Process and Reality 2


christopher@christopher:~$ dict categoreal
No definitions found for "categoreal", perhaps you mean:
wn: categorial

Titeln på nästa kapitel i Process and Reality tycks inte finnas i uppslagsverken. Kants inflytande har varit för stort. Vi kanske får nöja oss med kategoreal så länge.

Kapitel II – The Categoreal Scheme

Kapitel två är av barock karaktär och består av en räcka definitioner och axiom som är för många att sammanfatta, men ändå skapas en slags atmosfärisk stämning av att man ändå hänger med i passagerna. Men det kanske beror på att man ibland finner slående likheter, nästintill ned på satsnivå, med framförallt Latour och Deleuze. Man får nästan skärpa sig för att inte tro att man sitter och läser Irreductions eller A Thousand Plateaus.

En av de viktigare definitionerna rör aktuella entiteter:

‘Actual entities’ -also termed ‘actual occasions’ -are the final real things–, of which the world is made up. There is no going behind actual entities to find anything more real. They differ among themselves: God is an actual entity, and so is the most trivial puff of existence in far-off empty space. (18)

Återigen påminns vi i plattheten i Whiteheads ontologi. Det finns ingenting på djupet. Graden av realism är inte större hos Gud än vad den är hos ett sandkorn i Orions bälte.

Men hur kan då två entiteter beröra varandra? Svaret ligger i prehensionerna:

A prehension reproduces in itself the general characteristics of an actual entity: it is referent to an external world, and in this sense will be said to have a ‘vector character’; it involves emotion, and purpose, and valuation, and causation. In fact, any characteristic of an actual entity is reproduced [29] in a prehension. (19)

Prehensionerna reducerar vissa egenskaper hos entiteterna och skapar därmed en referent till den externa världen. Ännu är det svårt att avgöra hur konkret Whitehead är här, men man kan tänka sig att det råder en emotionell prehension mellan mig och en av mina vänner, en kausal prehension mellan min penna som faller till marken och jordens gravitation, och så vidare.

När flera entiteter prehendrerar varandra bildas ett nexus:

Actual entities involve each other by reason of their prehensions of each other. There are thus real individual facts of the togetherness of actual entities, which are real, individual, and particular, in the same sense in which actual entities and the prehensions are real, individual, and particular. Any such particular fact of togetherness among actual entities is called a ‘nexus’ (plural form is written ‘nexus’). The ultimate facts of immediate actual experience are actual entities, prehensions, and nexus. All else is, for our experience, derivative abstraction. (20)

Från de helt individuerade entiteterna, via prehensionerna, bildas nexus. Likheterna mellan Latours aktant – relation – nätverk är slående, men vi ska inte förfranska Whitehead än. Vad som däremot lämnas obesvarat även här är hur konkret detta ska förstås. Kapitel 2 innehåller inte ett enda exempel. Därför blir skalnivån ganska obegriplig. Är en bil ett nexus som hålls samman av kausala prehensioner till aktuella entiteter såsom skruvar, muttrar och gummibitar? Svaret får dröja. En ledtråd får vi dock:

An entity is actual, when it has significance for itself. By this it is meant that an actual entity functions in respect to its own determination. Thus an actual entity combines self-identity with self-diversity. (25)

Här tycks Whitehead närma sig ett skalkriterium. En skruv är aktualiserad i det att den ”fungerar enligt sin egen övertygelse”. Men inte bara på nivån av identitet, utan även i dess självdiversitet. Vad som menas med detta kräver några extra omvägar. Whitehead verkar jobba med någon form av överflödsontologi, som ännu ej definierats:

A multiplicity has solely a disjunctive relationship to the actual world. The ‘universe’ comprising the absolutely initial data for an actual entity is a multiplicity. (30)

Det disjunktiva i universums multiplicitet verkar antyda att aktuella entiteter alltid är flera saker samtidigt; att skruven i bilen kan bli ett smycke, en spik, en ansamling atomer osv. Men denna tolkning är spekulativ från min sida. Hursomhelst ekar det av Deleuze här.

Slutligen något om existensen:

That how an actual entity becomes constitutes what that actual entity is so that the two descriptions of an actual entity are not independent. Its ‘being’ is constituted by its ‘becoming.’ This is the ‘principle of process.’ (23)

Vad en entitet är för något utgörs av vad den hela tiden blir. Tillblivelsen är en konstant process som föregår och definierar vara(t). Men huruvida detta kräver exterioritetsrelationer (det vill säga prehensioner) lyckades jag inte riktigt läsa mig till. Men det visar sig nog i nästa kapitel.

Det finns mycket mer att hämta i kapitel 2, men så måste man ju även komma vidare.

Process and Reality 1

Alfred North Whiteheads Process and Reality har länge stått på min läslista över filosofiska verk. Dels i allmän mening, men även specifikt kopplat till viss undervisning som jag ger. Vad passar då bättre än en djupinzoomad läsning.

Eftersom boken är lång finns det potential för en oerhörd räcka av bloggposter i formen av minnesanteckningar. Men, jag får väl se var det slutar. Här kommer i alla fall några anteckningar om första kapitlet. Pagineringen följer utgåvan från 1978 (som även länkas ovan) och mina fullständiga citat samlar jag på den här specifika sidan.

Kapitel 1 – Speculative philosophy

Det första kapitlet innehåller en slags metafilosofisk diskussion om vad filosofins uppgift är, varför vissa frågor måste lyftas och vilka frågor som kan lämnas åt andra. Detta till trots ger Whitehead hint om vad som karaktäriserar det han kallar för spekulativ organismfilosofi:

Our datum is the actual world, including ourselves; and this actual world spreads itself for observation in the guise of the topic of our immediate experience. (4)

Detta har kallats för filosofisk ”aktualism”, men vi måste vänta till nästa kapitel innan det blir användbart att tala om en sådan -ism överhuvudtaget.

Mera intressant är Whiteheads jämförelse mellan sin egen organismfilosofi och Spinozas substansfilosofi. Långt citat:

The philosophy of organism is closely allied to Spinoza’s scheme of thought. But it differs by the abandonment of the subject-predicate forms of thought, so far as concerns the presupposition that this form is a direct embodiment of the most ultimate characterization of fact. The result is that the ‘substance-quality’ concept is avoided; and that morphological description is replaced by description of dynamic process. Also Spinoza’s ‘modes’ now become the sheer actualities; so that, though analysis of them increases our understanding, it does not lead us to the discovery of any higher grade of reality. The coherence, which the system seeks to preserve, is the discovery that the process, or concrescence, of anyone actual entity involves the other actual entities among its components. In this way the obvious solidarity of the world receives its explanation. (7)

Whitehead vill alltså ersätta Spinozas substanskvalitéer med rena dynamiska och processuella aktualiteter. Vidare verkar det som Whitehead vill platta ut och lägga alla aktualiteter på samma nivå, istället för Spinozas rangordning mellan substans och modus och istället alliera sig med ‘världen’. Detta får givetvis långtgående konsekvenser. Läser vi vidare får vi:

In the philosophy of organism this ultimate is termed ‘creativity’; and God is its primordial, non-temporal accident. * In monistic philosophies, Spinoza’s or absolute idealism, this ultimate is God, who is also equivalently termed ‘The Absolute.’ In such monistic schemes, the ultimate is illegitimately allowed a final, ‘eminent’ reality, beyond that ascribed to any of its accidents. In this general position the philosophy of organism seems to approximate more to some strains of Indian, or Chinese, thought, than to western Asiatic, or European, thought. One side makes process ultimate; the other side makes fact ultimate. (7)

Gud är processfilosofins ursprungliga icke-tidsliga accident (hur säger man detta på svenska egentligen?) till skillnad från monismens tanke om Gud som den absoluta finala substansen. Hos Spinoza blir ju accidentala modi underställda substansen/Gud, men Whitehead jobbar utslätande och jämställer Gud med andra aktualiteter, även om just Gud får ställningen av ”ursprunglig”. Vad som sedan menas med indisk/kinesisk i motsats till västasiatisk/europeisk förblir ganska kryptiskt.

Första kapitlet har således karaktären av en introducerande metareflektion, och det köttiga dyker inte upp förrän senare. Vilket blir nästa inläggs tema.