Monadologiska försök att kartlägga nätverk där [POL] korsar [REF] i fallet medborgarvetenskap

Under hösten har jag dykt ned i forskning om medborgarvetenskap i projektet Taking Science To the Crowd. Eftersom projektet är internationellt har jag inte skrivit så mycket om det här, utan istället bloggat på engelska eller lagt tentativa analyser i projektets wiki.

Men ibland kan det vara bra att skriva ut tankarna även på denna blogg. Ofta funderar jag nämligen på hur man skulle kunna navigera sig fram i det mångtydiga fältet Citizen Science med hjälp av nätverksanalyser i det ”datascape”datalandskapet – som uppstår när en börjar följa olika aktörer.

Några utgångspunkter: Medborgarvetenskap skapar vad Latour kallar för referens [REF]. Samtidigt bedrivs medborgarvetenskap ibland av aktivister som söker bilda opinion kring olika sakfrågor. De arbetar alltså med att frambringa politiska cirklar i syfte att skapa politisk representation.

Referens [REF] och representation [POL] är två helt skilda existensmodi. Det förra skapar referenskedjor med hjälp av inskriptioner som mobiliserar världen, vilket leder fram till vetenskapliga publikationer. Det senare skapar tillfälliga autonoma punkter av representation som mobiliserar massorna(s fantomer). Det förra är relativt beständigt, det senare är flyktigt och försvinner så fort det inte mobiliseras.

Det intressanta tycker jag är när dessa två existensformer korsar varandra. Alltså, när politik och aktivism bedrivs med vetenskap och vice versa. Då får vi exempelvis medborgarvetenskap som räddar fisk i Mekongfloden, gör motstånd mot oljebolagen i Louisiana eller tillverkar instrument för att mäta oljespill. Vissa talar till och med om Extreme Citizen Science som en helt ny form av aktivism, utrustad med vetenskapliga metoder snarare än plakat och banderoller.

Men, vad är det som händer egentligen när en bedriver politik med vetenskap och vetenskap med politiska forskningsfrågor? En modernist skulle genast få kalla fötter. En kan ju inte blanda samman vetenskap och politik! Då rasar den objektivitet som präglar riktig forskning. Men även politiken kollapsar; om vi tar ”genvägen” via vetenskapliga fakta får vi en ytterst odemokratisk politik, en teknokrati!

Latour är dock inte speciellt orolig. Det är precis i dessa korsningar, i dessa mellanrum, som det sker intressanta saker.

Korsningarna, tänker jag, borde gå att studera genom analyser av de nätverk som utgör infrastrukturen. Här kommer några ytterst tentativa analyser.

\\

När en följer nätverk finns det ingen given mittpunkt att börja i. För ett tag sedan tog jag utgångspunkt i den publicerade vetenskapliga litteraturen. Då får man en bild av de citeringsnätverk som präglar medborgarforskningen.

Men vetenskapliga publikationer är givetvis bara en sida av de ytterst heterogena nätverk som skapar medborgarforskning. Visualiseringen ovan är en inzoomning på det fält av miljövetenskap/ekologi som dominerar medborgarforskningen. Men en sådan bild döljer alla de projekt som inte publicerar sig i kollegiegranskade tidskrifter.

Så, en kan likaväl börja i en annan ände: ”blogosfären”. Med hjälp av Issuecrawler skrapade jag länkar från 12 meborgarvetenskapsbloggar.

Här ser vi hur samma ekologi/miljövetenskapliga kluster finns representerat i nedre vänstra hörnet. Men vi ser även hur olika medborgarforskningsprojekt hakar in i sociala mediers plattformar (inzoomning nedan) och i viss mån till mera traditionella medier (Guardian, Scientific American, Nature osv.). Men, vi ser även hur det finns starka länkar till olika statliga (amerikanska) institutioner (.gov).

Länken till amerikanska myndigheter och forskningsfinansiärer blir ännu tydligare in en mycket större analys jag gjorde på 522 forskningsprojekts hemsidor. Här ser vi en oerhörd dominans av amerikansk forskningspolitik (pdf för större bild):

Medborgarforskning kostar pengar, även om tusentals människor arbetar gratis med att genomföra observationer och klassifikationer av data. Men det är inte så enkelt att vi kan dra likhetstecken mellan de gröna noderna i nätverken (.gov) och ”kapitalflöden”. Så enkla är aldrig nätverken. Medborgarforskningen befinner sig i korsningen mellan [POL] och [REF]. En länk kan alltså även betyda att forskningsprojekten vänder sig emot en myndighet i syfte att påverka exempelvis ett visst beslut eller myndighetsutövande.

Se även pdf.

Analyserna ovan är bara preliminära och översiktliga. Helheten är alltid mindre än delarna. Nyckeln till att hitta kvalitéer i datalandskapet är att zooma in, länk efter länk. Det är först då som tröskeln blir uppenbar och visar sig empiriskt.

Beck och Latour om kosmo(s)politik

Medan svenska tidningar domineras av olika ”debatter” (samt debatter om debatter), kan det vara uppfriskande att ta del av samtal från kontinenten. Frankfurter Allgemeine publicerade för ett par veckor sedan ett samtal mellan Ulrich Beck och Bruno Latour som i huvudsak handlar om global uppvärmning, men som samtidigt innehåller ett antal intressanta begrepp och distinktioner. Även om både Beck och Latour sympatiserar med varandra är de på vissa punkter väldigt olika, och framförallt har de två radikalt skilda sätt att angripa samma problem på.

Samtalet tar sin utgångspunkt i den antropocena tidsåldern, alltså den tidspunkt när en kvalitativ tröskel har överskridits,  och mänskligheten intar platsen som den primära geologiska förändringskraften.

Latour menar, lite provokativt, att den antropocena tidsålderns konflikter står mellan ”humans” och ”Gaians”, alltså, mellan ”människor” och ”Gaianer”. Med ”människor” menar Latour de varelser som genom moderniseringsprocessen har utkristalliserat ett specifikt själsliv som är vässensskilt från naturen ”där ute”. Genom en sådan separering kan global uppvärmning (”natur”) framträda som en ”social konstruktion” (”kultur”) för människorna. Människor har, med andra ord, en farlig böjelse för ”relativism”.

Gaianer, å andra sidan, lever som integrerade medskapare av jordklotet, de är aerosolerna i stratosfären och de är personerna i parlamenten. Gaianerna är inte utanför naturen, de tillhör naturen precis som alla andra varelser och ting.

Beck vill å andra sidan tänka konflikten i termer av kosmopolitik:

Wenn „humans“ gegen „Gaians“ das neue Freund-Feind-Schema ist, bedeutet das dann nicht, dass nationale, ethnische und religiöse Unterschiede überbrückt werden? Die Grenzen, die dann entstehen, bilden gerade nicht das alte nationalstaatliche Freund-Feind-Schema ab, sondern dessen radikale „kosmopolitische“ Transformation.

Beck vill hitta fram till en ny sorts kosmopolitik som inte är fastlåst i den gamla nationalstaten. Att havsnivån stiger är inget nationalstatligt containerproblem, havet bryr sig inte om våra moderna kartor som drar gränser mellan länder. Men paradoxalt nog är det fortfarande ”länder” som ska komma överens på de olika klimatmötena (som alltid havererar utan någon går med på att göra något (det hotar ju Ekonomin, som har ersatt Naturen)).

Latour vill istället använda begreppet ”kosmospolitik”:

Die eine ist die Auflösung unserer nationalen Grenzen. Das meint Ulrich mit „Kosmopolitisierung“. Die andere (meine) ist eine Politik des Kosmos, in der es um neue Grenzen geht, aber um ganz andere als nationalstaatliche, und hier überschneiden sich die beiden Begriffe. Aber die Grenzen werden nicht aufgelöst. Im Gegenteil, es müssen ziemlich konkrete Grenzen gezogen werden, beispielsweise zwischen denjenigen, die von „Klimawandel“ reden, und denen, die von „globaler Erwärmung“ reden.

Om kosmopolitik handlar om att riva ned gränser, handlar den latourianska kosmo(s)politiken om att upprätta nya gränser, framförallt för att kunna skapa bättre kunskap: exempelvis fallet klimatförändring vs. global uppvärmning. Detta tema resonerar direkt med Latours övergripande problemställning i An Inquiry into Modes of Existence, nämligen hur vi ska kunna skapa gemenskaper kring de nya problem som anhopar sig i Gaia. Latour vill här att vi ska gå från ”geo-politik” till ”Gaia-politik”, en ny församling som inte längre är beroende av metodologisk nationalism, utan som tar hänsyn till att vi idag har en annan utgångspunkt för det sociala kontraktet än vad som var fallet på Hobbes tid. Hobbes levde i ett annat kosmo(s)politiskt tillstånd, som krävde en annan Gaiapolitik. Det kosmos vi måste förhålla oss till idag, är en värld av aerosoler, ozon, växthusgaser, havsnivåer – kort sagt den antropocena tidsåldern. Detta kosmos kan inte göras beboeligt med hjälp av geopolitik längre, vi måste gå bortom nationella ”intressen”:

/…/ die neuen Konfliktlinien verlaufen nicht mehr zwischen humans mit unterschiedlichen (nationalen) Interessen, sondern zwischen Kosmen, die eingebunden sind in verschiedene Definitionen von Land, Erde, Boden, Luft, Wasser, Habitat – und das können wir beide als Kosmopolitik bezeichnen /…/

Den verkliga konfliktlinjen står alltså, enligt Latour, inte mellan olika ”människors” nationella intressen, utan mellan olika ”kosmologier” som inbegriper och definierar vad som är jord, vatten, luft, habitat etc. Med andra ord: kosmo(s)politik är en ontopolitik.

AIME 6: Kapitel 3: Korsningen REP REF

Jag fortsätter att läsa (om) baklänges i AIME. Denna gång tänkte jag skriva lite om korsningen mellan reproduktion [REP] och referens [REF]. Dessa båda modi är nödvändiga för att vi ska få den kunskapsform som de Moderna människorna värderar allra högst: den vetenskapliga.

Jag tänker gå selektivt in i ett par passager i boken och kapitlet, som utmärker sig för att behandla ett problem som Latour tidigare har skrivit om på en en mängd andra ställen, men som nu presenteras på ett annorlunda sätt.

Problemet handlar om en paradox hos de Moderna:

/../ the assurance that scientific results do not depend on the humans who nevertheless produce these results at great cost. (71)

Vi har alltså det klassiska problemet med korrespondens (mellan världen och påståenden om världen), eller annorlunda uttryckt: ett glapp mellan ”vetenskapsteori” (theory of Science) och ”vetenskapernas praktiker” (practices of science). Frågan är, antropologiskt sett, vad är det som gör att de Moderna kan skapa kunskap om något som inte är beroende av människor, samtidigt som dessa människor producerar kunskaperna till en hög kostnad?. Vad är det som gör det möjligt för de moderna att hitta galaxer ljusår borta, som inte är beroende av vår uppmärksamhet, samtidigt som det krävs enorma resurser för att mobilisera alla de verksamheter som möjliggör denna kunskap från första början?

Det är lika bra att gå rakt på Latours svar:

Let us thus use [REP], for reproduction (stressing the “re” of re-production), as the name for the mode of existence through which any entity whatsoever crosses through the hiatus of its repetition, thus defining from stage to stage a particular trajectory, with the whole obeying particularly demanding felicity conditions: to be or no longer to be! Next—no surprise—let us note [REF], for reference, the establishment of chains defined by the hiatus between two forms of different natures and whose felicity condition consists in the discovery of a constant that is maintained across these successive abysses, tracing a different form of trajectory that makes it possible to make remote beings accessible by paving the trajectory with the two-way movement of immutable mobiles. (91-92)

Det måste finnas reproduktion i form av repetition för att vi få en stabil existens av något slag. Galaxen måste fortsätta att vara, Hubbleteleskopet måste undvika att kollapsa helt plötsligt, radiolänken på teleskopet får inte rasa samman och forskarna på jorden måste fortsätta sin existens. Reproduktion är den tillfälliga stabilitet (från miljarder år hos galaxer, till de tillfälliga åren med forskningsfinansiering för ett forskarteam) som krävs för att en referenskedja [REF] skall kunna bildas.

För att vi ska kunna säga något om galaxerna måste informationen göras till inskriptioner, alltså någon form av visualisering som är begriplig för oss, så att vi kan klassificera observationerna (ibland går det inte med datorer så då måste vi hitta mängder av människor). Det är först när allt är på plats som vi kan nå de fjärran entiteterna (remote entities), i detta fall galaxer. Men det kan lika gärna handla om DNA-spiralerna i ett röntgenmikroskop, de är lika ”fjärran” som stjärnorna.

När allting har fallit på plats, och endast då, får vi en ”immutable mobile”: ”once everything is working without a hitch, we can say about correspondence what we would say about natural gas, or WiFi: “Reference on every floor.””(77) Det är då som vi kan lägga ut bilden på Carinae-nebulosan (ovan) och börja analysera den som vetenskaplig kunskap. Den är en immutable mobile, eftersom hela referenskedjan är intakt, byggd att fungera, reparerad, uppdaterad, internaliserad, analyserad etc. Vi har referens!

Tack vare dessa referenskedjor och immutable mobiles kan vi resa fantastiskt långt med våra vetenskaper:

Displacing the viewpoint is something at which chains of reference excel: the theory of relativity allows a cosmologist to circulate among the galaxies without leaving her little office in the Paris Observatory, as surely as I know where I am in the Vercors thanks to the topographic map. In this sense, scientific knowledge is indeed limitless. (84)

Utan att lyfta blicken från penna och papper kan jag sätta mig och räkna på ljusets krökning vid ett stort gravitationsfält. Jag kan sedan få mina beräkningar granskade av någon annan, som inte heller hen lyfter blicken mot stjärnorna för att ”kolla efter” (det går ju inte ens). Tack vare att referenskedjan går nästan hundra år tillbaka är ekvationerna med ljusets konstanta hastighet i alla riktningar och dess krökning stabila nog att omsvepa mig i en betryggande eter av referens.

Se även: Skillnaden mellan [FIC] och [REF].

Bach och immanensen

Förra inlägget avhandlade mina blandade känslor inför Beethoven, och framförallt artonhundratalet. Romantiken ger oss svängningar mellan mörk sorg och ljus glädje, i kombination med en dialektisk universalism (i meningen att den genast imploderar i partikularism och platsspecifikhet). Vi kan gå från Elysium ena sekunden, och i nästa takt inse att ”alle Menschen” endast inbegriper ”diese Menschen”. Detta väldigt moderna, i meningen att den utgjorde en sorts kritisk antites till det genomrationella teknologiska samhället, måste tänkas genom strategisk kritik och affirmation. Den naiva affirmationen underblåser våra reaktionära affekter, den dogmatiskt kritiken gör att vi inte kan rädda den strategiska universalism ändå finns där. Kort och gott, i vidaste mening, sammanfattar detta ett borgerligt förhållningssätt. Det där lägger vi åt sidan nu.

Beethoven utgör endast en del av min höst, den del som kan ta mig mellan eufori och vrede. För pendelrörelsen mellan fromhet och kosmologi krävs Bach och barocken. För att skriva detta måste jag lämna vissa av mina filosofiska utgångspunkter och istället röra mig i den terräng som Ingvar Kullberg kallar omöjliga figurer.

Om romantiken gör oss till hermeneutiker, till ständiga uttolkare av delar och helheter; att vi söker efter den mening som är dold bakom det uttryckta och tvingar oss att välja mellan försoning eller misstanke; då är Bach istället magisk. Men inte magisk i meningen att det skulle handla om en stämning, utan jag menar i den icke-metaforiska och konkreta bemärkelsen. Vi citerar Mozart och Schikaneder ur Trollflöjten:

Die Zauberflöte wird dich schützen,

Im grösten Unglück unterstützen.

Denna beskyddande trollflöjt, skulle jag vilja argumentera, är ännu inte modern, som hos den universalistiska/partikulära förtrollningen i den så nära liggande Beethoven och Schillerska nionde symfonin:

Deine Zauber binden wieder,

Was die Mode streng geteilt,

Nu är jag förvisso helt obildad inom musikhistoria, men mitt syfte är ju omöjliga figurer snarare än vetenskap. Så med denna kontrast mellan den immanenta och kosmiskt verkande trollflöjten och den metaforiskt dunkla förtrollningen hos Schiller som kastar oss ned för en slippery slope mot Schleiermacher och Dilthey, kan vi istället börja arbeta mot Bach.

För det första. Bach är och måste vara formatnihilist. Instrument och klangfärg är irrelevanta kriterier och romantikens ”stämning” (Stimmung) förvandlas till dekadent dravel. Det spelar ingen roll om Das Wohltemperierte Klavier spelas på en historiskt korrekt cembalo, med Glenn Gould’s piano och ylande röst, eller med Wendy Carlos’ vältempererade Moog-modulärsynth. Den kosmiska harmonin hos Bach affekterar inte vår ”smak”, utan relationen mellan fromhet och kosmologi.

Vidare finns det ingen underliggande mening hos Bach. Det finns inget att tolka bakom delen och helheten. Det enda som finns är fortsatta modulationer (i komposition, inte klang). Det mest kända (men samtidigt det mest romantiskt kletiga) exemplet på detta är hur Charles Gounod 1853 adderar en cello ovanpå ett piano (borgerligt romantiskt) rakt på Bachs berömda preludium till Das Wohltemperierte Klavier och därmed vaskar fram Ave Maria.

Även om just Gounods exempel är i det närmsta postmodernistiskt vulgärt, belyser det poängen att Bach arbetar med en naturfilosofi som har en algebraisk relation till det vi kan kalla naturlagarna (ej i modern betydelse). Eftersom vi ännu inte har separerat G-d från naturen, får vi inget glapp mellan den tonala ordningen och substansens ordning. Vi får en fromhet långt mycket djupare än det sena artonhundratalets psykoanalytiska bekännelse och vi får en kosmologi långt mycket vidare än den reduktionistiska och mekanistiska plats vi sedan kommer att reservera för naturvetenskaperna (berövad av vad hermeneutikerna kallade ”själsliv”).

Eftersom relationen mellan fromhet och kosmologi är algoritimisk, i meningen att en simpel monofonisk tonföljd samtidigt kan producera den mest barocka utsmyckningen i guldbladsperfektion; ett enkelt krucifix innehåller samtidigt hela Kölnerdomen, fortsätter således Bach att producera överflöd inuti oss när vi lyssnar. Eftersom våra imperfekta kroppar saknar en Turing-maskins matematiska perfektion, alternativt en helig fromhet, lämnas vi i ett drönande, nästintill transartat, tillstånd.

Glenn Gould’s kanandensiska pragmatism och eccentriska liv är irrelevant – i hans inspelning av Bachs Goldbergvariationer är det endast hans drön som är intressant:

Jag lyssnar lika gärna på Gould som på Kimiko Ishizaka’s open-sourceinspelningar just för att ”spelglädjen” underställs den kosmiska perfektionen. Bach brydde sig mer om åt att själv stämma sin cembalo till matematisk perfektion på ett sätt som vi fortfarande spekulerar i hur det gick till, än om sådana världsligheter som subjektiva uttryck.

Hur hänger detta då ihop med mitt själsliv (för att råna hermeneutikerna på ett begrepp)? I förra bloggposten explikerade jag hur Beethoven aktualiserade mitt förhållande till sorg och glädje. Men dessa två emotioner är alldeles för trubbiga för att i sin ensamhet förklara något. Inom mig finns nämligen lika stark förmodern spänning mellan det fromma och det kosmiska som är underställd förhållandet mellan frihet och öde. Under Bachs kontrapunkt är man samtidigt en from slav som inte har en enda chans att påverka perfektionen, som man är fullkomligt fri att fortsätta den drönande kosmologin mot evigheten. Detta är inte bara monism, det är i princip spinozism.

Om hösten får man lätt ångest av Beethoven på grund av det romantiska tvånget till att känna saker. Men då kan man alltid falla tillbaka till Bach och låta naturens lagar kasta kroppen vind för våg mellan fromhet och kosmologi – mot en mycket behagligare universalism som man inte längre behöver anstränga sig för att bli en del av.

Egentligen överskrider Bach årstiderna. I min analoga anteckningsbok antecknade jag följande om Bach. Daterat april detta år, klockan 06:14 i Borås, lyssnandes till Bach på P2:

Fullständig realism råder. Samtidigt animeras hela rummet av starka toner. Jag kan inte tänka mig ett annat sammanhang, ingen plats, inget specifikt sällskap, inte heller någon speciell tidpunkt. Just nu känns allt som om det kunde frysas i tiden och jag skulle vara nöjd.

Omständigheterna fryses. Tiden, rummet, sammanhanget, allt det där som är irrelevant. Kvar finns endast fromheten!

Minnesanteckning om Tarde – DeFleur och Asplund

Jag sitter för närvarande och läser in mig på det sena 1800-talets sociologi, framförallt för att försöka få ett slags helhetsgrepp över de svarta hålen som avgör hur denna tid senare har kanoniserats.

Eftersom jag är en slarvig person som lätt tappar bort mina utskrifter lägger jag en minnesanteckning här på bloggen.

1970 skriver kommunikationsvetaren Melvin DeFleur en recension av Gabriel de Tardes nyligen översatta On Communication and Social Influence. Recensionen är kritisk, men ganska typisk för hur funktionalistiska (medie)-sociologer tänkte (och tänker). Motståndet mot Tarde är i grund och botten Durkheimianskt. Några citat:

If one is looking for ideas that will aid in developing conceptual frameworks or research designs that will be applicable to modern problems, then the work has very
limited value
/…/
… one cannot help comparing the latter’s [Tarde’s] work with that of his arch rival, Emile Durkheim. The impressive mobilization of evidence and the relentless logic of Le Suicide, for example, stand in sharp contrast to the rambling and vague discourses of Tarde.

De funktionalistiska amerikanska medievetarna var troligtvis ganska infångade i ett Durkheimskt systemtänk, något som Johan Asplund kommenterar i Det sociala livets elementära former:

Attitydmätning och opinionsundersökning kunde ha inspirerats av Tarde, men torde i realiteten ha uppstått och utvecklats av andra skäl. Ett begrepp som ”korstryck” framstår som nytt i amerikansk efterkrigssociologi, men det hade faktiskt formulerats av Tarde redan på 1890-talet. Den så kallade tvåstegshypotesen om kommunikation och påverkan formulerades likaledes i ovetskap om Tardes tidiga idéer om samma fenomen. Erving Goffman, slutligen, torde vara lyckligt ovetande om att han framstår som samma andas barn som Tarde (157)

Asplunds referat av Tarde är intressant, även om jag är lite skeptisk till hans försök att relatera till ett sociologiskt ”tänkande”. Asplund skriver exempelvis att Tarde går att uppfatta som ”socialpsykolog”, vilket jag tror är alldeles för begränsande. Tarde skulle lika gärna gå att läsa som en makrosociolog som en mikrosociolog. Att Tarde ens skulle erkänna att mikro och makro är giltiga distinktioner är tveksamt. Asplund skriver vidare:

Tarde avvisade fysiska och biologiska förklaringar av sociala fenomen. På så sätt och vis avvisade han faktiskt också psykologiska förklaringar. Han ansåg, i likhet med Durkheim, att sociologin har sitt eget karakteristiska studieobjekt. Detta studieobjekt utgörs av vad han kallade för den ”inter-mentala” sfären, av det som finns ”i” indivuduella psyken, utan snarare av det som finns mellan individuella psyken. (158)

Detta är antingen en grov anpassning till standardsociologisk tolkning eller så är det direkt felaktigt. Tvärtom skulle jag argumentera att Tarde är den artonhundratalssociolog som verkligen tar fysiken och biologin på allvar i relation till sociologin! Förvisso avvisas tanken om att sociologin har som uppgift att
efterhärma naturvetenskaperna i den mening att man söker efter enkla, isolerade kausala egenskaper (vilken naturvetenskap som nu är så enkelspårig vet jag inte). Istället kan man argumentera att Tarde vill lägga sociologin på samma nivå som naturvetenskaperna. Ett belysande citat ur The Laws of Imitation lyder:

And now my readers will realise, perhaps, that the social being, in the degree that he is social, is essentially imitative, of heredity in organic life or to that of vibration among inorganic bodies. If this is so, it ought to be admitted, in consequence, that a human invention, by which a new kind of imitation is started or a new series opened, – the invention of gunpowder for example, or windmills, or the Morse telegraph, – stands in the same relation to social science as the birth of a new vegetal or mineral species /…/ to biology, or as the appearance of a new mode of motion comparable with light or electricity, or the formation of a new substance, to physics or chemistry. (11-12)

Ytterligare en passage hos Asplund som jag är skeptisk till är när han skriver ”Vi bör inte främst fästa oss vid den extrema idealismen i Tardes framställning. Det i sammanhanget viktigaste är inte att Tarde låter det sociala livet utspelas i en idévärld” (163). Att Tarde skulle vara idealist är gravt missvisande och motsägs av Asplund själv när han referrerar L’Opinion et la foule:

Vad handlar den allmänna opinionen om? Tardes svar lyder, såvitt jag kan se: den handlar om det som råkar stå i tidningen. Det vill säga: den handlar om vad som helst. (163)
/…/
Den opinion som utbildas i en publik förutsätter följaktligen heller inte att publikens medlemmar sinsemellan utbyter åsikter. Det räcker med att alla är kopplade till samma massmedium: pressen. (166)

Precis. Mediematerialism om något. Det är inte innehållet (”idéerna”) som sätter konturerna för opinionen utan mediet. Idag skulle vi kanske svara att opinionen är vad som skickas i fiberledningen, vad som sänds i etern, eller varför inte vad som skrivs i tidningen. Man skulle lika gärna kunna säga att Tarde föregriper McLuhan med ett halvsekel. Google vet att opinionen är det som finns (delvis) i fiberledningarna, det är just därför de vill veta så mycket som möjligt därom.

Detta om DeFleur och Asplund. Poängen var inte att gå till angrepp mot deras Tarde-läsningar, utan snarare att samla anteckningar som leder vidare till en ny Tardeläsning.

Pfannenstill: postskriptum

För de troligtvis ganska få läsare som intresserar sig för samhällsvetenskapernas historia kan jag bjuda på en kort uppföljning om Bertil Pfannenstill.

För i tiden gick det ju lite vildare till på universiteten och professorer kunde ”inkompetensförklaras”. Detta hände med Pfannenstill, dock orelaterat till ”tattarundersökningen” som jag skrev om i den tidigare posten. Istället skulle det delvis handla om hans bok Sociologiens grundförutsättningar.

1989 gjordes en intervju med Pfannenstill, som återfinns i boken Den svenska sociologins födelse av Bengtsson och Molander (1998). Följande citat tål att skrivas ut:

Anders Molander: Du sökte den första professuren i sociologi i Lund [ca. 1959], men Gösta Carlsson blev satt i första rummet.

Bertil Pfannenstill: Förutom Gösta Carlsson och jag sökte även Georg Karlsson och Börje Hansson tjänsten. Jag blev satt i första rummet av professor Wikman från Åbo och inkompetensförklarad av Boalt och [Torgny] Segerstedt.

Jan Bengtsson: Inkompetensförklarad?

Bertil Pfannenstill: Ja, just det. Så gjorde Uppsalafilosoferna. Jag förstår väl inte varför Segerstedt gjorde det. Han hade sagt att han inte skulle göra det. Det var för övrigt han som hade sagt att jag skulle söka professuren i Stockholm. […] Både Wedberg och Hedenius hade inkompetensförklarat mig, och då kunde inte Segerstedt senare kompetensförklara mig. Han skrev visserligen positivt om avhandlingen på sitt sätt, medan Boalt gick till hårt angrepp, särskilt mot Sociologiens grundförutsättningar. Om den boken menade han att den blott innehöll tokigheter. Han undrade till och med om en helt normal person kunde skriva sådant larv.

Nu har jag inte hunnit läsa Sociologiens grundförutsättningar, men anledningen till att Uppsalafilosoferna tyckte att den var ”larv” berodde på att den var teoretisk snarare än strikt empirisk.

Pfannenstill fick efter denna inkompetensförklaring nöja sig med att bli lärare på Folkhögskolan i Eslöv.

1948 – Pfannenstill, "tattarna" och Borås

I mitt avhandlingsskrivande stötte jag på en massa trådar som inte kunde följas hela vägen ut. Jag antar att en avhandlings stora gissel är att man vill skriva för mycket och tvingas välja bort. En passage som dock endast figurerar som ett exempel i The Quantification of Society är sociologen Bertil Pfannenstills studie med titeln ”Tattarna – en sociologisk grupp och ett socialt problem”, publicerad som två artiklar i Statsvetenskaplig Tidskrift 1948. Eftersom jag endast omnämner den i korthet, kan det vara på sin plats att också sätta in den i ett annat sammanhang än min avhandlings snäva fixpunkter. Först ett introducerande självcitat ur avhandlingen:

Another case that clearly illuminates this strong state-science interface in this historical era is the work on the Romani minority by sociologist Bertil Pfannenstill (1948). During the spring of 1944, the National Board of Health and Welfare (Socialstyrelsen) commissioned a census of ”tattare”, a term for the Romani minority that is currently considered derogatory. According to the census, there were 8,000 ”tattare” living in Sweden. In this investigation, scientists were commissioned to conduct further research on this population. For example, racial biologists conducted ”anthropological” investigations of 60 individuals. However, these results were considered inconclusive […] (Kullenberg 2012: 181)

1948 utspelas även de så kallade tattarkravallerna i Jönköping, kravaller där både polisväsende och de tre tidningarna såg åt andra hållet medan en uppeldad lynchmobb kunde härja fritt i kristallnattsliknande misshandel och förstörelse. Om dessa händelser finns fortfarande några vittnen kvar, och det verkar som om det skrivs en avhandling om ämnet.

Men för att återknyta här till sociologin och vetenskapernas roll, är det intressant att se till Pfannenstills artikel. Efter det att Socialstyrelsen har fått i uppgift att registrera alla ”tattare” genom att skicka ut diverse lokala förmågor (oftast poliser) och producerat ett register på 8000 ”tattare”, lämnades frågan över till bland annat Rasbiologiska institutet i Uppsala. Professor Gunnar Dahlberg började mäta skallar på 60 individer, men lyckades inte hitta några signifikanta drag som skulle kunna definiera vad en ”tattare” egentligen var för något. Pfannenstill kommenterar:

Varför Dahlberg misslyckats i att över huvud taget göra en begreppsbestämning [av tattare] beror framför allt på att han uteslutande låtit den antropologiska synpunkten vara den avgörande. Även om tattarna ej utgöra en från den övriga befolkningen antropologiskt skiljbar grupp, kunna de dock utgöra en sociologisk grupp. Sociologiska skiljemärken få ej betraktas som mindre verkliga än de antropologiska. (p. 228)

Disciplinbeteckningen ”antropologisk” betydde vid den här tiden ”rasbiologisk” eller ”eugenisk”. Mot detta ställde Pfannenstill det sociologiska begreppet ethos och han var i viss mån influerad av Gunnar Myrdals studie An American Dilemma från 1944.

Pfannenstill definierar därefter sitt bredare syfte som:

[…] varför folk kommit att betrakta vissa släkter som tattarsläkter, är naturligtvis också en sociologisk fråga, som kräver sin lösning, om man vill göra allvar av alla de begrepp, som ligga i min defintion på tattre, och ur socialreformatorisk synpunkt gäller det sålunda att försöka förändra de betingelser – vare sig dessa äro rasbiologiska eller sociala -, som ligga till grund för uppkomsten av tattarsläkter, eller förhindra de icke önskvärda konsekvenserna av dessa betingelser.

Med denna oerhörda biopolitiska ambition ger sig sedan Pfannenstill ut för att göra sociologiska ”fältstudier”, vad vi idag skulle kalla ”kvalitativa intervjuer”, i staden Borås (en stad som några år senare skulle beforskas med helt andra metoder). En lång serie intervjuer genomförs, och Pfannenstill visar sakta men säkert att begreppet ”tattare” är mycket dåligt definierat både som ett vardagligt begrepp och som ett vetenskapligt.

I den andra delen av studien, börjar Pfannenstill ge sig in i att kommentera de olika åtgärder som föreslagits för att lösa ”tattarfrågan” som ett ”socialt problem”. Det förslag som vid denna tid sågs som helt legitimt, och som skulle komma att praktiseras fram till 1976, var tvångssteriliseringarna. Pfannenstill avvisade förslaget mycket bestämt:

En mycket pessimistisk syn på tattarnas anpassningsmöjligheter framträder i förslaget att låta sterilisering komma till flitigare användning för tattarna än för övriga befolkningsgrupper. Ett sådant förslag måste emellertid bestämt avvisas, ty som jag redan påpekat, är det många medlemmar av mycket ökända tattarsläkter, som äro på god väg att assimileras med den övriga befolkningen. (p. 316)

Eftersom Pfannenstill såg ”tattarnas” livssituation som i huvudsak orsakad av sociala faktorer, såsom fattigdom, alkoholism och utanförskap i förhållande till majoritetsbefolkningen, motsatte han sig dessa eugeniska metoder som antog att sociala egenskaper gick i biologiskt arv.

Pfannenstill avslutar sin artikel med att dra följande slutsats:

Det betyder, att man måste förändra såväl tattarnas livsföring som den övriga befolkningens attityd till tattarna. Kan man ej ändra tattarnas livsföring, har man ej heller stora utsikter att kunna ändra inställningen till tattarna, men kan å andra sidan ej denna inställning förändras, blir det svårt för tattarna att ändra om sin livsföring. (p. 335)

Att stoppa tvångssteriliseringarna blev inte av. Det rådde fortfarande politisk enighet i denna fråga. Inte heller fick Pfannenstill särskilt gehör för sin kanske för tiden radikala idé att även majoritetsbefolkningens attityder kunde spela in i att skapa ”sociala problem”.

Troligtvis är detta en av de första rent sociologiska undersökningarna av romer som gjordes i Sverige. Om man vill förstå de svenska samhällsvetenskapernas historia, måste man även betrakta dessa mörka episoder.

Från Borås till Ohio

I mitt avhandlingsskrivande stöter jag ibland på diverse kopplingar som saknar direkt analytiskt värde, men som ändå har karaktären av på-spåretkunskaper. Denna lättsamma form av kunskap roar mig, speciellt när den handlar om diverse lantliga ställen.

Som läsarna av denna hemsida är väl förtrogna med, startade den akademiska valforskningen i Sverige 1954 för pilotstudier, och 1956 för nationella surveyundersökningar, något som tidigare endast genomförts av det privata företaget Gallup Sverige under 1940-talet.

1954 genomförde Jörgen Westerståhl och Bo Särlvik vad som i Tiden 1955:6 beskrivs som den första ”Lazarsfeldska” undersökningen. Paul Lazarsfeld hade under 40-talet genomfört en enkätstudie som kom att bli stilbildande, och som publicerades i boken The People’s Choice. Denna bok inspirerade Westerståhl och Särlvik och de körde med ungefär samma upplägg, dvs. panelstudier där man följde väljare över tid, samt att man studerade de olika källor för valpropaganda (press, radio, affischer, möten) för att sedan försöka mäta effekterna.

En skillnad ligger dock i att Göteborgarna använder sig av en mera raffinerad samplingsteknik, det slumpmässiga urvalet. Amerikanarna fick däremot nöja sig med stratifierade urval, troligtvis av praktiska skäl. I Sverige har vi ju både personnummer och en statistisk centralbyrå (redan innan den stora centraliseringen av statistik).

En följd av stratifierade urval är att man försöker finna ”miniatyrsamhällen” som kan beskriva större helheter. För Lazarsfeld et. al. föll valet på Ohio, närmare bestämt i Erie County eftersom ”for forty years in – every presidential election in the twentieth century – it had deviated very little from the national voting trends” (Lazarsfeld 1968 (1944), p. 3). Dock tilläggs brasklappen att ”because of the diversity of American life, there is no such thing as a ”typical American county””(Ibid).

Den största staden i Erie County är Sandusky. I allmänhet låter det som en ganska trist stad: ”The people depended on simple things for pleasures /…/ By and large, the people in Erie County gave the appearance of mingling without any great degree of ”class consciousness.”” (p. 11):

En rolig detalj är att stadsplanerarna var inspirerade av frimureri och drog vägar enligt kryptisk symbolism:

För göteborgsforskarna blev motsvarigheten för ett lantligt populationsurval inget mindre än Borås med omnejd:

Bild från Klubbmästerskapet i Bredared (utanför Borås):

Sigmaformeln

Jag hittade sigmaformeln såsom den användes i de första Gallupundersökningarna för att beräkna ”felmarginaler” i kvoturval. I Sven O. Blomquists text Om opinionsundersökningarnas metoder från 1950. Att detta ej räknas som äkta felmarginaler, vilka förutsätter sannolikhetsurval, är oerhört spännande kring 1950.

Nu hitta miniräknare…

Uppdatering Jag fattar inte hur man skriver ut ovanstående formel i LaTeX. 3 sigma = 3 sqrt{p q over n} ger massa error, men ser ok ut i en kompilerad form.

Felmarginaler och Sigmaformler

I en fotnot hittade jag en referens till en artikel i Dagens Nyheter från den 21 December 1948 (ovan). Under 40-talet gjorde Svenska Gallupinstitutet de första opinionsmätningarna i Sverige, och dessa intresserade såväl forskare som politiker.

Men, frågan som jag är intresserad av är hur man visste hur de fungerade. Förutom att de var gjorda enligt den amerikanska modellen som föreskrivits av George Gallup, så är alla undersökningar så att säga beroende av delvis ”externa” verifikationer, såväl som matematiska sätt att kontrollera huruvida datan är korrekt eller inte. Den externa verifikationen för politiska opinionsmätningar har länge varit de faktiska valresultaten, men för att det ska bli rätt, så är även de matematisk-statistiska av synnerlig vikt.

På 50-talet började Göteborgsforskarna med slumpmässiga urval. För dessa är det oproblematiskt att kalkylera felmarginaler, och idag är det en standardfras att säga att en surveyundersökning ligger ”inom (den statistiska) felmarginalen”.

Men 1948 var läget annorlunda. Svenska Gallupinstitutet hade kopierat den amerikanska modellen och gjorde istället kvoturval, istället för slumpmässiga urval. Då kan man inte kalkylera felmarginalen på samma sätt, eftersom populationen inte är ”äkta slumpmässig” (dvs. att alla analysenheter har samma chans att komma med i urvalet).

Istället, och här kommer mitt huvudbry, använde man sig av något som kallades för ”sigma-formeln”. Låt mig citera ur den lite suddiga bilden ovan (som jag scannat från mikrofilm på Kurs- och tidningsbiblioteket).

För de sedvanliga opinionsundersökningarna som i Sverige göres som styrda samplingar med 2.000 – 3.000 intervjuer, brukar från tid till annan anföras ur statistisk synpunkt nödvändiga reservationer för en felmarginal som beräknas efter den s. k. sigma-formeln. Även om de använda samplingsmetoderna icke tillåter en exakt beräkning av felmarginalen, synes den praktiska erfarenheten, icke minst från de svenska Gallupundersökningarna, peka på att vid alla de tillfällen är man kunnat göra jämförelser med känd statistik, felmarginalen visat sig uppgå endast till några få procent och oftast väl håller sig inom de av sigmaformeln tillåtna gränserna (2,5 – 3,5 %). För de allra flesta fall, när opinionsundersökningarna inriktar sig på att teckna utvecklingstendenser eller konturerna till vissa problem, saknar denna felmarginal praktisk betydelse.

När vi har hämtat oss från denna mycket vackra kaskad av ord, och den oerhörda formuleringen med avsaknad av verbet ”har” i ”felmarginalen visat sig uppgå…”, så kommer jag till min fråga: Hur beräknar man denna s. k. sigmaformel? Mina statistikkunskaper är bristfälliga, dock lärde jag mig att räkna felmarginaler på slumpmässiga urval en gång i tiden. Men hur gör man egentligen med dessa kvoturval? Jag kommer inte längre än till Wikipedia.

Fotnoten som jag hittade denna artikel via skrevs 1950 av Jörgen Westerståhl. Han själv genomförde som tidigare nämnt surveyundersökningar som var ordentligt slumpmässiga. Så kanske försvann Sigmaformeln ur samplingsförfarandena i Sverige (jag hittar dem iallafall inte i några akademiska undersökningar).