CCC – Rapport # 3; delstudie i nätpolitikens molekylstruktur

I ett hav av programmerare, hackers, låsdyrkare, aktivister, konstnärer, filosofer och icke-definierbara, alla sammankopplade på ett smockfullt trådlöst nätverk, finner man nätpoltikens många centralfigurer. Inte för att dessa skulle ha några speciella namn, utan snarare för att de i sin heterogenitet ger upphov till nätpolitikens aktiva nivå, till skillnad från lagstiftningens och parlamentens passiva legislativa modell.

CCC är tillvaron stämd på ett visst sätt, som Heidegger skulle ha sagt. Det finns alltså en delad erfarenhet, en attityd, eller en socio-materiell praktik som strukturerar denna händelse. Varje bord, och nästan varje människa man träffar, är som en liten workshop. Vid bordet bredvid mig nu kan jag lära mig hur man dyrkar upp handbojor, vid nästa bord hur man släpper musik för nedladdning, vid ett tredje hur man startar en lokal hackergrupp och vid det fjärde hur man organiserar en demonstration mot loggningslagen (STASI 2.0 kallas den här).

Det finns inga ledare som lägger fram palmfletter här, inga partier som värvar medlemmar (jag har inte ens sett till Piratenpartei, förutom några medlemmar). Det enda som finns är sakfrågor.

Jag pratade lite med det tyska initiativet för att stoppa loggningslagen. Imorgon ska jag delta i deras demonstration här på Alexanderplatz. Jag berättade om hur landet låg i Sverige och fick lite tips på hur man kunde gå vidare. I början var de bara ett par hundra som demonstrerade, men de fortsatte systematiskt att demonstrera allt oftare, och till slut lyckades de samla tusentals. Det är kanske så man ska jobba. Istället för att satsa på stora organiserade demonstrationer med varenda liten förening representerad kanske det är bättre att köra sakfråga efter sakfråga med intensiva intervaller. Det var ungefär så som muren föll, små demonstrationer började resonera genom det sociala tills trycket var tillräckligt högt.

Därefter talade jag med Stop Software Patents och hörde mig för lite hur de jobbade. De arbetar, främst på EU-nivå, för att främja fri innovation och förhindra kastrerande mjukvarupatent.

Dessa frågor, som man kan kalla för traditionella Deweyanska issues som formerar publics, som i sin tur kan vara mer eller mindre framgångsrika, är dock bara ena sidan av nätpolitiken. Den andra delen består av att lösa konkreta problem och sprida kunskap och teknik genom samhällets smittontologiska linjer.

Låsdyrkarna är ett exempel på detta. De lär ut hur man tar sig ur ett par handbojor eller dyrkar upp ett dörrlås. Den första tanken är givetvis att dessa måste vara kriminella typer vars kunskap är farlig, men det handlar bara ytligt om en sådan förutbestämd identitetspolitik. I praktiken handlar det om att göra ett problem lösbart, att öppna upp för en förmåga (to be able) och på så sätt skapa agens, eller ett action-space. Samma logik är applicerbar på hur man försöker hitta och exploatera luckor i programkod, i bankomatkort, RFID-chip eller att knäcka ett DRM. En begränsning vore determinerande om den inte gick att bryta. Perfekta lås, vattentäta datorer och välfungerande övervakningskameror är lika mycket en ”fara” för samhället som att systemen går att knäcka. När nu snart FRA är här, IPRED kommer att gå igenom och loggningslagen är antågande, är det dags att finna lösningar på dessa problem, så att de inte blir hundraprocentigt tvingande.

Nätpolitikens ”agens”, eller deras kraft att påverka samhället, är alltså långt bortom hur många medlemmar Piratpartiet får, hur många som skriver upp sig på facebookuppror eller hur stora demonstrationerna är på gator och torg. Den ligger lika mycket vid de action-spaces som mjukvara och hårdvara öppnar upp, såväl som hur färdigheter lärs ut och kopieras. (jag ska strax imitera, på Tardeanskt vis, en låsdyrkare. På så sätt kan jag kopiera färdigheten och ge den vidare).

Skulle man då kunna säga något generellt till min bloggserie ”Traktat om politisk filosofi: nätpolitiken”? Ja det borde man kunna, åtminstone om vi tillför lite teori. Bruno Latour tänkte sig att samhället inte hålls samman av ett generellt samhällskontrakt, inte heller av sociala värderingar, utan av svarta lådor, som staplas på varandra. En svart låda är vadhelst som reducerar komplexitet, och tekniska artefakter är det tydligaste exemplet. IP-protokollet gör att dator kan kommunicera med varandra, och som vanlig surfare behöver man inte veta hur detta är programmerat. Det bara funkar. Samma sak gäller grafiska interface på datorer, som ju egentligen bara är förenklingar av den underliggande koden. Men mera abstrakt kan man säga att ett flygplan är en komplexitetsreducering av aerodynamikens och gravitationens logiker, eller att en karta är en reducering av terrängens komplexitet som gör att vi enklare kan navigera. Svarta lådor skapar kraft och förmågor och effektuerar i sin totalitet emergenta effekter, som vi ibland kallar för massor av människor, ibland infrastruktur och ibland samhällen.

Att hacka en svart låda gör att man kan styra om den, bygga om den, göra den på ett annat sätt. Nästan alla kopieringsskydd för mediefiler och mjukvara har knäckts eller blivit reverse-engineerade. Men även ”naturliga fenomen” såsom vindar, vågor, solstrålar osv. kan hackas, alltså genom att förstå dess logiker på nya sätt kan de nyttjas för att exempelvis segla eller utvinna elektricitet. Dessa kunskapsprocesser kan göra att vi vet mera, men de kan även hota en viss social ordning. Skulle alla kunna öppna sina handbojor, undvika FRA, genskjuta loggningslagen och IPRED och därefter hitta på ett sätt att undvika övervakningskameror, skulle dessa bli totalt ineffektiva, och deras verkan på social ordning skulle implodera. Därför försöker man göra dessa lådöppningar olagliga, genom exempelvis Digital Millennium Copyright Act, som förbjuder utvecklandet och användandet av dessa verktyg.

5 reaktioner till “CCC – Rapport # 3; delstudie i nätpolitikens molekylstruktur”

  1. För att få stopp på tåget mot ddr-tyskland:
    1, Lagstiftningsprocessen har gått så långt att full panspectrum är klart, folk är rasande och går ut på gatorna.
    2, Man arbetar parlamentariskt för att stoppa processen i tid.
    3, Det finns verktyg som är enkla för folk att komma runt övervaknings systemen.

    Att arbeta parlamentariskt borde vara det minst kontroversiella, till skillnad mot att gå ut på gatorna. Tillämpar vi 99-analysen så är kanske alternativ 3 det optimala. Ask verkar uppenbarligen inte bry sig om de 70000 i en community-grupp.

  2. hossi: 1. ja, rasande, men mer behövs. 2. Sure, men då måste vi jobba hårt. 3. Ja, dessa måste vi hjälpas åt att bygga.

    jag tror på full-spectrum-dominance. alltså jobbar vi alla tre. om Ask inte bryr sig, så struntar vi i henne.

    monki: see you at Alexanderplatz

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Time limit is exhausted. Please reload CAPTCHA.