City sprawl

Bussen kör genom de eviga kvarteren. Man undrar då och då varför de blev till. Man söker en slags rationell förklaring. Var det på grund av industrialiseringen? Var det på grund av handel? Eller, var det slumpen?

Det regnar. Och regnet smetas ut i rödljusen, glitterblod på asfalt. Fast aldrig riktigt kallt, som hemma, i det exotiska vinterlandet skandinavien.

Varje gång jag ǻker hem har jag samma känsla. Eftersom lågprisbolagen envisas med att flyga enbart på obekväma tidpunkter flyger man alltid mitt i natten. Klockan sju på morgonen lyfter mitt plan. London fungerade som bäst på artonhundratalet, vilket i praktiken betyder delirium på tåg-, buss- och flygplatser i cirka ett halvt dygn. Det är ändå okej. De har ju trots allt ett impperium att tänka på. Ett imperium att dominera medan jag pissar i deras kungliga rabatter. Vem bryr sig om en ros om man kan supa lite till…

Allt stannar av kring midnatt. Allt stänger. Kvar återstår Londons tomma gator. Det är fascinerande hur väl makten fungerar. Utan minsta motstånd försvinner människorna frǻn gatorna. Kanske går de hem, kanske gömmer de sig. Polisen är överallt, kanske ser de till och med hälften av vad vi gör, men troligtvis ser de knappt något alls. Ändå försvinner alla in i hus och gränder vid midnatt. Det är precis som om det råder mörkläggning i krigstid. Är vi i krig? Min instinkt säger nej, den tomma gatan säger ja.

I min förvirring den är för det mesta extremt stark. Jag bryr mig sällan om att orientera mig eller ens göra ett försök att orientera mig. Förr gjorde jag det. Då var jag väldigt noga med att skaffa en karta och se till att jag hittade. Numera ställer jag det omänskliga kravet på min omgivning att ge mig rätt instruktioner. Det är inte helt och hållet sant eftersom jag för det mesta frågar anställda; hyrsnutar, personal eller människor i uniform, om vägen.
Överallt i Europa får man exakta anvisningar. Förutom i London. Ingen vet exakt varifrån man ska åka eller var man är på väg. Jag vet inte ens själv. När man har lagt allt tillförlit man har till typ tre tjänstepersoner på Victora station, och alla har givit olika instruktioner, och man står där i det eviga regnet och är beredd att övertrassera kortet för en taxi, så inser man att den här jävla stan saknar logik.

Jag hatar London eftersom staden hatar människor. Det är precis som om det inte riktigt vore meningen att man bodde här. De människor jag känner som bor här har samma känsla. London är en enda lång transportsträcka, inte i bemärkelsen att man strävade efter något annat utanför den oändliga staden, utan i faktisk mening. Större delen av den vakna tiden läggs på att transportera köttet fram och tillbaka mellan destinationer. Den eviga transiten. Köttets eviga transport. Livet här är ett utdraget långt jävla slakteri.

Ta dina åsikter och häng dem i kroken där borta. Oroa dig inte, din lilla jävel, vi ska nog röka dig tills du blir mör...

Mitt i eurotrashen kommer känslan. Den europeiska sympatin och samförståndsmyset. Det är ungefär nu som man lägger korten på bordet. Man talar om historia, om språk och om seder. Gärna med roliga referenser och en vitsig rasism. ”Vi kristnade hedningarna” är ett oskyldigt skämt. Sen beställer man in lite turkisk meze och helt plötsligt var vinet fantastiskt.
Någonstans mitt i uppståndelsen ger någon sympatier för det belgiska slöjförbudet. Jaja… vi var ju här för att ha trevligt. Vi hoppar över det. Det är parlamentsval i Storbritannien. Var fan är servitören. Jag behöver lite mera sprit. Och var är min penna, jag hade just något viktigt jag var tvungeen att skriva ned.

Någon försöker förklara det för mig. Den europeiska fyllan. En sunkig rödvinsflaska pratar med ditt ansikte och förklarar att europeisk kultur är baserad på att man ser varandras ansikten. Det sägs att det bara är så. Det är så man alltid har gjort, och varför skulle man säga emot det. Skål för fan din jävla idiot och åt helvete med de djävla antidemokraterna. Europeisk kultur, för fan… nu ställer vi oss som tusen får och ber till Europa, modern till allt underbart…
Jag kokar på den här bussen. Allt kokar samtidigt som det regnar. Jag är en nudel i den där soppan som kallas världen.

Jag träffade en konservativ britt i Oxford. Jag försökte vara tyst så länge som möjligt. Talade om vädret länge, gick till och med in på detaljer om den där askan som spydde ur vulkanen. Men jag insåg ganska snart att det var oundvikligt att tala om för henne vad mitt yrke var. Jag skäms till en början. I Storbritannien är det för det mesta lugnt eftersom de inte fattar skandinavisk socialism, så det är förhållandevis snabbt avklarat. Jag har börjat skylla på astma. Jag har inte astma, men det är väldigt bekvämt att hosta när man känner att det är jobbigt att förklara sig. Acceptansen för sjukdomar bör nyttjas oftare, även om det kanske låter osympatiskt när jag säger att den bör utnyttjas för att slippa idioter.

Få städer är så ineffektiva som London. Att ta sig till en flygplats tar en halv dag, att ta sig någonstans överhuvudtaget är ett projekt som måste planeras. Jag hatar det och jag älskar det.
En anledning till varför London verkligen är en metropol är såna enkla saker som British Museum. Man går dit, staten eller någon stiftelse har pumpat så mycket pengar in i museet att varenda människa på jorden kan gå in och se den största samlingen av arkeologi som någonsin har existerat. Gratis. Och till och med de guidade turerna är gratis. Tänk  er att man får sin egna BBC-programledare, som man dessutom kan fråga detaljerade frågor efteråt. Lyx.

Kritikern inom mig berättar genast historien om att det alltid är imperiet självt som skriver världshistorien. Givetvis är det sǻ. Det brittiska imperiet har genom vetenskaplig precision rövat loss på världens alla skatter och sett till att de bevaras så väl att ingen vill ge tillbaka dem. Inte ens svennebanan som tycker att de där grekerna kanske borde fixa sina statsfinanser innan de försökte ta hem de där statyerna…. imperietskriver Historia…. allt annat är vidskepelse och anekdoter…

Hur gör man så att en flygplats är helt fri från eluttag? Någon måst ha planerat det där väldigt noga. Charterturisterna på väg till de billiga destinationerna, eurotrashen på väg att fylla sina halsar med sprit, sex och sol, de måste förhindras från tidig utlösning, det vore ju inte så lyckat om det gick för dem redan på flygplatsen… Ska man leva skitliv måste man göra det med en jävla baksmälla, och hur vore det om massorna kollade på de senaste hollywoodfilmerna i telesync redan på flygplatsen. De måste sova på golvet annars räknas det inte!

Alla flyg går tidigt på morgonen. Mellan fem och sju. Antagligen är det billigast att köpa just de luckorna i schemat. Djurtransporten lyfter i gryningen! Någon har somnat i baren, inte av fylla utan av utmattning. Jag glor lite för länge på huvudet som är nedsänkt i träbordet. Hon är inte full, har inte beställt något annat än ett glas vatten. Men hon blir snart utslängd av hyrgrisarna. Om du inget konsumerar kan du åka hem! Såklart. Hur ska annars flygfälten överleva. Vafan trodde du? Marknadsekonomi?

Jag vet att man inte får vara full när man flyger flygplan. Det är ju faktiskt inte alls vuxet, och i princip omoraliskt. Man kan ju skada någon i världens mest kontrollerade område! Ändå hetssuper jag med medvetenheten om att jag måste kunna gå rakt om några timmar. Minst femhundra andra än jag kommer bli stoppade i kön men inte jag. De har fel hudfärg, har fel databas i registren, uppträder konstigt, eller är bara klantiga och har med sig mer än hundra milliliter ofarligt schampoo i handbagaget. Jag blir aldrig stoppad. Vit man, europé, artig och allvarlig. Jag kan lätt ta med mig en bombjävel utan att någon skulle märka något.

Elektriciteten går mot konstant oljekris. Jag trycker konstant ctrl-s för att spara vad jag skriver. Samtidigt ifrågasätter jag sparandet. Det finns inget internet här… eller det finns, å ena sidan som ett betalnätverk för tjänster, å andra sidan i mitt hjärta… eller vad det nu kallas. Det finns nog inga hjärtan på flygplatser.

”I know U know”… Meningslös eurotrashtechno flyger genom min kötthjärna. Jag vet att du vet… OMG…. Hur i hela världen skulle jag kunna veta att DU vet något? Tanken är sjukt svindlande…

Klockan är snart tre på natten. Ska man försöka att sova eller ska man fortsätta supa? Det är svårt att avgöra vad vad som är förnuftigt i det här läget. En kort marmormassage för ryggen som troligtvis urartar i ett hemskt uppvaknande, eller en paranoid fylla som resulterar i skräcken för tulltjänstemännen. Jag har inga droger på mig… jag är säker… fast just det… den där tjejen med tatueringar… hon knarkade nog… ett, två, tre, fyr… släpp paranoian lös. Andas kort. Andas i stötar… hyperventilera dig igenom säkerhetskontrollen. Skyll alla snedsteg på att det är sent på natten. Realisera din oskuld genom att uppträda bara lite som en skyldig.

Elektriciteten igen.. måste finna en källa till ström…. därborta vid vid växlingsautomaterna och sopåtervinningen för alla behållare över hundra milliliter. Se alla de där resenärerna med handbagage. Det väger garanterat mer än tio kilo, så de kommer att betala straffavgift om cirka en timma och fyrtiofem minuter. Någonstans just då krossas drömmen om en femtioeurossemester. Precis om en timma och fyrtiofem minuter tar vi alla tillflykt till flaskan, och cirka en timma senare är allt så jävla underbart. Förstör inte det där med ytterligare en analys please! Asså… allvarligt talat… det är ju bra och sant det där du säger… men inte nu… asså… allvarligt talat… är det inte bra nu… kan du inte hålla käften nån jävla gång!

Jag har en konstig förkylningshosta. Jag hade feber förra veckan, men den har gått över. Men en konstig hosta förföljer mig om kvällarna. Denna natt är den speciellt närvarande. Jag sitter på ett fejkmarmorgolv bredvid en betalautomat där man för en euro får reda på sin vikt. Klockan är fem minuter över fyra, och bredvid mig står en halv flaska Peroni som jag köpte i baren.
Bakom mig har jag lämnat människor som jag kommer att prata med nästa gång jag får internetanslutning. Då och då tänker jag att de där stunderna när man är tillsammans i köttet skulle vara speciella på något sätt. De är de, såklart… alltså verkligen tror jag… fast… om de ändå är där när jag vaknar nästa morgon, så varför inte ta dem för givet. Det är ju inte precis så att personen som jobbar på konsum nedanför min lägenhet kommer att leva för alltid… right…
London, och jag antar hela Storbritannien, hatar natten. Det finns exempelvis ingen nattrafik i London, bara några bussar i en befolkningstäthet som motsvarar hela svärje. Natten är givetvis farlig och hemsk, kanske borde man vara ängslig när den inträder.

Tidigare under dagen var jag och min gamla vän J på british museum. Det var oerhört edifying. Finns inget bra ord på svenska för det där… utbildande är inte riktigt rätt. Edifying är mera som Bildung, fast inte riktigt lika srsbsns.

Människor väger ängsligt sina väskor. Det kostar bara en halv eurodollar. Människor sover ängsligt på det hårda golvet. Vad vore en sjudagars semester med en dags trötbthet? Bäst att man tar vara på tiden… Vad vore en  pubkväll utan smarta och svåra slutsatser… inget annat än ett proletärt stycke kött. Ha en jävla solidaritet med dem. De ligger där nu… på sovsäckar på väg till kanarieöarna… fan se inte ned på dem nu för dǻ ska du fan veta att du är en förrädare.
Håll käften… eller prata lite… sitt inte där på fejkmarmorgolvet. Du är ju för fan full… det funkar inte. Kan du inte ta en promenad eller nåt. Jag menar…. allvarligt talt… ta och skärp dig lite. vi är på en flygplats för helvete.

Jag vet inte varför jag på något sätt intresserar mig för dessa tillfällen. Kanske är det för att livet i Göteborg är föga intressant, kanske är det för att dessa hatiska flygplatserhar ockuperat mitt liv… kanske är det så att jag ser dessa fotogenluktande helveten som den enda passagen till friheten.

Skärp dig. Här sitter du… du stoppar in dina solglasögon i den brittiska kontakten och så får du ström. Antagligen behöver du inget mer, så jävla tillräcklig du nu är. Vafan ska vi göra? J5idiot och fatta att det finns vanliga människor där ute som intge  bryr sin om ”internet”….
Jag är 0säker. Inte bara i allmänet. Utan i synd-erhet-.oavsett vilket har jag bäst kontrooll över fligternA. för jG SItter precos ffrmöf g ln

Säve flygplats. Jag har tappat min iphone. Fan va skönt, ingen kan ringa mig. Jag kan inte vara på internet mellan flygplatsen och lägenheten. En del av mig vill inte köpa en ny telefon för en del av mig hatar att prata i telefon. Jag har vulkanaska i lungorna, men jag har landat i tid på min destination. Göteborg… iskall sol mot nakna träd. Säve flygplats var het typ nittonhundrafemtio.

Nu äter solen upp fältet och eurotrashen andas ut allt syre ur terminalen. Jag funderar lite på hur jag ska ta mig hela vägen hem utan telefon, men inser snabbt att det är ganska oproblematiskt. Det är ju ändå så, när man tänker efter, att det är mest idioter som ringer i alla fall.

Hemma i bunkern. Den omsluter mig. Hemma på internet igen. Det omsluter mig. Jag ser ut genom fönstret. Iskallt solsken. Göteborg en söndag. Jag älskar det här jävla skitlivet!
Måste nog sova nu. I morgon Bryssel. Yet another hets at the flygplats. Jag barrikaderar fönstrena… drar ner alla persienner… ingen kan se mig nu. Allt går genom tretusen tunnlar ut mot världen och med enkla kommandon styr jag över mitt liv. Kan inte stava längre, men å andra sidan… vem bryr sig.

2 reaktioner till “City sprawl”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.