Mårdhunden, Judasdjuret och Människan

Racoondogskull

I helgen har jag testat att analysera biodiversitetsdata från Analysportalen från Svenska Lifewatch. Analysportalen innehåller enorma mängder artobservationer från bland annat det stora medborgarforskningsprojektet Artportalen.

Mårdhunden är en invasiv art. Den introducerades under perioden 1928-1950 i Ukraina för att jagas för pälsens skull. Människans fåfänga har ofta ekologiska konsekvenser och så även i detta fall. Mårdhunden etablerade sig och spred sig, från post-Sovjet hela vägen över Finland, till Sverige.

För att få bukt med spridningen av mårdhundarna använder man sig av ”Judasdjur”. I Jägareförbundets rapport 2015 kan man läsa följande mycket poetiska stycke:

Sändarmärkta mårdhundar (Judasdjur) letar dygnet runt efter  nya  mårdhundar  som de sedan  leder  oss  till.  Mårdhunden  är  monogam  och  dess  första  prioritet  förutom  egen  överlevnad är att finna en partner som den sedan aldrig lämnar förrän en av dem dör, då den  återigen  börjar leta en ny  partner.  Sterilisering av  sändardjuren  utförs  innan de släpps så att de inte ska kunna reproducera sig om vi skulle förlora dem genom sändarfel.Båda  könen  fungerar  lika  bra  som  Judasdjur.  Sändardjuren  fungerar  effektivare  ju  lägre  täthet det är eftersom det då är mycket svårt för oss människor att ens hitta ett spår. En annan  mårdhund  kommer  dock  att  förr  eller  senare  finna  sin  artfrände.  De  ägnar  all  sin  tid åt detta och vandrar över mycket stora områden (ibland långt över 100 000 hektar) i sitt  sökande.  I  figur  1  ser  vi  området  en  mårdhund  har  täckt  under  två  år  i  sitt  sökande  efter  en  partner,  området  är  större  än  de  flesta  län  i  landet.  När  de  finner  en  partner  avslutas  vandringen  och  paret  stannar  därefter  inom  ett  mycket  begränsat  område,  det  är också så vi ser att de har funnit en partner.

Framtiden ser inte ljus ut för mårdhunden.

screen-shot-2016-12-05-at-09-53-15

Mårdhundsobservationer per län, se källkod.

Men vad har vi för data på mårdhundens utbredning? Analysportalen är ett fantastiskt verktyg för öppna data, och man kan med enkla medel ladda hem alla observationer. Med lite helghackande lyckades jag få till lite kod som kan användas på lite olika sätt. All kod och data som behövs för att replikera figurerna finns här.

Med lite kod kan man skapa en karta över de inrapporterade observationerna (klicka för att få fram info om varje observation).

Se kartan i större format.

Men hur ska vi förstå mårdhunden och dess relation till territoriet, människan och ett processfilosofiskt tänkande?

Deleuze och Guattari’s berömda passage i Tusen platåer ger oss ett tankeuppslag:

Orkidén avterritorialiseras genom att skapa en bild, en kalkering av en geting; men getingen återterritorialiseras på denna bild. Getingen avterritorialiseras emellertid, i det att den själv blir en del av orkidéns reproduktionsapparat; den återterritorialiserar orkidén genom att transportera pollen. Getingen och orkidén bildar ett rhizom just därför att de är heterogena. (s. 27)

Människans fåfänga skapade en bild av mårdhundens päls i relation till hur människans semiotiska signaler (pälskläder) territorialiserar ett socialt stratum (jag är rik, jag har ”stil”). Detta ledde till att fåfängans logik översattes en kapitalistisk utbyteslogik av de Sovjetiska(!) aktörerna som gjorde vad de kunde för att introducera mårdhunden i östra Europa och västra Asien. Det var främst i Baltikum som mårdhunden kunde återterritorialisera sig i de födorika skogarna. Men den skulle sakta men säkert börja vandra norrut genom Karelen, samtidigt som den avterritorialiserade de djupa skogarna och kastade om den ekologiska balansen. I mårdhundarnas magar skapade dvärgbandmaskar och parasiter kalkeringar av en mårdhund och gjorde denna plats till sin reproduktionsapparat. I detta moment skapade människan en ny bild av mårdhunden som en invasiv art. Man uppfann Judasdjuret, som med avsaknad av reproduktionsapparat (steriliserad) kunde röra sig över hundratals hektar av skog i jakt på en förvildad mårdhund.

Människan, Judasdjuret, mårdhunden och dvärgbandmasken bildar ett rhizom, vars utbredning är en ständig kamp om territorium.

Fraktalgränser IIX: Tunnelns geologiska antiprogram

Igår publicerades en intressant artikel i Haaretz om hur den israeliska armén försöker hitta teknologiska motåtgärder för att bekämpa tunnlarna under bland annat Gaza. Eftersom Haaretz befinner sig bakom en paywall men går att läsa via twitter kommer här några utdrag för arkivet.

Among proposed tunnel-detection technologies is the use of vehicle-mounted, ground-penetrating radar. However ,this solution can only detect tunnels to a depth of 10 meters and the last tunnels discovered during the Gaza operation that reached Israeli territory were as much as 25 feet below ground.

Another proposed system takes advantage of the earth’s gravitational field to detect underground voids at great depth. The most advanced method involves geo-seismic methods and buried sensors, which is the system to be used in the current trial.

Tunneln är en landgående u-båt. Den använder sanden istället för vatten som ett ”medium” för att skapa en passage mellan två punkter. Men precis som u-båten avger tunneln vibrationer som kan upptäckas med seismologiska metoder.

Men om detta inte räcker kan vertikalitetens politik utvigdas med en underjordisk mur:

If the system proves it can detect tunnels that are being dug, he estimates, the IDF could deploy it along the 68-kilometer Gaza border with in a year of such decision. Deploying the system and the limited construction of an underground barrier would is estimated at between 1.5-2.5 billion shekels.

Eftersom det är omöjligt att förstöra alla tunnlar måste man kanske således bygga en till mur, men denna gången under jorden.

Cohen, Gili, ”IDF to test tunnel detection system on Gaza border”, Haaretz, Aug. 11, 2014, Retrieved 20140812, http://www.haaretz.com/news/diplomacy-defense/.premium-1.610004?utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter

Fraktalgränser IX: Köpcenter

kopimi christopher kullenberg 2013

Butiken i köpcentret spelar musik som ingen kommer ihåg. Rulltrappan susar grått. Friktioner alstrar statisk elektricitet när plastborstarna sakta strilar genom aluminiumtrappstegen. Klädhängarna gnisslar och klickar. Människorna talar tusen språk till ljudet av sandaler som hasar fram över stengolvet. Inuti lamporna i taket finns lysrör och lysdioder som färglägger butiken med ljuskvastar som har olika våglängd. Lyssnar man riktigt noga kan man höra dem surra, men musiken är noga balanserad så att oförutsedda ljud inte ska störa.

Det finns hundra butiker i köpcentret som har samma schackrutiga golv, samma vita väggar och samma ventilationstrummor i taken. De spelar musik inom samma frekvenser och de har samma frekvenser på lamporna. Ingen minns varken musiken eller lamporna, men de är båda optimerade efter människors synorgan och hörselorgan. Ändå undrar man, när man går utmed hyllorna, vad som är mänskligt med dessa platser.

Mellan varje butik har man placerat sensorer som ljuder med ett öronbedövande larm på en hög frekvens som aktiveras när någon försöker stjäla ett klädesplagg som är utrustat med ett chip som sänder ut en signal på en viss frekvens som människor inte kan höra. Det kan inte heller en hund eller några andra djur, bara andra chip och sensorer. När vi tänker på robotar, tänker vi ofta på maskiner som liknar människor. Men butikerna befolkas redan av robotar, som vi inte ser eller hör, eftersom de inte lyssnar på frekvenser som vi förstår.

Ett köpcentrum består av en uppsättning reläer eller robotar som är gjorda av aluminium, kisel och kött: Varje butik har en eller flera dörrar som reglerar flödena av människor. De flesta släpps in, andra stängs ute. Ofta är dörrarna gjorda av glas, så att ljus släpps igenom oavsett om de är öppna eller stängda. Varje butik har terminaler som är kopplade till fiberkablarna under haven där det simmar hajar som reglerar flöden av elektroniska signaturer som är inpräntade på chip som är monterade på plastkort. De flesta släpps igenom, vissa nekas. Varje butik har monterat chip på sina varor så att larm kan ljuda om de förs ut genom de öppna dörrarna. De flesta varor släpps igenom, eftersom människan har passerat de tidigare reläerna. Vissa nekas. Då rycker det ut väktare som har mera kött än andra människor på sina kroppar och jagar rätt på den människa som ögonblickligen har förvandlats till en tjuv. Man föds inte till en tjuv, man kopplas till det. Reläer som kopplar reläer som kopplar reläer…

I ett hörn inuti det stora köpcentret har en handfull unga människor samlats i en ring. De bor egentligen i en mindre stad men de har rest till en större stad för att här sker det fler kopplingar. De har för lite pengar på sina plastkort för att kunna passera reläerna inne i butikerna. De har för få år inpräntade på sina ID-kort för att få köpa alkoholhaltiga drycker eller cigaretter. Eftersom köpcentret är byggt så att människor ska kunna passera in och ut genom butiker är de unga människorna mest i vägen. Eftersom de inte har några pengar på sina plastkort och ingenstans att ta vägen stannar de så länge de kan i köpcentret. Tills någon med mera kött på kroppen jämfört med en vanlig människa dyker upp och säger att man inte får sitta på golvet för då hindrar man andra människor från att passera. På golvet ligger en bit kartong. Den har stämplats med en tulldeklaration från Port of Fujairah.

Reläer kopplar reläer. Det angränsande parkeringshuset styrs av en robot som tar betalt av bilisterna för att sedan låta dem passera genom att fälla upp en tre meter lång robotarm. Den angränsande lastkajen är förbunden med hamnen som är förbunden med Port of Fujairah som är förbunden med Karachi med hjälp av fiberkabeln TWA-1. Lastbilarna, fartygen och drönarna är förbundna med GPS-satelliterna som cirklar runt jordklotet. Det är viktigt att de inte missförstår sin position på jordens yta, för då slutar butikerna i köpcentret att fungera och då har klungan med unga människor ingenstans att vara längre.

De unga människorna i klungan fingrar snabbt men tyst på sina telefoner. De tänker inte på att de gör så att undervattenskablarna skallrar. För det är bara hajar som hör dem.

Fraktalgränser VIII: Uppföljande tunnellänkar

tunnelidf

Som uppföljning till Understreckaren om tunnlar i Gaza som jag skrev, kommer här några länkar som fördjupar tunnelpolitikens underjordiska dimensioner.

Bryan Finoki har skrivit en mycket intressant essä om tunnlar i Gaza, och på andra ställen. Han skriver om Gazatunnlarna att:

By forcing the Palestinians to tunnel Israel has turned the bulk of their economy into a military target, since the economic tunnels cannot be accurately distinguished from Hamas’ militarized tunnels. The blockade is an insidious way for Israel to force Gaza to dig so the tunnels’ ambiguity can then be leveraged as a case being treated as legally-contentious “dual-use” targets. dubiously legitimating Israel’s perpetual campaign of urbicide against Palestinian statehood.

Blockaden av Gaza tvingade en rad verksamheter under jorden, vad Finoki kallar för en ”forced tunnelization”. Men detta har i sin tur lett till att alla tunnlar just nu betraktas som ”terrortunnlar” av Israel, vilket i sin tur slår hårt mot tunnlarnas andra användningsområden.

Per Jönsson på Utrikespolitiska institutet säger till Svenska Dagbladet att tunnlarna troligtvis sträcker sig under hela Gaza city och att en total förstörelse av tunnlarna är omöjlig med mindre  än att man jämnar staden med 1 marken.

Notes:

  1. test

Fraktalgränser VII: Tunnelpolitik

I lördags skrev jag en Understreckare i SvD om tunnelpolitik i Gaza och Israel. Det mesta har jag nog redan varit inne på i de senaste bloggposterna, men det finns ändå en mera sammanhållen bild i understreckaren.

Eftersom SvD inte har något kommentarsfält, öppnar jag upp här om någon har tankar man kan bygga vidare på.

Fraktalgränser V: Satellitens vertikalitet

Runt jorden snurrar ett antal satelliter som skickar signaler till telefoner och drönare. Runt jorden har man kopplat samman en väv av fiberkablar som transporterar information. För varje sekund som mänskligheten andas vibrerar hela detta nät samtidigt som det slukar stora mängder energi. Trots att vi omöjligen kan förnimma dessa blixtsnabba pulser är de ändå alltid närvarande. Det går inte att stänga av vibrationerna, för då faller flygplan till marken och då kraschar ekonomierna och då spricker bubblorna.

Över södra Waziristan flyger en Predator-drönare som är bestyckad med två Hellfire-missiler. Drönaren är sammankopplad med ett antal satelliter som gör att man kan styra den från en bunker i Langley, Virginia. Dessa drönare har blivit allt viktigare i den moderna krigföringen eftersom man kan byta ut piloterna mitt under ett uppdrag om de tröttnar på att döda. När piloterna har tröttnat på att döda åker de hem i sina dyra bilar och ligger med sina fruar som bor i amerikanska städer som gör att de inte behöver oroa sig för att deras män ska dö på jobbet.

Pakistan är sammankopplat med internet genom kabeln TWA-1. Den binder samman Karachi med hamnstaden Fujairah i Förenade Arabemiraten. I Fujairah finns ett Hilton med en bar på bottenvåningen. Utanför hotellet står dyra europeiska bilar parkerade. Inuti hotellet kan man köpa ukrainska kvinnor och fillipinska män. TWA-1 kan transportera data med hastigheten 1.28 Tbit/s. Det har i ett fåtal obekräftade fall rapporterats att hajar har anfallit dessa undervattenskablar. En arbetshypotes är att strömförsörjningen av kablarna utsänder elektromagnetiska vibrationer i vattnet, vilka i sin tur får hajarnas sidolinjeorgan att förväxla de elektromagnetiska vibrationerna med de normala vibrationer som under normala omständigheter orsakas av ett bytesdjur. TWA-1 är ingen normal omständighet, men det är däremot de dyra europeiska bilarna utanför Hilton i Fujairah.

Runt jordklotet cirklar och hovrar alla dessa satelliter. Vissa av dem, GPS-satelliterna, förvandlar jordytan till ett detaljerat koordinatsystem genom att de sänder ut två signaler som innehåller tid. Den ena signalen innehåller ganska exakt tid som alla kan ta del av. Den andra signalen innehåller ännu mera exakt tid, fast denna tid är krypterad så att bara den amerikanska militären kan ta del av den. Jordklotet bombarderas hela tiden av tid och tack vare att tiden hela tiden regnar ned på oss, kan kretskort som sitter på större kretskort som ligger i våra fickor hålla reda på var vi befinner oss. Alla dessa millisekunder som strilar ned från rymdens gapande svarta tomhet omvandlas av våra apparater till en exakt position på jordens yta. Vi behöver aldrig mer gå vilse.

Ändå vet vi inte vart vi är på väg.

Fraktalgränser IV: Åter till Qalandia

Nu har jag läst klart Weizman’s Hollow Land från pärm till pärm. Då inser jag att han även skriver om gränskontrollen vid Qalandia, som jag skrev om häromdagen. Jag postar citatet och den bild som Weizman återger i boken, som en arkivåtgärd.

qalandia

The upgrade of the Qalandia terminal crossing, which connects (or rather disconnects) Jerusalem from Ramallah, was completed, according to the principles of the Spiegel plan, at the end of 2005. The new system includes a labyrinth of
iron fences that chatillels passengers en route to Jerusalem via a series of turnstiles. All commuters must go through five stages: the first set of turnstiles, the X-ray gates, the second set of turnstiles, the inspection booth and an X-ray machine for the bags. The entire process ins captured by a dense network of cameras, and the åpassenger is given instructions via loudpseakers. From their protected booths, Israeli security personnel operate the revolving gates remotely, regulating the rate of passenger flow. The inspection booths are encased in bulletproof glass. The glass is so thick that it tends to reflect the outside light rather than letting it through, thereby obscuring the security personnel inside, and effectively functioning as a one-way mirror. Palestinians must insert heir identity cards and travel permits into a small slot under the windows. Communication takes place through push-button speakers. Still in the process of installation, new detectors operated by biometric cards will eventually make even this minimal interaction redundant. After crossing this checkpoint, the passenger is allowed through another turnstile. After crossing this checkpoint, the passenger is allowed through another turnstile sign mockingly greets in Hebrew, Arabic and English: ‘The Hope of Us All’. Some Israeli anti­ occupation activists have sprayed on it the words ‘Abeit Macht Frei’. (151-152)

Fraktalgränser III: Urban vertikalitet/geologi

geologysmall

Om en checkpoint kontrollerar flöden vid den sedimenteringsnivå som är i markplan (räknat i meter över havet), är det är intressant att se vad som finns ovan och under den. Härdomdagen lyckades jag hitta ett brottstycke i Ramallah (bild ovan) som visar en liten skymt av Västbankens geologi. Ramallah genomgick en byggboom i början av 00-talet, framförallt orsakad av att palestinier från östra Jerusalem flyttade in (eftersom östra Jerusalem görs obeboeligt genom rivningar och eftersatt infrastruktur). Denna snabba tillväxt går ibland så fort att det urbana landskapet lämnas öppet.

Men Ramallah är en modern stad. Det blir annorlunda när man istället följer vertikaliteten i Jerusalems gamla stad.

Det finns sju portar som leder in och ut genom Jerusalems murar. Sammanlagt finns det elva portar, men fyra är förseglade. Det finns 65535 portar på alla de tusentals apparater som leder internetanslutningar in och ut genom Jerusalems brandväggar. Men endast ett fåtal av dem är öppna, de andra är förseglade för säkerhetens skull. Under marken i Jerusalem finns en oändlig mängd tunnlar och rörsystem, som leder vatten, avlopp och elektricitet. Om det regnar mycket är det viktigt att dessa system inte är förseglade för då svämmar staden över.

De äldsta tunnlarna och de äldsta murarna är tretusen år gamla enligt arkeologer. Arkeologerna skulle allra helst vilja gräva ut alla gamla tunnelsystem för att ta reda på hur man levde förr i tiden. Men det skulle utmynna i en internationell kris, så de får nöja sig med hypoteser. Istället pågår en mindre kris precis utanför stadens murar, där arkeologerna gräver ut den ännu äldre versionen av Jerusalem – Davids Stad. Denna stad

Jerusalem är tretusen år av geopolitik i formen av miljoner ton av sandstensblock, ihopknycklade till en struktur vars centrala beståndsdelar är murar och tunnlar. Jerusalem är en kontinuerlig variation av kombinationen tunnel/mur, som kan ändras både långsamt, över årtusendena, eller blixtsnabbt; på bara några sekunder kan en gata spärras av med hjälp av en temporär mur av stålgaller.

I området kring Suq Al-Qattanin, den Mamlukiska bomullsmarknaden, blir denna effekt som tydligast. Åt ena hållet öppnar sig en bedårande spetsbågad port till tempelberget. Porten bevakas av israeliska soldater som bara släpper igenom muslimer, ibland efter viss ålder, ibland endast under vissa tider. Går man istället ut ur andra porten och tar till vänster hamnar man vid ingången till den västra muren (klagomuren). Även denna bevakas av israeliska soldater, som dessutom är utrustade med en metalldetektor. Men, den tillfällige besökaren förbiser ofta en serie av ytterligare kontrollstationer, som är mobila och kan uppstå när som helst. Beroende på säkerhetsläget kan gatorna som leder ned mot dessa ingångar spärras av i ett tidigare skede med hjälp av gallerstängsel. En stad med trånga och vindlande gränder kan snabbt förvandlas till kaotiska och trängda gatustrider, och för att kontrollera dessa flöden och krafter, exempelvis vid muslimernas fredagsbön, måste gatorna regleras längre uppströms, ibland redan utanför Damaskusporten.

Begreppen tunnel/mur har innehåller flera dimensioner. Den första nivån relaterar till gravitation. En mur leder vertikallast ned mot marken. En tunnel har, å andra sidan, gravitationen som sin fiende. Ju bredare en tunnel grävs eller byggs, desto större risk för att den rasar in. Kombinerar man en mur med en tunnel får man en båge. Den romerska bågen är helt rundad, och den tillåter att man skapar en öppning i muren, som kan förlängas till en tunnel. Den romerska bågen fördelar vertikallasten mot utåt mot sidorna och sedan ned till marken. Under barocken gotiken ville man bygga större fönster i katedralerna, men den romerska bågen behövde alltför tjocka väggar på båda sidorna. Då uppfann man istället den spetsiga bågen som fördelade vertikallasten i en rakare riktning ned mot marken. Kombinerar man denna hybrid mellan tunnel och mur så att man får en serie av bågar, har man byggt en arkad, en underjord skyddad från solens strålar, ovan vilka man kan bygga flera våningar med hus och lägenheter, eftersom bågarna fördelar vertikallasten på ett effektivt sätt.

Den andra nivån är strategisk. Muren, tillsammans med vakttornet, utgör en av de äldsta formerna för fortifikation. Vertikallasten mot marken ger skydd i form av att denna kraft kan utväxlas mot att muren kan motstå horisontallkrafter (murbräckor, släggor, granater, missiler). Tunneln, å andra sidan, skapar en dold fortifikation. Rörelser inuti tunneln förblir osynliga för en fiende, och ju mera intrikat tunnelsystemet är byggt, desto större blir överraskningen eller försvinnandet. Tunnelns fördelar används av kaniner och termiter, av smugglare och flyktingar, men den allra mest systematiska formen finner vi i logistisk infrastruktur: tunnelbanan. Det är ingen slump att många tunnelbanor har en dubbel funktion: de kan förseglas och förvandlas till en fortifikation mot det slutgiltiga hotet: det termonukleära kriget.

Den tredje nivån är emergent: Tunneln och muren skapar tillsammans ett system av reläer. En mur med ett hål blir en checkpoint. Den som kontrollerar denna checkpoint bestämmer differentieringsprincipen. Bågen möjliggör att städer byggs högre och högre. Redan de tidigaste pyramiderna innehöll dolda bågar för att kunna öppna upp en eller flera gravkammare mitt inuti dem, trots massivt tryck ovanifrån. Kheopspyramiden har två sofistikerade arrangemang av spetsbågar som har burit upp konungens och drottningens gravkammare i fyra och ett halvttusen år. De gotiska katedralerbyggarna tog spetsbågen till sin fulla perfektion. Tack vare att de kunde öppna ännu större fönster kunde man i Basilique Cathédrale Notre-Dame de Chartres släppa in Guds ljus och koppla ihop sig med himmelen.

Tunneln som leder till Pool of Silowam för att leda bort regnvatten användes även som flyktväg undan romarna. Så att de kunde fly till Masada.

qattanin

Detta är förutsättningarna för de möjliga förvandlingar som varje litet skrymsle i Jerusalems gamla stad kan genomgå. Vad som ena stunden är en bazaarliknande turistattraktion kan snabbt förvandlas till en trängd och genommilitariserad sammandrabbningspunkt. Det räcker med att en person med fel religion går in genom fel port, att en gränskontroll havererar, eller att någon helt enkelt tappar fattningen. De smala gränderna transformeras ögonblickligen till kompakta fängelser. Den moderna krigföringens vapen är i dessa trängda situationer lika otympliga som de är dödliga. Vid ingången till tempelberget har man därför ställt fram femtiotalet sköldar i genomskinlig härdad plast. Så fort man kommer upp på denna släta yta måste man byta taktik till den grekiska falangen för att kunna möta massorna som breder ut sig.

Fraktalgränser II: Qalandia checkpoint

Warning: preg_replace(): Unknown modifier 'd' in /storage/content/52/153752/christopherkullenberg.se/public_html/wp-content/plugins/jetpack/class.photon.php on line 332

qalandia

Igår var jag i Ramallah. På vägen tillbaka till Jerusalem passerade jag via gränskontrollen Qalandia. Gränskontroller är aldrig speciellt trevliga, men i Qalandia fick jag känslan av en speciellt kompakt form av avhumanisering, orsakad av att det fanns väldigt få mänskliga aktörer på plats. Qalandias gränskontroll är en maskin, en regulator och kontrollant av flöden. Den gnisslar och larmar, den stänger in dig och tvingar dig att nästan smaka på stålgallret. Det är inte konstigt att gränskontrollerna sätter djupa spår.

Tyvärr vågade jag inte ta några bilder, förutom den ovan. Men, eftersom jag och mitt resesällskap kom med utländska pass (och inte hade de palestinska uppehållstillstånden) fick vi stiga ur bussen och gå manuellt genom gränskontrollen. Bilden nedan visar den första ingången:


Qalandiya” by Paolo CuttittaQalandiya. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons.

Vad som sedan händer är att man möter följande automatiska grind:

Inte en soldat i sikte. Men soldaterna ser dig genom en eller flera kameror. Och de kan tala till dig via en högtalare. När dörren visar rött är den stängd och när lampan lyser grönt kan man ibland gå igenom. En kvinna med ett spädbarn gick före mig och blev inspärrad i svängdörren i någon minut. Det är varmt och volymen i högtalaren är uppskruvad på max. Ibland strömmar det order ur den på hebreiska. Det luktar järn, lite som blod, men det är troligtvis från alla stängsel och grindar.

När man har fått passera svängdörren ser man fortfarande inga människor, även om man känner sig betraktad in i minsta detalj. Nu är det dags att ta allt man har och lägga i röntgenmaskinen. Som på en flygplats, men utan personal som förklarar varför det är viktigt att man inte får ta med flaskor över 100ml. Därefter metalldetektorn. Om den piper får man gå tillbaka. Av med skorna och av med bältet. Ju mera bar hud du exponerar mot de hårda ytorna, desto mindre benägen är du att göra ett utfall.

Först när man har passerat dessa två maskiner ser man en liten lucka av skottsäkert glas. Där bakom sitter en uniformerad 20-årig soldat och inspekterar ID-kort som förs in genom en lucka. Hen brydde sig inte om mitt pass den här gången.

Eyal Weizmann skriver ett helt kapitel om gränskontroller i Hollow Land. Han lägger ofta vikten vid de små materiella detaljerna som bygger samman ”ockupationens arkitektur”. De kvävande svängdörrarna i Qalandia, som fick mig att andas tungt, har följande historia:

Every few seconds soldiers stop the rotation of the turnstiles, so that several people remain caged between the gates. Sometimes they trap people within the arms of the turnstiles. Tal Arbel discovered that the manufacturer of these turnstiles had been asked my Ministry of Defence contractors to change their production specifications and reduce the length of their metal arms from the Israeli standard of 75-90 cm (used at universities, swimming pools, railway stations, etc.) to a mere 55cm in the West Bank and Gaza, so that the turnstiles physically press against the passengers’ bodies, ensuring there is nothing under their clothes.

Inbyggd i gränskontrollens arkitektur finns alltså ett ”anti-terrorprogram”, där svängdörrarna ska förhindra dig att smuggla en bomb under kläderna. En bieffekt, önskad eller oönskad, är känslan av att man är ett djur på väg till slakt.

Fraktalgränser

vertikal

Under sommaren läser jag bland annat Eyal Weizmans mycket intressanta bok Hollow Land: Israel’s Architecture of Occupation som kom ut 2007. Monki skrev även ett referat/reflexion över ett av Weizmans föredrag i Göteborg, som jag själv (bittert) missade, men som visar på hur han har gått vidare efter Hollow land.

Weizman visar hur den israeliska ockupationen av framförallt palestinska (men även egyptiska, jordanska) områden kan förstås som arkitektoniska (i bred mening) processer, som är i ständig rörelse. En materialitetens plasticitet som drivs fram av ”arkitekter” som bara ibland är arkitekter i traditionell mening. Lika ofta är de militärer, politiker eller aktivistgrupper.

Det finns många intressanta trådar i Hollow Land, så jag plockar bara lite slumpmässigt. En intressant poäng som Weizman gör är att bryta med ”karttänkandet” kring gränser. Gränser har ju karaktären lokala vidskepelser, de kräver ett en intrikat komposition av föreställningar och tekniker för att hållas samman så att alla tror på dem. Kartcentreringen kring gränser tillhör den kanske mest typiska formen av metodologisk nationalism. Dess främsta begränsning är att den bara visualiserar två dimensioner. Weizman visar hur gränsproduktionen även måste förstås i vertikala termer.

Under västbanken finns det stora vattenreservoarer. Men de djupa källorna får endast utnyttjas av israeliska vattenpumpar, inte palestinska. En sådan gräns syns inte, men har svåra konsekvenser för människors vardagsliv.

När jag promenerade i Jerusalems gamla stad häromdagen, hittade jag ytterligare en sådan vertikal gränsdragning. I de ”arabiska kvarteren” består gatunivån av palestinska butiker. Men, som bilden ovan visar, pågår det en vertikal bosättningsprocess i dessa trånga gränder. Våningarna ovanför bebos av människor som gillar att visa upp gränssymboler. För att kunna komma in i dessa vertikala bosättningar utan att behöva ta sig via gatunivån, finns det speciella separarerade vägar längs taken i gamla stan, så att man kan komma till dessa hus från de ”judiska kvarteren” (bild nedan) utan att passera gatunivån på de ”arabiska”.

tak