Beck och Latour om kosmo(s)politik

Medan svenska tidningar domineras av olika ”debatter” (samt debatter om debatter), kan det vara uppfriskande att ta del av samtal från kontinenten. Frankfurter Allgemeine publicerade för ett par veckor sedan ett samtal mellan Ulrich Beck och Bruno Latour som i huvudsak handlar om global uppvärmning, men som samtidigt innehåller ett antal intressanta begrepp och distinktioner. Även om både Beck och Latour sympatiserar med varandra är de på vissa punkter väldigt olika, och framförallt har de två radikalt skilda sätt att angripa samma problem på.

Samtalet tar sin utgångspunkt i den antropocena tidsåldern, alltså den tidspunkt när en kvalitativ tröskel har överskridits,  och mänskligheten intar platsen som den primära geologiska förändringskraften.

Latour menar, lite provokativt, att den antropocena tidsålderns konflikter står mellan ”humans” och ”Gaians”, alltså, mellan ”människor” och ”Gaianer”. Med ”människor” menar Latour de varelser som genom moderniseringsprocessen har utkristalliserat ett specifikt själsliv som är vässensskilt från naturen ”där ute”. Genom en sådan separering kan global uppvärmning (”natur”) framträda som en ”social konstruktion” (”kultur”) för människorna. Människor har, med andra ord, en farlig böjelse för ”relativism”.

Gaianer, å andra sidan, lever som integrerade medskapare av jordklotet, de är aerosolerna i stratosfären och de är personerna i parlamenten. Gaianerna är inte utanför naturen, de tillhör naturen precis som alla andra varelser och ting.

Beck vill å andra sidan tänka konflikten i termer av kosmopolitik:

Wenn „humans“ gegen „Gaians“ das neue Freund-Feind-Schema ist, bedeutet das dann nicht, dass nationale, ethnische und religiöse Unterschiede überbrückt werden? Die Grenzen, die dann entstehen, bilden gerade nicht das alte nationalstaatliche Freund-Feind-Schema ab, sondern dessen radikale „kosmopolitische“ Transformation.

Beck vill hitta fram till en ny sorts kosmopolitik som inte är fastlåst i den gamla nationalstaten. Att havsnivån stiger är inget nationalstatligt containerproblem, havet bryr sig inte om våra moderna kartor som drar gränser mellan länder. Men paradoxalt nog är det fortfarande ”länder” som ska komma överens på de olika klimatmötena (som alltid havererar utan någon går med på att göra något (det hotar ju Ekonomin, som har ersatt Naturen)).

Latour vill istället använda begreppet ”kosmospolitik”:

Die eine ist die Auflösung unserer nationalen Grenzen. Das meint Ulrich mit „Kosmopolitisierung“. Die andere (meine) ist eine Politik des Kosmos, in der es um neue Grenzen geht, aber um ganz andere als nationalstaatliche, und hier überschneiden sich die beiden Begriffe. Aber die Grenzen werden nicht aufgelöst. Im Gegenteil, es müssen ziemlich konkrete Grenzen gezogen werden, beispielsweise zwischen denjenigen, die von „Klimawandel“ reden, und denen, die von „globaler Erwärmung“ reden.

Om kosmopolitik handlar om att riva ned gränser, handlar den latourianska kosmo(s)politiken om att upprätta nya gränser, framförallt för att kunna skapa bättre kunskap: exempelvis fallet klimatförändring vs. global uppvärmning. Detta tema resonerar direkt med Latours övergripande problemställning i An Inquiry into Modes of Existence, nämligen hur vi ska kunna skapa gemenskaper kring de nya problem som anhopar sig i Gaia. Latour vill här att vi ska gå från ”geo-politik” till ”Gaia-politik”, en ny församling som inte längre är beroende av metodologisk nationalism, utan som tar hänsyn till att vi idag har en annan utgångspunkt för det sociala kontraktet än vad som var fallet på Hobbes tid. Hobbes levde i ett annat kosmo(s)politiskt tillstånd, som krävde en annan Gaiapolitik. Det kosmos vi måste förhålla oss till idag, är en värld av aerosoler, ozon, växthusgaser, havsnivåer – kort sagt den antropocena tidsåldern. Detta kosmos kan inte göras beboeligt med hjälp av geopolitik längre, vi måste gå bortom nationella ”intressen”:

/…/ die neuen Konfliktlinien verlaufen nicht mehr zwischen humans mit unterschiedlichen (nationalen) Interessen, sondern zwischen Kosmen, die eingebunden sind in verschiedene Definitionen von Land, Erde, Boden, Luft, Wasser, Habitat – und das können wir beide als Kosmopolitik bezeichnen /…/

Den verkliga konfliktlinjen står alltså, enligt Latour, inte mellan olika ”människors” nationella intressen, utan mellan olika ”kosmologier” som inbegriper och definierar vad som är jord, vatten, luft, habitat etc. Med andra ord: kosmo(s)politik är en ontopolitik.

Barocken och romantiken, mot en teori om den musikaliska fromheten.

Det är dags att gå vidare med det musikaliska bloggandet. Inte på grund av någon speciell anledning, utan snarare för att det måste göras. Inför Bach har jag ändå ingen fri vilja och inför Beethoven är döden ofrånkomlig.

Förr eller senare faller jag alltid tillbaka i de tusen platåerna och Deleuze & Guattari. Inte heller här rör det sig om ett rationellt övervägande. Det handlar snarare om att jag är territorialiserad av denna bok, till den grad att den bestämmer över mig. Den kan helt enkelt inte göras ogjord. I detta bloggdagboksinlägg kommer jag avhandla Deleuze och Guattaris mycket speciella musikteorier, filtrerade genom mina värlsliga och kosmiska affekter.

Nåväl, i fromhetens tecken läser vi kapitlet 1837: Of the Refrain, som handlar om all musik från det att den första fågeln kvittrade till synthesizern (mindre ambitioner än så är inte värdiga filosofin). Men eftersom min höst består av protesen mellan romantiken och barocken är det främst denna distinktion som jag ämnar uppehålla mig vid.

Först något om musikens generella egenskaper hos Deleuze & Guattari. Musik är alltid territorialiserande. En fågel kvittrar för att göra anspråk på ett visst territorium, för att definiera dess gränser, för att släppa in och ut andra fåglar, för att markera hur definitionen mellan jorden och ett överkodat rum. Musik är alltså en fråga om välde, men territoriet behöver inte alls vara lika konkret som fågelns (som kanske består av ett visst skogsparti eller en glänta). För Deleuze & Guattari består ett territorium av allt som kan avkodas, överkodas, omkodas etc. Mozart blir en fågel, vars kvittrande inte territorialiserar en skogsdunge, utan något helt annat, som jag tänkte komma fram till.

Tidigare var jag inne på att distinktionen mellan barocken och romantiken följde två dikotomier. I fallet romantiken rörde det sig om hur ljus glädje och mörk sorg organiserade känslor, medan hos barocken följde en helt annan dimension enligt mönstret fromhet i relation till kosmologi. Det är dags att se hur vi kan få in fler distinktioner (vem nöjer sig med en enkel får-fältare).

Vi börjar kronologiskt:

Classicism refers to form-matter relation, or rather a form-substance relation (substance precisely a matter endowed with form). Matter is organized by a succession of forms that are compartmentalized, centralized, and hierarchized in relation to one another, each of which takes charge of a greater or lesser amount of matter. Each form is like the code of a milieu, and the passage from one form to another is a veritable transcoding. Even the seasons are milieus.

Klassicismen, eller för den delen barocken (se nedan), hänvisar till det som Deleuze & Guattari kallar ”formsubstans”, alltså det barocka sätt (som vi finner hos Leibniz och kanske även hos Spinoza) som världen tar form. I barock filosofi består detta formerande av en ständigt pågående process som är dubbelartikulerad i, å ena sidan, ett aktualiserande, och å andra sidan, ett realiserande. Det som gör denna process möjlig, det som medierar (eller prehendrerar för att tala med Whitehead) mellan form och materia, är Gud. För att vi ska kunna synda krävs det att den själsliga synden går från att bara vara själslig till att aktualiseras och realiseras i världen. Adams själ syndade och samtidigt åt han äpplet, denna kropp som ingick i hans kropp. För denna synd krävs ingen fri vilja, och det krävs inte heller i barocken. Adams synd var bara en av flera möjliga händelser, det hade kunnat bli annorlunda. Men, inte just i det universum som vi lever i.

Varje liten händelse relaterar nämligen till en specifik miljö (milieu) och att det blev som det blev är ytterst sett Guds ordning. Klassicismen (och barocken) rör sig i detta mellanrum mellan form och substans, det skapar formsubstanser genom ett specifikt harmoniskt kompositionsplan. Guds röst är det som länkar dessa plan samman, det som väljer vägen just där och då.
Musikens roll i det barocka blir således att skapa händelser (extrahera och komponera dem ur miljön):

That is why no one has ever been able to draw a clear line between baroque and classical. All of baroque lies brewing beneath classicism: the task of the classical artist is God’s own, that of organizing chaos; and the artist’s only cry is Creation! Creation! The Tree of Creation! An ancient wooden flute organizes chaos, but chaos reigns like the Queen of the Night.

Mozarts förtrollade flöjt kvittrar inte på det moderna sättet. Deras territorium är kaos, ur vilket sedan ordning kan skapas. Guds ordning. Musikens roll innebär endast att aktualisera och realisera denna på förhand givna ordning. För att återgå till den affektiva distinktion jag gjorde tidigare – musikens fromhet i relation till kosmos (kaos). Förvisso betyder ju även ”kosmos” en viss typ av ordning, men jag tänker snarare att kosmos är så pass överväldigande och oändligt (fraktalt) att denna vektor i huvudsak är synonym med begreppet kaos. Carl von Linnés trädstruktur för ”livet” gav oss denna ordning ur kaos, inte för att det fanns en specifik kausal eller empirisk ordning som bevekelsegrund, utan för att den aktualiserade den ordning som var menad att bli aktualiserad (och så småningom realiserad (det botaniska muséet)). Skapar vi en länk mellan två heterogena fylum hos Linné, har vi intervenerat i kompositionsplanet. Byter vi tonart i det barocka, eller introducerar en ny stämma, intervenerar och länkar vi samman ett kompositionsplan.

Men vår uppgift (som kompositörer eller lyssnare) är ytterst sett from – vad som skapas i händelsen överskrider vida subjektiviteten – vad som skapas har redan Gud bestämt.

Så långt, så väl. Att lyssna på Bach innebär ontologisk trygghet. Kaoset får en form när känslorna befinner sig i Brownsk rörelse, när de fladdrar oroligt fram och tillbaka och kaoset översköljer organen. Man håller andan. Då kommer den barocka musiken, och metodiskt skapas form ur denna aldrig sinande källa till kaos i det undermedvetna. Den till synes formlösa trafiken och floden av människor som passerar mig varje dag när jag går på stan blir plötslig begriplig, på samma sätt som att när man spelar upp ett time-lapsefotografi ter sig dessa kaotiska strömmar genast ut som regelbundna och harmoniska flöden. Men hastighet är bara en av flera modulationsmöjligheter. I Vecket – Leibniz och barocken pekar Deleuze på ytterligare essentiella egenskaper hos det barocka. Fransk mening (i översättning av Sven-Olov Wallenstein):

På den högsta nivån frambringar monaden perfekta durackord: sådana där orons små irritationer ingalunda försvinner, utan integreras i en lust som är möjlig att föra vidare, förlänga, förnya och mångfaldiga, som frodas och är reflexiv, som attraherar andra ackord och ger oss kraft att alltid gå vidare. Denna nutning är en ”lycka” som är unik för själen, den är i högsta grad harmonisk, och den kan upplevas till och med i den värsta smärtan, som i martyrernas glädje.

Att bringa ordning ur kaos vore allt för enkelt. Den barocka musiken är alltid processuell och full av överflöd. Ett vältempererat durackord kan å ena sidan frysa tiden i harmoni, men endast för så lång tid som en ”händelse” varar, ty i nästa moment pekar den vidare mot nya aktualiseringar och realiseringar. Varje gång Glenn Gould trycker ned en tangent på sitt piano vet hen som kan sin Bach vilken ton som ska komma härnäst. Men harmonin ligger inte på kompositionsplanet primärt, utan i den öppning mot mångfalden vars harmoni endast definieras av Gud. Det finns ett universum där Gould spelade annorlunda, kanske till och med spelade han fel (osannolikt), men det var inte den harmoni som för närvarande är gällande.

Trots att jag kan ta samma ettor och nollor med mig i fickan, fångar alltid Kimiko Ishizaka’s variationer alltid in nya haecceiteter vid varje singulärt tillfälle som jag trycker play på min MP3-spelare. När jag lyssnar griper det barocka tag i världen som en hummer: En klo aktualiserar percepter; jag ser och känner nya harmonier. Den andra klon mobiliserar ständigt kroppar upp ur det djup från vilket världen har dragit sig undan. Jag vandrar genom staden och varje detalj mobiliseras upp ur djupet och framträder för mig med ett drön som skulle få Husserl att darra. Kontrapunkten river världen i stycken, utan att splittra, och de perfekta durackorden frammanar glädje.

###

Över till romantiken och en helt annan sammansättning (vad Deleuze & Guattari skulle kalla assemblage, agencement). I och med romantiken måste vi helt och hållet kasta om de mest fundamentala kategorierna (ej ännu i Kants mening) för att gå vidare. Vi måste kasta ut Gud till förmån för människan (blasfemi), byta ut miljön mot jorden, och börja definiera territoriet utifrån den sunkiga hanfågelns kriterier. Åter till Deleuze & Guattari:

/in romanticism/ The artist is no longer God but the Hero who defies God: Found, Found, instead of Create. Faust, especially the second Faust, is impelled by this tendency. Criticism, the Protestantism of the earth, replaces dogmatism, the Catholicism of the milieus (code). It is certain that the Earth as an intense point in depth or in projection, as ratio essendi, is always in disjunction with the territory; and the territory as the condition of ”knowledge,” ratio cognoscendi, is always in disjunction with the earth. The territory is German, the Earth Greek.

De konkreta exemplena hos Deleuze & Guattari är Wagner och Verdi, två kompositörer som Hitler och Mussolini hade som husgudar. Så dramatisk tänker inte jag vara, utan istället tänker jag arbeta med den åtminstone lite mindre vanära(n)de Beethoven. Föga överraskande börjar vi med hur Gud byts ut mot människan. Detta utgör inte bara Nietzsches yttersta filosofiska punkt (det är primärt inte hans fel), följer vi Foucault i The Order of Things ser vi att denna mutation som infinner sig någonstans i skiftet 1700/1800 och har mycket mera genomgripande orsaker än filosofin. Människan som världens centrum kom inte bara genom Kant, den frammanades lika mycket av den moderna biologin, lingvistiken och politiska ekonomin. Detta vet vi redan, men frågan är på vilket sätt det hänger samman med musiken?

För det första: Människan måste tolkas, det måste inte Gud. Gud är harmoni genom sig själv, människan kan endast nå harmoni genom en kamp (mellan ljus och mörker, samt massa andra dimensioner). För det andra, Gud frammanar Skapelsen, människan är blott ett subjekt som skapar. För det tredje, människan skapar endast territorier (länder, städer, taggtrådsstängsel), inte jorden (Earth, die Welt). Trots allt detta utgör människan ”hjälten” i romantiken, som vi ändå måste primärt tänka som tysk. Tyskt territorium, grekiskt jordklot. Denna spänning skapar romantikens imperialism, hanfågeln som markerar sitt revir genom kvitter. Imperiet som kodar toner mot distinktionen territorium – jord. Vår enda väg är ”protestantisk” kritik.

Men det finns en hake, musikens semiotiska kraft i all sin ära, någonting saknas:

What romanticism lacks most is a people. The territory is haunted by a solitary voice; the voice of the earth resonates with it and provides it percussion rather than answering it. Even when there is a people, it is mediatized by the earth, it rises up from the bowels of the earth and is apt to return there: more a subterranean than a terrestrial people.

Om barocken arbetar med fromhet och kosmologi, ytterst bestämd av Gud, stöter romantiken oundvikligen in i problemet att dess territorium (imperium) måste fyllas med människor. I sin ambition att nå Elysium måste romantiken gräva i Hades. Lik måste väckas till liv ur sina gravar; romantiken är en nekrofili. Genom jorden tränger endast de mest lågfrekventa tonerna. Det är därför Beethoven mobiliserar ett så fantastiskt djupt spektrum, så rysligt att stenar dallrar, eftersom att det som definierar territoriet består av det döda. Romantiken är thanatos. ”Tyskland” år 1837 är en kyrkogård byggd på grekisk jord.

Samtidigt är det just därför som Beethoven hela tiden desubjektiverar genom sin musik:

The romantic hero, the voice of the romantic hero, acts as a subject, a subjectified individual with ”feelings”; but this subjective vocal
element is reflected in an orchestral and instrumental whole that on the contrary mobilizes nonsubjective ”affects” and that reaches its height in romanticism.

Eftersom det inte finns något ”folk” i romantikens bisarra konstrukt mellan territorium och jordklot, kan det endast väckas till liv genom icke-subjektivitet. De flesta gillar romantikens kompositörer eftersom de ”talar till känslorna”. Men detta är filosofiskt sett fel. Romantiken är endast känslosam som desubjektivering (vilket i och för sig känns sjukt mycket och är oerhört terapeutiskt, kanske är viljan till subjektslöshet den moderna människans yttersta frid). Bilden av territoriet, låt säga det tyska eller det svenska eller det finska, det spelar ingen roll; i förhållande till jorden, denna grekiska sub-lunära ansamling av element som en gång länkade oss samman med kosmos, allt detta affekterar oss medelst sentiment. Men den känslan är inte vår egen. Den är i dubbel bemärkelse både unheimlich och uneigentlich (i Heideggers mening). Den är inte mitt hem, den är inte min. Den består av ett regionalt universum… Der Ister, den grekiska Donaufloden, Europas halspuls, fylld av svart blod.

Hur fungerar denna paradox? Vi tar som exempel Beethovens sjunde symfoni, andra satsen (allegro): Långsam ritornell, svag och lockande. Stämma efter stämma träder in, instrument efter instrument. Det som från första början endast skulle locka fram den naivaste av personer ur dimman blir allt starkare, allt djupare. En ny melodi; stråkar i arpeggio, skalor upp och ned genom en hel orkesters register. Slutet närmar sig – allt och alla återvänder till den första lilla rörelsen. Först en gång. Ur gravarna stiger de första människorna upp från Hades. Tredje satsen (presto): Gravstenarna spricker. Mistlurar ljuder genom dimman vid Donaus strand. Fjärde satsen (allegro): Liken dansar i månskenet. Deras ord går från grekiska till tyska. Mot slutet av fjärde satsen; spiraler av toner mot bakgrund av drönande bas, allt snabbare medan trummorna virvlar efter vattnets rörelser. En pråm viner förbi på floden, ett moln skymmer månen; den människa som stigit upp ur jorden i riktning mot territoriet exploderar med de första solstrålarna och försvinner mot marken som den aska hen alltid varit.

Hur kan detta grekisk-tyska Nekropolis modulera mina känslor? En vulgär tanke vore att ”förbättra” denna plats, så att den gav upphov till en mera ”identitär sentimentalitet”. Kanske är inte Donau mitt livs halspuls, kanske är det den kalla skandinaviska skogen. Enbart en tanke i den riktningen vore plågsamt grotesk. Romantikens ”död” mobiliserar lika mycket ett ”liv” (det moderna epistemet pendlar mellan liv (Darwin, Marx) och plågas av livets ändlighet (Nietzsche, Freud, senare Heidegger)). Samtidigt bär romantiken ansvar för att från första början har konstituerat det kontinuum av känslor mellan glädje och sorg, som har tjänat som grundförfattning för det moderna subjektet. Livets ändlighet, det faktum att livet kommer att explodera som Beethovens zombier på Donaus strand för att sedan brinna upp i tomhet, gör att man ändå tvingas förhålla sig. Trots att territoriet inte är mitt (uneigentlich), trots att jag inte hör hemma i det (unheimlich), talar det ändå till det enda som är det moderna subjekets egna och därmed privativa upplevelse: Döden.

Detta mörker, denna svärta, är endast möjlig på grund av att den kontrasteras mot det flammande ljuset. Det är inte så att jag hittar på denna dikotomi endast av logiska skäl. Åter till Beethovens nionde symfoni (andra satsen): Dödens snabba utfall ena sekunden, glädjens marsch andra sekunden. Svärtans stråkar mot himmelska blåsinstrument – Atlantens vita skum mot Östersjöns svarta djup. Ungefär precis vid det tillfälle som organen i kroppen håller på att falla samman räddas man av tredje satsens milda sänka. Här kan vi ställa den moderna människans frågor: Vem är jag? Vad är mitt öde? Vad är det att tänka?

Utan att ett enda ord har uttalats under tre satser ställs vi inför valet att antingen själv besvara frågorna eller att låta Beethoven och Schiller göra det åt oss. Under barocken fanns aldrig detta val, och det kan inte heller finnas. Som modern människa tvingas jag till Kants fråga om upplysningen. I någon mening handlar det om mod, denna egenskap som flyttades från Gud till människan i skiftet mellan barocken och romantiken. Vad ska jag göra?

Det krävs inte mycket mod för att fullfölja Beethovens fråga in i fjärde satsen. Man är så att säga drucken av det romantiska sublima, till och med fångad i dess klor (som ej ska sammanblandas med barockens hummer med dubbel artikulering). Beethoven och Schillers svar följer den formel som Deleuze & Guattari ställer upp: Grekisk polyteism (Götterfunken, Elysium) blandas med imperiets universalism och protestantism (alle Menschen… Seid umschlungen Millionen). Den enda sentimentalitet man kan behålla med värdighet är sentimentaliteten inför en artefakt, kanske till och med inför ett simulacrum: mänsklighetens enhet. Denna anomali är obegriplig mot bakgrund av den grekisk-tyska grundförfattningen hos romantiken. Är den på riktigt? Den har aldrig funnits i verkligheten. Tvärtom gjorde moderniteten oss till förbrytare: å ena sidan de mekaniserade världskrigen, å andra sidan fårkapitalism i ulvakläder som effektivt gröper ur jorden till sin bristningsgräns. Beethoven framträder som den naivaste av liberaler, varför inte bara negera?

##

Dessa moderna frågor är beroende av moderna svar. Ett modernt svar kräver modernitet. Hösten tvingar mig inte bara till att pendla mellan barocken och romantiken. I denna dissonans återfinns även ett implicit val mellan att vara antingen modern eller förmodern. Svaret på denna fråga kan aldrig vara det ena eller det andra. Det vore ett intellektuellt bedrägeri. Inte heller kan svaret vara ”en kombination” – det skulle innebära pragmatism. Den fy(å)rfältare som hittills har målats upp mellan barocken och romantiken; sorg/mörker och glädje/ljus på ena axeln, fromhet och kosmologi på andra axeln; behöver en kaotisk parameterrymd. Den dag tänkandet låter sig sammanfattas i en fyrfältare är nämligen allt tänkande förlorat.

Grader av det postsovjetiska tillståndet

Under två veckor av det som genom arbetslinjen brukar definieras som ”semester” har jag företagit mig en mindre resa till Ukraina och Georgien. Åter i Fort Europa vandrar mina tankar kring den nationella historieskrivningen.

Man slås nämligen både av likheterna och skillnaderna mellan den Ukrainska och den Georgiska avsovjetifieringen. Givetvis finns det många aspekter som man inte ser som nordeuropeisk turist. När man tänker kring dessa frågor rör man sig ständigt i ett ytskum vars botten höljs i dunkel, framförallt på grund av bristande språkkunskaper.

Sevastopol och Krimhalvön är i princip helt ryskspråkiga och den ständiga närvaron av den ryska svartahavsflottan skapar en känsla av att en stor björn ligger och sover i en grotta bredvid. Språkfrågan och flottfrågan ger båda upphov till upprepade spänningar mellan Ukraina och Ryssland. Trots att president Yuschenko argumenterar att införandet av minoritetsstatus för det ryska språket endast följer en slags EU-modell, uppstod stundtals kraftiga protester under veckorna som jag var där.

Under 2008 års väpnade konflikt med Georgien spärrade Ukraina av svartahavsflottan. Putin har till och med hotat med att annektera Krim om Ukraina funderar på att gå med i NATO. Den ukrainska skepsisen till trots, får man lätt intrycket av att man befinner sig i ett konserverat Sovjet när man kan vandra förbi en Lenin-staty, en hammare och en skära, ned i en båt och därefter passera den enorma men åldrade ryska flottan. Oavsett att man är medveten om subjektivitetens bedräglighet undrar man varför Ukraina envisas med att åtminstone på ett symboliskt plan tänka sig sovjettiden som en historisk kontinuitet…

I sedvanlig ordning skålade vi dock för ”internationell solidaritet” med lokalbefolkningen (på ryska givetvis). Men något som jag i vodkadimman däremot inte såg, var den Ukrainsk-Georgiska vänskapen. Någonstans här börjar Wikipediaartiklar bli grumliga. Men man kan ändå konstatera att Yuschenko och Saakashvili gör vad de kan för att skapa bromance.

Väl i Tbilisi och de georgiska bergen slås man däremot av vad man kan kalla en ”konsekvent” avsovjetifiering. De tvåspråkiga gatuskyltarna har bytts ut. Nu georgiska och engelska. Förr georgiska och ryska.

På flygplatsen hänger EU och Natoflaggor, och mitt i staden ligger Museum of the Soviet Occupation. ”Occupation Continues” kan man läsa på en karta över Sydostossetien och Abchasien inne på museet. Ett liknande ställe ska förvisso finnas i Kiev, men det bleknar i jämförelse med Museum of the Great Patriotic War, som jag besökte för två år sedan tillsammans med Isabelle och Johannes.

Tbilisis fantastiska tunnelbana har med största möjliga precision fått sina små ryska skyltar övermålade och ersatta, medan de sovjetiska namnen på stationerna gick att måla över med en bredare pensel. Dock är de djupa schakten med sina kärnvapensäkra och utfällbara betongdörrar vid rulltrappans fot svårare att dölja. När det kommer till infrastruktur som gör avtryck i BNP är det inte helt enkelt att bara byta bort historieskrivningen.

Det vore naivt att dra några längre slutsatser av dessa semesterbetraktelser. Det är dock ingen tvekan om att Ukraina och Georgien har valt två skilda strategier när det gäller att tvätta bort det sovjetiska arvet från stadsrummet.

Jag tänkte lägga upp lite bilder, men jag har glömt hur man gjorde för att förminska dem med ImageMagick (bojkotta GUI). Dock kan jag bjuda på två små filmsnuttar som jag spelade in när jag åkte tåg mellan Batumi och Tbilisi (passerandes Stalins födelseort).

Min vän Johannes förklarar hur man äter georgisk Khinkali.

Krigssociologi

Ytterligare en tråd som jag aldrig följde upp i min avhandling är samhällsvetenskapernas relation till kriget. Nu är det lite så att om man inte klipper vissa trådar slutar det med att man sitter med ett helt nystan i knät, och då blir aldrig avhandlingen färdig. Men som tur är kan man framlägga hypoteser i efterhand. Vetenskaperna och kriget är en sådan tråd som jag tänkte kasta ut på internet, så att någon annan kan trassla in sig, eller så att jag själv snubblar över den i framtiden.

Just nu läser jag sporadiskt Olof Peterssons biografi om Jörgen Westerståhl. Jag läser sällan biografier, men Peterssons bok är ovanligt rik i och med att den ger en inblick i relationen mellan samhällsvetenskaperna, politiken och staten. För den som är intresserad av hur täta skott intim relationen var mellan framförallt Socialdemokraterna, vetenskaperna och staten efter kriget är denna bok så kallad måsteläsning!

I avhandlingen citerar jag Petersson framförallt på ett ställe:

On December 12, 1954, prime minister Tage Erlander wrote in his diary: ”Westerståhl[is] now here, asking for my support for [conducting] an investigation on what methods of agitation that give results in the electoral campaign” (Petersson 2011: 178). Moreover, Särlvik was recruited by Erlander in 1953 together with Olof Palme (prime minister 1969–1976 and 1982–1986) and the two of them worked as advisors in the electoral campaigns for the Social Democrats (Ibid.: 185). (Kullenberg 2012: 199-120)

Westerståhl och Särlvik var således tätt inkopplade på det som jag kallar ”state-science interface”, ett gränssnitt mellan vetenskaperna och staten som var mycket starkt under 1950-talet.

Men, åter till kriget. En ganska okänd del av samhällsforskningen utgjordes (och kanske även utgörs) av de undersökningar som Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar anordnade. Ur Peterssons bok:

Samhällsforskare gavs viktiga uppgifter i det psykologiska försvaret. Vetenskapliga undersökningar fick stor betydelse i flera olika avseenden. Radioavlyssning skulle ge besked om vilka propagandabudskap som främmande makter spred till svenska radiolyssnare. Opinionsmätningar behövdes för att följa den allmänna opinionen i Sverige; utredningen hade själv tagit initiativ till en intervjuundersökning om försvarsviljan […] Ryktesanalys skulle ge underlag för att bekämpa den flora av rykten som kunde utöva en >>deprimerande verkan på motståndsandan<<. (Petersson 2012: 136-137)

Ur detta kan vi härleda en rad tentativa hypoteser. För det första hade forskningen om propaganda och opinioner sitt ursprung i amerikansk sociologi. Både de teoretiska och metodologiska inspirationerna kom från transatlantiska forskare, exempelvis Paul Lazarsfeld. En hypotes är alltså att det implicita eller explicita program för samhällsvetenskapernas funktion i staten formulerades i USA, men fick där aldrig ordentligt fäste. Istället blev det i Sverige, där gränssnittet mellan vetenskap, stat och politik var mycket hårdare, som vi fick en situation som resulterade i en historiskt sett unik ställning för samhällsvetenskaperna.

En annan hypotes springer ur krigets logik. Infrastrukturen för internet, som jag skriver i Det nätpolitiska manifestet, växte fram i det kalla krigets antimarknader och kärnvapenparanoia. Hotet om krig fick staten att skapa sandlådor där innovationsprocesser fick stora resurser att utveckla militära lösningar. Frågan är om samhällsvetenskaperna åtnjöt samma typ av ”militärindustriella privilegier”?

Två Popperskt falsifierbara hypoteser! Får stanna där nu eftersom jag måste rätta tentor.

Kopimismreligionen: Psykosemiotisk översiktskarta

Ladda ned som .svg

I kölvattnet av den förvirring som uppstått kring Kopimistsamfundets erkännande av staten, kan det vara på sin plats att försöka skapa en slags översiktskarta över de sekter/separatistlinjer som vi kan hitta i olika hörn av internäten.

Ambitionen är inte att vara heltäckande. Snarare är det kanske ytterligare förvirring som är målet.

Modellen utgår från en realaxel där graden av territorialisering går från å ena sidan tillvaromässig bofasthet och bundenhet, till fullständig nomadism och rotlöshet. På imaginäraxeln finner vi istället graden av signifiering (i vid mening, från subjektivering till tendens att benämna världen i ord).

På så sätt finner vi en dialektisk motsatspunkt mellan Informationskopimismen, som ger namn åt ting (samfund, tro, information) och är territoriellt signifierande (erkännande av staten) och Fraktalkopimismen som oscillerar mot designifiering (fjärde parameterrymden innehåller omöjliga figurer) samt bedriver en nomadisk kartografi (territoriet har ingen mittpunkt, algoritmiska vektorer).

Om vi istället vänder oss mot den Mystiska kopimi fungerar den delvis de-territorialiserande genom sitt förkastande av -ismer samt infogandet av kopians värdekritik. Den universella konjugationen av flöden, energi och dess förslösande, står i centrum av en kritisk utsiktspunkt. Detta kan i viss mån kontrasteras mot den Vitalistiska kopimismens okritiska hållning, vilken istället inbegriper en slags tekno-animistisk livsdyrkan, och en ”liberal” inställning till kopimis tendens till heterogen pluralism.

En ofta förbisedd riktning är den Polyteistiska kopimismen, som i vissa tolkningar närmar sig shintoistisk tekno-animism i kombination med en from syn på det icke-mänskliga livet. Fromheten kännetecknas av en vilja till erkännande genom signifiering (ge robotarna rättigheter).

De olika inriktningarna kan dateras rent idéhistoriskt. Den mystiska kopimismens värdekritik samt den Vitalistiska kopimismens smittontologi faller både tillbaka på 1800-talets ekonomi och biologi (Marx/Tarde). Den Ortodoxa kopimismen faller å andra sidan tillbaka på 1999-tänket, Fraktalkopimismen på 1970-talets matematik (B. Mandelbrot), den Polyteistiska kopimismen på 1990-talets singularitetshypoteser.

Än så länge har man inte kunnat skönja någon öppen konflikt eller strid mellan dessa inriktningar. De överlappar varandra på ett komplicerat sätt, och kanske rör det sig om alltför småskaliga inriktingar för att separatistgrupper ska ha hunnit formera sig på ett militant sätt.

Oavsett vilket försjunker samtliga uttryck in i en dimma av förvirring, ibland som en uttänkt rökridå, ibland enbart genom att de är så obskyra.

Networks and democracy – a true paradox

This is a post based on the panel talk in Cairo this weekend on the Swedish embassy, which I participated in. I came a bit overprepared for the discussion, and time constraints made it impossible to cover all lines of thought that I intended to express. But, that’s what blogs are good for, I guess.

It is a common conception that the Internet in itself, as an ever more efficient and widespread technology, is a source of democracy and citizen emancipation. This type of argument not only reduces democratization to a simple matter of hardware and software, but it also fails to recognize that the Internet can be many different things, depending on what we do with it as a collective. From the flickering web pages of the web, to the deep undersea fiber cables, the Internet was built by societies, for certain purposes and under special conditions. The Internet as we know it, and live it, emerges in the intersection of technical networks and social networks; and it immediately displaces and transforms both of them.

Social networks, more commonly known as social media, are one of several ways of using the rapidly expanding technical network of the Internet to shape networks of people. These networks have the potential to transgress the confinements of other political arenas, such as political parties, institutions, or for that matter, cafés and squares in a city.

The possibility of mediating democratic change on a global level seems to be in reach, as we follow for example the circulation of news and updates across the recent events in the Middle East and North Africa, where the uprisings have seemed to spread almost virally from country to country. At least from a safe distance, the global arena has shrunk to a few milliseconds from corner to corner. Simultaneously the importance of physical places never seem to have diminished, except in the cyber-utopian dreams of corporate solutions.

This phenomenon, exemplified with let’s say the Tahrir Square in Cairo, operates not only on a symbolical level; the power of a physical place to serve as an intensifier of protests should never be underestimated. Rather, what we need is a wholly new terminology for thinking the connections and interfaces between the ultra-fast digital networks and places bound physically to time and space. The philosophically ‘dualist’ version of a real space and a virtual space has already crumbled (both the utopia and the dystopia). We are now talking instead of these relations between spaces in a much more ‘monist’ fashion, studying the connections in qualitative terms, to see how they enforce and weaken, open and close boundaries, make new events happen that were impossible yesterday etc.

Returning to the Internet and its possible ‘democratization effect’, we must first of all recognize its dependence on non-democratic entities. The services we use for creating social networks, in such services as Facebook, Twitter and Youtube, are served by large-scale corporations, whose definitions of a common good remain opaque. Secondly, the Internet-mediated social networks are not yet for everyone, but depend heavily on income, education and language skills. We are not yet in a place where the Internet is for everyone, even less where everyone has equal access to it.

But on a more profound level, that of the ‘protocol’ of the network (technical or social), the internet has never been democratic (and consequently has Facebook neither been democratic, ever). The technology that drives the Internet, called packet-switching, was made in the 1960s for surviving nuclear attacks, then later on for resource sharing of expensive computational power. It was never built with any of the features of democracy as we know it in mind. Social network services, such as Facebook or Twitter, neither have much democracy built into them. They are commercial services, made to facilitate social relations which are primarily based on nepotism. It seems that we are using fundamentally anti-democratic means to pursue democracy, and this is why it sounds quite childish when people complain about ‘censorship on Twitter’. You can’t have censorship if there wasn’t any freedom of speech to begin with, and there never was in those services.

But, it could also be the other way around; maybe we aren’t using social media to make democracy, but instead, we are using democracy to be able to be anti-democratic, to be able (and have the right) to nepotism. The primary task of a totalitarian rule, to simplify a little for the sake of argument, is to destroy all social networks, except the ones that can be formalized within the State, to erect yet another ”democratic peoples republic of the people”. In a liberal line of argument, it would be rather logical to use democracy to be able to shape non-democratic networks, perhaps this is even desirable.

Instead, I think it is more useful to think the Internet, concerning its different services and networks, as things that necessarily need to be displaced before they can work in the service of democratization. Democracy is an ideal vision that we pursue by political practices, usually in the forms of constitutions, elections, and institutions safeguarding this ideal. This practice is always situated and mediated through different (non democratic) communication interfaces; be it squares, cafés, schools or Facebook. But we can not by definition invent a technology that is democratic in itself. A machine of democracy instantly turns in to the opposite of democracy; autocracy, or even technocracy.

When using the Internet for political struggles, these limitations should be kept in mind. But even more importantly, we should all reflect on what we want to create in the future. Who will control the services that we use in the future? Who controls the infrastructure? And, who decides what is a legitimate expression and what is not? When I visited Tahrir Square, there were protests and minor clashes with the police. The struggle over the square seemed, at least on the surface, to be an even fight. Protesters advanced and police retreated, and vice versa.

However, when it comes to Internet access, it is the one who controls the cables, the antennas and the protocols for routing traffic, that has a much more asymmetrical power. In comparison, it only takes a few of keystrokes to shut the Internet down, but it takes hundreds of police officers to get a few protesters to leave the square, even for a brief moment.

Will the next revolution be ”tweeted”, or will it be sparked by yet another Facebook group? We couldn’t really tell, because services come and go on the Internet. But most certainly it will be preluded by, and mediated through, the Internet. Exactly how this will be done, we do not know yet. But it is a matter of concern for all of us, and we should make sure that the possibilities global networks bring are not vaporized from our hands, but instead, that the control over them comes closer to the people using them. Only when we recognize that the most important nodes of the networks are the collective societies that we make up together, not computers or commercial services, we can maximize the political potential of a networked future.

Brief notes from the Tahrir Square

This weekend I was invited to participate in a panel at the Swedish Embassy in Cairo. I gladly accepted to join the discussion with the #YLVP people, and equally important; going to Cairo is something I never decline, especially since #jan25.

Next week the elections are coming up in Egypt, and this has led not only to campaigns, but more importantly, protests to make sure this was an election of the people (and not of the military). During my stay in Cairo these protest turned out to be quite a violent at times, with more than 700 injured and one dead in Cairo, one in Alexandria around 2000 injured and 11 dead. As I heard that protests were going on at the Tahrir Square, I decided to go there as much as I could, to see how they would unfold.

My observations are probably a bit rough and naive, as they are missing out on the subtle details for which more context is needed. Even though I have visited the square many times before, this was my first time since the revolution started. So typing down my unorganized experiences is as much for the ‘archive’, as it is an experience to share.

So, this Friday I arrived, and I immediately left my bags in the hotel room and started walking to the Tahrir Square, which for so long had been on my mind, with its frozen images from the AlJazeera webcast somewhere in the back of my mind. When I arrived, around the time when the sun had just set, the square appeared to me as a vibrant platform for political pre-election campaigns. There were many soundsystems, and had I known arabic, I would probably have stayed to listen to the many speakers. It was the perfect Greek Agora (but much better), where lots of people gathered in peaceful but critical political debate. There was not a single security force officer in sight (even though I later spotted them near the Hilton hotel in their minivans).

Around the square you could buy Egyptian flags, T-shirts with revolutionary motifs, and grilled corn cobs. I sat down, had some tea, and walked around all the streets and corners of the square. I headed back home in the night, and fell asleep very comfortably, happy to have seen Cairo and its new political atmosphere up close.

\

The next day (Saturday) I returned to Tahrir in the morning. On Twitter people were saying that the police had moved in, to clear out tents and move away the remaining protesters. When I arrived, a crowd had assembled in the corner of the square near the American University, blocking traffic at times and chanting loudly. The security forces (which shouldn’t be confused with the police or the army) were everywhere, and probably outnumbered the people protesting. They all wore black uniforms, with heavy boots, a bullet proof vest, a helmet, a shield and a black long stick as primary equipment. When they moved around, they were always following orders, and they seemed almost to arrange themselves according to the ancient principles of the phalanx.

The Tahrir Square is an interesting place. Basically you have one large roundabout in the middle, and then connecting streets in all directions. The security forces had lined up in the giant circular spot in the middle of the square, where cars were passing by as normal. The crowd then started to move around this inner circle. When they had turned half a cycle they stopped and stood face to face with the security forces. I stood on the opposite side of the street, watching from a distance. I hadn’t brought any camera because I feel a bit uncomfortable taking pictures, unless you have a specific mission of documenting something.

Standing face to face with the security forces, the protesters then suddenly advanced, and in a few seconds the men dressed in black were thrown off the square; however, only to return half a minute later, with their sticks and shields. I moved a little closer, to one of the concrete slabs near the middle circle. On the one hand, the atmosphere had changed slightly; there were imminent clashes going on in the middle of the square, but looking back in the streets, people seemed barely to notice what was happening. Or, they were used to it.

But everything started to shift very rapidly. The protesters and the police pushed each other back and forth, and at one moment I had to move close to a parked car as protesters and security forces came running right at me, in a line of flight towards some connecting street, or into another crowd. I stayed for a while, but then I had to leave to prepare my presentation at the Swedish embassy. As I came back to the hotel, I instantly turned to Twitter, to see what had happened next. Then I read about the tear gas and the rubber bullets. And the many injured. The protests at Tahrir was the major topic for the whole night with the #YLVP people.

\

I woke up this morning (Sunday), and right after breakfast me and Gustav, with whom I had been in the panel talk with the previous night, walked from Zamalek to Tahrir. Now, a third scene had opened on the square. The security forces were gone and the people had taken over the square. They had even arranged road blocks to get into the area, but when we showed our (Swedish) passports, there were no problems getting in. The streets near the roundabout were covered in ashes, and paper tissues. A few people were sleeping, or rather – trying to sleep. Some were wounded, most likely by rubber bullets and sticks, and everyone was probably quite exhausted from holdig the square all night.

Instantly my nose and eyes started running. Even though nobody fired tear gas on the actual square then, the gas had somehow found a permanent place in the streets. I started coughing and I had to buy paper tissues. The bitter taste of it was still in my mouth hours later. A man came up to us and started talking. He showed us the empty shells, which were used for the tear gas. They were made in the US, and only a hundred meters down the street you could see that white smoke in the front line of the protests that were still going on. The man also showed me the rubber bullets, and greeted us welcome to Egypt.

The square had turned out to a real community that solved traffic redirection, security controls, field medics and various logistics. Except for the taste of tear gas, the square was once again a pleasant place, without provocative security forces.

Even though my three visits to the Tahrir Square during this weekend were quite short, it was like three different squares each time I went there. And all three of them made me feel and see so many different things. The first night, I was so happy to see tens of thousands of people talking politics, living the revolution. The second day, I got caught up in the adrenaline-pumping turmoil of the clashes, and it was probably for the better that I couldn’t stay until things really became chaotic. The third day I was fascinated with the occupation of the square, and simultaneously angry with the security forces and their tear gas and rubber bullets (which by now seem to have turned into live ammo).

It was very important for me to see the ongoing revolution in its physical presence, rather than from the interfaces of the Internet. In the next post I will go in to this distinction from a philosophical perspective. Nevertheless, the memories from Tahrir will be on my mind for a very long time.

The violence seems to have escalated even more now, as I publish these brief notes. It makes me very sad that unarmed people are facing even worse weapons…

FN och den arabiska våren

Just nu är jag i djupaste avhandlingsskrivandet, så det blir inte så mycket bloggat. Men nästa lördag medverkar jag på FN-dagen och ska prata om internet och den ”arabiska våren”. Inträdet är gratis, men man måste anmäla sig (se nedan).

Uppdatering: Min presentation filmades och hamnade på Youtube för den som vill se.

FN och den arabiska våren

Sociala medier har spelat en avgörande roll under den arabiska våren. Via facebook, twitteroch Youtube har folket gjort sina röster hörda och kunnat visa en egen bild, långt ifrån den statliga televisionens. FN står inför stora utmaningar då brott mot mänskliga rättigheter och yttrandefrihet begås varje dag i regimernas desperata försök att tysta folket. Välkommen till FN-förbundets seminarium om nätaktivism, internet och media som demokrativerktyg.

Underhållning av Stand-up komikern Melody Farshin och kören DELIGHT.

12.30 Mingel.

13.00 Tal av Aleksander Gabelic, FN-förbundets styrelseordförande.

Nätaktivism – nya möjligheter men också faror.
Christoffer Kullenberg, Göteborgs Universitet.

Vem kan man lita på?
Peter Andersén, Utrikeschef GP & Ylva Carlsson, utrikesreporter GP.

Utmaningar och förutsättningar för en hållbar demokratiutveckling?
Anneka Knutsson, UNESCO-rådet.

Musikunderhållning av DELIGHT.

14.00 Paus med servering av FN-bakelse samt utställning av årets FN-dagskonstnär.

14.30 Zero Silence – I skuggan av teknologin.
Jonny von Wallström, fotograf och filmare.

Panelsamtal med dagens talare.

15.45 Avslutning.


Tid: Lördagen den 22 oktober kl. 13.00 – 16.00.
Plats: Länsstyrelsen Göteborg, Hörsalen. Ingång från Stora Badhusgatan 2.
Anmälan: Senast den 19 oktober till maria.svensson(((AT)))fn.se. Begränsat antal platser!

Varmt välkomna!

Tillbaka till Framtiden: Analogisering och digitalisering

Det är dags att återvända till ”Framtiden”, som har sporrat dels en intressant diskussion hos Rasmus på Copyriot, samt en intressant reflektion av Anders Mildner (även om boken inte hänvisas till explicit, se nedan).

Diskussionen hos Copyriot handlar om vem som egentligen ”Framtiden” polemiserar emot. Vi tar ett citat ur boken:

Precis som 1900-talets futurister var 2000-talets nätsvärmare besatta av hastigheter, flöden, affekter, massbeteenden och ny teknik. Precis som futuristerna vägrade nätsvärmarna att se världen som oföränderlig. De var övertygade om att samtiden bara kunde förstås genom berättelsen om den konstanta utvecklingen. (56)

Problemet är att ”nätsvärmare”, ”nätaktivister”, ”pirater” osv. är beteckningar som minst sagt är svåra att definiera, lokalisera och polemisera emot. ”Framtiden” är förvisso en essä i ett romanformat, så att stoppa in en fotnot skulle göra våld på formatet, men kanske göra väl för argumentet.

Det finns nämligen god grund för att argumentera det rakt motsatta. Nätaktivister är, och har varit, några av de främsta digitaliseringskritikerna, främst på området personlig integritet/självbestämmande. Exempel: Datalagringsdirektivet innebär en digitalisering av människors rörelsemönster, kontakter och sociala liv. Denna digitalisering får, enligt många nätaktivister, inte ens äga rum från första början. Ett annat exempel är hur köttslig tillvaro på hackerkonferenser ofta innefattar ett digitaliseringsförbud (inga foton, inga videokameror).

Och ett tredje exempel är den ganska konsekventa kritiken mot panspektron, som jag diskuterar i Det Nätpolitiska Manifestet:

I vår samtid är det inte längre den optiska blicken som övervakar oss, utan istället databaser och loggfiler, datorer och mobiltelefoner. De skapar en ny form av visibilitet bortom det mänskliga ögat. Panspektron markerar således de nya frontlinjer inom vilka breda spektra av analoga signaler kan göras digitala, och därmed synliga, på ett mycket mer omfattande sätt an tidigare.

Tvärtom är det främst företag och stater som vurmat för en ”ökad” digitalisering, och kommit på förvirrande begrepp som ”digitala ekonomier”, ”Svenska ambassaden i Second Life”, ”e-legitimationer” osv.

Det stora problemet med ”Framtiden” är dess monolitiska syn på internet (med pyramiden som monolitiskt figurativ), i kombination med den fenomenologiska blick som strålar ut från en metropol i ett högindustrialiserat land i norra Europa. För att ta det enkelt: Internet är inte samma sak i SoFo som det är i Kairo eller Xinjiang. En bred civilisationskritik, kan inte ha en så smal utgångspunkt, och kan inte heller skrivas med Washington som utgångspunkt, även om det är en vanlig föreställning att politik har sitt epicentrum på sådana platser.

Anders Mildner skriver en ganska träffande reflektion över detta i SvD:

Ur medieperspektiv var så klart omsvängningen mot ökad internetskepticism väntad. I ett samhälle som är så starkt genomsyrat av medielogik som vårt, kommer det som en gång höjs till skyarna så småningom obönhörligen att plockas ned på marken igen. Där är vi i dag. Internetdiskussionen i samhället skiftar just nu fokus. Kultur-, delaktighets-, och demokratisnacket är på väg ut. Det är inte särskilt svårt att räkna ut vem som glädjs över den utvecklingen.

Denna tråd förtjänar att spinnas vidare på. Utgångspunkten ”vårt samhälle” håller inte för internet, eftersom internet aldrig har varit ett samhälle. Analogisering – Digitalisering – Analogisering är tusen olika saker: I vissa fall, ganska få rent numerärt, är det kanske en protest i Egypten (analogisering) som digitaliseras, laddas upp på Youtube, och återanalogiseras på hundratusentals skärmar. I många fall, rent kvantitativt, sker denna transformation i långt mer vardagliga sammanhang. Jag sitter och fikar, twittrar ut ett foto med GPS-metadata, och nån som följer mig på Twitter återanalogiserar informationen i ett försök att slå ihjäl lite tid på kontoret. (total nollintensitet)

De båda händelserna är teknologiskt sett mycket lika varandra, analogisering-digitalisering (plus metadata) – ackumulation av arbetskraft hos ett storföretag (Google, Twitter) – återanalogisering på en annan plats i nätverket (plus koldioxidutsläpp).

Just på grund av dessa händelsers perfekta individualitet (deras status som haecceiteter och händelser) är de långt mera autentiska, mänskliga och egentliga än en universalistisk fenomenologi av fötter i gräs eller doften av hav. Mitt vardagstwittrande och en egyptisk youtubeuppladdning kan inte tänkas genom samma register. De är förvisso tekniskt nästan identiska, men de är fundamentalt olika som existensformer.

Vardagstwittrandets tvång, oket av att kolla sin Facebookstatus, livskrisen inför informationsöverflödet, ensamheten som uppstår när man har addat ytterligare en ”friend” men ändå känner att det var mera autentiskt på åttiotalet när man satt och hade tråkigt lyssnandes på ett blandband eller tittade på Vetenskapens värld, är förvisso en intressant analys av en modern ångest som kanske drabbar och passiviserar ett och annat barn av IT-bubblans frammarsch. ”Framtiden” gör helt rätt i att kritisera detta tillstånd, och slå hål på dess frihetsmyt.

Men ett sådant scenario utspelas inte i samma pyramid som en krypterad tunnel ut ifrån Kairo, en chatt genom The Golden Shield, eller nedladdningen av konfidentiell data från det militärindustriella komplexet. I dessa fall finns inte ”digitalisering” som en övergripande samhällsförändring, utan endast som ytterst konkreta överväganden. Vad hamnar i loggfiler? Vad kan knäckas av någon som lyssnar? vem kan ta ned torrent-filen?

Internet undflyr på så sätt själva tanken om att vara något tekniskt, att ge upphov till ett Gestell, ett tillstånd som villkorar existensen. Jag har alltid brottats med att försöka förmedla denna tanke om radikal heterogenitet som den enda vägen till en trovärdig analys. Jag har använt obegripliga uttryck som ”minoritetfraktal”, ”panspektron” och ”haecceiteter”, teknologisk ”fylogenetik” och ”chiffrets fjärde parameterrymd”. Allt för att destruera de gamla registren: ”Teknik – existens – essens”, ”cyberrymd – real life”, ”demokrati, medborgarskap – transparens”. Begripligheten i dessa manövrar har på sin höjd lett till förvirring, och det är förvisso en effekt som inte ska underskattas.

Uppmaningen är dock densamma: ”Ta din dator, tunnla dig runt en diktator eller en fångstapparat, ta kontroll över tekniken och böj och bänd den tills du kan koppla om till något bättre!”.

Samhället som helhet, del IV

På tåget mellan Värnamo och Göteborg hemsöks mina tankar åter av Totaliteten. Det restaurerade Intercity-tåget rör sig framåt sådär sakta som Ardennerhästarna långsamt drog plogbillarna över de steniga åkrarna i det exotiska landskapet Småland, från vilket typ hälften av invånarna tvingades emigrera till Amerika på grund av plötsligt svälttillstånd.

När de tungindustriella elmotornerna ökar och minskar hastigheten, och för maskintriumfens oxe framåt, skymtar man då och då i de djupa skogarna en glänta. Småländska bönder har medelst kroniskt ryggskott, i generationer och för hand, flyttat tunga objekt, även kända som stenar från underjorden, till kanterna av dungorna och lagt dem på raka högar. Allt för att några magra kreatur skulle kunna gödas under den högländska sommaren, och slaktas lagom till hösten. Fett och ister är viktiga saker, när förbränningen ökar på grund av den eviga kylan som plågar dessa trakter om vintern.

Jag besökte ett torp från sjuttonhundratalet. Det var så lågt i tak att jag fick ducka. Dörrarna var så små att man fick huka sig. Det var viktigt då.. att inte släppa ut värmen. Undrar om folk var kortare då? De var fattiga, och genom historien har de svultit.

Jag växte upp här. De alloplastiska mjukdelarna av verkligheten, speciellt de tvåbenta varelserna omgärdade av proteser som de kallar ”teknik”, talar en dialekt som är zu Hause för mig. De säger visserligen bara att vissa saker är tekniska; framförallt såna där iPhones, elledningar i luften och grävskopor och sånt. De där fibriska sakerna de hänger över sina kroppar kallar de istället ”kläder”, de värmeisolerade kokongerna för ”hus” och stålsarkofagerna på långa järnbitar för ”transportmedel”. Deras kosmologi för mekanosfären är som Mercator på tjack; differentierad och med namn som ter sig som irrationella och vidskepliga.

Vid sjön Rusken åt jag lunch med jordgubbstårta till efterrätt. Då jag är intresserad av alla former av marint och limnologiskt liv förhörde jag mig med den lokala fiskarexpertisen om arterna i sjön. Det finns många gösar i Rusken, rätt många braxar, samt gäddor och aborrar. Dock återfinns även några anomalier, som inte anses vara ”naturliga”. Bland annat har en kinesisk karp observerats. Den hör inte till den lokala faunan, utan ryktet ger att den troligtvis ”kastats i” och klarat sig. Jag funderar mycket på den kinesiska karpen.

Undrar hur det känns att vara kinesisk karp och simma omkring i en småländsk sjö? En annan observation gäller ålen. Det finns ganska mycket ål i Rusken. Men sedan de fördämde ån som förbinder sjön med resten av det vattenbaserade blodomloppet och byggde en kraftstation, så kan inte längre ålen simma till sargassohavet och föröka sig. När jag tänder lampan i taket är jag medskyldig till ålens undergång! Dock finns en lösning. Om man fångar ål kan man ge den till åkerierna vars lastbilar drönar mot havet på E4an. De tar med ålen i lastbilarna och släpper sedan ut dem i havet. Ålarna där ute har blivit logistiska. Volvolastbilen är viagra för ett sexparty i Sargassohavet.

Den avreglerade tågmarknaden leder till ständiga motsättningar, ständiga konflikter. SJ opererar tåget jag sitter på, men järnbalkarna är numera öppna för ”konkurrens”. Det sägs att det var som i Sovjet på åttiotalet. Statens järnvägar, löntagarfonder, Socialdemokratism och etnisk homogenitet. Två tevekanaler. Nätkonnektivitet begränsad till BBS. När jag tänker efter så funderar jag på om ”Sovjet” någonsin fanns. Om jag skrapar med en nyckel på målarfärgen på Intercity-tåget uppenbarar sig den där himmelsblå färgen som tågen var målade med i en tid då ”Sovjetunionen” fanns på den där kartan som min lågstadielärare drog ned på geografilektionen. Jag kan hitta ett materiellt bevis att en kemisk lösning faktiskt existerar under mina fingernaglar, och om jag stoppar den i munnen så äter jag kvällsvard med Gorbatjov.

Muren föll och vi fick massa konstiga nya saker. Gulfkrig, balkanisering, internet, jungle, X2000, fåret Dolly, Ryssland, ecstasy och globalisering. Alla dessa partikulära händelser. Där och då. Detta väcker en mycket viktig frågeställning inom filosofin. Ska vi syssla med historiska händelser och haecceiteter, eller ska vi söka efter generaliteter och abstraktioner. Översatt till ett sådant idiom blir nittiotalet istället, och i ordningsföljd; Imperialism, deterritorialisering, packet-switching, rytm, Newtonsk mekanik, molekylärbiologisk repetition, kartografi, biokemisk eufori och primitiv ackumulering av kapital.

Med undantag för packet-switching skulle man, givet en viss filosofisk skolning, kunna argumentera att det där andra som fick åttiotalet att bryta samman utgörs av universalier i (den mänskliga) historien. Datan jag skriver på, som nyss skickade datapaket till Googles datamaskiner (datum) i det Amerika som smålänningarna en gång migrerade till, tillhör en teknologisk domän, och kan således inte vara universell.

Den kinesiska karpen i sjön Rusken däremot, denna ensamma stackars varelse, tillhör anomalierna. Något onaturligt har fört den till dessa mörka vatten. De ruskiska(!) ålarna förökar sig med hjälp av teknologiska sammansättningar vars komplexitet i det närmsta går att jämföra med fåret Dollys laboratoriekloning. Lastbilsproteser. De alloplastiska köttkropparna i fibriska kläder som pratar småländska argumenterar med konduktören om priset för en enkelbiljett i jämförelse med vad det kostar med ett pendelkort, samt om priset ”på internet”. Under tiden som klassmotsättningarna spelas ut mot bakgrund av kapitalets penningtransaktion har resenären köpt en biljett med sin iPhone. Konversationen tar slut, och det är min tur.

Jag visar upp min SMS-biljett, men när SJ-personalen ska ”fotografera” min skärm på mobilen (egentligen scannar de en unik siffra som kontrolleras och registreras i en databas) så rasar tekniken samman. Min aningen ovanliga och aningen nerdiga Nokia N900 visar SMS med vit text mot svart bakrund (haxxor 31337!) och funkar inte med deras avläsare. Min artiga uppsyn räddar dock alltid situationer som dessa från att utmynna i motsättningar. Det så kallade samhället är en svart låda, och i de flesta fall fungerar det väldigt bra för mig, även om det då och då bryter samman.