Monadologiska undersökningar 2 – Överlappande facebooksidor

Jag snubblade över en liten idé (eller så snubblade den på mig) när jag satt och kodade på en anonymiseringsteknik för facebookdata. Det konventionella sättet att se på politiska ideologier är ju att de formas och formuleras ”uppifrån”, att de har en normkälla och är underblåsta av en kraftig bas som skapar dess centraliserande kraft kring ett Budskap (som forskaren tolkar och säger Sanningen om till de som inte vet bättre).

Ett annat sätt att se på saken är att börja ”nedifrån och upp”, alltså i det sorlande hav av monader, divider, aktanter (vad vi kallar dem spelar inte särskilt stor roll). Här blir det intressant att studera de politiska varelsernas rörelser, eftersom det är dessa mönster och interaktioner, dessa översättningar och allianser, som i sin tur konstituerar det som vi ser som en politisk helhet. Här talar man mindre om de totalitära idéerna som texter och teser, utan letar efter totalitära affekter, begär, existensformer, interaktionsformer etc. Här hittar man inte fascismen, utan mikrofascismen.

Den empiriska data som presenteras nedan är bara ett litet test och det går inte att dra några slutsatser av dem. Själva insamlingen gjordes medelst det lilla pythonbiblioteket facepy. Jag gick till de öppna sidorna för Sverigedemokraterna, Miljöpartiet, Svenskarnas parti och Avpixlat och laddade ned så mycket jag kunde med Facebooks API-nyckel. Inga speciella tankar om urval alltså, jag hämtade bara vad jag fick, vilket varierade från några hundra till några tusen poster. Därefter valde jag ut alla kommentarer på alla poster och förvandlade varje användares unika Facebook-id till en kryptografisk hashsumma (för anonymisering). Dessa extraherades och skrevs till nya filer som sedan jämfördes i en korstabell:

Sd Mp Svp Avpixlat
Sd 80 92 47
Mp 80 22 3
Svp 92 22 5
Avpixlat 47 3 5

Vad säger då denna figur? Den visar på samförekomst (co-occurrence) av (hashade) Facebook-id mellan Facebooksidorna. Det finns alltså 80 tillfällen då samma person har kommenterat på både Miljöpartiet och Sverigedemokraternas sida, 92 gånger på Sd och Svenskanas Partis sidor, osv. Vi följer alltså konkreta personer, men har avidentifierat dem (visst skulle detta vara en läskig form av ”åsiktsregistrering”).

Men det känns ju väldigt kontraintuitivt att det skulle vara större samförekomst mellan Sd och Mp än vad det skulle vara mellan Sd och Avpixlat. Sd och Svp ligger förvisso nära varandra ”ideologiskt”, men å andra sidan konkurrerar de om om röster. Som ni märker förklarar den aggregerade nivån väldigt lite. Men den kan ändå ge oss vissa riktningar att gå i, vissa spår att följa.

Vad är det då som förklarar siffrorna? Svaret är att informationsrikedomen ökar med förstoringen. Vi måste alltså dyka ned i de 80 samförekomsterna (i ett datamaterial av tiotusentals interaktioner) för att se vad Miljöpartister och Sverigedemokrater har gemensamt (inom ramen för mitt slarvigt genomförda testurval). Men om vi gör det så bryter vi anonymiteten!

Nu kan man förvisso tänka att det är oproblematiskt att ändå analysera detaljerna i helt öppna Facebooksidor och därmed tumma på anonymiteten, eftersom de är tillgängliga för vem som helst på internet.

En viktig sak är nämligen att varje enskilt fall av samförekomst kan ha diametralt olika anledningar till varför den uppstod. Jag hittar exempelvis en miljöpartist som gillar djur som har kommenterat på Sverigedemokraternas sida med:

”Något Sd borde fundera över? Man måste inte alltid tycka som storebror?”

Å andra sidan kommenterar en Sverigedemokrat så här på Miljopartiets sida:

TBC-fall ökar och ökningen härrör uteslutande från personer som kommer hit utifrån. Vad gör ni konkret för att säkerställa att inte diverse smittsamma sjukdomar sprids (dvs det handlar om upprätthållande av folkhälsan)? Vilka resurser tillför ni nu skolor, sjukvård, sociala myndigheter,polis, säkerhetspolis, skolor, kommuner när belastningen på dem ökar kraftigt?

Två exempel av 80 möjliga, totalt icke-representativa. Poängen med detta är bara att göra en distiktion mellan det molekylära och det molära. Hade vi genomfört en opinionsundersökning hade vi fått en jämförelse av folks åsikter utefter kategoriella frågor; vad anser du om X, Y, Z? Resultat: ett genomsnitt.

Men med denna approach, å andra sidan, får vi istället ett ”omvänt arbete”. Varje monad som interagerar med andra monader definierar själva frågan som ställs av dem, men inte utifrån en given kategori, utan snarare utefter imitation/repetition.

Vad som är målet är alltså att kvantifiera dessa kvalitéer så att man dels kan se aggregatens struktur utan att tumma på monadernas myller. Men detta sker nu  utan abstraktioner och ”abstrakt tänkande”. Istället når vi framkomlighet genom repetitioner och associativt tänkande. Lättare sagt än gjort.

Vad tror ni? Förslag på saker som skulle vara intressanta att titta närmare på?

\\

Några skriptsnuttar jag använt mig av.

För att kryptera de enskilda användarnas id-nummer i kommentarsfältena:

from json import load
from os import listdir
import hmac
import hashlib


#### Multi file parser from directory
for filename in listdir("miljopartiet/"): #change path here (1/2)
    with open("miljopartiet/" + filename) as currentFile: #change path here (2/2)
        jsondata = load(currentFile) #parse json.

        #This loop extracts comments. make sure to separate "i" and "item"
        #and hashes them
        try:
            if item['comments']['data']:
                for i in item['comments']['data']:
                    digest_maker = hmac.new(b'r3placewithmegasecretk3y', i['from']['id'].encode(), hashlib.sha256)
                    print(digest_maker.hexdigest())
        except KeyError:
            break

För att räkna fram co-occurrences är det bara att jämför hashsummorna som extraherats ovan, fil för fil. Ungefär:

with open('mpencrypted.txt', 'r') as file1:
    with open('sdencryptedt.txt', 'r') as file2:
        same = set(file1).intersection(file2)

same.discard('\n')

print(same)
print("Number of co-occurences: ")
print(len(same))

Jeremy Bentham och kvantifieringen av lycka – En djupanalys av Marco Guidi och en jämförelse med Bergson

Jag har tidigare varit inne på att Jeremy Bentham troligtvis var först ut i med att förbereda och utforma ett lyckobegrepp som kunde mätas. Ett lyckobegrepp som var kvantifierbart. Ett lyckobegrepp som kunde integreras i en vetenskap om samhället (scientia felicitas?).

Tidigare trodde jag att denna proto-kvantifiering var begränsad till  kapitel 4 i An Introduction to the Principles of Morals and Legislation. Där fann jag början till en ”skala” för att mäta lycka, även om Bentham aldrig realiserade en sådan mätning på ett vetenskapligt sätt.

Men, givetvis var jag inte först med att upptäcka detta!

I kapitlet Jeremy Bentham’s quantitative analysis of happiness and its asymmetries 1, skriver den italienska ekonomen Marco E. L. Guidi om Benthams kvantitativa ansats i förhållande till lycka och välbefinnande (happiness/well-being). Denna briljanta och djuplodande text är publicerad i boken Handbook on the Economics of Happiness, och är på så sätt en del av den syntes som sker mellan ekonomer och lyckoforskare, som jag är på spåren och försöker begripa.

Guidis text går in på flera av Benthams källtexter och den är så precist skriven att jag tänker att det är värt att lägga ut mina anteckningar om den.

\\

Guidi inleder med att argumentera mot att Bentham skulle vara en ”primitiv och naiv” filosof, vars resonemang i huvudsak fungerar som reduktionismer. Paradoxalt nog har samma filosofer ändå givit honom en upphöjd position, som källa till den hedoniska psykologin, utilitarismen och rational choice-teorin. Jag vet varken in eller ut i denna idehistoriska diskussion, men det kan ändå utgöra en intressant sensation, att öppna sig bortom historieskrivningarnas -ismer och förhålla sig öppen till att göra saker mera komplicerade. Det är ju trots allt det som är poängen med humaniora.

När det gäller Benthams lyckokalkyl, hans felicific calculus 2, finns det nämligen två tolkningar enligt Guidi. Den första utgår från att Bentham ville kvantifiera lycka/välbefinnande så precist som möjligt, med numeriska heltal; the cardinalist approach (p. 68). Den andra utgår från att Bentham började tveka på sin kvantifiering och snarare rörde sig i en taxonomisk riktning, i ett försök att klassificera de olika storleksgraderna av njutning och smärta, något Guidi kallar för the ”ordinalist approach” (Ibid).

Det kan tyckas vara en detalj. Men för att göra ”samhället” mätbart måste vi uppfinna skalor som mäter denna container, som uppstår i samma moment som vi konstruerar den. Att mäta är alltid en performativ handling, mätningen är i sig beroende av vad Austin långt senare kallade ”felicity conditions”.

Vad som gör lycka till en ”kalkyl” kommer ur att definitionen, enligt Guidi, alltid är en relation mellan njutning och smärta:

Good – at and individual level as well as at a social level – is therefore happiness, and happiness is a ‘balance’ between the sum of pleasures enjoyed by the individual in question, and the sum of their pains (p. 70)

Eftersom vi kan räkna både på njutning och smärta (givet att vi har ett ”instrument”) uppstår ”this sort of economy” (p. 70=) som en slags summa, som förhoppningsvis lutar mot njutningssidan. Men för att vi ska få en summa måste njutningen vara mätbar. Jag är så fräck att jag tar ett Benthamcitat ur Guidis text:

Body, to exist, must in like manner possess those those things: length, breadth, and thickness…. By them it is measured. Mathematicians call them its Dimensions. ‘Dimension’ comes [from] form ‘Dimetior’, or ‘to measure’.
Of Mathematicians then let us borrow the appelation: and let us begin with saying: Pleasure is comprised under two dimensions, Intensity and Duration. (Original Italics), Bentham, in Guidi, p. 71).

Så vad Bentham gör är inget mindre än motsatsen till vad Bergson skulle komma att göra lite mer än hundra år senare. Bentham tänker sig njutningens intensitet och varaktighet som exterioriteter! De kan mätas precis som ”matematikern” mäter kroppar (Cartesianska), som längd, bredd och tjocklek. De kan mätas som ”dimensioner” på detta sätt.

Detta är helt centralt! Det Bentham gör i ovanstående citat är precis det som gör att hans sätt att mäta lycka, även om det hos honom själv inte hann blomma ut i sin fulla kraft, är det dominerande sättet att mäta lycka på idag! Bentham gör känslorna av njutning och smärta mätbara som extensiteter/exterioriteter.

Detta ville som bekant Bergson bryta med i Tiden och den fria viljan. Han ville visa att känslorna inte var mätbara eftersom de inte kunde omvandlas till numeriska storheter. Jag gillar Bergsons angreppssätt. Men, det finns inget Bergsonskt sätt att mäta lycka idag, troligtvis för att det inte gick att kvantifiera sättet som han tänkte ”storheter” på.

Den Benthamianska vägen, menar Guidi, går däremot rakt mot ett mätbart ”kardinalvärde” (finns det någon som vet hur man säger ”cardinal value” på svenska? Det är uppenbarligen en term uppfunnen av ekonomer snarare än matematiker):

After calculating the value of pleasures and pains at an individual level following these dimensions /../ the total value of social happiness is derived as the linear sum of individual balances /../ This obviously implies a cardinal measure of value. (p. 71)

Återigen, det är i dessa detaljer som det moderna lyckobegreppet tar sin form. Den positiva balansen mellan njutning och smärta kallar Bentham för well being (Guidi, p.81). Och vad han sedan gör är inget mindre än att skapa den så nödvändiga (numeriska) relationen mellan individ och samhälle. Vi kan mäta och räkna ut en individs summa mellan njutning och smärta. Och vi kan mäta tusen individer och räkna ut dess genomsnittliga summa mellan njutning och smärta. På samma sätt som vi kan få fram en lycklig eller olycklig individ, kan vi observera ett lyckligt eller olyckligt samhälle.

Samhällsvetenskaperna vilar på denna symmetri. Deleuze och Kafka såg hur denna symmetri fick konkurrens av en annan form – dividen.

Men för Bentham (och hans samtida tänkare) fanns bara denna ursprungliga numeriska relation mellan individ och samhälle, när de blickade ut över den tilltagande moderniten.

Higher numbers represent higher degrees of intensity. He [Bentham] then repeats the same reasoning for duration and states that the limits of of probability and remoteness are represented by certainty and presence, respectively, pointing out that ”the degrees of intensity and duration must med express’d by whole numbers: that of proximity and that of certainty by fractions. (p.71)

Men vad finns det då för instrument som kan mäta njutning och smärta? Här finns det risk för att man inledningsvis blir lite besviken på Bentham, men kopplingen till ekonomi är här väldigt intressant. Återigen lånar jag ett benthamcitat av Guidi, som i sin tur lånat det av Baumgardt:

The Thermometer is the instrument for measuring the heat of the weather: the Barometer is the instrument for measuring the pressure of the Air. Those who are not satisfied with the accuracy of those instruments must find out others that shall be more accurate, or bid adieu to Natural Philosophy. Money is the instrument for measuring the quantity of pain and pleasure. Those who are not satisfied with the accuracy of this instrument must find out some other that shall be more accurate, or bid adieu to Politics and Morals. (Bentham, J., Transcribed by Baumgardt 1952 3, in Guidi, M.E.L, p. 72)

Detta kan ju tyckas vara primitivt på många sätt. Termometern är ett instrument som mäter temperatur enligt en skala. Pengar är ett instrument för att mäta smärta+njutning (well-being). Som tur är kan vi balansera detta med ytterligare citat. För Bentham är relationen mellan rikedom och lycka inte alls linjär:

The effect of wealth in the production of happiness goes on diminishing, as the quantity by which the wealth of one man exceeds that of another goes on increasing: in other words, the quantity of happiness produced by a particle fo wealth (each particle being of the same magnitude) will be less and less at every particle (Bentham, in Guidi, p. 84)

Denna koppling mellan ekonomi och lycka föregriper Easterlins paradox med två hundra år. Men, skillnaden är dock fundamental. Bentham arbetar filosofiskt. Easterlin jobbar empiriskt, och argumenterar således medelst referens (så som Latour menar referens).

Men frågan är helt central inom lyckoekonomin: vad är egentligen relationen mellan välbefinnande och ekonomi?

Oikos nomos,

Oikos logos,

scientia felicitas.

krísis.

Notes:

  1. Guidi, Marco E. L. (2007) ”Jeremy Bentham’s quantitative analysis of happiness and its asymmetries”, in Bruni, L. & Porta, P. L. Handbook on the Economics of Happiness, Cornwall, MPG Books Ltd.
  2. Jag försöker fortfarande hitta en källa där Bentham själv använder begreppet ”felicific calculus”, men har ännu inte lyckats
  3. Baumgardt, D. (1952) Bentham and the Ethics of Today, Princeton, NJ: Princeton University Press

Marcuses kritik av lycka och olycka

I läsningen av Sara Ahmeds The Promise of Happiness finner jag några intressanta referenser som är värda att följa upp om falskt medvetande. En sådan tråd leder till Herbert Marcuses One-Dimensional Man 1, som Ahmed citerar på sidan 169 2.

Marcuse ser lycka, eller snarare det ”lyckliga medvetandet” (happy consciousness), ett falskt medvetande uppbyggt på falska behov. Med falska behov menas:

”False” needs are those which are superimposed upon the individual by particular social interests in his prepressions: the needs which perpetuate toil, aggressiveness, misery, and injustice.

/…/

Most of the prevailing needs to relax, to have fun, to behave and consume in accordance with the advertisements, to love and hate what others love and hate, belong to this category of false needs. (p. 4-5)

De dominerande formerna av underhållning, avkoppling, konsumtion, ressentiment, osv. bygger upp en föreställning om vad det innebär att vara lycklig, men även vad det innebär att vara olycklig. Det är här som det lyckliga medvetandet sammanfaller med (visionen om) den borgerliga livsstilen, baserad på heteronormativitet, konsumtion och underhållning. Detta lyckomedvetande döljer samhällets orättvisor. Ahmed citerar följande passage i Marcuses bok:

Conversely, loss of conscience due to the satisfactory liberties granted by an unfree society makes for a happy consciousness which facilitates acceptance of the mis­ deeds of this society (p. 76)

Okej. Detta kan man i och för sig gå med på. Detta öppnar för en kritik av det ‘lyckliga medvetandet’. Men det finns hos Marcuse ytterligare en hake, som Ahmed inte tar upp. För Marcuse är det olyckliga medvetandet minst lika problematiskt. Ett lite längre citat från samma sida:

To be sure, there is pervasive unhappiness, and the happy consciousness is shaky enough – a thin surface over fear, frustration, and disgust. This unhappiness lends itself easily to political mobilization; without room for conscious development, it may become the instinctual reservoir for a new fascist way of life and death. But there are many ways in which the unhappiness beneath the happy consciousness may be turned into a source of strength and cohesion for the social order. (p. 76)

Det olyckliga medvetandet kan vara både något som stärker social sammanhållning (i ett samhälle som splittrar människor) och något som skapar en slags instinktiv böjelse mot fascism. I kollektiva tillstånd av olycka, exempelvis i tider av kris, kan missnöjet få människor att söka enkla lösningar i fascistiska begär. Att underblåsa denna olycka kan alltså vara farligt. En politisk strategi som går ut på att ”medvetandegöra” massorna om hur dåliga deras liv är, hur utnyttjade de har blivit och hur systemet har ”lurat dem”, är alltså en farlig populism.

Både olyckan och lyckan skapar död, fast på två olika sätt.

The Happy Consciousness has no limits – it arranges games with death and disfiguration of which fun, team work, and strategic importance mix in rewarding social harmony (p. 80).

Här anspelar Marcuse på kalla krigets spelteorier som ser krig i termer av statistiska sannolikhetskalkyler och ”lagarbete”. Det finns i det lyckliga medvetandet en slags ondskans banalitet, som Arendt skulle ha sagt. Men, det finns i det olyckliga medvetandet en annan form av ondska: den ondska som uppstår när olyckan tar sig ett objekt. När olyckan förvandlas till hat mot någon eller något som identifieras (ofta helt godtyckligt) som orsaken till olyckan uppstår det som Deleuze och Guattari kallade för en destruktonslinje 3.

Om olyckan ska kunna vara en möjlig position, måste detta tas i beaktande.

Notes:

  1. Marcuse, H. (1994[1964]) One-Dimensional Man – Studies in the Ideology of Advanced Industrial Society, London: Routledge.
  2. Ahmed, S. (2010) The Promise of Happiness, Durham and London: Duke University Press.
  3. Se hela kapitlet ”Micropolitics and Segmentarity” i A Thousand Plateaus

Bach och immanensen

Förra inlägget avhandlade mina blandade känslor inför Beethoven, och framförallt artonhundratalet. Romantiken ger oss svängningar mellan mörk sorg och ljus glädje, i kombination med en dialektisk universalism (i meningen att den genast imploderar i partikularism och platsspecifikhet). Vi kan gå från Elysium ena sekunden, och i nästa takt inse att ”alle Menschen” endast inbegriper ”diese Menschen”. Detta väldigt moderna, i meningen att den utgjorde en sorts kritisk antites till det genomrationella teknologiska samhället, måste tänkas genom strategisk kritik och affirmation. Den naiva affirmationen underblåser våra reaktionära affekter, den dogmatiskt kritiken gör att vi inte kan rädda den strategiska universalism ändå finns där. Kort och gott, i vidaste mening, sammanfattar detta ett borgerligt förhållningssätt. Det där lägger vi åt sidan nu.

Beethoven utgör endast en del av min höst, den del som kan ta mig mellan eufori och vrede. För pendelrörelsen mellan fromhet och kosmologi krävs Bach och barocken. För att skriva detta måste jag lämna vissa av mina filosofiska utgångspunkter och istället röra mig i den terräng som Ingvar Kullberg kallar omöjliga figurer.

Om romantiken gör oss till hermeneutiker, till ständiga uttolkare av delar och helheter; att vi söker efter den mening som är dold bakom det uttryckta och tvingar oss att välja mellan försoning eller misstanke; då är Bach istället magisk. Men inte magisk i meningen att det skulle handla om en stämning, utan jag menar i den icke-metaforiska och konkreta bemärkelsen. Vi citerar Mozart och Schikaneder ur Trollflöjten:

Die Zauberflöte wird dich schützen,

Im grösten Unglück unterstützen.

Denna beskyddande trollflöjt, skulle jag vilja argumentera, är ännu inte modern, som hos den universalistiska/partikulära förtrollningen i den så nära liggande Beethoven och Schillerska nionde symfonin:

Deine Zauber binden wieder,

Was die Mode streng geteilt,

Nu är jag förvisso helt obildad inom musikhistoria, men mitt syfte är ju omöjliga figurer snarare än vetenskap. Så med denna kontrast mellan den immanenta och kosmiskt verkande trollflöjten och den metaforiskt dunkla förtrollningen hos Schiller som kastar oss ned för en slippery slope mot Schleiermacher och Dilthey, kan vi istället börja arbeta mot Bach.

För det första. Bach är och måste vara formatnihilist. Instrument och klangfärg är irrelevanta kriterier och romantikens ”stämning” (Stimmung) förvandlas till dekadent dravel. Det spelar ingen roll om Das Wohltemperierte Klavier spelas på en historiskt korrekt cembalo, med Glenn Gould’s piano och ylande röst, eller med Wendy Carlos’ vältempererade Moog-modulärsynth. Den kosmiska harmonin hos Bach affekterar inte vår ”smak”, utan relationen mellan fromhet och kosmologi.

Vidare finns det ingen underliggande mening hos Bach. Det finns inget att tolka bakom delen och helheten. Det enda som finns är fortsatta modulationer (i komposition, inte klang). Det mest kända (men samtidigt det mest romantiskt kletiga) exemplet på detta är hur Charles Gounod 1853 adderar en cello ovanpå ett piano (borgerligt romantiskt) rakt på Bachs berömda preludium till Das Wohltemperierte Klavier och därmed vaskar fram Ave Maria.

Även om just Gounods exempel är i det närmsta postmodernistiskt vulgärt, belyser det poängen att Bach arbetar med en naturfilosofi som har en algebraisk relation till det vi kan kalla naturlagarna (ej i modern betydelse). Eftersom vi ännu inte har separerat G-d från naturen, får vi inget glapp mellan den tonala ordningen och substansens ordning. Vi får en fromhet långt mycket djupare än det sena artonhundratalets psykoanalytiska bekännelse och vi får en kosmologi långt mycket vidare än den reduktionistiska och mekanistiska plats vi sedan kommer att reservera för naturvetenskaperna (berövad av vad hermeneutikerna kallade ”själsliv”).

Eftersom relationen mellan fromhet och kosmologi är algoritimisk, i meningen att en simpel monofonisk tonföljd samtidigt kan producera den mest barocka utsmyckningen i guldbladsperfektion; ett enkelt krucifix innehåller samtidigt hela Kölnerdomen, fortsätter således Bach att producera överflöd inuti oss när vi lyssnar. Eftersom våra imperfekta kroppar saknar en Turing-maskins matematiska perfektion, alternativt en helig fromhet, lämnas vi i ett drönande, nästintill transartat, tillstånd.

Glenn Gould’s kanandensiska pragmatism och eccentriska liv är irrelevant – i hans inspelning av Bachs Goldbergvariationer är det endast hans drön som är intressant:

Jag lyssnar lika gärna på Gould som på Kimiko Ishizaka’s open-sourceinspelningar just för att ”spelglädjen” underställs den kosmiska perfektionen. Bach brydde sig mer om åt att själv stämma sin cembalo till matematisk perfektion på ett sätt som vi fortfarande spekulerar i hur det gick till, än om sådana världsligheter som subjektiva uttryck.

Hur hänger detta då ihop med mitt själsliv (för att råna hermeneutikerna på ett begrepp)? I förra bloggposten explikerade jag hur Beethoven aktualiserade mitt förhållande till sorg och glädje. Men dessa två emotioner är alldeles för trubbiga för att i sin ensamhet förklara något. Inom mig finns nämligen lika stark förmodern spänning mellan det fromma och det kosmiska som är underställd förhållandet mellan frihet och öde. Under Bachs kontrapunkt är man samtidigt en from slav som inte har en enda chans att påverka perfektionen, som man är fullkomligt fri att fortsätta den drönande kosmologin mot evigheten. Detta är inte bara monism, det är i princip spinozism.

Om hösten får man lätt ångest av Beethoven på grund av det romantiska tvånget till att känna saker. Men då kan man alltid falla tillbaka till Bach och låta naturens lagar kasta kroppen vind för våg mellan fromhet och kosmologi – mot en mycket behagligare universalism som man inte längre behöver anstränga sig för att bli en del av.

Egentligen överskrider Bach årstiderna. I min analoga anteckningsbok antecknade jag följande om Bach. Daterat april detta år, klockan 06:14 i Borås, lyssnandes till Bach på P2:

Fullständig realism råder. Samtidigt animeras hela rummet av starka toner. Jag kan inte tänka mig ett annat sammanhang, ingen plats, inget specifikt sällskap, inte heller någon speciell tidpunkt. Just nu känns allt som om det kunde frysas i tiden och jag skulle vara nöjd.

Omständigheterna fryses. Tiden, rummet, sammanhanget, allt det där som är irrelevant. Kvar finns endast fromheten!

Beethoven, Europa och hösten

Om hösten oscillerar mina känslor i en sinusvåg mellan barocken och romantiken. Sommarens stadiga transistorrytmer och modulationer byts ut mot kontrasterna mellan Bachs geometriska drön och Beethovens fina distinktion mellan ljus glädje och mörk sorg. Four to the floor trängs undan av kontrapunkt. Potentiometrar mot vältempererade klaver.

Denna emotionella vändning under stålgrå Göteborgshimmel kräver inte bara ett personligt förhållningssätt. Det kräver även en speciell etik. Låt oss ta fallet Beethoven.

Isabelle skrev en mycket intressant radiokrönika om den problematiska relation vi har till det upplevda centrum som vi så gärna kallar Europa. Beethoven har blivit en sådan referenspunkt, till den grad att hans nionde utropats till hymn för EU och Rhodesia (förvisso med modifierad text). Som Isabelle påpekar blir det dock allt svårare att rekonstruera dessa symboler för ett centrum. För oss skandinaver från perifierin sker detta närmande dessutom ofta med en slags historisk exotism, en upplysningsnostalgi om ett Europa som aldrig funnits.

Av allt att döma var Beethoven en god liberal i upplysningens ursprungliga anda, och Schiller inspirerade till och med senmoderna kritiska tänkare. Även om vi i detta tankegods hittar en utopism i upplysningsanda är den problematisk ur minst två synvinklar. För det första inkluderade det i sitt människobegrepp endast vita, manliga Européer. För det andra misslyckades det även med att stänga ute framtida imperier att lägga vantarna över sig. I viss mån kan detta förklaras med vad Rasmus skriver i Musikens politiska ekonomi:

Det är välbekant hur Bach lånade melodier från Vivaldi, som i sin tur hade lånat från Corelli, vilket i deras värld ansågs vara ett fullt respektabelt tillvägagångssätt. Först under 1700-talets senare del utkristalliserades normer för att i musikaliska sammanhang skilja mellan original och kopia, konstnärligt skapande och teknisk reproduktion (82-83)

Denna separation, som är djupt försjunken i den moderna konstitutionens successivt renande kategorier (teknik/konst, natur/kultur etc.), i kombination med de enorma kostnader som dessa symfonier kräver (och krävde; Beethoven blev nästan bankrutt av den nionde symfonin), lämnade bordet dukat för ett centrifugalt imperieövertagande.

Låt mig ge några exempel. Vi utgår från bandspelaren och hamnar då på 1940-talet. Närmare bestämt till Wilhelm Furtwängler och Berlins Filharmoniker år 1942.

Bandspelaren (som ju spelar en lurig roll i Rasmus avhandling) möjliggjorde högkvalitativa inspelningar och kanske är detta den tidigaste vi kan hitta (på internet). Men när Furtwängler viker över i andra satsen och stegrar tempot, samtidigt som bombplanen river sönder Europa och bara några kilometer från Berlins stadskärna pågår grym förintelse, finns det inte mycket upplysningskänsla kvar. Furtwängler dirigerar auktoritärt snabbt och de dova bastonerna, eventuellt orsakade av bandspelaren, påminner genast om briserande kanoner långt borta.

Bisarrt på ett helt annat sätt blir det när Japan firar nyår och spelar nionde symfonin med en 10000(!)-personers kör i en sportstadion. När inte ens Tokyo stadium räcker till kopplar man in Sendai med samma enkelhet som Rolands trummaskiner synkar varandras tempo.

På bekostnad av att kören bara låter som en gröt har man förvandlat Beethoven till något som Nordkora dreglar över. Vi får hoppas att han är döv även i sin grav.

Vi förflyttar oss igen, denna gång till 1979 och det falska medvetandets Wien. Leonard Bernstein och Wiens filharmoniker gör ett försök.

Till en början får man en rejäl dos centrumexotism serverad, som ett fat med färska dadlar; italiensk charm blandad med österrikisk dekadens får en perfekt avrundning av amerikansk pragmatism och affärsmässighet (som Weber skulle ha sagt på idealtypiskt vis). Som tydligast blir detta vid ca. 1.02.00 när fjärde satsen övergår i det lugna stycket med den förföriska texten ”Seid umschlungen Millionen..”. Med oöverträffad perfektion kastar Bernstein stämma efter stämma över oss i ett behagligt vågsvall. Samtidigt bryts perfektionen då och då av att man nästan ser en film av Stanley Kubrick framför sig… Återigen, upplysningens dialektik.

Tredje riket, Japan, Hollywood, EU… alla kastar grus i mina romantiska höstkänslor. Jag gör som Isabelle säger. Jag sätter mig på ett lågprisflyg och skriver dikter om att Alle Menschen werden Brüder, endast för att slänga bort ytterligare en anteckningsbok på någon perifer flygplats. Strax därefter bjuder jag mina kära vänner på Apfelstrudel, denna gång till Bach. Men det är ett annat kapitel.

Anonymous, Ask och samhället som helhet

Jag vaknar varje morgon till Sveriges Radios Ekot via min klockradio. Just idag möttes jag av nyheten att Beatrice Ask vill skärpa straffen för dataintrång.

Mot bakgrund av de DDOS-attacker utförda av högstadieungdomar i fawkeismens namn under förra veckan anser Ask att:

Vi måste på olika sätt mobilisera resurser för att se till att vi dels skyddar oss bättre, dels att vi markerar hur allvarligt samhället ser på den typen av attacker som ju undergräver det moderna samhällets funktion.

Undergräva det moderna samhällets funktion? Det är svindlande att man med sin dator på en håltimma med cirka tio minuters förberedelse kan delta i något som är så pass subversivt. Om vi jämför med Greenpeace-aktivisterna som i dagarna har brutit sig in på Ringhals och Forsmark ser deras aktion ganska futtig ut i jämförelse:

Men miljöminister Lena Ek ser det som hände som mycket allvarligare än så. Och hon kräver nu alltså en förklaring från Vattenfall och Eon, som driver de båda kärnkraftverken.

När det kommer till dataintrång är det en attack på samhällets funktion, men när det kommer till kärnkraftsverksintrång räcker det med en ”förklaring” från Vattenfall och Eon. Vad är det som gör att barnen på internet får hela ”samhället” att gunga genom att de gör några hemsidor otillgängliga i nån halvtimma?

När jag i förra veckan pratade om ”Anonymous” attacker i Studio Ett medverkade även Anders Ahlkvist på Rikspolisstyrelsen. Ahlkvist är väl medveten om att attackerna utfördes av femtonåringar och att det inte rör sig om något hot mot samhället. Det är dock helt logiskt att han tar chansen att sikta in sig mot en del av kakan när vi nu har en så lättlurad justitieminister som Beatrice Ask:

En straffskärpning skulle därför kunna fälla fler, tror Anders Ahlkvist.

– Det ena är att vi skulle kunna använda hemliga tvångsmedel, alltså hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

Jag, Marcin och Martin gjorde i förra veckan vårt bästa för att stävja denna hets om ”cyberkrig” och ”cyberterror”. Förhoppningsvis gick vårt folkbildande budskap fram till tänkande politiker. Däremot nådde de nog aldrig till justitiedepartementet.

Anonymous och Ask sitter i samma båt och bordet är nu dukat för att skärpa straff och öka övervakningen på internet. Förhoppningsvis får någon stopp på Ask. Den sakfråga som gjorde barnen på internet arga från första början har helt fallit i glömska. Var det tillslaget mot PRQ? Pirate bay? Julian Assange? Det spelar mindre roll nu när attackerna nu definieras som ett hot mot samhället som helhet…

Grader av det postsovjetiska tillståndet

Under två veckor av det som genom arbetslinjen brukar definieras som ”semester” har jag företagit mig en mindre resa till Ukraina och Georgien. Åter i Fort Europa vandrar mina tankar kring den nationella historieskrivningen.

Man slås nämligen både av likheterna och skillnaderna mellan den Ukrainska och den Georgiska avsovjetifieringen. Givetvis finns det många aspekter som man inte ser som nordeuropeisk turist. När man tänker kring dessa frågor rör man sig ständigt i ett ytskum vars botten höljs i dunkel, framförallt på grund av bristande språkkunskaper.

Sevastopol och Krimhalvön är i princip helt ryskspråkiga och den ständiga närvaron av den ryska svartahavsflottan skapar en känsla av att en stor björn ligger och sover i en grotta bredvid. Språkfrågan och flottfrågan ger båda upphov till upprepade spänningar mellan Ukraina och Ryssland. Trots att president Yuschenko argumenterar att införandet av minoritetsstatus för det ryska språket endast följer en slags EU-modell, uppstod stundtals kraftiga protester under veckorna som jag var där.

Under 2008 års väpnade konflikt med Georgien spärrade Ukraina av svartahavsflottan. Putin har till och med hotat med att annektera Krim om Ukraina funderar på att gå med i NATO. Den ukrainska skepsisen till trots, får man lätt intrycket av att man befinner sig i ett konserverat Sovjet när man kan vandra förbi en Lenin-staty, en hammare och en skära, ned i en båt och därefter passera den enorma men åldrade ryska flottan. Oavsett att man är medveten om subjektivitetens bedräglighet undrar man varför Ukraina envisas med att åtminstone på ett symboliskt plan tänka sig sovjettiden som en historisk kontinuitet…

I sedvanlig ordning skålade vi dock för ”internationell solidaritet” med lokalbefolkningen (på ryska givetvis). Men något som jag i vodkadimman däremot inte såg, var den Ukrainsk-Georgiska vänskapen. Någonstans här börjar Wikipediaartiklar bli grumliga. Men man kan ändå konstatera att Yuschenko och Saakashvili gör vad de kan för att skapa bromance.

Väl i Tbilisi och de georgiska bergen slås man däremot av vad man kan kalla en ”konsekvent” avsovjetifiering. De tvåspråkiga gatuskyltarna har bytts ut. Nu georgiska och engelska. Förr georgiska och ryska.

På flygplatsen hänger EU och Natoflaggor, och mitt i staden ligger Museum of the Soviet Occupation. ”Occupation Continues” kan man läsa på en karta över Sydostossetien och Abchasien inne på museet. Ett liknande ställe ska förvisso finnas i Kiev, men det bleknar i jämförelse med Museum of the Great Patriotic War, som jag besökte för två år sedan tillsammans med Isabelle och Johannes.

Tbilisis fantastiska tunnelbana har med största möjliga precision fått sina små ryska skyltar övermålade och ersatta, medan de sovjetiska namnen på stationerna gick att måla över med en bredare pensel. Dock är de djupa schakten med sina kärnvapensäkra och utfällbara betongdörrar vid rulltrappans fot svårare att dölja. När det kommer till infrastruktur som gör avtryck i BNP är det inte helt enkelt att bara byta bort historieskrivningen.

Det vore naivt att dra några längre slutsatser av dessa semesterbetraktelser. Det är dock ingen tvekan om att Ukraina och Georgien har valt två skilda strategier när det gäller att tvätta bort det sovjetiska arvet från stadsrummet.

Jag tänkte lägga upp lite bilder, men jag har glömt hur man gjorde för att förminska dem med ImageMagick (bojkotta GUI). Dock kan jag bjuda på två små filmsnuttar som jag spelade in när jag åkte tåg mellan Batumi och Tbilisi (passerandes Stalins födelseort).

Min vän Johannes förklarar hur man äter georgisk Khinkali.

Tillbaka till Framtiden: Analogisering och digitalisering

Det är dags att återvända till ”Framtiden”, som har sporrat dels en intressant diskussion hos Rasmus på Copyriot, samt en intressant reflektion av Anders Mildner (även om boken inte hänvisas till explicit, se nedan).

Diskussionen hos Copyriot handlar om vem som egentligen ”Framtiden” polemiserar emot. Vi tar ett citat ur boken:

Precis som 1900-talets futurister var 2000-talets nätsvärmare besatta av hastigheter, flöden, affekter, massbeteenden och ny teknik. Precis som futuristerna vägrade nätsvärmarna att se världen som oföränderlig. De var övertygade om att samtiden bara kunde förstås genom berättelsen om den konstanta utvecklingen. (56)

Problemet är att ”nätsvärmare”, ”nätaktivister”, ”pirater” osv. är beteckningar som minst sagt är svåra att definiera, lokalisera och polemisera emot. ”Framtiden” är förvisso en essä i ett romanformat, så att stoppa in en fotnot skulle göra våld på formatet, men kanske göra väl för argumentet.

Det finns nämligen god grund för att argumentera det rakt motsatta. Nätaktivister är, och har varit, några av de främsta digitaliseringskritikerna, främst på området personlig integritet/självbestämmande. Exempel: Datalagringsdirektivet innebär en digitalisering av människors rörelsemönster, kontakter och sociala liv. Denna digitalisering får, enligt många nätaktivister, inte ens äga rum från första början. Ett annat exempel är hur köttslig tillvaro på hackerkonferenser ofta innefattar ett digitaliseringsförbud (inga foton, inga videokameror).

Och ett tredje exempel är den ganska konsekventa kritiken mot panspektron, som jag diskuterar i Det Nätpolitiska Manifestet:

I vår samtid är det inte längre den optiska blicken som övervakar oss, utan istället databaser och loggfiler, datorer och mobiltelefoner. De skapar en ny form av visibilitet bortom det mänskliga ögat. Panspektron markerar således de nya frontlinjer inom vilka breda spektra av analoga signaler kan göras digitala, och därmed synliga, på ett mycket mer omfattande sätt an tidigare.

Tvärtom är det främst företag och stater som vurmat för en ”ökad” digitalisering, och kommit på förvirrande begrepp som ”digitala ekonomier”, ”Svenska ambassaden i Second Life”, ”e-legitimationer” osv.

Det stora problemet med ”Framtiden” är dess monolitiska syn på internet (med pyramiden som monolitiskt figurativ), i kombination med den fenomenologiska blick som strålar ut från en metropol i ett högindustrialiserat land i norra Europa. För att ta det enkelt: Internet är inte samma sak i SoFo som det är i Kairo eller Xinjiang. En bred civilisationskritik, kan inte ha en så smal utgångspunkt, och kan inte heller skrivas med Washington som utgångspunkt, även om det är en vanlig föreställning att politik har sitt epicentrum på sådana platser.

Anders Mildner skriver en ganska träffande reflektion över detta i SvD:

Ur medieperspektiv var så klart omsvängningen mot ökad internetskepticism väntad. I ett samhälle som är så starkt genomsyrat av medielogik som vårt, kommer det som en gång höjs till skyarna så småningom obönhörligen att plockas ned på marken igen. Där är vi i dag. Internetdiskussionen i samhället skiftar just nu fokus. Kultur-, delaktighets-, och demokratisnacket är på väg ut. Det är inte särskilt svårt att räkna ut vem som glädjs över den utvecklingen.

Denna tråd förtjänar att spinnas vidare på. Utgångspunkten ”vårt samhälle” håller inte för internet, eftersom internet aldrig har varit ett samhälle. Analogisering – Digitalisering – Analogisering är tusen olika saker: I vissa fall, ganska få rent numerärt, är det kanske en protest i Egypten (analogisering) som digitaliseras, laddas upp på Youtube, och återanalogiseras på hundratusentals skärmar. I många fall, rent kvantitativt, sker denna transformation i långt mer vardagliga sammanhang. Jag sitter och fikar, twittrar ut ett foto med GPS-metadata, och nån som följer mig på Twitter återanalogiserar informationen i ett försök att slå ihjäl lite tid på kontoret. (total nollintensitet)

De båda händelserna är teknologiskt sett mycket lika varandra, analogisering-digitalisering (plus metadata) – ackumulation av arbetskraft hos ett storföretag (Google, Twitter) – återanalogisering på en annan plats i nätverket (plus koldioxidutsläpp).

Just på grund av dessa händelsers perfekta individualitet (deras status som haecceiteter och händelser) är de långt mera autentiska, mänskliga och egentliga än en universalistisk fenomenologi av fötter i gräs eller doften av hav. Mitt vardagstwittrande och en egyptisk youtubeuppladdning kan inte tänkas genom samma register. De är förvisso tekniskt nästan identiska, men de är fundamentalt olika som existensformer.

Vardagstwittrandets tvång, oket av att kolla sin Facebookstatus, livskrisen inför informationsöverflödet, ensamheten som uppstår när man har addat ytterligare en ”friend” men ändå känner att det var mera autentiskt på åttiotalet när man satt och hade tråkigt lyssnandes på ett blandband eller tittade på Vetenskapens värld, är förvisso en intressant analys av en modern ångest som kanske drabbar och passiviserar ett och annat barn av IT-bubblans frammarsch. ”Framtiden” gör helt rätt i att kritisera detta tillstånd, och slå hål på dess frihetsmyt.

Men ett sådant scenario utspelas inte i samma pyramid som en krypterad tunnel ut ifrån Kairo, en chatt genom The Golden Shield, eller nedladdningen av konfidentiell data från det militärindustriella komplexet. I dessa fall finns inte ”digitalisering” som en övergripande samhällsförändring, utan endast som ytterst konkreta överväganden. Vad hamnar i loggfiler? Vad kan knäckas av någon som lyssnar? vem kan ta ned torrent-filen?

Internet undflyr på så sätt själva tanken om att vara något tekniskt, att ge upphov till ett Gestell, ett tillstånd som villkorar existensen. Jag har alltid brottats med att försöka förmedla denna tanke om radikal heterogenitet som den enda vägen till en trovärdig analys. Jag har använt obegripliga uttryck som ”minoritetfraktal”, ”panspektron” och ”haecceiteter”, teknologisk ”fylogenetik” och ”chiffrets fjärde parameterrymd”. Allt för att destruera de gamla registren: ”Teknik – existens – essens”, ”cyberrymd – real life”, ”demokrati, medborgarskap – transparens”. Begripligheten i dessa manövrar har på sin höjd lett till förvirring, och det är förvisso en effekt som inte ska underskattas.

Uppmaningen är dock densamma: ”Ta din dator, tunnla dig runt en diktator eller en fångstapparat, ta kontroll över tekniken och böj och bänd den tills du kan koppla om till något bättre!”.

1999 – How to study the Social Sciences, part I

Here comes a section of my dissertation chapter ”1999 – How to Study the Social Sciences”. It is work-in-progress, and perhaps a bit hard to get into in the beginning. But here I try to show how a Latourian terminology can be applied when studying a concrete assemblage such as a social scientific research institute. The picture above is the ”object” that orients analysis, the book ”Det nya Samhället” (”the New Society”), a report written by 21 authors, all social scientists on a tour de force of quantifying society. Comments are appreciated (in Swedish or English, or why not German too). The LaTeX-to-HTML conversion didn’t do footnotes very well, but a heavy pdf can be fetched here. Also, Levi Bryant’s post on a related topic is worth reading to get further into what social sciences really are.

***

In this chapter I will further define the SOM-institute as my study object. The entry point for this mapping is the 1999 SOM survey. By disassembling this report, while introducing the theoretical approaches needed, it is possible to select further paths, that lead to a richer picture of how society is quantified by way of the social sciences.

In the Introduction chapter I approached social scientific knowledge as it was circulating in the news media. Facts were simple, and to a certain extent given in the sense that methodological problems, diverging interpretations and the complexities of scientific research remained unspoken of. But these brief flashes of facts barely revealed anything about how science was done, except for the short radio report about declining response rates.

To further develop my theoretical approach, and to refine how I shall proceed methodologically, I will step back roughly a decade in history, to the 1999 SOM-survey (Holmberg & Weibull, eds., 2000). Also, this will serve as a closer introduction to the SOM-institute, as taking apart its pieces also reveals what role the institute has in a broader context of social scientific research. But before proceeding, it is necessary to introduce the concept of blackboxing.

Concept I – blackboxing

The notion of black boxes, or blackboxing, is introduced in Bruno Latour’s 1987 book Science in Action (Latour 1987), and has since then played central role in his works for describing not only how scientific knowledge is made durable, but also how the very fabric of societies hold together (See Latour 1999: 183-185). As mentioned in the introduction chapter Latour borrows the concept from cybernetics. However, it both has a richer meaning, and much wider consequences when used to study scientific activities as they unfold. It is time to leave the cybernetic meanings of static systems, feedback loops and self-regulation behind, and approach the concept anew, in pursuit of a powerful tool for studying scientific work empirically.

Science in Action begins with the example of the role of the Eagle microcomputer in discovering the double-helix structure of DNA. Usually, the story of this discovery is narrated through the involvement of Nobel Price winning scientists and their struggles in competing to become the first to prove the existence of a natural phenomena. Latour, however, goes back in time, to the moment when the scientific community still remained uncertain to what the structure of DNA really looked like. Then, not only are facts, models and theories uncertain, but also the equipment, methods and previous statements. As science is made, scientists need to get rid of fuzzy complexities, defunct hardware and contradicting theories.

When scientific instruments work, they are treated as unproblematic black boxes, that generate outputs from inputs. However, they first have to be made to work, and this is the moment when the black box still has not been sealed:

But it was not a good machine before it worked. Thus while it is being made it cannot convince anyone because of its good working order. It is only after endless little bugs have been taken out, each bug being revealed by a new trial imposed by a new interested group, that the machine will eventually and progressively be made to work. (Latour 1987: 11, italics in original)

This ‘debugging’ of black boxes occurs either before they work, or when they break down. But when they work, they remain almost invisible. According to Latour, this is not exclusive to complex scientific instruments such as telescopes, bubble chambers or lasers, but it also holds for everyday equipment that we use. Mobile phones, microwave ovens or credit cards are devices that we take for granted, even though most of us do not have much of a clue to how they function in every minute detail. To move along in our lives, and get things done, we are unable to hesitate and examine every component in our tools. Hence, a key element in practice is to ignore complexities, and surrender to a kind of technoscientific ignorance. Of course we may however at any time dissent and ask why there is no cell phone reception in a certain neighbourhood, why the fees are high on credit card transactions or whether microwave ovens emit dangerous radiation or not. The cost of such dissent will interrupt our lives when it comes to our everyday tools. We would have to seek evidence, gather information and form alliances with other concerned people, even run the risk of being questioned for questioning such mundane things that most people consider unproblematic. And questioning scientific instruments, in particular, would be an even more daring enterprise. To challenge, let us say, the accuracy of the Hubble Space Telescope or the Large Hadron Collider, we must learn and aquire the terminology, skills, and perhaps even the social status of a scientist to be taken seriously. We may even have to build a better telescope or particle accellerator in order to prove that the existing equipment contains errors. Simply walking down the street, claiming that the Large Hadron Collider will be the end of the world because it will create a black hole that implodes the universe, will probably do nothing more than labelling us ‘conspiracy theorists’ or ‘lunatics’.

Philosopher of metaphysics Graham Harman thoroughly analyzes the status of black boxes in Latour, in his Prince of Networks (Harman 2009), a whole book dedicated to understanding Latour’s philosophy anew, and also using it as one (of several) building blocks in Harman’s ”object oriented ontology”:

For Latour, the black box replaces traditional substance. The world is not made of natural units or integers that endure through all surface fluctuation. Instead, each actant is the result of numerous prior forces that were lovingly or violently assembled. While traditional substances are one, black boxes are many we simply treat them as one, as long as they remain solid in our midst. Like Heidegger’s tools, a black box allows us to forget the massive network of alliances of which it is composed, as long as it functions smoothly. Actants are born amidst strife and controversy, yet they eventually congeal into a stable configuration. But simply reawaken the controversy, reopen the black box, and you will see once more that the actant has no sleek unified essence. Call it legion, for it is many. (Harman 2009: 34)

As Harman points out, black boxes never come alone. And moreover, even though Harman is not primarily interested in methodology, he suggests (just like Latour does) that reawakening controversies and opening black-boxes is a way of rendering visible the vast networks of alliances that make a black box black. You may hit speed dial on your mobile phone and in matters of seconds talk to someone on the other side of the globe. But it is not the device in your hand making the phone call. It is a whole vast network of chipset manufacturers, telecom carriers, antennae, satellites and crews of administrators. The device in your hand will, and must do so to be usable at all, reduce this complexity into a few keystrokes and an invoice appearing in your letter box every month. When it fails, however, the alliances may start to unfold. Maybe your carrier has failed to make a deal with a carrier in the country you try calling to, perhaps did an antenna in the base station fall to the ground in a recent storm, or there could have been an unlikely failure in an undersea fibre cable connecting the continents. As a consumer you barely ever have the opportunity to inspect the business deals between carriers, the base stations or the undersea cables. Instead another black box enters the scene. You call customer support, and they might tell you that there is a ”technical error”.

As a consequence, following the processes of blackboxing can be a strenuous task, as one encounters even more black boxes along the way. A core activity of (techno)scientific work is to make sure the black boxes work, which means that when we encounter facts that are already there when the machines seemed to work almost flawlessly, the other components appear to be almost invisible. To proceed, Latour suggests that we ought to ”arrive before the facts and machines are blackboxed or we follow the controversies that reopen them”. (Latour 1987: 258).

In the introductory chapter the following was stated based on reading the tabloid Aftonbladet:

After the elections many columnists seek answers to why the right-wing populist party Sverigedemokraterna was voted into parliament in 2010. According to one article, this is partly because 45 per cent of the population want to lower migration quotas, a statistical fact which is repeated in several other news articles. These are numbers from the SOM-institute as well. The attitudes towards immigration have been measured since the 1990s by the institute (Aftonbladet, 2010-10-03).

The statement ”45 per cent of the population want to lower migration quotas” is a typical example of ready-made science. It is backed up by a scientific ‘author’, the ”SOM-institute”, which in turn have been measuring attitudes towards immigration ”since the 1990s”. We learn nothing more about how the black box ”SOM-institute” works, no more than we learn about antennas, cables and carriers when we dial a number on our mobile phone. We only get the output, and most readers of Aftonbladet are probably satisfied with that. A black box remains black when it stands uncontested, or when it does not break down. To learn more, the SOM-institute has to be followed to the point where we are able to see some uncertainty, controversy or failure. The next move must thus be to get closer to the black box, and a suitable way of doing that is to look at a SOM-report that was written a decade earlier.

Analyzing the 1999 SOM report

Each year since 1986 the SOM-institute has published a volume where social scientists present the latest results and trends found the yearly postal survey. The 2000 publication is called Det nya samhället (The New Society). It is a 400 page volume that also includes the questionnaire that was sent out in 1999, and a methodological appendix describing the procedure of the survey field work.

Already by reading the preface we are able to go from the lonely figures and graphs found in newspapers, to an initial disassembly of what this type of knowledge is about. It is written by Sören Holmberg and Lennart Weibull (2000), who state that the report is based on a survey of two randomized populations, each with 2800 respondents, where the response rates have been fairly equal between them. The fieldwork took place between October and December 1999, and the private contractor Kinnmark DM AB was hired to collect the data. A reference is given back to the methodological appendix, as an invitation to the interested reader. It is also mentioned that the survey has been running every year since 1986. This introduces a brief description of what I will call epistemic assemblage, and even though it is full of unopened black boxes (populations, field work, data, response rates), the experienced social scientist can still make a judgement about its qualities, and recognize it as a typically scientific survey in the way it presents its methodology already in the first page of the book. Compared to the average media reports, where there was usually nothing more than a simple output of percentages produced by the SOM-institute, the initial paragraphs of the preface contains more black boxes; what is a ”randomized population”? How many is two times 2800? Who is ”Kinnmark DM AB”? What is ”fieldwork”?

Turning to the methodological appendix in the back of the report, there are answers to these questions. It is stated that this is the fourteenth survey, and that each of them are performed ”under almost identical circumstances” (Lithner 2000: 395). Then a detailed description about the survey follows. Going from ”randomized population” in the preface, this now elaborates to an ”simple random sample”. The simple random sample is not further explained (another black box), instead the population is explicated, from ”two times 2800” to being of the ages between 15-80 years, including foreign citizens.

Then the two questionnires are introduced, and they are also included in yet another appendix. It is said that the questionnaires are developed in co-operation between then SOM-institute and affiliated research projects, which in turn are listed in another appendix. There are 21 of them, mostly research projects at Gothenburg University, but also including participants from Uppsala University, Institute of Public Affairs in Warzaw and Stiftelsen Institutet för mediestudier. The purpose of having two questionnaires is to be able to ask more questions without making the questionnaire too long, but also having identical questions on certain topics, to grow a large enough population to be able to break it down in smaller groups without compromising statistical verification.

The most interesting part of the methodological appendix is however the description of the field work during the late fall of 1999. Again the private contractor Kinnmark DM och Distribution is mentioned as having been commissioned to perform the actual data collection. Then a whole list of ‘equipment’ is presented; questionnaires, post-cards, telephone reminders, follow-up letters; each of them dated. Taking a closer look at this chain of events, it is possible to re-construct what happened the last couple of months of the previous millennium:

29 Sept. 1999 Dispatch of advance letter
4 Oct. Dispatch of questionnaire, follow-up letter, brochure and return envelope.
11 Oct. Dispatch of greeting and reminding letter20 Oct. Dispatch of reminding letter.
20 Nov. – 5 Oct. Dispatch of extra greeting- and reminding letter for Riks-SOM I.
5-16 Nov. Telephone reminder.
17 Nov. Dispatch of postal reminder.
23-29 Nov. Telephone reminder.
2 Dec. Dispatch of postal reminder.
7-13 Dec. Telephone reminder.
14 Dec. Dispatch of postal reminder.
23 Dec. Dispatch of mini survey.
18 Jan. 2000 Field work is terminated.

This assemblage contains the components of the black box referred to as ”survey”, which is practiced as ”field work”. Each postcard, telephone call and dispatch of questionnaires are dated precisely. Most readers of the report are probably satisfied by now, as to the degree of scientific rigour and openness in presenting how the survey was done. This is the Hubble Telescope or the Large Hadron Collider of the SOM-institute, and even though it is not as costly or famous, I will argue that it should be put on an equivalent level of scientific laboratories in the natural sciences. This means that more black boxes have to be opened.

In Give Me a Laboratory and I will Raise the World Latour (1999b) discusses the role of Pasteur’s laboratory in Paris in the 1880s, and its relations to an ”outside society”. Latour’s point is, however, that the notions of inside/outside and micro/macro need to be abandoned, or at least drastically revised, if we are to understand what is at stake when Pasteur discovered the anthrax vaccine. What had to be done to create the vaccine was for Pasteur to convince a number of actors through series of negotiations; farmers had to be convinced that a vaccine would save their cows (and income) and let Pasteur take samples from them and bring back to the laboratory. Once inside the laboratory, the anthrax bacilli are grown stronger and are progressively turned into a vaccine. Then, it could eventually be brought out back to the cows, fulfilling the promise Pasteur made to the farmers. (Latour 1999b, pp. 208-274)

Just like the anthrax bacilli needed to get in and out of Pasteur’s laboratory, as shown in the figure above, so is the case of questionnaires that the respondents need to fill out and return to the SOM-institute. The respondents are the microbes of society, and not until they are captured and counted, they can be transformed into ‘macrobes’ that speak in the name of society as a whole. Whereas Pasteur had to travel to the countryside to get his samples, the SOM-institute is utilizing mediating actors; the questionnaires are sent via the postal system, they are gathered by the Kinnmark contractor and turned into computer readable data, which is handed over to the institute and sent further to the researchers in the involved projects. If everything goes as planned, articles and reports can be written, news media can print articles covering the findings and circulate them back out to anyone who has an interest in a society described by the social sciences. To put it in Latourian vocabulary, to say something about macro-society, the SOM-institute needs to amplify a sample of micro-society through trials of strength.

The questionnaires are flowing back into the SOM-institute safely during the fall of 1999. The response rate is according to the methodological appendix 67 per cent, a number that is considered high by the author. In a brief discussion of response rates, there is an external reference to ”Ohlsson 1986” who states that ”the response rate of social scientific postal surveys are generally between 60 and 70 per cent, depending on geographical area and types of respondents” (Lithner 2000: 398). How much is enough? And who decides when enough is enough? At what moment can a social scientist know when the survey works? What has to be examined, to further open up this black box is just as with the Eagle Microcomputer, to examine the ‘de-bugging’, tinkering, patching and analyzing of these progressive steps that had the researchers decide to assemble letters, postcards and telephone calls i specific configurations. This is the first limit of the 1999 SOM-survey. To find the next link in the chains of black boxes I will have to go back to 1986, perhaps even much further.

Picture above: Going from a black box, opening it up, then dislocating its components, which are still somewhat assembled, but lack the borders the box once gave them.

Samhället som helhet, del VII

Förutom att Slavoj Zizek och Julian Assange säljer en middag, så dyker det upp intressanta problem längs den filosofiska horisonten. Ett av dem hade jag tänkt att presentera här, inte för att finna en lösning, men för att åtminstone rita upp de möjliga vägarna på en karta.

Problemet lyder: Hur kan filosofisk aktualism begripa att vissa saker har många egenskaper, och kan förflyttas in i andra sammanhang, utan att man faller in i förbjuden kontrafaktisk eller hypotetisk spekulation?. Eller, vi kan även säga Om in potentia inte finns, hur kan in actu har flera egenskaper?.

Jag ska alldeles strax förklara problemet så att en icke-insnöad filosof begriper det, men först några ord om varför det är relevant (varför bryr han sig?). I den så kallade vardagserfarenheten så är problemet egentligen minimalt. Det går ut på ungefär att ”trots att jag inte har provat, så borde jag kunna smälta plast i ugnen”. Denna utsaga kan sägas vara rätt så sann eftersom jag är mycket övertygad om att ugnen kan producera tillräckligt hög värme, att plasten kommer smälta, och med största sannolikhet kommer till och med brandvarnaren att larma. Men, detta belyser även problemet med potentialitet. In potentia är ugnen kapabel till en handling som den ännu icke har utfört. Detta skiljer sig från alla de gånger jag har värmt färdigpaketerad och högteknologisk ugnspizza i den, och dessa har, sitt låga kulturella kapital till trots, närt min köttkropp. Jag kan veta att pizza funkar i ugn in actu, enär jag genomför exakt denna handling när jag skriver första delen av denna bloggpost (det är nu det blir förrädiskt om jag skulle glömma bort tiden, åtminstone in potentia).

Nu dags att lämna vardagsfilosofin (och den deprimerande diskbänksrealismen). Det filosofiska problemet med aktualism hos Latour belyses mycket tydligt av Harman (som även är kritisk med det relaterade fenomenet relationism, som jag varit inne på tidigare). Dags för citat ur Prince of Networks:

Since every actant is entirely concrete, we do not find its reality in some lonely essence or chaste substrate,
but always in an absolutely specific place in the world, with completely specific alliances at any given moment. Everything is immanent in the world; nothing transcends actuality. In other words, Latour is proudly guilty of what Roy Bhaskar and Manuel DeLanda both call ‘actualism’. For Latour the world is a field of objects or actants locked in trials of strength — some growing stronger through increased associations, others becoming weaker and lonelier as they are cut off from others. (p. 16)

Harman har, i sin sedvanliga klarhet, helt rätt. Vi tar ett till citat på samma tema:

The term sometimes used for this doctrine is ‘actualism’, and some authors find it repellant. The specter of actualism drives Roy Bhaskar from entities to the laws they must observe, and drives Manuel DeLanda from entities to a topological space in which they unfold. By contrast, Latour shows a maximum commitment to actualism. Whitehead’s ontological principle denies that we can pass beyond concrete entities when explaining anything, and this element of the Whiteheadian program is one from which Latour never veers. (p. 127)

Aktualismen har få motsvarigheter, och få anhängare rent filosofihistoriskt. Men Latour är mycket bestämd, och vägrar hänga upp det absolut konkreta på något abstrakt. Bhaskar faller tillbaka på en uppdaterad form av lagbundenhet i världen, DeLanda faller där Deleuze och Guattari faller (abstrakta maskiner, virtualitet, phase space), Spinoza ramlade förr eller senare alltid tillbaka på Gud/Substansen, Freud på det undermedvetna, Marx på kapitalet… /mvh snabbfilosof

Åter tillbaka till fallet med ugnen och plasten. För att förenkla skulle man kunna säga att min tes om att plast smälter i den i Latouransk mening endast är en idé i mitt huvud innan jag har provat. Visserligen kan jag ta denna idé och sprida den, övertyga väldigt många, kanske skriva en debattartikel om farlig plast i hushåll, göra politisk karriär på att reglera plastanvändning i hem med spisar etc. Så länge jag gör allt detta är jag in actu. Men det är varken plastpåsen i skafferiet eller ugnen i köket så länge de inte ingått i förbund med varandra.

Aktualismen godkänner inte att jag hänvisar till naturlagarna värme, kemiska molekylers egenskaper eller den sociologiska definitionen av avvikande beteende under vilken folk som bränner plast i sina ugnar faller när de interagerar med sina grannar.

1995 fyllde jag femton, och i sedvanlig ordning skaffade jag moped. I Latouriansk terminologi kan man säga att det på den småländska landsbygden fanns starka nätverk av köpare och säljare av mopeder, mekaniker som kunde reparera och sälja reservdelar samt roliga grusvägar dit polisens nätverk sällan sträckte sig. Detta gjode att mopedtrimning var en slags folksport (kanske fortfarande är så, jag vet inte). Hursomheltst. När jag köpte min moped gick den i ca. 40. Min fördatoriserade hacktivistiska ådra ville mer. Jag bytte femtiokubikscylindern mot en större på sjuttio kubik och bytte förgasaren mot en större, vars insugningsplatta jag borrade upp så långt aluminiumet höll. Ju större desto fortare. Nu är det förvisso inte så enkelt att man bara byter delarna. De passar inte alltid så bra, så man får tinka med dem, och det är lätt att göra fel. Blandningen mellan bensin, olja och luft måste vara hyfsat exakt för att mopeden överhuvudtaget ska starta. Jag lyckades i allafall till slut, och mopeden gick ruskigt snabbt. Så snabbt att bromsar och fjädring till slut gav vika (don’t try this at home!).

Detta exempel kan belysas av följande figur från Pandora’s Hope:

Om vi följer modellen uppströms börjar vi i punktualiseringen (7) av mopeden. Här befinner vi oss i situationen att man startar mopeden och kör till jobbet (eller, jag gick i skolan då). Steg (6) inträffar när vi tankar och fyller på olja. Vi inser att mopeden består av flera komponenter, och att dessa behöver input för att ge output. I steg (5) hamnar vi när vi lär oss köra den. Handen måste gripa kopplingen innan man växlar, högerfoten bromsar när den trycker på pedalen, etc. Först när motorn inte startar en morgon, inser vi att tändstiftet är en obligatorisk passagepunkt (4) för att mopeden ska fungera, och vi har inget val annat än att byta det. Steg 3 inträffar ungefär när vi börjar trimma den. Genom att komponera cylindrar, förgasare, ljuddämpare etc. på speciella sätt kan vi uppnå nya mål (öka hastigheten, öka bromskraften etc.). I steg 2 börjar vi lämna formen av en fungerande moped, och vi befinner oss i en ofärdig situation: ”Ska det vara skivbroms eller trumbroms på bakhjulet, vi överväger). Steg ett förflyttar oss till en ingenjörs studio i Japan (min moped var en Yamaha), där ett team har designat en ny typ av insugningsplatta till förgasare. Men vad ska vi göra med den? Ska vi bygga en moped, en gräsklippare eller en motorsåg?.

Mopeder i all sin ära. Även om jag då och då får flashbacks i ryggraden när jag känner doften av en förbipasserande tvåtaktsmotor, så är det de filosofiska konsekvenserna som är i förgrunden. Latours så kära svarta lådor tog oss från en tidig morgon när jag satte mig på mopeden på väg till den repressiva högstadieskolan i Småland, till ett team med ingenjörer i Japan, som hade ritat en insugningsplatta till en förgasare som de inte ännu hade bestämt vad de skulle göra med. Men ingenstans finns en ”förklaring” (i ordets starka mening) till varför det blev som det blev. Eller, vi kan uttrycka det som i Irreductions:

1.1.7 What is a force? Who is it? What is it capable of? Is it a subject, text, object, energy or thing? How many forces are there? Who is strong and who is weak? Is this a battle? Is this a game? Is this a market? All these questions are defined and deformed only in further trials.

Dags att gå baklängens: Ingenjörerna i Japan har kommit på ett smart sätt att blanda luft och bensin, vilket i sin tur gör det möjligt att bränna fossilbränslen som översätts till ett snurrande bakhjul. Yamaha har tagit fram en modell som de ska pröva på den svenska marknaden. De tror att femtonåringar tycker den är häftig. Femtonåringar tycker att det är töntigt med den lagstadgade gränsen på 30 km/h och börjar ändra på den komplexa sammansättningen av kugghjul, cylindrar, och bultar. Dock råder skolplikt, och de får försiktigt köra till skolan för att undvika en potentiell poliskontroll.

Kan vi förklara mopeden med en kraft? Var det ”marknaden” som gjorde det, var det ”tekniken”, var det oljans energi eller var det en inbyggd kapacitet i förbränningsmotorns abstrakta maskin? Nej, säger Latour, allt vi kan veta och allt som överhuvudtaget finns är de konkreta händelserna, de konkreta transformationerna (översättningarna) från en aluminiumplatta i Japan till en mopedburen pojke på väg till skolan i Småland 1995. Finns det några objekt här? Nej svarar Latour, varken insugningsplattan, pojken eller oljan är självständiga objekt, de är hybrider som får sin definition endast genom att ingå i relationer med andra hybrider.

Relationism, aktualism! Problem, avsaknad av problem, möjligheter och lösningar mottages varmt i kommentarsfältet!