The 90s were already under surveillance

Recently it was revealed that TeliaSonera cooperates with the authorities in Azerbaijan, Kazakhstan and Belarus in providing a telephone interception system. Such an event is only a singular instance in a larger series of revelations that have been reported over the past few months. Other cases include Telecomix revealing Bluecoat surveillance equipment in Syria and the Wikileaks Spyfiles. Telecomix has even launched a project called Blue Cabinet that traces down vendors and corporations that are deeply entangled in both what we usually refer to as dictatorships and democracies.

To these cases there is a larger set of contradictions and twists that makes things very complicated. We may refer to them as hypocritical or immoral, however, it seems that these contradictions never dissolve and are very powerful in maintaining business as usual. They can be summarized as follows:

1. Government surveillance is legitimate in democratic states but not in dictatorial states. So, the western world supports ”net freedom” for ”democracy”.

2. Because surveillance is legal in the EU/US, it is perfectly all right to manufacture and use these technologies elsewhere where they are legal.

3. The world needs free and open communication technologies, so we sell the world technologies that makes surveillance more efficient.

This type of political reasoning enables a sort of dead lock. It makes possible for nobody to actually take responsibility for what happens. At the end of the day, politicians go home and dream of net freedom. And the corporations sleep tight knowing that what they do is within the ”legal” framework.

This can be demonstrated with TeliaSonera’s response to the revelations of their surveillance system. In Dagens Nyheter, TeliaSonera replies (roughly translated):

Telephone operators are thus obliged to give [access to the network traffic] to the authorities – also in Sweden, where the police is intercepting phone calls every day, the parliament has decided that phone and data traffic should be retained and the FRA has access to all data that passes our borders.

In one sense, TeliaSonera is completely right. There is nothing strange to this thing called government surveillance. We do it legally over here in Sweden and it is enacted by democratically elected governments. EU-wide data retention and signal intelligence interception is part of everyday life. These laws and regulations do not differ very much from those of non-democratic states. The Bluecoat equipment in Syria does nothing more than the average data retention in Europe. The police in Azerbaijan basically has the same legal framework as the Swedish police. However, even though TeliaSonera is right in showing that Sweden is hypocritical, they are cowardly claiming that they have no responsibility. Only because surveillance is legal everywhere doesn’t make it right.

And still, we say that these ”bad” states need more net freedom.

However, legal frameworks are often over-estimated in how they rule the world. A common misconception is that everything went crazy after 9/11. The story goes: In the fear of terrorism, EU and the US passed a different legislations that made surveillance more legal and human rights were increasingly being violated by the western world themselves.

This can in fact be easily falsified. A story most widely covered in Germany, concerns Siemens selling surveillance systems to Syria in the year of 1999 and then continued to sign more agreements in 2005 and 2008. A leaked invitation to bid dated August 1999 reveals the story of how the internet came with built-in government surveillance in Syria more or less from the beginning.

Before the deal with Siemens, the Syrian network was very small. According to the description of the current infrastructure found in the document, the capacity for e-mail was merely 5000 users.

Besides the retro-sounding paragraph 8 specifying Y2K compliance (p. 34), the invitation to bid specifies specific surveillance possibilities. For example, it says that ”[filters] should not cause any delay or bottleneck while maintaining the possibility to check every packet (9)”. Moreover, the section called ”Monitoring system” explains the needs of the Syrian government to pursue ”law enforcement”. So, the Syrian government requests:

In addition to the above mentioned minimum requirements, the bidder should describe in details the possibilities to detect, intercept, and block the exchange of encrypted data, along with all other possible monitoring features and applications. (p. 21)

It is the year of 1999 and the IT-boom is about to explode. Syria makes a request – western companies deliver. We don’t need a Patriot Act for that to happen. The 90’s were never a wild frontier for anarcho-liberal experimentation. The surveillance systems were built long before we would even dream of an arab spring or a data retention directive.

Siemens keep up their sales in Iran and Bahrain. To these states we want to export ”net freedom”. In fact, all we have exported so far are the technologies of mass surveillance.

Networks and democracy – a true paradox

This is a post based on the panel talk in Cairo this weekend on the Swedish embassy, which I participated in. I came a bit overprepared for the discussion, and time constraints made it impossible to cover all lines of thought that I intended to express. But, that’s what blogs are good for, I guess.

It is a common conception that the Internet in itself, as an ever more efficient and widespread technology, is a source of democracy and citizen emancipation. This type of argument not only reduces democratization to a simple matter of hardware and software, but it also fails to recognize that the Internet can be many different things, depending on what we do with it as a collective. From the flickering web pages of the web, to the deep undersea fiber cables, the Internet was built by societies, for certain purposes and under special conditions. The Internet as we know it, and live it, emerges in the intersection of technical networks and social networks; and it immediately displaces and transforms both of them.

Social networks, more commonly known as social media, are one of several ways of using the rapidly expanding technical network of the Internet to shape networks of people. These networks have the potential to transgress the confinements of other political arenas, such as political parties, institutions, or for that matter, cafés and squares in a city.

The possibility of mediating democratic change on a global level seems to be in reach, as we follow for example the circulation of news and updates across the recent events in the Middle East and North Africa, where the uprisings have seemed to spread almost virally from country to country. At least from a safe distance, the global arena has shrunk to a few milliseconds from corner to corner. Simultaneously the importance of physical places never seem to have diminished, except in the cyber-utopian dreams of corporate solutions.

This phenomenon, exemplified with let’s say the Tahrir Square in Cairo, operates not only on a symbolical level; the power of a physical place to serve as an intensifier of protests should never be underestimated. Rather, what we need is a wholly new terminology for thinking the connections and interfaces between the ultra-fast digital networks and places bound physically to time and space. The philosophically ‘dualist’ version of a real space and a virtual space has already crumbled (both the utopia and the dystopia). We are now talking instead of these relations between spaces in a much more ‘monist’ fashion, studying the connections in qualitative terms, to see how they enforce and weaken, open and close boundaries, make new events happen that were impossible yesterday etc.

Returning to the Internet and its possible ‘democratization effect’, we must first of all recognize its dependence on non-democratic entities. The services we use for creating social networks, in such services as Facebook, Twitter and Youtube, are served by large-scale corporations, whose definitions of a common good remain opaque. Secondly, the Internet-mediated social networks are not yet for everyone, but depend heavily on income, education and language skills. We are not yet in a place where the Internet is for everyone, even less where everyone has equal access to it.

But on a more profound level, that of the ‘protocol’ of the network (technical or social), the internet has never been democratic (and consequently has Facebook neither been democratic, ever). The technology that drives the Internet, called packet-switching, was made in the 1960s for surviving nuclear attacks, then later on for resource sharing of expensive computational power. It was never built with any of the features of democracy as we know it in mind. Social network services, such as Facebook or Twitter, neither have much democracy built into them. They are commercial services, made to facilitate social relations which are primarily based on nepotism. It seems that we are using fundamentally anti-democratic means to pursue democracy, and this is why it sounds quite childish when people complain about ‘censorship on Twitter’. You can’t have censorship if there wasn’t any freedom of speech to begin with, and there never was in those services.

But, it could also be the other way around; maybe we aren’t using social media to make democracy, but instead, we are using democracy to be able to be anti-democratic, to be able (and have the right) to nepotism. The primary task of a totalitarian rule, to simplify a little for the sake of argument, is to destroy all social networks, except the ones that can be formalized within the State, to erect yet another ”democratic peoples republic of the people”. In a liberal line of argument, it would be rather logical to use democracy to be able to shape non-democratic networks, perhaps this is even desirable.

Instead, I think it is more useful to think the Internet, concerning its different services and networks, as things that necessarily need to be displaced before they can work in the service of democratization. Democracy is an ideal vision that we pursue by political practices, usually in the forms of constitutions, elections, and institutions safeguarding this ideal. This practice is always situated and mediated through different (non democratic) communication interfaces; be it squares, cafés, schools or Facebook. But we can not by definition invent a technology that is democratic in itself. A machine of democracy instantly turns in to the opposite of democracy; autocracy, or even technocracy.

When using the Internet for political struggles, these limitations should be kept in mind. But even more importantly, we should all reflect on what we want to create in the future. Who will control the services that we use in the future? Who controls the infrastructure? And, who decides what is a legitimate expression and what is not? When I visited Tahrir Square, there were protests and minor clashes with the police. The struggle over the square seemed, at least on the surface, to be an even fight. Protesters advanced and police retreated, and vice versa.

However, when it comes to Internet access, it is the one who controls the cables, the antennas and the protocols for routing traffic, that has a much more asymmetrical power. In comparison, it only takes a few of keystrokes to shut the Internet down, but it takes hundreds of police officers to get a few protesters to leave the square, even for a brief moment.

Will the next revolution be ”tweeted”, or will it be sparked by yet another Facebook group? We couldn’t really tell, because services come and go on the Internet. But most certainly it will be preluded by, and mediated through, the Internet. Exactly how this will be done, we do not know yet. But it is a matter of concern for all of us, and we should make sure that the possibilities global networks bring are not vaporized from our hands, but instead, that the control over them comes closer to the people using them. Only when we recognize that the most important nodes of the networks are the collective societies that we make up together, not computers or commercial services, we can maximize the political potential of a networked future.

Tingets rätta rum

Idag kikade jag förbi tingsrätten där den så kallade 15-åringen friades från åtalet om att olagligen ha delat filer. Själva rättegången blev det bara några minuter av, eftersom försvaret ville att det skulle ske bakom stängda dörrar med hänsyn till den ringa ålder som den åtalade hade. Det gjorde inget, för den stora behållningen ligger för det mesta i de samtal som tillåts uppstå kring ett fall.

Paradexemplet på produktiva tingsrättsseminarier, som jag skriver om i det nätpolitiska manifestet, är Spectrial 2009, dvs. rättegången mot The Pirate Bay. Dags för citat:

Spectrial utspelade sig istället på en fysisk plats och utgjorde därmed en mötespunkt for människor som flödade in och ut ur stadsrummet. I tingsrätten bildades små öar av människor som planerade framtida aktiviteter, utanfor trotsade aktivister vinterkylan i Piratbyråns buss, ett par kvarter bort samlades folk på cafeer för att blogga om vad som hade hänt under dagen och på pubar och klubbar arrangerades fester mer eller mindre anslutna till dramat i tingsrätten. Spectrial var, som händelse betraktat, lika mycket en ockupation av en mängd lokala platser som en tre veckor lång juridisk process.

Tingsrätter är sannerligen underskattade offentliga platser! Men offentliga platser finns inte utan offentligheter. De måste först ‘ockuperas’ och sedan måste det offentliga samtalet göras. Det första som gjordes var att ett fildelningsnätverk sattes upp. Bland annat laddades min bok ned.

Sedan talade vi om proteströrelserna Netopia, Rättighetsalliansen, och Ifpi. Dock var det ingen av dem som anordnade en protest mot oss just där. Istället skedde det via åklagaren innanför de stängda dörrarna.

Därefter gjorde vi ett tappert försök att bryta med publiken när en reporter från GT ställde olika frågor. En vanlig fråga är ju ”vad representerar du?”. Representation kräver ju att någon står för något/någon annans intressen, eller för andras talan. Så i det här läget pekade vi på datorerna och menade att det inte behövdes föras någon talan för någon annan. Filerna delades ju redan när vi talade. Representations- och publiktänkandet genomsyrar ju vår kultur till den milda grad att det har blivit en slags gängse abstraktion som man ofta hänvisar till: ”Det sker en diskussion i offentligheten”, ”Vi ska informera allmänheten”, ”Jag för mina medlemmars talan i den här frågan”.

Nätpolitikens karaktär av tunnel undflyr alltid den typen av abstraktioner. Det är hög tid att vi skärper analysen ett par nivåer. Jag tror nämligen att den absurda situationen att en rektor går och polisanmäler sina elever, och därmed riskerar att sabba deras liv för några filers skull, går att undvika om vi demonstrerar kopian (i betydelsen förevisa, instruera) i sin helt enkla tillvaro. Först kom kopian, sen kom proteströrelsen med sina advokater och industrier!

Det kommer fler rättegångar på samma tema framöver i Göteborg. Hoppas att vi får fler tillfällen att bygga nät och bygga samtal. (nästa gång tar vi med bättre routers och mera fika).

Kina och censur

Medverkade idag i Sahlberg i P1 där Hanna Sahlberg, Ola Wong och jag pratar kinesisk nätcensur. Programmet ger en hel del bakgrund och blickar även tillbaka till nittiotalet.

Jag pratar mest om den Gyllene skölden samt hur ”klonerna” av de i väst så populära ”sociala medierna” (Twitter och sånt) fungerar för att integrera själva övervakningen. Egentligen är det fel att säga att de är kopior eller kloner. Sina.com har en större mikroblogg än Twitter, och snart har Kina lika många internetanvändare som USA och EU, tillsammans. Rätt ska vara rätt och nät ska vara nät.

Men, man kan ju å andra sidan ifrågasätta om det Kinesiska nätet verkligen är ett internet. Samma fråga är alltid lika aktuell här i Europa.

Länkar:

Lyssna på SRs hemsida

Ladda ned .mp3 från SR

Ladda ned .ogg från internet

Min bok har blivit en "e-bok"

Till min förtjusning fick jag via @andreaslingard veta att Det nätpolitiska manifestet äntligen finns på The Pirate Bay. Alla läsare av denna blogg kommenderas att genast seeda filen!

Att någon där ute har lagt pappersboken i en scanner och skapat en fil som i sin tur går att ladda ned utan DRM eller ”villkor” i en appbutik, är den bästa recensionen. Ever.

(Seedar för närvarande från Belgrad, som bilden ovan visar. Har ett ”fiktivt svärd” i handen. #seriöst…)

Svenska hackare

Över påsken har jag läst Linus Larsson och Danel Goldbergs Svenska hackare. Trots nästan 300 sidor text kunde jag inte slita mig från boken, utan sträckläste den i tre snabba ryck.

Förutom tio kapitel av journalistisk art innehåller även Svenska hackare en linjär tidslinje, en ”checklista” för att skydda sin dator/data samt en ordlista över tekniska termer. Mitt pedagogiska sinne blir alldeles varmt av denna ambition att lyckas med konststycket att förenkla för läsaren utan att försämra. Larsson och Goldberg lyckas väl med detta längs med hela boken (själv misslyckas jag ofta katastrofalt och ger snabbt upp).

Undertiteln till boken är ”En berättelse från nätets skuggsida”. Egentligen rör det sig om flera berättelser, som varsamt länkas samman, ibland via personer, ibland via teknologier (till exempel Tor-nätverket dyker upp på flera ställen) och ibland via en beskrivning av en övergripande hackarkultur.

Här kommer man till pubelns kärna: Urvalet av berättelser. Författarna har, som i alla texter, tvingats till en rad beslut och det första av dem är att valet av antropocentriska skildringar. Boken inleds med orden ”det här är en bok om människor, inte om maskiner”. Det andra urvalet är att dessa människor är svenska. Man hade här kunnat välja att istället skriva om grupper av människor, om teknologier eller kanske till och med om abstrakta normsystem, regleringar etc.

Beskrivningen av hackarkulturen går alltså via djuplodande beskrivningar av människor och deras sammanhang. Man skulle kunna säga att själva analysen är ”underdeterminerad”, vilket i sig är väldigt bra. Istället för att på förhand göra tydliga indelningar och definitioner, så får de intervjuade driva fram beskrivningen ganska förutsättningslöst. Visserligen förekommer några klumpiga begrepp, exempelvis white/blackhat, en indelning som hackare själva ofta har kritiserat och undflytt. Att ”ta på sig en hatt” är ju, som Arga Unga Hackare beskriver i sitt manifest, inget annat än löst prat som står i vägen för den konstituerande praktiken att hacka.

Och det är också praktiken att hacka som står i centrum för Svenska hackare. Det frågas visserligen ofta om ”varför” eller ”i vilket syfte”, men som så mycket annat i boken, på ett varsamt sätt. Det är nästan som om Larsson och Goldberg håller sig själva osynliga genom stora stycken av boken, men så med jämna mellanrum tittar de åter in i texten och beskriver de metodproblem och journalistiska överväganden man tvingas till när man skriver om en ”gråzonsföreteelse”.

Den intellektuellt mest intressanta delen är skärningspunkten när hackandet blir ”politiskt”. Här kan man göra flera val beroende på hur man definierar både hackande och politik. Vissa skulle kanske hävda att hackande är en fundamentalt politiskt praktik från första början. Andra skulle vänta tills hackandet hamnade i en generell offentlighet och hade tydliga mål. Jag lutar själv åt den första definitionen. Svenska hackare ligger inte heller så långt ifrån den, utan skriver fram hackandets historia som motsägelsefullt politisk från första början, även om den växlar över i en slags offentlighetens politik i de sista kapitlen, då till exempel Werebuild/Telecomix och Juliagruppen beskrivs som aktörer som hackar politiska system.

Personligen gillar jag allra mest kapitlet om Vuxna Förbannade Hackare, som inspirerade av Arga Unga Hackare fortsätter traditionen med zines. Dessa digitala spår utgör hackandets förnämsta litterära tradition, där datorkod, chiffer, poesi, ASCII-konst och anekdoter blandas ihop till ett betydelsespäckat nyhetsbrev.

Jag läser dessa zines så slaviskt att jag till och med ger mig på de lösenordshashsummor som återfinns både hos AUH och VHF. I en vecka har jag försökt knäcka dem, och lyckats hyfsat. För den som inte bara vill läsa om hackare utan även vill dechiffrera deras byten, så rekommenderas följande övning: Klistra in hashsummorna nedan och spara dem som en ren textfil. De är troligtvis autentiska. Kör dem sedan i John the Ripper (jag skrev en instruktion) så borde åtminstone några av dem uppenbara sig i klartext efter ett tag. Observera – de funkar troligtvis inte längre som inloggningar, och genom att testa gör man sig skyldig till dataintrång.

I Arga Unga Hackares manifest dyker de upp långt ned i zinet, efter $ cat /etc/shadow, och hos Vuxna Förbannade Hackare återfinns de även här långt ned i deras zine, efter *BLA*BLA*BLA*.

Således är Svenska hackare en mycket välskriven bok som rekommenderas till alla.

Radio om nät, till näts

Igår medverkade jag i P1 Obs temavecka ”Internet – ett nytt politiskt subjekt?”. Lyssna som mp3 eller ogg. Dessutom har Obs!-redaktionen lagt upp hela telefonintervjun oredigerad, vilket är ett intressant sätt att använda sig av nätets överflöd i förhållande till radiospektrumbristen. Misslyckas med att rtmp-dumpa den till ett öppet format, men här är länken till flashspelaren iallafall.

Från den territoriella radions etervågor till nätets fraktal är det inte långt. Igår medverkade jag även i Hackerspaces Signal Radio, vars kötthögkvarter är i Holland, men som strömmar ut över nätet. Jag och Smári McCarthy, bekant från bland annat International/Icelandic Modern Media Initiative, pratar om det ständigt aktuella problemet open data vs. privacy. Samtalet spänner över Facebook, Human Genome Project och decentralisering av data till hur regeringar kan bli mera öppna. Det hela får en ”nordisk” slagsida, Island och Sverige är ju undantag från reglerna globalt sett, men inte utan kritik. Lyssna som ogg och mp3.

Nu åter till avhandlingsarkiven. Fortsatt stillhet här på bloggen förväntas.

The Swiss connection

Ovan visas ett klipp om Telecomix som sänds på Schweizisk teve och i den globala kanalen TV5. Roligt är att Göteborg är epicentrum för en rörelse, i meningen saker som rör sig på internet, som sedan växte och muterade bortom kontroll. Jag, lillmacho och monki medverkar och det hela filmades på den alltid lika trevliga Gnutiken / Café Zeppelin.

Imorgon ca 08:15 pratar jag mer om Telecomix på P1.

På lördag medverkar jag och fo0, en fransk Telecomixinternaut, på Reportrar utan Gränsers journalistworkshop i Géneve. Workshopen är på både franska och engelska och gratis för journalister. Vi går igenom hur man tar sig runt censur, blockeringar och undviker övervakning och kan fortsätta rapportera inifrån ockuperade datornätverk. Det hela borde vara standardutbildning på journalisthögskolor. Så om svenska journalister är sugna, åk till Géneve. Eller så finns kunskaperna hos hackers runt hörnet 🙂

För er som har Linuxg33kst4tions och inte vill infektera era datorer med skadlig flashkod har jag laggt upp en .ogv här.

Den lokala nätläckan

Häromdagen publicerades min text ”Bortom Wikileaks” Om nätläckans infrastruktur på nätet. Den finare versionen finns dock bara i tryck, alltså i Tidskriften Ord & Bild som rekommenderas varmt att köpa. För övrigt har jag tidigare skrivit texten Robotar och krig i samma tidskrift.

För att teckna en liten utvecklingslinje kan vi se tillbaka till 2008 där Robotar och krig-texten avslutades med följande passage:

Är då verkligen frågan om intelligens hos icke-människor den mest relevanta idag? Jag skulle vilja argumentera för att en överskattning av singuariteten kan leda till att vi missar de singulariteter som pågår runt omkring oss hela tiden.

Dessa små singulariteter. De ska vi hålla ögonen på, om vi vill förstå hur vi som (föränderiga) människor ingår i en lika föränderlig teknologisk ekosfär. Men nu är det inte robotar som är temat, utan nätläckor.

Vad får nätet att läcka? Denna fråga är mycket viktigare än vem som får nätet att läcka, speciellt om denna vem reduceras till en människa.

Man kan säga att en läcksajt behöver tre komponenter utan inbördes rangordning för att fungera: Det måste finnas ett nätverk av volontärer som är beredda att arbeta med driften av läcksajten, det krävs att det finns ett distribuerat datornätverk för säker dokumentation, ett nätverk som vi idag känner som internet. Och det krävs kryptografi.

Det är dessa tre sociotekniska fenomen som ger upphov till singularitetspunkten ”nätläcka”. Tillför vi människor som arbetar tillsammans, ett distribuerat datornätverk och kryptering så har vi bäddat för en rymd där hundratusentals nätläckor är möjliga. Till exempel Vaggerydleaks. I texten talar jag om den fiktiva ”Åmålleaks”, men det verkar som den småländska verkligheten hann före. Jag gav en intervju till Värnamo Nyheter, som inte har någon nätupplaga, men en vänlig twittrare tog ett foto (klicka för förstoring, aningen suddigt):

Även om nu Vaggerydleaks verkar vara ganska nystartad och primitiv, är tanken med lokaliteten väldigt viktig. Mycket av det som påverkar våra vardagsliv sker på en lokal nivå, från skolor och dagisplatser till lokaltrafik och bibliotekspolitik.

En multiplicitet av läcksajter gör även att vi kan skapa transparens i förhållande till en annan mycket distribuerad maktstruktur som går under många namn; gubbslemmet, bastuklubben, nepotism, vänskapskorruption, konspirationer etc. Till Värnamo Nyheter säger jag:

-Vänskapskorruption är vanligt på lokal nivå. Den berömda bastuklubben liksom. Man fattar beslut utanför offentlighetens ljus. Olämpliga jargonger som exempelvis rasistiska är också bra att lyfta fram i ljuset menar Kullenberg.

För övrigt: Stort cred till Värnamo Nyheter för deras citeringsstil. Rakt av och grundat i talet, och inte tillrättalagt med korrekturer av såna där ord som ”liksom”.

Så, genom att nätläckorna distribueras får vi inte bara en bättre och mera redundant infrastruktur för en ny form av transparens och möjligen även en ny form av demokrati (gillar inte att använda de två orden sådär, men ni förstår vad jag menar).

Men, den lokala läckan har ett nytt ansvar att axla, ett ansvar som ännu inte utforskats ordentligt. Ju mindre ett sammanhang blir, desto svårare blir anonymisering. Den lilla byn eller den lilla staden har en speciell form av hat och småsinthet. Det finns ingen massa att försvinna i, utan blir man uthängd på fel sätt kan det bli jobbigt.

Nåväl. Läs gärna min Ord&Bild-text. Den skrevs för övrigt i mellanrummen som uppstod på den 27 Chaos Communication Congress, där läckor minst sagt var på tal lite överallt. Känns som att framtiden har mycket att bjuda.

Och en sak till: Att Vaggeryds politiker ger kommentaren ”Det känns suspekt”, känns för mig helt perfekt!

Bistånd, legitimitet och bitmynt

Det är väldigt intressant att både Hilary Clinton i USA och Gunilla Carlsson på svenska UD vill ge pengar till nätaktivister, som ett slags ”bistånd” för att jobba för demokrati i diktaturer.

Det hela gör mig väldigt förvirrad, men samtidigt skapar det många intressanta frågor.

För det första, vad är en ”nätaktivist”? Uttrycket är knappast etablerat men Carlsson använder det friskt:

-Nätaktivister är de nya demokratikämparna, säger biståndsministern till Dagens Nyheter.

Begreppet spänner från företag som aktivt arbetar med att göra sina tjänster tillgängliga i länder där de blir blockerade till anonyma hackers som aldrig röjer sin identitet på nätet. Till företag kan svenska Bambuser räknas in, men man skulle kunna inkludera Twitter och Facebook, som båda åtminstone litegrann har anpassat sina tjänster för att bli mera säkra i bland annat mellanönstern och nordafrika.

En annan fråga handlar om legitimitet, något som Rasmus diskuterar i sin mycket läsvärda recension av Evgeny Morozov. De flesta nätaktivister jag känner arbetar med direktaktioner mot svenska lagar. Att kringgå FRA-lagen eller det stundande datalagringdirektivet, att lura IPRED osv. är dock helt lagligt, och har alltid varit så, trots att det finns en och annan debattör som tycker att det är att gå för långt.

Det rör sig alltså inte ens om civil olydnad, utan snarare om att helt enkelt bygga bort den övervakning som har installerats. Internäten spänner ju över hela världen, och bistånd skulle likaväl kunna vara att kringgå svensk övervakning som egyptisk. Loggar skapas av datorer varhelst i världen, och de måste alla dränkas i krypto.

Men när det gäller ”bistånd” så blir det lite annorlunda. Utan att nämna namn eller aktörer så kan man ganska lätt säga att de senaste händelserna i mellanöstern och nordafrika har varit lyckade ur ett nätaktivistiskt perspektiv genom att man de facto har överträdit lagar i ”ockuperade nätverk”. Jag är själv mycket kritisk till överbelastningsattacker, men de har förekommit mot samtliga regeringars hemsidor, något som kan bli problematiskt med regeringspengar (det blir ju helt plötsligt en sån där ”cyberattack” som Cecilia Malmström hela tiden varnar för). Hela nationella nätverk kartläggs även, och avancerade strategier används för att öppna nätverken inifrån (eller för att samla statistik). Ur ett Iranskt eller Bahrainskt perspektiv är detta IT-terrorism, och frågan är vad som händer om det står ”Sponsored by Government of Sweden” på den.

En annan intressant grej är exit-noder för darknet, som exempelvis Tor och I2P. Dessa teknologier är ofta helt avgörande för att öppna nätverken och skydda användare från övervakning. Men, något som väldigt få vet är att en exit-nod är en neutral förmedlare av vilken trafik som helst. Detta gör att det ofta räcker med att den missbrukas av en enda pedofil, så kan en fumlig polis ta ned den. Exit-noder kostar pengar att driva, rätt mycket om man verkligen vill öka bandbredden och hjälpa människor, men frågan är vem som tar ansvaret när det blir gryningsräd i serverhallen på grund av en paedobear?

En tredje aspekt är att pengar är demokratiserande, och tvingar fram demokratiska strukturer. Distribuerade sammansvärjningar som exempelvis Telecomix och Anonymous fungerar ofta just på grund av att de saknar alla former av formella strukturer, och istället förlitar sig på mellanmänskligt förtroende. Utan att låta negativ, så är det en uppenbar risk att pengar slår split i ett sådant förtroende och allt rasar samman. Ett roligt exempel är Telecomix Flattr-konto, som innehåller 177 euro, vilket är de enda pengarna som finns, men som ingen har gjort något med eftersom det då skulle kräva att en juridisk person gjorde en banköverföring.

Kanske är det dags för en ny form av telekommunism för att undvika villkorade pengar. En sådan lösning är bitcoins (bitmynt?), en kryptografisk peer-to-peervaluta, som den senaste tiden har stigit i värde och accepteras av allt fler företag som betalningsvaluta. Donationer i bitcoins tas emot av bland annat Tor, Telecomix, I2P och EFF. En helt klart önskad bieffekt av bitcoins är att de skapar en anonym och ospårbar transaktion av ”pengar”, något som är mycket fördelaktigt om man vill köpa infrastruktur i exempelvis Kina eller Iran.

Det ska kort sagt bli spännande att följa Carlssons satsning och se vem som tar emot pengarna och vad det gör med den där mystiska ”nätaktivismen”.