Om övervakning

Jag skriver inte så ofta om övervakning längre, men i kölvattnet av den senaste tidens terrordåd skrev jag ändå en debattartikel i Expressen. Egentligen manar jag mest till eftertanke snarare än handlingskraft. Det är inte så genomtänkt att stifta övervakningslagar direkt efter ett dåd, något som historien visar.

När det kommer till diskussionen kring huruvida polisen ska få hacka sig in i folks datorer, vad man på tyska så vackert kallar för Staatstrojaner, så har jag blandade känslor. När denna typ av övervakning används av president Mubarak framkallas genast bilden av en mycket totalitär form av övervakning. Samtidigt utgör detta tillvägagångssätt en mycket riktad form av övervakning, alltså, motsatsen till ”massövervakning”. Vad säger ni?

City sprawl

Bussen kör genom de eviga kvarteren. Man undrar då och då varför de blev till. Man söker en slags rationell förklaring. Var det på grund av industrialiseringen? Var det på grund av handel? Eller, var det slumpen?

Det regnar. Och regnet smetas ut i rödljusen, glitterblod på asfalt. Fast aldrig riktigt kallt, som hemma, i det exotiska vinterlandet skandinavien.

Varje gång jag ǻker hem har jag samma känsla. Eftersom lågprisbolagen envisas med att flyga enbart på obekväma tidpunkter flyger man alltid mitt i natten. Klockan sju på morgonen lyfter mitt plan. London fungerade som bäst på artonhundratalet, vilket i praktiken betyder delirium på tåg-, buss- och flygplatser i cirka ett halvt dygn. Det är ändå okej. De har ju trots allt ett impperium att tänka på. Ett imperium att dominera medan jag pissar i deras kungliga rabatter. Vem bryr sig om en ros om man kan supa lite till…

Allt stannar av kring midnatt. Allt stänger. Kvar återstår Londons tomma gator. Det är fascinerande hur väl makten fungerar. Utan minsta motstånd försvinner människorna frǻn gatorna. Kanske går de hem, kanske gömmer de sig. Polisen är överallt, kanske ser de till och med hälften av vad vi gör, men troligtvis ser de knappt något alls. Ändå försvinner alla in i hus och gränder vid midnatt. Det är precis som om det råder mörkläggning i krigstid. Är vi i krig? Min instinkt säger nej, den tomma gatan säger ja.

I min förvirring den är för det mesta extremt stark. Jag bryr mig sällan om att orientera mig eller ens göra ett försök att orientera mig. Förr gjorde jag det. Då var jag väldigt noga med att skaffa en karta och se till att jag hittade. Numera ställer jag det omänskliga kravet på min omgivning att ge mig rätt instruktioner. Det är inte helt och hållet sant eftersom jag för det mesta frågar anställda; hyrsnutar, personal eller människor i uniform, om vägen.
Överallt i Europa får man exakta anvisningar. Förutom i London. Ingen vet exakt varifrån man ska åka eller var man är på väg. Jag vet inte ens själv. När man har lagt allt tillförlit man har till typ tre tjänstepersoner på Victora station, och alla har givit olika instruktioner, och man står där i det eviga regnet och är beredd att övertrassera kortet för en taxi, så inser man att den här jävla stan saknar logik.

Jag hatar London eftersom staden hatar människor. Det är precis som om det inte riktigt vore meningen att man bodde här. De människor jag känner som bor här har samma känsla. London är en enda lång transportsträcka, inte i bemärkelsen att man strävade efter något annat utanför den oändliga staden, utan i faktisk mening. Större delen av den vakna tiden läggs på att transportera köttet fram och tillbaka mellan destinationer. Den eviga transiten. Köttets eviga transport. Livet här är ett utdraget långt jävla slakteri.

Ta dina åsikter och häng dem i kroken där borta. Oroa dig inte, din lilla jävel, vi ska nog röka dig tills du blir mör...

Mitt i eurotrashen kommer känslan. Den europeiska sympatin och samförståndsmyset. Det är ungefär nu som man lägger korten på bordet. Man talar om historia, om språk och om seder. Gärna med roliga referenser och en vitsig rasism. ”Vi kristnade hedningarna” är ett oskyldigt skämt. Sen beställer man in lite turkisk meze och helt plötsligt var vinet fantastiskt.
Någonstans mitt i uppståndelsen ger någon sympatier för det belgiska slöjförbudet. Jaja… vi var ju här för att ha trevligt. Vi hoppar över det. Det är parlamentsval i Storbritannien. Var fan är servitören. Jag behöver lite mera sprit. Och var är min penna, jag hade just något viktigt jag var tvungeen att skriva ned.

Någon försöker förklara det för mig. Den europeiska fyllan. En sunkig rödvinsflaska pratar med ditt ansikte och förklarar att europeisk kultur är baserad på att man ser varandras ansikten. Det sägs att det bara är så. Det är så man alltid har gjort, och varför skulle man säga emot det. Skål för fan din jävla idiot och åt helvete med de djävla antidemokraterna. Europeisk kultur, för fan… nu ställer vi oss som tusen får och ber till Europa, modern till allt underbart…
Jag kokar på den här bussen. Allt kokar samtidigt som det regnar. Jag är en nudel i den där soppan som kallas världen.

Jag träffade en konservativ britt i Oxford. Jag försökte vara tyst så länge som möjligt. Talade om vädret länge, gick till och med in på detaljer om den där askan som spydde ur vulkanen. Men jag insåg ganska snart att det var oundvikligt att tala om för henne vad mitt yrke var. Jag skäms till en början. I Storbritannien är det för det mesta lugnt eftersom de inte fattar skandinavisk socialism, så det är förhållandevis snabbt avklarat. Jag har börjat skylla på astma. Jag har inte astma, men det är väldigt bekvämt att hosta när man känner att det är jobbigt att förklara sig. Acceptansen för sjukdomar bör nyttjas oftare, även om det kanske låter osympatiskt när jag säger att den bör utnyttjas för att slippa idioter.

Få städer är så ineffektiva som London. Att ta sig till en flygplats tar en halv dag, att ta sig någonstans överhuvudtaget är ett projekt som måste planeras. Jag hatar det och jag älskar det.
En anledning till varför London verkligen är en metropol är såna enkla saker som British Museum. Man går dit, staten eller någon stiftelse har pumpat så mycket pengar in i museet att varenda människa på jorden kan gå in och se den största samlingen av arkeologi som någonsin har existerat. Gratis. Och till och med de guidade turerna är gratis. Tänk  er att man får sin egna BBC-programledare, som man dessutom kan fråga detaljerade frågor efteråt. Lyx.

Kritikern inom mig berättar genast historien om att det alltid är imperiet självt som skriver världshistorien. Givetvis är det sǻ. Det brittiska imperiet har genom vetenskaplig precision rövat loss på världens alla skatter och sett till att de bevaras så väl att ingen vill ge tillbaka dem. Inte ens svennebanan som tycker att de där grekerna kanske borde fixa sina statsfinanser innan de försökte ta hem de där statyerna…. imperietskriver Historia…. allt annat är vidskepelse och anekdoter…

Hur gör man så att en flygplats är helt fri från eluttag? Någon måst ha planerat det där väldigt noga. Charterturisterna på väg till de billiga destinationerna, eurotrashen på väg att fylla sina halsar med sprit, sex och sol, de måste förhindras från tidig utlösning, det vore ju inte så lyckat om det gick för dem redan på flygplatsen… Ska man leva skitliv måste man göra det med en jävla baksmälla, och hur vore det om massorna kollade på de senaste hollywoodfilmerna i telesync redan på flygplatsen. De måste sova på golvet annars räknas det inte!

Alla flyg går tidigt på morgonen. Mellan fem och sju. Antagligen är det billigast att köpa just de luckorna i schemat. Djurtransporten lyfter i gryningen! Någon har somnat i baren, inte av fylla utan av utmattning. Jag glor lite för länge på huvudet som är nedsänkt i träbordet. Hon är inte full, har inte beställt något annat än ett glas vatten. Men hon blir snart utslängd av hyrgrisarna. Om du inget konsumerar kan du åka hem! Såklart. Hur ska annars flygfälten överleva. Vafan trodde du? Marknadsekonomi?

Jag vet att man inte får vara full när man flyger flygplan. Det är ju faktiskt inte alls vuxet, och i princip omoraliskt. Man kan ju skada någon i världens mest kontrollerade område! Ändå hetssuper jag med medvetenheten om att jag måste kunna gå rakt om några timmar. Minst femhundra andra än jag kommer bli stoppade i kön men inte jag. De har fel hudfärg, har fel databas i registren, uppträder konstigt, eller är bara klantiga och har med sig mer än hundra milliliter ofarligt schampoo i handbagaget. Jag blir aldrig stoppad. Vit man, europé, artig och allvarlig. Jag kan lätt ta med mig en bombjävel utan att någon skulle märka något.

Elektriciteten går mot konstant oljekris. Jag trycker konstant ctrl-s för att spara vad jag skriver. Samtidigt ifrågasätter jag sparandet. Det finns inget internet här… eller det finns, å ena sidan som ett betalnätverk för tjänster, å andra sidan i mitt hjärta… eller vad det nu kallas. Det finns nog inga hjärtan på flygplatser.

”I know U know”… Meningslös eurotrashtechno flyger genom min kötthjärna. Jag vet att du vet… OMG…. Hur i hela världen skulle jag kunna veta att DU vet något? Tanken är sjukt svindlande…

Klockan är snart tre på natten. Ska man försöka att sova eller ska man fortsätta supa? Det är svårt att avgöra vad vad som är förnuftigt i det här läget. En kort marmormassage för ryggen som troligtvis urartar i ett hemskt uppvaknande, eller en paranoid fylla som resulterar i skräcken för tulltjänstemännen. Jag har inga droger på mig… jag är säker… fast just det… den där tjejen med tatueringar… hon knarkade nog… ett, två, tre, fyr… släpp paranoian lös. Andas kort. Andas i stötar… hyperventilera dig igenom säkerhetskontrollen. Skyll alla snedsteg på att det är sent på natten. Realisera din oskuld genom att uppträda bara lite som en skyldig.

Elektriciteten igen.. måste finna en källa till ström…. därborta vid vid växlingsautomaterna och sopåtervinningen för alla behållare över hundra milliliter. Se alla de där resenärerna med handbagage. Det väger garanterat mer än tio kilo, så de kommer att betala straffavgift om cirka en timma och fyrtiofem minuter. Någonstans just då krossas drömmen om en femtioeurossemester. Precis om en timma och fyrtiofem minuter tar vi alla tillflykt till flaskan, och cirka en timma senare är allt så jävla underbart. Förstör inte det där med ytterligare en analys please! Asså… allvarligt talat… det är ju bra och sant det där du säger… men inte nu… asså… allvarligt talat… är det inte bra nu… kan du inte hålla käften nån jävla gång!

Jag har en konstig förkylningshosta. Jag hade feber förra veckan, men den har gått över. Men en konstig hosta förföljer mig om kvällarna. Denna natt är den speciellt närvarande. Jag sitter på ett fejkmarmorgolv bredvid en betalautomat där man för en euro får reda på sin vikt. Klockan är fem minuter över fyra, och bredvid mig står en halv flaska Peroni som jag köpte i baren.
Bakom mig har jag lämnat människor som jag kommer att prata med nästa gång jag får internetanslutning. Då och då tänker jag att de där stunderna när man är tillsammans i köttet skulle vara speciella på något sätt. De är de, såklart… alltså verkligen tror jag… fast… om de ändå är där när jag vaknar nästa morgon, så varför inte ta dem för givet. Det är ju inte precis så att personen som jobbar på konsum nedanför min lägenhet kommer att leva för alltid… right…
London, och jag antar hela Storbritannien, hatar natten. Det finns exempelvis ingen nattrafik i London, bara några bussar i en befolkningstäthet som motsvarar hela svärje. Natten är givetvis farlig och hemsk, kanske borde man vara ängslig när den inträder.

Tidigare under dagen var jag och min gamla vän J på british museum. Det var oerhört edifying. Finns inget bra ord på svenska för det där… utbildande är inte riktigt rätt. Edifying är mera som Bildung, fast inte riktigt lika srsbsns.

Människor väger ängsligt sina väskor. Det kostar bara en halv eurodollar. Människor sover ängsligt på det hårda golvet. Vad vore en sjudagars semester med en dags trötbthet? Bäst att man tar vara på tiden… Vad vore en  pubkväll utan smarta och svåra slutsatser… inget annat än ett proletärt stycke kött. Ha en jävla solidaritet med dem. De ligger där nu… på sovsäckar på väg till kanarieöarna… fan se inte ned på dem nu för dǻ ska du fan veta att du är en förrädare.
Håll käften… eller prata lite… sitt inte där på fejkmarmorgolvet. Du är ju för fan full… det funkar inte. Kan du inte ta en promenad eller nåt. Jag menar…. allvarligt talt… ta och skärp dig lite. vi är på en flygplats för helvete.

Jag vet inte varför jag på något sätt intresserar mig för dessa tillfällen. Kanske är det för att livet i Göteborg är föga intressant, kanske är det för att dessa hatiska flygplatserhar ockuperat mitt liv… kanske är det så att jag ser dessa fotogenluktande helveten som den enda passagen till friheten.

Skärp dig. Här sitter du… du stoppar in dina solglasögon i den brittiska kontakten och så får du ström. Antagligen behöver du inget mer, så jävla tillräcklig du nu är. Vafan ska vi göra? J5idiot och fatta att det finns vanliga människor där ute som intge  bryr sin om ”internet”….
Jag är 0säker. Inte bara i allmänet. Utan i synd-erhet-.oavsett vilket har jag bäst kontrooll över fligternA. för jG SItter precos ffrmöf g ln

Säve flygplats. Jag har tappat min iphone. Fan va skönt, ingen kan ringa mig. Jag kan inte vara på internet mellan flygplatsen och lägenheten. En del av mig vill inte köpa en ny telefon för en del av mig hatar att prata i telefon. Jag har vulkanaska i lungorna, men jag har landat i tid på min destination. Göteborg… iskall sol mot nakna träd. Säve flygplats var het typ nittonhundrafemtio.

Nu äter solen upp fältet och eurotrashen andas ut allt syre ur terminalen. Jag funderar lite på hur jag ska ta mig hela vägen hem utan telefon, men inser snabbt att det är ganska oproblematiskt. Det är ju ändå så, när man tänker efter, att det är mest idioter som ringer i alla fall.

Hemma i bunkern. Den omsluter mig. Hemma på internet igen. Det omsluter mig. Jag ser ut genom fönstret. Iskallt solsken. Göteborg en söndag. Jag älskar det här jävla skitlivet!
Måste nog sova nu. I morgon Bryssel. Yet another hets at the flygplats. Jag barrikaderar fönstrena… drar ner alla persienner… ingen kan se mig nu. Allt går genom tretusen tunnlar ut mot världen och med enkla kommandon styr jag över mitt liv. Kan inte stava längre, men å andra sidan… vem bryr sig.

Notes on "social networks"; Probe-heads and flights from subjectivity

Digital probe head

I have promised myself to start writing more blog posts in broken English rather than broken academic Swedish, as an experiment and as a service to those who read this blog through Google Translate. Not that I doubt machine translation any more than my own words…

Anyways. In the previous post I discussed the theme of memory related to web 2.0, and how our memories are both given new features and capacities from technologies connected to search engines and the ”skynet drones” of Google – those little crawlers navigating us through infinite banks of memories on the interwebs. We see peoples, thoughts and ideas, the every-day life, of friends pass by, flickering through hyperlinks. And when broken and almost dead, they en up in the cemetary of archive.org.

We tend to think of this flow of information, which is cut up and delivered in milliseconds, as if it were connected to individuals. I read a friend’s blog and I think of him or her. I add someone to Facebook or Twitter, and a part of me imagines someone else out there, and in the same moment I fall back on myself with the feeling of being gazed upon by others. It is a classic maneouvre, inherited by a certain historical era we call modernity. The individual relates to others and the mass(es).

However, key institutions around the world have changed their methods and their epistemic outlook on digital lives. Let’s take an example of cutting edge internet research, NetWar: Winning in the Cyberelectromagnetic Dimension of ”Full Spectrum Operations”, from Military Review, 2010:

Conceptually separating what happens daily on the Internet from what happens in the kinds of networks I have addressed ignores their connection and would therefore be unrealistic and dangerous. Denying terrorists and extremists unfet- tered ability on the Internet is a high priority. The speed, ubiquity, and potential anonymity of Internet media make them ideal communication channels for militant groups and terrorist organizations.

As we watch our own faces in the face of others on Hatebook, this is of no concern to the institutions that want to secretly or openly monitor the networks. We are owned by Facebook in a completely different way. The diagram individual->other->mass is already replaced by the diagram dividual->network->bank. Our memories on the internet reside in the bank, the echoing datasets, sql-databases, and hyperlinks that keep filling harddrives. Drives that are heating the earth as much as aeroplanes do (Lets hope for more ashes before we boil to death). This is the amazing paradox of ”social networks”. While they re-code the tripartite function of individual->other->mass, they simultaneously extract the energies of the dividual->network->bank, and convert it into consumer targets and surveillance sociograms.

Chephrenauts

Of course there are counter-institutions telling us to stay back in the old diagram; the school, hermeneutics, psychoanalysis and social medicine individuating our bodies (swine flu took us back to the early 1900:s, our individual bodies in the Swedish welfare state were a threat to the mass, and thus the economy of labour), only to name a few. But nothing beats warfare and economics, so if we are to find tools for hacking both our memories and our little internet becomings, we need other strategies.

Let’s then introduce another concept before we proceed. Page 221 in A Thousand Plateuas introduces the probe-head:

Sometimes the abstract machine, as the faciality machine, forces flows into signifiances and subjectifications, into knots of aborescence and holes of abolition; sometimes, to the extent that it performs a veritable ”defacialization,” it frees something like probe-heads (tetes chercheuses, guidance devices) that dismantle the strata in their wake, break through the walls of signifiance, pour out of the holes of subjectivity, fell trees in favor of veritable rhizomes, and steer the flows down lines of positive deterritorializaton or creative flight.

Converting this line of thought into our problem at hand could maybe sound like this: We are in some respect forced into signifiances and subjectivations. This blog signifies ”thought” and it falls back on me (”you know that crazy guy blogging about strange philosophy and weird technology”). This is of course me being subject to a very old structure of authorship, older than modern societies even. Now this is a rigid movement in our culture, even containing the epistemic criteria in scientific, judicial and artistic communities and practices.

Simultaneously, I am a revenue generated by Google (fucked by skynet), which is very distinct from being subject(ed)ivated by Google. So while the function of subjectivation is a relation between me, you and the crowds reading this blog (the first trivison), a wholly different set of relations is recoding me as a computerized trace and economical process.

However, with the rise of cipherspace, and the glitches in cyberspace, our short termed memory banks may drop down a hole of abolition at any time. They drop down in tunnels, which are pre-web 1.0 (IRC), into cryptographic data which cannot be crawled, and into networks that make their own links and knots.

This, however, is only one side of the coin. Tunnels are in one sense holes of abolition, in the sense that we leave the technological means of being indexed and data mined. But there is another, I would say more important, aspect of this virtual exodus. Inside, or partially inside, tunnels (be it computerized tunnels or your local pub, under a tree in the park or wherever a group or community may take place) it is possible to construct a community friendship beyond the first trivision of subjectivity, into something that is competing with the giants of our memory banks. Anonymous and pseudo-anonymous computer networks give other experiences of friendship and communities, most of them being far more productive than the passive faciality of web 2.0.

Internaut experiences 1: Facebook – Your face and your proper name are the primary sources of subjectivation, your social network is analysed and the data is owned and rendered into a labouring process, morality is upheld by removing ”offensive content”, not because Facebook cares, but the shareholders do.

Internaut experiences 2: 1991 – Internet relay chat upholds communications during the Moscow coupe. No faces, no identities. 2010 Telecomix agents start using the i2p darknet for communications, and discover that authorities cannot enforce regulations on them.

There are two poles at work here. On the one hand, extreme subjectivation and the perfect politicial economy of the future 3d-internet based on services. On the other hand, extreme de-individualization, where trust, friendship and identity must be made from scratch, and where surveillance and traditional economies are close to impossible.

Most of the real and interesting communities, at least this is my experience, take place somewhere in the greyzone landscape in between these two poles. Youtube, Myspace, Google are used out of habit, and because they give away bandwidth for free. On the other hand, distributed networks and non web2.o-protocols (IRC, SSH-tunnels, cipherspace) is used for trusted and secluded communications.

But really, even though the virtual memory banks and the economies of your digital life have only been around for a decade or so (pre-google is hypothetical), the experimentation has only started.

Update: I just started viewing the third part of the BBC documentary, and it seems to deal with some of the issues in this post.

Teknik är samhälle gjort hållbart… eller?

Planka.nu skriver mycket intressant om flyget och trafikmaktordningen, vilket i en kommentar ledde mig in till att börja jobba lite med några organisationsteoretiska, teknologiska och filosofiska begrepp. En mycket viktig poäng som planka gör, är hur teknologier, teknologiska system i relation till resande förändrar hur vi praktiserar, uppfattar och intervenerar i tid. Teknologiers tidslighet är något som intresserar mig på ett grundläggande sätt, dels i relation till hastigheter och krig, men även i relation till subjektets utsträckning.

Nåväl. Låt oss ta den teoretiska figuren från början. Det finns flera utgångpunkter, dels en linje som går via Heidegger där teknologier griper in i tillvaron och påverkar oss på ett grundläggande sätt. Att vi kan trycka på knappen och en lampa tänds är beroende av ett helt system av kraftledningar, kraftverk och glödlampor, men det är inte något vi kan gå omkring och tänka på hela dagarna, så vi tar det för givet, vi tar vår tekno-materiella tillvaro för given helt enkelt.

En annan mera radikal teknikteori kommer från tidig fransk science and technology-studies, där Bruno Latour och Michel Callon i ett antal sjuttiotalsartiklar börjar ifrågasätta huruvida man överhuvudtaget kan göra en åtskillnad mellan ”samhälle” och ”teknik”. Den traditionella sociologin, menar de, har gått in i en återvändsgränd där ”samhället” reduceras till att vara ”relationer mellan människor” som uttrycks i språk, handlingar och grupperingar av just kött-människor. Istället börjar de analysera tekniska system och innovationer för att se dels hur teknologier ger och begränsar vår handlingskraf (agens), men även hur teknologier skapar världar och det som sociologerna kallade sociala relationer.

Men, jag tror att man måste komplettera båda dessa perspektiv med en slags ”teknologisk existentialanalytik”. Teknologier är inte bara teknologier, det finns inga på förhand givna egenskaper hos ett teknologiskt system bara för att det skulle vara just tekniskt. Samtidigt visar oss bland annat den isländska vulkanen, att ett teknologiskt system, trots fossilbränslen och flygplansaluminium, varken kan tänkas som starkare eller svagare än exempelvis ett löfte jag ger till en vän eller en myt som sprids likt ett rykte.

Teknologiska system kan nämligen analyseras utifrån ett övergripande mått av överlevnad, vilket är intimt förknippat med hur de är organiserade på ett sociotekniskt plan samt deras förmåga bibehålla ordning. Vi tar några exempel:

  • Flyg – Ett mycket sårbart system som i princip saknar backup-planer. Lite aska, mer än 100ml. vätska, en full passagerare, eller en liten skruv som har lossnat, bryter genast trafiken. Flyget är decentraliserat, ett antal flyghubbar är spridda över jorden och trafik kan i viss mån dirigeras om, även om en flygplats inte är speciellt skalbar genom att landningsbanor etc. är begränsade. Systemet kan slås ut med så lite som ett rykte om ett terrorangrepp, och faller då tillbaka på långt mera redundanta system, som tåg, bil, buss osv.
  • Lastbil – Ett distribuerat system som är mycket skalbart. Motorvägar har hög bandbredd jämfört med landningsbanor, och trafik kan omdirigeras mycket effektivt vid tillfälliga stopp. Även om det finns ekonomiska fördelar med att kommunicera med en central punkt, exempelvis en ledningscentral, så faller inte systemet om ledningscentralen skulle slås ut. Även information om rutter osv. kan skalas ned mot lokala stationer.
  • Internet – Ett distribuerat system som även kan tunnla information. Innehåller inbyggda lösningar för att råda bot på centrala störningar, exempelvis i fall av att rotservrar eller DNS-servrar slås ut. Exempel på protokoll som hanterar detta mycket bra är bittorrent och darknets, som i princip kan existera autonomt i förhållande till en central punkt, eftersom de har distribuerade hashtables som ett sätt att hitta rätt i datornätverken.
  • Elnätet – Ett centraliserat och hierarkiskt system, som riskerar att göra människor strömlösa. I vissa länder förlitar man sig på ett fåtal kärnkraftverk, medan i Sverige har man allt mer jobbat mot fjärrvärme som läggs ut i kommuner genom att bränna sopor och flis. Elnäten kan dock teoretiskt sett göras nästan helt distribuerade. Om man tänker sig jordvärme/vindkraftverk/solpaneler som standardutrustning i alla hus, kan ett nätverk byggas upp där man både tillför och drar ström från nätet. Att ett enskilt minikraftverk slås ut gör inte så mycket så länge man ser till att föra in mer ström i nätet än vad som tas ut.

Detta är bara några exempel, och egentligen är det fel att renodla dem på det här sättet. Fossilbränslesystemen har ju sina överhängande brister i och med att de är ändliga, men även exemplet med internet, som i sin tur är beroende både av elnäten men även av att mikrochip hämtar både sina råvaror och förädlas på väldigt få ställen. System hakar alltid i varandra, och som exemplet med flyget visade så blev ju få människor strandade helt och hållet, utan kunde resa hem med några dagars fördröjning.

Poängen är kanske inte att centraliserade, decenteraliserade eller distribuerade system är olika bra eller dåliga. Snarare tror jag att man bör uppmärksamma skillnaderna, och fundera på vilka problem och möjligheter man bygger in i världen. Ett problem som givetvis genast uppstår är att parlamentarisk politik, med riksdag och regering, är ett mycket ohållbara system, som riskerar att falla på grund av sin extrema centralisering. I vulkanens spår var det ingen regering som löste problemen. Snarare var det människor och andra tekniska system som såg till att människor sakta men säkert kunde ta sig hem. På samma sätt kan vi inte förvänta oss att ”det fria ordet” skulle kunna garanteras av ett parlament, utan om vi vill kunna uttrycka oss måste vi skapa dessa förutsättningar på ett distribuerat sätt, mellan samhällen.

Flygets historia är en historia om hastigheter. I det kalla kriget tävlade de två supermakterna om vem som kunde tillverka den snabbaste logistiken för en militär mobilisering och för att Tom Cruise-jaga varandra i skyn. Jetmotorn är resultatet av en kapprustning i hastigheter som i huvudsak används för anfall, även om vi hade lite andra idéer med Viggen-planet i Sverige, som resulterade i ett decentraliserat försvar som kanske kunde hålla schack tills det att NATO var på plats. Internet däremot, som likväl är en militärteknologisk innovation, byggdes för försvar och överlevnad. Båda dessa teknologier hakade i en civil användning på sextio- och sjuttiotalen och förändrade världen.

Det är nu vi kommer till hastigheter och tidslighet. Flyg och internet har i en grundläggande bemärkelse förändrat hur ekonomierna, våra liv, vår krigföring och vårt tänkande konstitueras. Båda system ger upphov till tillfälliga lags – från jetlag till den där konstiga känslan man får av att sitta på IRC med fem kontinenter i fem tidszoner endast med några millisekunders nätverkslag. Även elektriciteten förändrade hur vi kunde exempelvis arbeta, läsa och vara vakna på nätterna, och telegrafen och tåget har i sin tur varit svindlande innovationer för ett allt mera uppskruvat kommunikativt tempo.

Internet och flyg har givit oss en del nästintill perversa tankar om tid. ”Kan du komma över till London över dagen för ett möte?” är en konsekvens av flyget, medan ”Jag mejlar texten så kan du svara direkt i dokumentet” är en konsekvens av internet.

Hastigheter överensstämmer dock inte med överlevnad. Flyget är är ett mycket sårbart system, som vi inte bör göra oss beroende av. Men frågan är, är vi ens beroende av det? Kräver våra ekonomier att vi tokflyger jorden runt? Kräver vårt senmoderna backpackande verkligen jorden-runt-biljetter? Måste parlamentariker i Bryssel pendla med flygplan? Nej, vi är inte beroende av flyget, åtminstone inte på ett avgörande plan (blev visst en ordvits där).

Möte med ak-vorrat, möte med en annan aktivism.

Eftersom jag ändå är i Tyskland styrde jag upp ett möte med de lokala medlemmarna i Arbeitskreis Vorratsdatenspeicherung. Det är det som är så fint med internet. Vart man än åker så finns det nästan alltid spännande internauter att afka med över en kaffe eller öl. Vi kallar det för kontaktytsintensifieringar, och det är därför vi inte vill ha ett kabel-teveinternet.

Det intressanta med ak-vorrat är att de är organiserade på ett annat sätt än mainstream nätpolitik i Sverige. De har dels en lång historia av hackeraktivism, bland annat med Chaos Computer Club. Men Tyskland har generellt sett en annan syn på civilt samhälle och dess förhållande till staten. Aktivisterna som har engagerat sig mot datalagringsdirektivet kommer i huvudsak från andra civilsamhälleliga grupper, som sysslar med allt från mänskliga rättigheter till djurrätt.

Därför är de ofta politiskt kunniga och äldre (jag har inte statistik på detta, men erfarenheterna från den Tyska scenen börjar bli entydiga). Detta har givetvis både sina fördelar och nackdelar. Nätpolitiken är ofta mera genomtänkt och påläst, men tappar kanske i termer av punkighet och kaos (två bra saker, på ett sätt). Dessutom har ju Tyskland en helt annan struktur av decentraliserade förbundsstater samt en annan (på vissa sätt mera känslig) attityd till registrering och övervakning. När man visar sitt svenska personnummer i passet tappar de typ andan av förvåning. När man dessutom säger att det har funnits sen 1947… Slutsatsen är att vad som händer i Tyskland inte är direkt överförbart till svenska förhållanden.

Men till datalagringsdirektivet som var huvudpunkten i vår diskussion. Den tyska implementeringen liknar på många sätt det som uttrycks i den föreslagna svenska implementeringen. Det intressanta är hur den har återverkat på förhållandet mellan säkerhetspolis (DE-Bundeskriminalamt, SE-Säpo) och den vanliga polisen. Den har stärkt båda dessa aktörers befogenheter, eftersom de kan dra nytta av varandra. Normalt sett har en säkerhetspolis bara befogenheter för gränsöverskridande (nationell) kriminalitet av speciell sort (ex terrorism). Men genom att de delar data med den vanliga polisen kommer de åt mycket mera information, något som även gäller åt andra hållet. Vad vill Säpo nu? är en fråga jag ställde för ett tag sedan, dock utan större respons.

En annan intressant sak som kom fram var att tyska hackers har avslöjat hur Bundesnachrichtendienst (typ FRA) använder avancerad teknik för att avlyssna telefonsamtal. Men hjälp av ny komprimeringsteknik kan i princip alla telefonsamtal lagras nästan hur länge som helst. Men de har även inbyggd voice pattern recognition som identifierar vem som talar, alltså ett slags fingeravtryck för röst. Detta omöjliggör anonyma telefonsamtal, även för kontantkort, oavsett hur de anförskaffas. Dessutom är det sjukt panspektriskt eftersom man skapar en brygga mellan content data och traffic data.

Alltså, när EU-valet är över bör Sverige strunta i att införa datalagringsdirektivet. Därefter släpar vi det till domstol. Det skulle betyda mycket för internet. Vi har garanterat många aktivister med oss. Dock får vi ju läcka ut remisserna på wikileaks eftersom vår regering som vanligt tycks vilja att ”debatten lägger sig”.

25C3 Lightning Talk

.mov-file

The internets are under attack! The FRA are spying in our cables, the EU dislikes culture spreading freely, and by simply being a critical researcher, you may be put you in prison as a suspected ”terrorist. This was the case of Andrej Holm. We need to start building together in order to solve this problem. Above is my presentation from the Chaos Communication Congress.

We are no fucking terrorists! We go beyond such boundaries. We are internauts trying to do creative things on the net. Get real, or get pwned!

Om Gaza och välja-sida-separatismen

Den blodiga konflikten i Gaza fortsätter. I Göteborg är det i morgon en demonstration med titeln ”Stoppa Israelisk Förintelse – Häv blockaden av Gaza”. Jag ska inte gå på den eftersom jag är ganska övertygad att det är just denna typ av ensidiga ställningstaganden som föder separatismen in mellanöstern. Få konflikter förgrenar sig ut i världen på samma sätt som just Israel-Palestina, och ibland får detta oproportionerliga uttryck. Det är givetvis bra att omvärlden bryr sig om denna hemska blodspillan, men det är olyckligt att den binära uppdelningen i ”sidor” skymmer de större frågorna om fred, avrustning, geopolitisk tokkapprustning och riktigt samhällsbyggande. Vi tar ett par aktuella exempel.

Israelvännen som fick sparken från Migrationsverket säger:

Jag anser att Israel har rätt att existera, jag är medlem i moderaterna och tycker att general Patton var en framgångsrik ledare.

Andreas Malm skriver:

I själva verket är Hamas en nationell befrielserörelse, grundad i sitt eget folks kamp för sitt hemland; beroende av Iran är betydligt mindre än Israels av USA

Båda dessa debattörer gör sig skyldiga till en containervärldsbild av konflikten, som är orsaken till den totala låsningen. Detta gör att man får staten Israel på ena sidan och Palestina på den andra. Men några sådana metafysiska aktörer finns inte. Allt som finns är murar, soldater, människor, vapen, taktiska manövrar, osv. Att kalla Israel för en enhet som har en eller flera viljor är en sjuk antropomorfisering, och att säga att Hamas skulle ”representera” ett ”folk” är nog ännu värre. Men det verkar finnas en paranoid fixering vid att finna den onda, den goda, det rätta och det felaktiga. Realiserad Platonism!  

Men då kan man fråga sig, är det ändå inte så att det råder en maktasymmetri där Israel är den starke parten? Finns det inte ett maktspel mellan Hamas och Fatah? Jo, på ett plan gör det det, men det är ett spel av krafter, snarare än ett för-eller-mot-argument. Den Israeliska krigsmaskinen är beroende av Hamasmaskinen, och oavsett dess tusenfaldiga eldkraft kräver de Israeliska luftskeppen en Qassam-raket för att kunna avfyras, på samma sätt som Hamas behöver en invasionsarmé för att kunna hålla gatorna. 

Jag bodde i Israel under 2000 och har återvänt flera gånger. Jag var även i Bethlehem och delar av västbanken. Jag åkte ned två veckor före den andra intifadan och upplevde då en kort tid av fredstillstånd. Det är dit konflikten måste tas igen. Därefter bör alla murar rivas ned och en tvåsidig avrustning bör komma till stånd. Därefter bör en fet ”integrationsprocess” starta som återskapar de bräckliga sociala relationer som finns mellan människor i hela mellanöstern. Man bombar inte sin vän, och i ett tillstånd av ömsesidiga vänskapsrelationer får terrororganisationer som Israeliska krigshetsare och Hamas inget stöd. Då finns de inte längre. 

Rsmag.org har under 2008 haft den där förbannade muren som logga, ett kort jag tog när jag var nere och spanade in den. Jag funderar på att byta ut den.

 


Transaktioner om civilsociologin III – Tardeintermezzo; hur vi kan undvika tokmarxism och individualism samtidigt

Min korta bloggserie om Gabriel Tarde (1, 2, 3), som ingår i min transaktion om civilsociologin, har väckt en rad intressanta kommentarer. Det är precis detta jag gillar med bloggar – man kan skriva hur teoretiskt som helst! Därför öser jag på lite till.

Tardes fokus på mikropolitik gör givetvis att man ställer frågan: Hur uppstår då makrostrukturer som till exempel samhällsklasser, genusordningar och etniskt skillnadstänkande? Tarde svarar att det bara handlar om att kopieringar och imitationer sprids på stor skala. Det håller kanske teoretiskt, men ibland vill man ju börja från andra hållet, kanske för att beskriva de totalmaktgenomsyrade händelser som vi ser både i samtiden och i historien. Jag har ännu bara skummat på den Tardeanska ytan, men jag tror att det kan vara intressant att se vilka som har byggt vidare på hans utgångspunkter. Här finns bland annat den symboliska interaktionismen i USA, Deleuze & Guattari, Bruno Latour och säkerligen många fler. Vi börjar med Deleuze & Guattari, eftersom det ligger närmast till hand för mig. Vi tar en närmare blick, kanske ett återvändande för vissa, till kapitlet Micropolitics and Segmentarity

Det är tydligt att D&G öser in en hel del Marx över Tarde, men det är en Marx som har korsbefruktats (bastardiserats) med Nietzsche, Spinoza, Hjelmslev, med flera, och har därmed befriats från sin trötthet, historiserats som en produkt av det moderna epistemet (Se Foucault) och utökats med både feministiska och postkoloniala perspektiv (det andra sättet att jobba Marx är att underställa både genus och eurocentrism den magiska formeln för värdeläran, det är en historisk parentes.). Till texten:

The human being is a segmentary animal. Segmentarity is inherent to all the strata composing us. Dwelling, getting around, working, playing: life is spatially and socially segmented.

Okej, människan lever alltså i segmenterade strata som möjliggör hennes vara. Arbetsplatser, arkitektur, kommunikationer – allt har en befintlig struktur. Vidare:

We are segmented in a binary fashion, following the great major dualist oppositions: social classes, but also men-women, adults-children and so on. We are segmented in a circular fashion, in even larger circles /../: my affairs, my neighbourhood’s affairs, my city’s, my country’s, the world’s… We are segmented in a linear fashion, along a straight line or a number of straight lines, of which each segment represents an episode or ”proceeding”: as soon as we finish one proceeding we begin with another, forever proceduring or procedured, in the family, in school, in the army, on the job.

Oj! Binär, cirkulär och linjär segmentering. Vilken soppa! Vore det inte enklare om det bara var klass mot klass, kön mot kön, civiliserad mot vilde? Nej, här måste vi abstrahera mera. Reduktionism tar oss ingenstans, även om man måste fokusera in på ett visst segment ibland. De tre segmenteringsformerna resonerar även med varandra. Den binära uppdelningen mellan man-kvinna har en olika svängningar i olika cirkulära konstellationer, från det lokala till det globala, men har givetvis en linjär modulering (exempelvis har ju arméer och vissa arbetsplatser varit ganska hårt genuskodade, nationsberoende och klassindelade).

Detta låter du dock som en utvidgad och irreduktionistisk Marx. Men det finns något som modellen inte kan förklara: hur den uppstår och får sin energi, sin intensitet:

Every society, and every individual, are thus plied* by both segmentarities simultaneously: one molar, the other molecular. If they are distinct, it is because they do not have the same terms or the same relations or the same nature or even the same type of multiplicity. If they are inseparable it is because they coexist and cross over into each other /…/. In short, everything is political, but every politics is simultaneously a macropolitics and a micropolitics.

Det finns alltså en första ordningens segmentaritet som är molekylär och som samverkar med de molära segmenten som vi började med. Dessa är av en helt annan natur. Mikropolitik och makropolitik händer alltså samtidigt. 

Även i de mest auktoritära samhällena kommer energin från molekylära processer. På den molekylära nivån ligger affekter, percepter, begär, och deras korresponderande sociala formationer; gänget, rövarbandet, sekter, familjer, kvarter. 

Vehicle fascisms spare no none. Only microfascisms provides an answer to the global question; Why does desire desire its own repression, how can it desire its own repression? The masses certainly do not passively submit to power; nor do they ”want” to be repressed, in a masochist hysteria; nor are they tricked by an ideological lure.

Hur kommer det sig att vi gillar vanstyre? Varför protesterar vi inte vitt och brett mot Reinfeldt när han ger oss FRA-lagen? Varför röstades Hitler fram? Varför tycker vissa att Palin har bra åsikter? Hur kommer det sig att massorna står och hejar på? Är de lurade av en kapitalistisk överideologi? Vältrar sig proletariatet i sin egen förnedring utan att veta om det? (som Adorno skulle sagt). Nej, nej. Mikrofascism är en mera komplex fråga och går inte förklara med att folk är dumma i huvet. 

The organisation of great molar security has its correlate in a whole micromanagement of petty fears, a permanent molecular insecurity, to the point that the motto of domestic policymakers might be: a macropolitics of society by and for a micropolitics of insecurity.

Varför är det bra om hela västvärlden jagar terrorister och avskaffar våra civil liberties? Jo, för att den organiserar vår rädsla för att bussen utanför lägenheten ska explodera. Varför är vi skraja för de fattiga och utstötta till den grad att vi spärrar in dem och fraktar dem bort från stadskärnorna? Jo, för att de som avviker från normaliteten kan vara lite farliga. Varför var vi rädda för kommunisterna? (jag vet inte, men de där som byggde skyddsrum i trädgården i USA var verkligen mikropolitiskt skraja). Denna rädsla som gör att vi släpper igenom de värsta antiterrorlagarna just nu är inte falskt medvetande, att den genomsnittliga människan inte vet bättre. Det är istället en mikropolitisk och ”organiserad” verksamhet, på samma sätt som nationalsocialisterna organsierade judehat och bögskräck. 

It is wrongly said (in Marxism in particular) that society is defined by its contraditions. That is true only on the larger scale of things. From the viewpoint of micropolitics, a society is defined by its lines of flight, which are molecular. There is always something that flows or flees, that escapes the binary organizations, the resonance apparatus, and the overcoding machine: things that are attributed to a ”change in values”, the youth, women, the mad, etc. 

På en molär nivå, och endast där, ser vi de motsättningar som vi har tenderat att alltid tänka genom. Manligt mot kvinnligt, civiliserat mot barbariskt… etc. Men dessa förklarar ju inget, alltså varför något förändras eller uppstår. Denna intensitet finns bara på den molekylära nivån och innebär en flyktlinje från den binära uppdelningen. När de koloniserade protesterade mot att kallas barbarer, när kvinnor tröttnade på att definieras utifrån deras ”roll som hemmafruar” och när arbetarna i fabrikerna organiserade sig lokalt, innebar detta en resonans, en överkodningsmaskin som bryter ned de segment som har spärrat dem inne. Det är en enkel manöver:

As Gabriel Tarde said, what one needs to know is which peasants, in which areas of the south of France, stopped greeting the local landowners. A very old, outdated landowner can in this case judge things better than a modernist.

Molekylärt motstånd är alltså en uppbrott, något som får de molära segmenten att överkodas, om än bara för en stund. Dessa potentialiteter finns i alla strukturer:

In every case, it is evident that the segmented line (macropolitics) is immersed in and prolonged by quantum flows (micropolitics) that continually reshuffle and stir up its segments.

Varje linje; kvarteret, arbetsplatsen, genusrollen, subjektspositionen, whatever – är alltså fylld av dessa svarta hål av ren och skär motståndsenergi. Dock är denna energi inte alls nödvändigtvis positiv eftersom den kan vara destruktiv. Inte heller de molära maktstrukturerna behöver nödvändigtvis vara negativa:

We cannot say that any of theses three lines is bad and another good, by nature and necessarily. The study of the dangers of each line is the object of pragmatics or schizoanalysis, to the extent that it undertakes not to represent, interpret or symbolize, but only to make maps and draw lines, marking their mixtures as well as their distinctions.

Kraft är ju i sig inget dåligt, det är ju det som får jorden att snurra (Nietzsche). Men makt/kraftkonstellationer kan får jobbiga konsekvenser, exempelvis könsdiskriminering, global fattigdom, eurocentrism, ojämlikhet, osv. Det finns alltså en fara i både mikro- och makropolitiken. Men den största faran är när dessa konvergerar och sammanfaller. De molekylära flödenas intensiteter som kanaliseras och resonerar i makropolitikens fetsegment. 

Fascism, on the other hand, involves a war machine. When fascism builds itself a totalitarian State, it is not in the sense of a State army taking power, but of a war-machine taking over the State /…/ and the people cheered, not because they did not understand, but because they wanted that death through the death of others. 

Den där mikrofascismen inom oss, som inte vill ha utlänningar som grannar, minareter i kvarteret, ordning i skolan, etik och moral på fikarasten så att man inte säger något farligt (vulgär politisk korrekthet), rena kläder och kortklippt hår… osv. Denna mikrofascism är jobbig men ganska ofarlig på en lokal och avgränsad nivå. Men när den stoppas in i en monstruös statsapparat får man istället ”hetsjakt på muslimer av vår local polis”, ”låt oss överge käll- och medellarskydd för att skydda oss mot terrorister. Ge oss FRA!”, ”låt oss skymfa Muhammed om vi vill, det här är vårt land!”, ”Bort med uteliggarna från staden, ta gärna till lite brutalitet!”. Denna typ av perversioner har vi sett alltför många gånger i historien. Det må vara jobbigt med konserverande och genombyråkratiserade hierarkisamhällen, men släpper man loss mikrofascismer i FRA:s superdator, polisernas batonger så förvandlar man snart fängelserna till koncentrationsläger (Guantanamo). Den dagen är det bara död som gäller. Självmord genom andras död. 

 

Relaterade saker jag har skrivit: 

Fascism

Kalifatskräck

Deleuze & Guattari

Nationalism

FRA-skräcken (Aftonbladet)

 

* Vikt, veckad. 

Regeringschock: 1952 års tvångsmedelslag görs permanent i morgon!

Uppdatering 14:46: Aftonbladet och Expressen har vaknat.

Källan av integritets- och yttrandefrihetshotande lagar verkar aldrig sina. Jag har en tes om varför det är så, men just i detta fall tänker jag inte vara teoretisk, utan gå igenom proposition 2007/08:163 – Åtgärder för att utreda vissa samhällsfarliga brott, m.m. Det ska röstas om den i morgon redan och den enda gammelmediekällan som har skrivit något är Journalisten (Farmor Gun har rätt i när hon säger att deras medlemmar borde vara på hugget). Det är en sak att säga att politikerna glömde bort denna lag. Det är ju trots allt deras jobb att stifta dem. Men det är samtidigt lite magstarkt att säga att bloggarna glömde den. Vi får varken månadslöner eller har sekreterare och vi har för det mesta andra jobb att sköta (Gud i himmelen, det låter ju nästan som ett fackligt argument). Uppdatering: Läste precis att Emma har ett liknande resonemang.

Men, till sakerna. Först bör Mark Klambergs mycket kompetenta genomgång läsas.   

Sammanfattning

Lagen var tidigare tidsbegränsad, men skall nu permanentas: ”1952 års tvångsmedelslag ska permanentas genom att föras in i en ny lag med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa mål om allvarliga brott mot allmän säkerhet, vilken ges obegränsad giltighetstid” (91). Den börjar gälla 2009 och ska gälla fram till utgången av 2012. Så långt, inget nytt. Men just fallet kameraövervakning får dock följande behandling:

I propositionen föreslås också att bestämmelserna i lagen (1995:1506) om hemlig kameraövervakning ska ges obegränsad giltighetstid och att de med oförändrat innehåll ska föras över till tvångsmedelsbestämmelserna i 27 kap. rättegångsbalken. (2)

Vidare utvidgas termen ”särskilt samhällsfarliga brott” till att även innefatta (1):

  1. brott mot medborgerlig frihet.
  2. om straff för finansiering av särskilt allvarlig brottslighet. (se Jakob Heidebrinks kommentar)
  3. om skydd för företagshemligheter om det finns anledning att anta att gärningen har begåtts på uppdrag av eller har understötts av en främmande makt.
Finansiering av särskilt allvarlig brottslighet låter skum och gummiartad. Att man skickar pengar till släktingar i andra länder är vanligt, men kan minst sagt få allvarliga konsekvenser.
 
Häktning

Enligt 2 § kan således en utredningshäktning pågå i upp till fyra veckor, jämfört med bestämmelsen i rättegångsbalken enligt vilken en person kan vara utredningshäktad under högst en vecka. 

Här snackar vi alltså om förlängda häktningar när det gäller särskilt farliga brott.

Mobiltelefoner (se Copyriots rapport från fallet Storbritannien).

Det blir allt vanligare att kriminella personer använder anonyma kontantkort vid mobiltelefonsamtal, vilket innebär betydande svårigheter att identifiera användaren. Detta skapar stora möjligheter för internationella kriminella nätverk att planlägga och verkställa allvarliga brott. 

Med FRA-liknande teknologier förbjuds snart anonym telefoni även i Sverige… 

Terrorism (långt citat, jag blir dock inte skraj). 

Det nya hotet har en annan karaktär på så sätt att det präglas av starka kopplingar till religiös extremism. Dagens allvarligaste terroristhot mot Europa såväl som globalt utgörs av grupper som söker legitimera våldsanvändning med hänvisning till extrema uttolkningar av islam. Mål och motiv är därför inte längre nödvändigtvis sprungna ur en geografiskt eller politiskt avgränsad fråga utan kan vara mycket mer diffusa och långsiktiga. Inte sällan är massvåld och förstörelse ett mål i sig. Självmordsattentat har blivit en del i den nya metodiken. Civilbefolkningen löper därmed större risk att drabbas. 

Utveckling inom kommunikationstekniken och massmedier tillsammans med andra gynnsamma förutsättningar för global rörlighet av varor, kapital, tjänster och människor har haft många positiva effekter, men även underlättat de extremistiska idéernas spridning. Möjligheterna att sätta dem i verket har också ökat. Med hjälp av ny, effektiv teknik kan det få förödande resultat. 

Hotbilden kan snabbt förändras, något som illustrerades i samband med den danska publiceringen av Muhammedkarikatyrerna 2006. Också den senaste debatten under hösten 2007 kring de s.k. rondellhundsteckningarna har givit skäl till överväganden rörande riskerna för påverkan på hotbilden mot Sverige och svenska intressen.

Det verkar som Lars Vilks har lyckat leta sig in i regeringspropositioner. Jävligt lyckat! Konst som förstärker statsapparaten!
Det positiva är ändå att det inte innebär några nya teknologier, som i fallet FRA. Men lag på lag, data på data… kontrollsamhälle på panspektron… 

Seminarietips på torsdag

På torsdag, den elfte september (!), inleder Jörgen Johansen våra motståndsseminarier på Annedalsseminariet i Göteborg. Temat är givetvis terrorism efter ground zero. Johansen har utöver en historisk erfarenhet av FRA-liknande verksamheter, även många intressanta saker att säga om motstånd, terrorism och revolutioner.

Så, om ni är i stan, ta svängen förbi. Seminariet är allt annat än akademiskt jobbigt, utan bygger med breda dialoger på många fronter. Detaljer hittar ni här