Dataroaming, existentiell tid och fotonteleportering

Under min semester upptäckte jag till min förtjusning att min operatör har slopat roamingavgifter i flera EU-länder. Helt plötsligt var smarttelefonen inte längre den där jobbiga apparaten som i efterdyningarna av de europeiska teleoperatörernas metodologiska nationalism alltid lyckades ge mig en alldeles för hög räkning någon gång i augusti. Min operatör sade ”ring, surfa och smsa som vanligt”. Vanligheten flyttade in i semestern, som man vanligtvis tänker på som ett undantag.

När jag backpackade vid millennieskiftet lämnade jag såklart min tjocka dumtelefon med två timmars batteritid och monokrom enradsdisplay hemma. Det var både ohemult kostsamt att ringa och fungerade inte i en estetik av etnotistisk världsmusik, resande-som-livsvisdom och smutsiga hostel fyllda av europeer och amerikaner som alla pratade om samma saker. Att resa som backpacker handlade om att koppla bort för att uppleva något ”annorlunda”. Det är givetvis bara en klyscha men jag visste inte bättre när jag var 20.

Men när smarttelefonen nu fungerar ”som vanligt” trots att man inte är hemma så känns det inte riktigt som att man är lika långt borta. Borta är däremot de långa tågresorna (ersatta av lågprisflyg) och de veckolånga offlineexistenserna som endast var uppbrutna av halvtimmeslånga internetcafébesök när man snabbt loggade in på Hotmail och skickade ett livstecken hem till släkt och vänner. Dataroaming till ”hemmapris” är kanske sista spiken i kistan för internetcafét, som snart bara kommer att kunna hittas utanför EUs ”integrerade marknad”.

Smarttelefonen i min ficka har nu ersatt den ihopfällbara turistkartan som man får gratis på hotell och turistbyråer. Denna säkra indikator för att observera en ”turist” försvinner i ett helt normalt stirrande ned på en skärm. Den ångest man hade som backpacker att se ut som en vanlig turist har fått oväntad draghjälp av mobilen i handen.

Google och Facebook samlar varsamt på platsdatan genererad av telefonen och ber mig snällt att recensera varje plats jag besöker. Min lunch blir genast delad till mina vänner och det finns inte längre någon mening med att berätta anekdoter när jag kommer hem. Kanske lika bra det.

Min exakta semesterposition är en konsekvens av två gigantiska framsteg inom den teoretiska fysiken. Einsteins speciella relativitetsteori kan räkna ut och kompensera för att tiden går långsammare vid den höga hastighet som GPS-satelliterna färdas med, samtidigt som den generella relativitetsteorin kan kompensera för att tiden samtidigt går lite snabbare ute i rymden än på jorden eftersom timrummets krökning är mindre längre bort från jordens massa. Utan Einstein hade jag checkat in på fel restaurang och gått ännu mera vilse än jag redan gör när jag navigerar mig med ena ögat fäst på mobilskärmen.

Samtidigt som solen bombarderar våra kroppar med ultraviolett ljus på stranden, som våra kroppar syntetiserar till D-vitamin, bombarderar GPS-satelliterna oss med tid som våra telefoner räknar om till rum.

Köttsynthesizers och kiselkalkylatorer. En existens som i båda fallen är en konsekvens av ljusets konstanta hastighet i alla riktningar.

På min kiselräkneapparat med litiumjonbatterier och skärm av flytande kristall läser jag att kinesiska forskare har lyckats skicka upp en tvillingfoton från en satellit 1400 kilometer upp i luften till en station i de ockuperade tibetanska bergen (artikeln på ArXiv). På grund av att de båda fotonerna var kvantsammanflätade registrerades information om den ena fotonens tillstånd omedelbart av den andra fotonen. ”Omedelbart” är i dessa hastigheter ett svåruppmätt begrepp, men det som är ”spooky” (Einsteins ord) i detta sammanhang är att information om  kvantsammanflätade partiklar (teoretiskt) färdas snabbare än ljusets hastighet, även över långa avstånd, vilket i teorin skulle medföra en tidsresa bakåt i tiden. Detta har dock inte kunnat visas experimentellt, och kanske är det inte möjligt. Frågan är ännu inte löst.

Men oavsett vilket ligger den teoretiska och experimentella fysiken i våra existentiella skuggor och förändrar villkoren för vår futtiga ”psykologiska” tidsuppfattning, även om våra hjärnor inte har någon förmåga att uppfatta att tiden går långsammare på botten av en dal jämfört med toppen av ett berg (atomuren är våra proteser). Den psykologiska tiden förändras inte av fysikens lagar utan av de teknologiska konsekvenser som lagarna medför. GPS-chippet i min ficka, i kombination med Google Maps-appen, får mig att navigera och förhålla mig till gator, vägar och avstånd på ett annat sätt än turistkartan och armbandsuret.

Google säger att det är 14 minuter att gå och 4 minuter att ta en buss för att komma till min destination. Ändå går jag vilse.

Minnesanteckning Spridningskollen – Vilka operatörer har tvingats lämna ut uppgifter?

Minnesanteckning. Det har nog inte undgått någon att Spridningskollen ska börja skicka ut brev till människor vars IP-nummer trålats och identifierats som fildelande bittorrentnoder. Det känns som ett eko tillbaka till 2008 då man diskuterade piratjägarlagen IPRED. Vad som händer nu är konsekvenserna av detta, trots att många internetoperatörer har gjort motstånd mot lagens införande och praktik.

På Twitter diskuterades vilka operatörer som har tvingats (eller frivilligt) lämna ut uppgifter till Spridningskollen. Här kommer några screenshots från kundtjänsternas sociala-medierkonton där de svarar. Jag lägger dem bara här för arkivets skull (så man kan stämma av mot vilka, med vilken operatör, som faktiskt fått brev).

Om någon har kompletterade information, kommentera mer än gärna!

\\

Uppdatering: Jag kontaktade Telenors kundtjänst på Twitter och fin nummer på domarna som lett fram till att de tvingades lämna ut uppgifterna. Har lite annat att stå i för tillfället, men lägger ut dem här. Borde vara intressant läsning.


Stockholms tingsrätt:
Ärendenummer från domstolsbeslutet från 26 augusti:
Scanbox Entertainment./. Målnummer Ä8895-16
Crystalis Entertainment./. Målnummer Ä8785-16
Ärendenummer från tidigare fall, 17 december: Crystalis Entertainment./. Målnummer Ä14271-15
Ärendenummer från tidigare fall, 17 december, 16 juni 2015: Crystalis Entertainment./. Målnummer Ä4191-15

Hovrätten:
Detta domstolsbeslut överklagades till Hovrätten men fick avslag: Målnummer ÖÄ6116-15

\\

Uppdatering: På flashback har någon begärt ut två av domarna. Lägger kopia på pdferna för arkivets skull: Stockholms TR Å 8895-16 Slutligt beslut (ej särskilt uppsatt) 2016-08-26 och Stockholms TR Ä 8785-16 Slutligt beslut (ej särskilt uppsatt) 2016-08-26

\\

Telenor säger sig ha lämnat ut uppgifter till Spridningskollen:

telenor

Comhem svarar så här:

comhem

comhem2

Telia säger:

telia

Bredbandsbolaget verkar vara tydligast med sitt svar:

bredbandsbolaget

Uppdatering. Fick tips om någon som frågat Tele2. Tipstack och bra ställd fråga av Angelica på Facebook.

tele2

Offentligheten och imitativ strålning – konspirationsteoretiker och tangentbordskrigare

I förra inlägget skrev jag hur man tentativt skulle kunna studera imitativa strålar i digitalt material som man skrapade från Facebook. Här kommer ytterligare en trevande idé om hur man kan vaska fram vissa typer av beteenden som kan vara intressanta för att förstå det offentliga samtalets struktur.

När jag samlar data från Facebook har jag även sparat hashsummor av användarnas femtonsiffriga ID-nummer. Detta gör att jag kan följa individer genom hela materialet, fast utan att veta vem de är eftersom hashsumman inte är reversibel. Sociologi intresserar sig ändå inte för individer, och forskning handlar ju inte om att hänga ut någon (det lämnar åt journalistiken).

Men vad som är intressant tänker jag är att se vilka ”idealtypiska” nätbeteenden som man kan vaska fram. Ofta talas det ju om ”troll” och ”tangentbordskrigare”, fast sällan hänvisar man till empiri. Kanske finns det möjlighet att ändra på det, om vi experimenterar med samhällsvetenskapliga metoder litegrann.

Observera att det jag nu skriver om är enskilda kvalitativa exempel baserade på användarmönster, och inte något uttalande om fenomenens utsträckning (kvantitet, strålningsgrad).

\\

Först tänkte jag ge ett exempel på vad man kan kalla för en ”konspirationsteoretiker”. När jag söker jag på ”Bilderberg” i min datamängd kan man se att vissa individer ger ett speciellt avtryck om man visualiserar beteendet som ett nätverk (av imitativa strålar).

bilderberg1

Individen d3eb1 har kommenterat på Moderaterna, Centerpartiet och Socialdemokraternas Facebooksidor om Bilderberggruppen. Det här är vad hen säger (klicka för att förstora):

bilder4bilder3bilder2

En övertygad konspirationsteoretiker är dels missionerande och vill berätta för så många som möjligt. Men samtidigt känner hen sig begränsad av censur och inskränkningar i yttrandefriheten. Budskapet ska fram till varje pris, men priset en får betala är att bli tystad.

Den här typen av utläggningar är typiska:

/…/ de censurerar obekväma användare genom att radera deras inlägg samt tar bort deras möjlighet att kunna kommentera! De är under ALL kritik. För istället för att SVARA på sakliga frågor som folk ställer om socialdemokratiska partimedlemmar som springer på hemliga kontroversiella Bilderbergmöten och om den snedvinklade rapporteringen från Syrien, så RADERAR de inlägg,som de sedan förnekar att de har tagit bort och som jag nämnde tidigare, tar bort funktionen att kunna KOMMENTERA!! Är det DEMOKRATI DET? Jag kommer ALDRIG mer rösta på Socialdemokraterna. Ett gäng hycklare är vad ni är som kränker människors mest fundamentala rätt att få yttra sig utan att bli censurerad!!
Nu skall jag gå ut och skriva om det här på min blogg!!

En annan typ som vi ofta möter är ”tangentbordskrigaren”. I likhet med konspirationsteoretikern finns en missionerande ambition som vänder sig utåt och vill berätta överallt om ”sin sanning”. Tangentbordskrigaren detekteras ofta genom att man söker på något ”kritiskt” begrepp (ex. ”massinvandring”, ”flyktingpolitik”) och sedan zoomar in på en användare som rör sig över flera grupper; alltså, någon som har ett nomadiskt förhållningssätt till territorier (krigsmaskin, den ”lantliga fascismen”).

tangent

Användaren 2c2b9 rör sig över flera grupper när man söker på termen ”massinvandring”. Misstanken om att vi har att göra med en tangentbordskrigare stärks. Tar man fram vad hen säger genom hela datamängden ser man att hen täcker in ett stort territorium:

Centerpartiet|Är inte regeringens politik skäl nog för att misstroendeförklaras, vad är i såfall skäligt?
Centerpartiet|Framgår inte ett smack vad graferna står för mätdata. 😒
Liberalerna|Lägg ner tankar på att gå med i nato.
Fundera på vilka som låg bakom Palme-mordet…
http://www.friatider.se/oliver-stone-cia-bakom-statskuppen-i-ukraina
Nyheter Idag|Dom där snorungarna skulle kunna  vara barn till dom där ”ensamkommande barnen”.
I takt med att invandrare förgriper sig på svenskar så får SD ökat stöd, men visst är det MYCKET SYND att det i Sverige länge inte funnits någon större nationalistisk solidaritet i annat än sportsammanhang.
Expressen|Kom mördaren till landet genom från ett arabland genom ”fri invandring” eller var han en urinvåndare som blev förtryckt av arbetslinjen?!?
Sverigedemokratisk ungdom|Läckert kaxig reklam. Politik ska alltid vara aktuellt och det visar SD exemplariskt. Dock så tror jag inte Sverige blir bra direkt vid regeringsskifte 2018, utan då har sveriges ekonomi och demografi skadats något offantligt mycket om inte moderaterna öppnar både sina hjärtan och hjärnor och utlyser nyval tillsammans med SD och övriga allianspartier. Det måste bli slut med den vänsterextrema migrationspolitiken!!
SR P1|Meningen. Må bra å ha kul! 😀🙌👍
SR P1|Räcker det inte att man luktar skit på sin fritid? På arbetstid kan man väl försöka hålla en god stil?
Stoppa maktmissbruket|I trafiken finns nolltollerans. Men den allmänna moralen och brottsstävjandet?!? KATASTROF!! Moderater och Sossar bör packa och icke göra sig besvär i riksdag och regering framöver….
Stoppa maktmissbruket|Ska vi ta in Saudi-Arabien, Irak, Egypten, Somalia och Eritrea med i EU också? När vi ändå håller på?!? :-p
Friatider.se|I Sverige är det rasism, vi är blandade och mångkulturella…
Friatider.se|Syriska och Marokanska Europer.
Bra att vi har massinvandring till sverige av sådana va?
Snart i en Svensk Stad nära dig. Säpo kanske ska höja terrorhotnivån en grad från och med idag?
Friatider.se|Igen och igen…

Tangentbordskrigaren rör sig alltså mellan högerextrema partier och grupperingar, via ”alternativmedierna” och in och ut genom de etablerade partierna. Både tantentbordskrigarna och konspirationsteoretikerna tycks dela denna mikrotaktik; breda ut sig, ockupera ett kommentarsfält, gå vidare.

\\

Nu funderar jag på om jag ska skriva en liten algoritm för att detektera beteenden som delar samma abstrakta maskin som tangentbordskrigaren och konstpirationsteoretikern. Jag tänker att följande egenskaper kan vara intressanta att kalibrera algoritmen efter:

  • Gradvis repetetiva ord och fraser (ofta upprepar sig).
  • Stor spridning över olika facebookgrupper.
  • Frekvent användning av CAPSLOCK.

Vad tror ni? Med en sådan algoritm skulle man sedan kunna kvantifiera mina icke-systematiska observationer och kanske få en bild av olika nätbeteenden.

Recension: Digital politik: Sociala medier, deltagande och engagemang

Idag publiceras en recension av boken Digital politik: Sociala medier, deltagande och engagemang (Carlsson, Eric, Bo Nilsson & Simon Lindgren (red.) (2015). Göteborg: Daidalos) som jag har skrivit i tidskriften Human IT, som är helt och hållet open access.

Jag fick fritt fram att skriva långt, så recensionen är förhållandevis utförlig. Utrymmet gjorde även att jag fick möjlighet att driva ett antal metodologiska och teoretiska resonemang som visar hur boken med sitt diskursanalytiska perspektiv (tung inspirerat av Laclau och Mouffe) på många sätt missar den digitala politiken. Detta är dock mer än en metodfråga. Det får bland annat som konsekvens att man helt bortser från konsekvenserna av internets plattformisering, hur hypertext fungerar, vad meta-data betyder osv.

Men det finns även en annan brist i perspektivet. Genom att författarna i huvudsak analyserar hur man har talat om digital politik i konventionella massmedier, så missar man helt och hållet framväxten av ”alternativmedier” och deras (i många fall negativa) påverkan på det offentliga samtalet. Ur ett svenskt perspektiv känns det omöjligt att tala om digital politik utan att nämna Flashback, Avpixlat osv.

Eller vad tänker ni om detta?

 

Anonymisera facebookdata för forskning med hmac och hashlib

Om man vill samla in data från Facebook i forskningssyfte stöter man genast på forskningsetiska problem. Facebook ger alldeles för mycket information om informanterna, utan att man ens behöver be om lov.

Här tänkte jag bara ta upp en detalj som handlar om den ”farligaste” uppgiften i den datamängd som man kan extrahera med Facebooks API: det unika id-numret.

Varje Facebookanvändare har ett femtonsiffrigt nummer tatuerat i sitt digitala skinn. Det ser ut så här (i (förkortat) json-format):

    {
     "id": "48236456782311475_63332119186437",
     "message": "This is a message written by an informant",
     "type": "status",
     "from": {
         "id": "121506454323368",
         "name": "Jane Doe"
     },
     "created_time": "2011-06-11T25:48:31+0000",
     "status_type": "wall_post",
     "is_expired": false
    }

De två fält som är uppenbart identifierande är alltså id och name. Här tänkte jag bara ta upp id-numret. Att ersätta namnet men behålla man/kvinna-distinktionen är ett problem som måste lösas på ett annat sätt.

För att kunna bevara det unika med id-numret utan att kunna identifiera en riktig person tänkte jag att man skulle kunna använda kryptering. Men jag är inte så duktig på det så jag undrar nu om detta kan vara ett vettigt angreppssätt.

Eftersom id-numrena alltid är femtonsiffriga så är det nämligen möjligt att räkna fram alla hashsummor, även om det skulle ta lite tid. Men om man däremot använder HMAC så lägger man till ett lager av säkerhet genom att man använder en unik hemlig nyckel och krypterar med. Så här tänkte jag ungefär:

from json import load
from os import listdir
import hmac
import hashlib

#Some code for reading files and parsing the data to jsondata

    for item in jsondata['data']:
        print("-" * 20)
        print("Name: " + item['from']['name'])
        print("Facebook id: " + item['from']['id'])
        digest_maker = hmac.new(b'replacewithsuperecretk3y', item['from']['id'].encode(), hashlib.sha256)
        print("Encrypted id: " + digest_maker.hexdigest())

Detta skriver ut:

Name: Jane Doe
Facebook id: 121506454323368
Encrypted id: dfef8d5bed530668b004e28a29488e8252e5a5224d3178f00c0f7d0bf48e4b6a

Detta gör att man kan bygga om forskningsdatan och ersätta id-numret med det krypterade numret.

Nu finns det tusen andra saker i materialet som kan avslöja en användares identitet. Men, bortsett från detta, tror ni att den här krypteringsmetoden är tillräckligt bra?

Om övervakning 2

bildt

Jag tror inte att det är en bra idé att utöka övervakningen precis här och nu. Man måste se bortom både fruktansvärda dåd  och misslyckade polisinsatser. Istället bör man titta bakåt och framåt längre än den politiska opinionen kan nå för tillfället. Här kommer några hållpunkter som kan vara bra att ladda in i det tänkande arbetsminnet, så att impulserna inte får enväldig makt över argumentationen.

För det första: datalagringsdirektivet. Eftersom detta förklarats ogiltigt av EU-domstolen så skulle man kunna tänka sig att det hänger löst även i Sverige. Men jag tror att det sitter ganska säkert. Dels misstänker jag att det inte kommer finnas någon som helst opinion för att riva i den svenska implementeringen (ingen politiker skulle våga). Men under ytan finns en viktigare aspekt.

Som avslöjades i ett SVT-reportage för två år sedan har man i princip automatiserat SÄPOs tillgång till datalagrade uppgifter. Det behövs alltså inga juridiska kontrollmekanismer för att data ska lämnas över, bara några knapptryckningar. När reportaget skrevs hade systemet bara införts delvis. Hur det funkar idag vet jag inte (länktips mottages gärna!). Men när ett system redan permanenterats som ett verktyg är det nog svårt att nedmontera det, även om det skulle vara ogiltigt på EU-nivå.

För det andra: frågan om ”statstrojaner”. Här råder det ju en förvirring eftersom många verkar tro att det handlar om att polisen ska få tillgång till exempelvis Skype. Men så är knappast fallet, tillgång till denna typer av tjänster får de redan som det är. När det kommer till de (i huvudsak amerikanska) nätjättarna så har man upparbetat rutiner för att snabbt få tillgång till informationen, som ju såklart är krypterad.

Med trojaner menas något annat. Det innebär att i de flesta fall att man köper mjukvara från ett skumt företag som Hacking Team, Finfisher eller Bluecoat (som Telecomix avslöjade), företag som inte har några skrupler att sälja samma produkter till vidriga diktaturer. Dessa mjukvaror kapar sedan den misstänktes dator eller telefon, på lite olika sätt beroende av hur bra produkten är. Man kan även tänka sig att man utvecklar en egen lösning, men det har troligtvis inte SÄPO resurser att göra. Fördelen med dessa är att de kräver någon form av eftertanke innan de används. De skalar inte upp på det sätt som datalagringen gör (fritt fram att extrahera hur mycket data som helst), utan man måste koncentrera sig till misstänkta individer. Däremot är dessa system ganska osäkra. När det började läcka om de företag (se bland annat Wikileaks Spyfiles och Hacking Teams läckta e-post) som sålde trojanska hästar så framkom det hur taffliga deras produkter var. Det innebär alltså en säkerhetsrisk bara att använda dem. Dels är går de att upptäcka, vilket genast gör den misstänkte medveten om att hen är övervakad. Dels öppnar man upp en IT-säkerhetslucka mot sig själv, eftersom programvaran ju ”ringer hem”.

Det är viktigt att både SÄPO och FRA har precis rätt verktyg och befogenheter som krävs för att försvara det öppna samhället utan att för den sakens skull upplösa det. Det är en mycket svår balansgång som man inte ska försöka vandra om det blåser kraftiga vindar.

Fraktalgränser IX: Köpcenter

kopimi christopher kullenberg 2013

Butiken i köpcentret spelar musik som ingen kommer ihåg. Rulltrappan susar grått. Friktioner alstrar statisk elektricitet när plastborstarna sakta strilar genom aluminiumtrappstegen. Klädhängarna gnisslar och klickar. Människorna talar tusen språk till ljudet av sandaler som hasar fram över stengolvet. Inuti lamporna i taket finns lysrör och lysdioder som färglägger butiken med ljuskvastar som har olika våglängd. Lyssnar man riktigt noga kan man höra dem surra, men musiken är noga balanserad så att oförutsedda ljud inte ska störa.

Det finns hundra butiker i köpcentret som har samma schackrutiga golv, samma vita väggar och samma ventilationstrummor i taken. De spelar musik inom samma frekvenser och de har samma frekvenser på lamporna. Ingen minns varken musiken eller lamporna, men de är båda optimerade efter människors synorgan och hörselorgan. Ändå undrar man, när man går utmed hyllorna, vad som är mänskligt med dessa platser.

Mellan varje butik har man placerat sensorer som ljuder med ett öronbedövande larm på en hög frekvens som aktiveras när någon försöker stjäla ett klädesplagg som är utrustat med ett chip som sänder ut en signal på en viss frekvens som människor inte kan höra. Det kan inte heller en hund eller några andra djur, bara andra chip och sensorer. När vi tänker på robotar, tänker vi ofta på maskiner som liknar människor. Men butikerna befolkas redan av robotar, som vi inte ser eller hör, eftersom de inte lyssnar på frekvenser som vi förstår.

Ett köpcentrum består av en uppsättning reläer eller robotar som är gjorda av aluminium, kisel och kött: Varje butik har en eller flera dörrar som reglerar flödena av människor. De flesta släpps in, andra stängs ute. Ofta är dörrarna gjorda av glas, så att ljus släpps igenom oavsett om de är öppna eller stängda. Varje butik har terminaler som är kopplade till fiberkablarna under haven där det simmar hajar som reglerar flöden av elektroniska signaturer som är inpräntade på chip som är monterade på plastkort. De flesta släpps igenom, vissa nekas. Varje butik har monterat chip på sina varor så att larm kan ljuda om de förs ut genom de öppna dörrarna. De flesta varor släpps igenom, eftersom människan har passerat de tidigare reläerna. Vissa nekas. Då rycker det ut väktare som har mera kött än andra människor på sina kroppar och jagar rätt på den människa som ögonblickligen har förvandlats till en tjuv. Man föds inte till en tjuv, man kopplas till det. Reläer som kopplar reläer som kopplar reläer…

I ett hörn inuti det stora köpcentret har en handfull unga människor samlats i en ring. De bor egentligen i en mindre stad men de har rest till en större stad för att här sker det fler kopplingar. De har för lite pengar på sina plastkort för att kunna passera reläerna inne i butikerna. De har för få år inpräntade på sina ID-kort för att få köpa alkoholhaltiga drycker eller cigaretter. Eftersom köpcentret är byggt så att människor ska kunna passera in och ut genom butiker är de unga människorna mest i vägen. Eftersom de inte har några pengar på sina plastkort och ingenstans att ta vägen stannar de så länge de kan i köpcentret. Tills någon med mera kött på kroppen jämfört med en vanlig människa dyker upp och säger att man inte får sitta på golvet för då hindrar man andra människor från att passera. På golvet ligger en bit kartong. Den har stämplats med en tulldeklaration från Port of Fujairah.

Reläer kopplar reläer. Det angränsande parkeringshuset styrs av en robot som tar betalt av bilisterna för att sedan låta dem passera genom att fälla upp en tre meter lång robotarm. Den angränsande lastkajen är förbunden med hamnen som är förbunden med Port of Fujairah som är förbunden med Karachi med hjälp av fiberkabeln TWA-1. Lastbilarna, fartygen och drönarna är förbundna med GPS-satelliterna som cirklar runt jordklotet. Det är viktigt att de inte missförstår sin position på jordens yta, för då slutar butikerna i köpcentret att fungera och då har klungan med unga människor ingenstans att vara längre.

De unga människorna i klungan fingrar snabbt men tyst på sina telefoner. De tänker inte på att de gör så att undervattenskablarna skallrar. För det är bara hajar som hör dem.

Fraktalgränser VI: Rivningspolitik

3

I förra veckan gick jag med i en rundtur i östra Jerusalem arrangerad av The Israeli Committee Against House Demolitions (ICAHD). Här följer några anteckningar, bilder (tyvärr endast mobilkamera) och kartbilder (från ICAHD).

Rundturen var orienterad kring hus som ”processer”, eller vad Eyal Weizman kallar ”political plastic”, alltså hur de byggs, hur de rivs (bild ovan från Jabel Mukaber), hur de bebos och vad som ger hus form i staden. Men, även hur hus är intimt förknippade med demografi, markrofferi, infrastruktur och ”statslösningar”. Den övergripande analysen försökte förstå hur Jerusalem sakta men säkert förvandlades och förändrades genom en stadsplanering som i huvudsak använder grävskopor och betong. Hur Jerusalem sakta rivs itu. Detta väcker givetvis den teoretiska frågan om relation mellan teknologiska varelser [TEC] och juridiska.

Som kartan visar finns det några olika ”linjer” som separerar västra och östra Jerusalem. Den linje som mer och mer framstår som ett skämt är den gröna linjen. I snart en månad har jag vandrat genom de palestinska kvarteren, från Shuafat till Silwan, genom Sheikh Jarra och Wadi al Jos. Men dessa kvarter är bara separerade med en gata från de israeliska kvarteren, från det konservativa Meah Shearim till den moderna bosättningen French Hill. Med bara några minuters mellanrum kan man gå från en jiddischtalande gata med en yeshiva i varje hörn till att stå bredvid en minaret som ropar ut böner på arabiska, för att till slut stå på en trottoar där hebreiska blandas med ryska och amerikanska. Men en sådan ”gränsöverskridande” promenad är bara oproblematisk för den vita manliga (tillfälliga) besökaren. Kvarteren har sina speciella former av gränspolitik. På vissa gator är vissa kläder inte tillåtna, eller snarare avsaknaden av kläder som döljer vissa kroppsdelar. På vissa ställen ifrågasätts etnicitet eller religion. Ditt kön kan avgöra om du sitter fram eller bak i en buss.

Här kan man låna två begrepp som introduceras i Deleuze & Guattari’s kapitel 1933: Micropolitics and segmentarity:

We are segmented in a binary fashion, following the great major dualist oppositions: social classes, but also men-women, adults-children, and so on. We are segmented in a circular fashion, in ever larger circles, ever wider disks or coronas, like Joyce’s ”letter”: my affairs, my neighborhood’s affairs, my city’s, my country’s, the world’s … (p. 208-9)

Den binära segmenteringen varierar alltså med den cirkulära, och i Jerusalem kastas den om framförallt på kvarters- och stadsdelsnivå. Men det är först när den cirkulära segmenteringens gränser provoceras som de blir tydliga.

bosättaresheikhjarrah

Bilden visar en bosättning i Sheikh Jarrah som jag passerar ofta. Många palestinska hem har tagits över av religiöst motiverade bosättare i detta kvarter. Det som händer när en palestinier som bor i Jerusalem blir bostadslös är lite speciellt. Eftersom de flesta östra jerusalemiter inte har accepterat ett israeliskt medborgarskap, har de endast ett ”residency permit”, ett ”uppehållstillstånd” som tillåter dem att bo i Jerusalem. Men, detta tillstånd dras in så fort man inte har en fast adress i Jerusalem längre. Eftersom det inte ges några byggnadstillstånd i östra Jerusalem, eftersom hus efter hus rivs eller tas över av bosättare, tvingas palestinierna att flytta till västbanken. Och då har de inte längre sitt ”center of life” i Jerusalem. Deras tillstånd att bo här dras in. Även om det går sakta, är detta en form systematisk demografisk kontroll, som växlar den binära segmenteringens struktur kvarter för kvarter.

Men, ett lika viktigt instrument är muren, som jag här fångade på bild i Jabal al Mukkabber:

2

På andra sidan muren ligger Abu Dis, en stadsdel som varit påtänkt som framtida palestinsk huvudstad. Men muren satte effektivt stopp för sådanan planer. Ju närmare muren man kommer i östra Jerusalem, desto mera fortifierade blir bosättningarna. Bara ett stenkast bort passerar man följande bosättning:

1

Muren byggdes med motiveringen att den skapade säkerhet. Den skulle stoppa den andra intifadans självmordsbombare. Men enligt ICAHD-guiden fungerar den ganska dåligt som säkerhetsmur. Det kostar cirka 100-150 Shekel (SEK 200-300) att bli smugglad genom något av alla de öppningar och ofullständiga sektioner som gör hål i muren. Troligtvis finns det även tunnlar.

Murar blir ofta symboler för separationspolitik, vilket är helt legitimt. Men det finns ofta en risk med symboler, de blir ofta flytande och laddade med ”got och ont”, vilket i och för sig kan vara legitimt, men empiriskt missvisande. Muren har många funktioner; den håller människor isär (därav a-part-heid). Men, den kopplar även samman människor. Fast på murens villkor. Den israeliska ekonomin är beroende av billig palestinsk arbetskraft. Muren måste alltså släppa igenom lika mycket som den blockerar, släppa igenom den temporära arbetskraften och blockera alla som försöker uppehålla sig permanent.

Fraktalgränser V: Satellitens vertikalitet

Runt jorden snurrar ett antal satelliter som skickar signaler till telefoner och drönare. Runt jorden har man kopplat samman en väv av fiberkablar som transporterar information. För varje sekund som mänskligheten andas vibrerar hela detta nät samtidigt som det slukar stora mängder energi. Trots att vi omöjligen kan förnimma dessa blixtsnabba pulser är de ändå alltid närvarande. Det går inte att stänga av vibrationerna, för då faller flygplan till marken och då kraschar ekonomierna och då spricker bubblorna.

Över södra Waziristan flyger en Predator-drönare som är bestyckad med två Hellfire-missiler. Drönaren är sammankopplad med ett antal satelliter som gör att man kan styra den från en bunker i Langley, Virginia. Dessa drönare har blivit allt viktigare i den moderna krigföringen eftersom man kan byta ut piloterna mitt under ett uppdrag om de tröttnar på att döda. När piloterna har tröttnat på att döda åker de hem i sina dyra bilar och ligger med sina fruar som bor i amerikanska städer som gör att de inte behöver oroa sig för att deras män ska dö på jobbet.

Pakistan är sammankopplat med internet genom kabeln TWA-1. Den binder samman Karachi med hamnstaden Fujairah i Förenade Arabemiraten. I Fujairah finns ett Hilton med en bar på bottenvåningen. Utanför hotellet står dyra europeiska bilar parkerade. Inuti hotellet kan man köpa ukrainska kvinnor och fillipinska män. TWA-1 kan transportera data med hastigheten 1.28 Tbit/s. Det har i ett fåtal obekräftade fall rapporterats att hajar har anfallit dessa undervattenskablar. En arbetshypotes är att strömförsörjningen av kablarna utsänder elektromagnetiska vibrationer i vattnet, vilka i sin tur får hajarnas sidolinjeorgan att förväxla de elektromagnetiska vibrationerna med de normala vibrationer som under normala omständigheter orsakas av ett bytesdjur. TWA-1 är ingen normal omständighet, men det är däremot de dyra europeiska bilarna utanför Hilton i Fujairah.

Runt jordklotet cirklar och hovrar alla dessa satelliter. Vissa av dem, GPS-satelliterna, förvandlar jordytan till ett detaljerat koordinatsystem genom att de sänder ut två signaler som innehåller tid. Den ena signalen innehåller ganska exakt tid som alla kan ta del av. Den andra signalen innehåller ännu mera exakt tid, fast denna tid är krypterad så att bara den amerikanska militären kan ta del av den. Jordklotet bombarderas hela tiden av tid och tack vare att tiden hela tiden regnar ned på oss, kan kretskort som sitter på större kretskort som ligger i våra fickor hålla reda på var vi befinner oss. Alla dessa millisekunder som strilar ned från rymdens gapande svarta tomhet omvandlas av våra apparater till en exakt position på jordens yta. Vi behöver aldrig mer gå vilse.

Ändå vet vi inte vart vi är på väg.

Fraktalgränser IV: Åter till Qalandia

Nu har jag läst klart Weizman’s Hollow Land från pärm till pärm. Då inser jag att han även skriver om gränskontrollen vid Qalandia, som jag skrev om häromdagen. Jag postar citatet och den bild som Weizman återger i boken, som en arkivåtgärd.

qalandia

The upgrade of the Qalandia terminal crossing, which connects (or rather disconnects) Jerusalem from Ramallah, was completed, according to the principles of the Spiegel plan, at the end of 2005. The new system includes a labyrinth of
iron fences that chatillels passengers en route to Jerusalem via a series of turnstiles. All commuters must go through five stages: the first set of turnstiles, the X-ray gates, the second set of turnstiles, the inspection booth and an X-ray machine for the bags. The entire process ins captured by a dense network of cameras, and the åpassenger is given instructions via loudpseakers. From their protected booths, Israeli security personnel operate the revolving gates remotely, regulating the rate of passenger flow. The inspection booths are encased in bulletproof glass. The glass is so thick that it tends to reflect the outside light rather than letting it through, thereby obscuring the security personnel inside, and effectively functioning as a one-way mirror. Palestinians must insert heir identity cards and travel permits into a small slot under the windows. Communication takes place through push-button speakers. Still in the process of installation, new detectors operated by biometric cards will eventually make even this minimal interaction redundant. After crossing this checkpoint, the passenger is allowed through another turnstile. After crossing this checkpoint, the passenger is allowed through another turnstile sign mockingly greets in Hebrew, Arabic and English: ‘The Hope of Us All’. Some Israeli anti­ occupation activists have sprayed on it the words ‘Abeit Macht Frei’. (151-152)