet.

1. Mobiltelefoner bygger på circuit switching

För det första är mobiltelefonnätet i sitt grundutförande (vissa typer av 3G-trafik exkluderade) lite som det gamla telefonnätet. En telefon med ett SIM-kort kopplar till en antenn och en basstation och sedan upprättas en ”krets” till en mottagartelefon. Tekniken kallas circuit switching, och till skillnad från packet switching, som internet bygger på, är man nästan helt låst till att följa hur nätet beter sig. Basstationerna möjliggör vidare så kallad basstationstömning för aggregerad data, exempelvis kan man få ut ”alla som befann sig på Götaplatsen klockan 12 igår” om man nu vill.

Datalagring av internettrafik är inte så svår att kringgå, inte heller är den information som lagras särskilt meningsfull. Men mobiltelefoner tillåter via sin tekniska infrastruktur att positionera dig varje sekund i stadsrummet, till och med på en nivå av hur långt ifrån en antenn du befinner dig (detta implementerades i Tyskland). Det går alltså i princip inte att välja bort datalagring med mindre än att man slutar använda mobiltelefonen alls.

2. Mobiltelefonbeteendet medför att vi bär med oss en spårsändare… frivilligt

Användarbeteendet för mobiltelefoner är just sådant att vi bär med oss den hela tiden, och kanske i ännu högre grad när vi just träffar andra människor. Mobiltelefoner innebär (hittills) ofta en trygghet för människor som då vet att de kan kontakta ex. familj, polis, läkare när som helst på dygnet. Men ”ta med dig telefonen för säkerhets skull” kan lätt förvandlas till ”ta inte med dig telefonen, du vet, Bodströmlagen”.

Är det verkligen okej att skapa denna teknologiska paranoia? Eller ens riskera att den kommer inträffa?

Lösningen är givetvis att blankt vägra implementeringen av datalagringsdirektivet från EU. Ja, kan Rumänien så kan väl vi! Och förhoppningsvis kan även Tyskland, och då kanske det blir lite mera fart i EU att så sakteliga avskaffa datalagring i hela unionen.

Rumänien, Tyskland, Bulgarien, Island… det finns gott om föredömen för Miljöpartiet och Vänsterpartiet att lyfta fram för Bodström. Det är möjligt att skapa en annan värld utan loggar, en värld som bygger på att vi trivs med tekniken omkring oss istället för att frukta den.

9 reaktioner till “Därför är datalagringsdirektivet långt värre än FRA”

  1. De länder som satt stopp för implementeringen av datalagringsdirektivet har kunnat göra det för att det tydligt strider mot deras grundlagar.

    I grundlagsutredningen som ska beslutas i riksdagen i vår skärps integritetsskyddet i grundlagen, vilket skulle kunna öppna för att även Sverige kan hänvisa till grundlagskonflikt med direktivet.

    Det finns flera möjligheter att stoppa direktivet, och första alternativet måste självklart vara att stoppa det i hela EU, inte bara i ett land.

    1. Johan: Ja, så är fallet i Rumänien och Tyskland. I Sverige går det kanske inte lika enkelt. Hursomhelst är det ju en mycket bra strategi att vänta med datalagringen tills vi har den nya grundlagsutredningen. Det vore ju ytterst olyckligt om datalagringen påbörjades för att sedan bara avslutas halvt.

      Jag håller helt med dig om att perspektivet är hela EU. Jag samarbetar dagligen med datalagringsaktivister i flera medlemsstater, och land efter land lyckas så sakteliga bilda opinion. Men det är inte alltid lätt att jobba mot EU som ”helhet”, utan man måste även ha lokala härdar av datalagringsmotstånd.

  2. Ja, så är det, och det verkar inte vara något parti i Sverige som inte vill dra ut så långt som möjligt på implementering av datalagringen. Problemet är att det knappast är ett tillräckligt motstånd. Vad gäller borgarna så är det allt de åstadkommit, de har suttit och väntat på att bli fällda, men inte agerat för att stoppa i ministerråd eller på andra sätt.

    Det är märkligt att det är oppositionen som får kritik för att de ställer sig bakom en datalagringskritisk motion[1], medan regeringen är så passiv den bara kan vara.

    1. http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=3120&doktyp=betankande&bet=2009%2f10%3aJuU13

  3. Johan: Alla partier som siktar på parlamentarisk makt kritiseras ständigt.

    Mp ska dock inte klaga. Ni till hör ju dem som är på väg åt rätt håll, och kommer (förhoppningsvis) få igen mer stöd än ni har fått kritik när ni gör rätt.

    Nu lät jag kanske lite svartvit, men andemeningen är ungefär så från min sida.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.