Att öppna data – Almedalen och den slutna offentligheten

Häromveckan rapporterade SVT att svenska lärosäten lägger ”miljontals kronor” på Almedalsveckan. Det kan man ha blandade känslor inför. För att råda bot på min ambivalens tänkte jag att det måste gå att se vilken valuta för pengarna som universiteten egentligen får. Även om summorna kanske inte är enorma, så är det ju en demokratisk fråga huruvida man överhuvudtaget ska vara närvarande på en ö så långt borta från medborgarna man bara kan komma när man sysslar med vetenskap och utbildning.

Jag surfade till Almedalsveckans hemsida och försökte ladda ned programmet i någon form av rådata, så att jag skulle kunna ordna fram lite statistik och se vad som egentligen universiteten pratade om. Den vecka då politiker möter lobbyister måste väl ändå vara så transparent att luften vi andas känns grumlig i jämförelse! Men, jag möttes av besvikelse. Man var tvungen att ”köpa” CSV-filen som innehöll programmet som rådata.

Detta handlar inte om kostnaden. Detta handlar om att man sätter en tröskel mellan medborgare och data. Ett av mina specialintressen är datamedborgarskap, så jag känner att det är min plikt att haverera lite kring detta.

”Ursäkta om jag stör konsensusmyset i roséminglet.”

Två vägar framåt kan identifieras: Den ”juridiska strategin” (korsningen mellan juridik (LAW) och teknik (TEC) som man kan säga med filosofisk terminologi), samt den ”teknologiska strategin” (korsningen teknik (TEC) och referens (REF)). Jag testade båda parallellt.

Del 1: Den juridiska strategin

Först mailade jag Almedalsveckan och begärde CSV-filen som man kunde köpa. Min motivation var att det rörde sig om en allmän handling. Jag fick nej första gången, och andra gången hänvisades jag till ett tidigare domslut. Min fråga var:

Hej,

tack för det snabba svaret!

För att jag ska kunna gå vidare med ärendet skulle jag behöva någon form av  myndighetsbeslut att hänvisa till i min överklagan. Gärna något som är diariefört.

Sedan har jag en fråga som bara är för förtydligande. Visst är det så att jag har att göra med Gotlands kommun som myndighet i sista instans?

Tack på förhand

Mvh

Christopher Kullenberg

Svaret jag fick:

Hej Christopher,

Myndigheten som förvarar handlingen är Regionstyrelsen i Region Gotland. Någon rätt till utlämnande i elektroniskt format finns inte, se t ex http://www.allmanhandling.se/wp-content/uploads/2012/10/KR_Sthlm_4666_12.pdf. Där framgår också att beslut kring det inte är ett överklagningsbart beslut att inte lämna ut i ett visst elektroniskt format.

Jag bifogar det beslut vi arbetar efter.

Jag tar med mig dina synpunkter i vår årliga utvärdering av Almedalsveckan.

Hälsningar, [Anonymiserat]

…………………………………………..
Almedalsveckan
Telefon: 0498-26 93 10
E-post: almedalsveckan@gotland.se

Region Gotland
Visborgsallén 19, 621 81 Visby
www.gotland.se

Jag är inte så bra på den juridiska biten. Men jag tror att man kan gå vidare här. Men, jag tänker även att ja kanske inte ska plåga någon tjänsteman med detta över semestern, så ärendet kan ”vila” lite.

Men ändå: Region Gotland har resurser att leta upp prejudicerande domar som argument för att låsa in data från medborgarna. Är detta ett öppet samhälle eller en byråkratisk järnbur?

Del 2: Den teknologiska strategin

Parallellt med denna lilla juridiska ordväxling (to be continued) så testade jag även att se vad man kunde få ut av den existerande sökmotorn som är ”fri” för medborgarna att använda.

Om inte myndigheter kan ge medborgardata så kan man använda sig av medborgarprogrammering för att öppna data. I Spinozistisk mening behöver ibland Staten en intervention, en slags ”uppgradering”.

Nu blir det lite tekniskt (men egentligen är detta bara en form av applicerad sociologi som arbetar utmed linjen offentligt/icke-offentligt)

För att få maximalt antal träffar i sökmotorn sökte jag på %s%almedalsveckan.info. Denna sträng genererar 3823 träffar, vilket bör vara det ungefärliga totalurvalet.

Screenshot from 2016-07-04 17-58-20

När sökningen är klar kan man ladda ned resultaten som en pdf. Denna pdf-fil kan man enkelt konvertera till html med det anspråkslösa programmet pdftohtml.

$ pdftohtml almedalen_2016.pdf

För att sedan extrahera länkarna till varje programpunkt, är det inte svårare än att man komponerar ett reguljärt uttryck medelst egrep och skriver länkarna till en ny fil:

$ egrep -io 'http://www.almedalsveckan.info/event/user-view/[^\"]*' almedalen_2016s.html > almeurl.txt

För att sedan hämta alla länkar och därefter extrahera den data man vill ha i varje programpunkt har jag skrivit ett litet Pythonskript som man kan läsa och ladda ned här. Hela filarkivet finns på Github under det kryptiska namnet AlmeScraper.

Resultatet: En CSV-fil med några centrala data (Arrangör, Kontaktperson1, Kontaktperson2, Sökord, Ämnesområde).

Det hela kan göras mycket snyggare beroende på vilken data man vill åt. Se det mer som ett proof of concept än en exakt reproduktion av det slutna programmet.

Barocken och romantiken, mot en teori om den musikaliska fromheten.

Det är dags att gå vidare med det musikaliska bloggandet. Inte på grund av någon speciell anledning, utan snarare för att det måste göras. Inför Bach har jag ändå ingen fri vilja och inför Beethoven är döden ofrånkomlig.

Förr eller senare faller jag alltid tillbaka i de tusen platåerna och Deleuze & Guattari. Inte heller här rör det sig om ett rationellt övervägande. Det handlar snarare om att jag är territorialiserad av denna bok, till den grad att den bestämmer över mig. Den kan helt enkelt inte göras ogjord. I detta bloggdagboksinlägg kommer jag avhandla Deleuze och Guattaris mycket speciella musikteorier, filtrerade genom mina värlsliga och kosmiska affekter.

Nåväl, i fromhetens tecken läser vi kapitlet 1837: Of the Refrain, som handlar om all musik från det att den första fågeln kvittrade till synthesizern (mindre ambitioner än så är inte värdiga filosofin). Men eftersom min höst består av protesen mellan romantiken och barocken är det främst denna distinktion som jag ämnar uppehålla mig vid.

Först något om musikens generella egenskaper hos Deleuze & Guattari. Musik är alltid territorialiserande. En fågel kvittrar för att göra anspråk på ett visst territorium, för att definiera dess gränser, för att släppa in och ut andra fåglar, för att markera hur definitionen mellan jorden och ett överkodat rum. Musik är alltså en fråga om välde, men territoriet behöver inte alls vara lika konkret som fågelns (som kanske består av ett visst skogsparti eller en glänta). För Deleuze & Guattari består ett territorium av allt som kan avkodas, överkodas, omkodas etc. Mozart blir en fågel, vars kvittrande inte territorialiserar en skogsdunge, utan något helt annat, som jag tänkte komma fram till.

Tidigare var jag inne på att distinktionen mellan barocken och romantiken följde två dikotomier. I fallet romantiken rörde det sig om hur ljus glädje och mörk sorg organiserade känslor, medan hos barocken följde en helt annan dimension enligt mönstret fromhet i relation till kosmologi. Det är dags att se hur vi kan få in fler distinktioner (vem nöjer sig med en enkel får-fältare).

Vi börjar kronologiskt:

Classicism refers to form-matter relation, or rather a form-substance relation (substance precisely a matter endowed with form). Matter is organized by a succession of forms that are compartmentalized, centralized, and hierarchized in relation to one another, each of which takes charge of a greater or lesser amount of matter. Each form is like the code of a milieu, and the passage from one form to another is a veritable transcoding. Even the seasons are milieus.

Klassicismen, eller för den delen barocken (se nedan), hänvisar till det som Deleuze & Guattari kallar ”formsubstans”, alltså det barocka sätt (som vi finner hos Leibniz och kanske även hos Spinoza) som världen tar form. I barock filosofi består detta formerande av en ständigt pågående process som är dubbelartikulerad i, å ena sidan, ett aktualiserande, och å andra sidan, ett realiserande. Det som gör denna process möjlig, det som medierar (eller prehendrerar för att tala med Whitehead) mellan form och materia, är Gud. För att vi ska kunna synda krävs det att den själsliga synden går från att bara vara själslig till att aktualiseras och realiseras i världen. Adams själ syndade och samtidigt åt han äpplet, denna kropp som ingick i hans kropp. För denna synd krävs ingen fri vilja, och det krävs inte heller i barocken. Adams synd var bara en av flera möjliga händelser, det hade kunnat bli annorlunda. Men, inte just i det universum som vi lever i.

Varje liten händelse relaterar nämligen till en specifik miljö (milieu) och att det blev som det blev är ytterst sett Guds ordning. Klassicismen (och barocken) rör sig i detta mellanrum mellan form och substans, det skapar formsubstanser genom ett specifikt harmoniskt kompositionsplan. Guds röst är det som länkar dessa plan samman, det som väljer vägen just där och då.
Musikens roll i det barocka blir således att skapa händelser (extrahera och komponera dem ur miljön):

That is why no one has ever been able to draw a clear line between baroque and classical. All of baroque lies brewing beneath classicism: the task of the classical artist is God’s own, that of organizing chaos; and the artist’s only cry is Creation! Creation! The Tree of Creation! An ancient wooden flute organizes chaos, but chaos reigns like the Queen of the Night.

Mozarts förtrollade flöjt kvittrar inte på det moderna sättet. Deras territorium är kaos, ur vilket sedan ordning kan skapas. Guds ordning. Musikens roll innebär endast att aktualisera och realisera denna på förhand givna ordning. För att återgå till den affektiva distinktion jag gjorde tidigare – musikens fromhet i relation till kosmos (kaos). Förvisso betyder ju även ”kosmos” en viss typ av ordning, men jag tänker snarare att kosmos är så pass överväldigande och oändligt (fraktalt) att denna vektor i huvudsak är synonym med begreppet kaos. Carl von Linnés trädstruktur för ”livet” gav oss denna ordning ur kaos, inte för att det fanns en specifik kausal eller empirisk ordning som bevekelsegrund, utan för att den aktualiserade den ordning som var menad att bli aktualiserad (och så småningom realiserad (det botaniska muséet)). Skapar vi en länk mellan två heterogena fylum hos Linné, har vi intervenerat i kompositionsplanet. Byter vi tonart i det barocka, eller introducerar en ny stämma, intervenerar och länkar vi samman ett kompositionsplan.

Men vår uppgift (som kompositörer eller lyssnare) är ytterst sett from – vad som skapas i händelsen överskrider vida subjektiviteten – vad som skapas har redan Gud bestämt.

Så långt, så väl. Att lyssna på Bach innebär ontologisk trygghet. Kaoset får en form när känslorna befinner sig i Brownsk rörelse, när de fladdrar oroligt fram och tillbaka och kaoset översköljer organen. Man håller andan. Då kommer den barocka musiken, och metodiskt skapas form ur denna aldrig sinande källa till kaos i det undermedvetna. Den till synes formlösa trafiken och floden av människor som passerar mig varje dag när jag går på stan blir plötslig begriplig, på samma sätt som att när man spelar upp ett time-lapsefotografi ter sig dessa kaotiska strömmar genast ut som regelbundna och harmoniska flöden. Men hastighet är bara en av flera modulationsmöjligheter. I Vecket – Leibniz och barocken pekar Deleuze på ytterligare essentiella egenskaper hos det barocka. Fransk mening (i översättning av Sven-Olov Wallenstein):

På den högsta nivån frambringar monaden perfekta durackord: sådana där orons små irritationer ingalunda försvinner, utan integreras i en lust som är möjlig att föra vidare, förlänga, förnya och mångfaldiga, som frodas och är reflexiv, som attraherar andra ackord och ger oss kraft att alltid gå vidare. Denna nutning är en ”lycka” som är unik för själen, den är i högsta grad harmonisk, och den kan upplevas till och med i den värsta smärtan, som i martyrernas glädje.

Att bringa ordning ur kaos vore allt för enkelt. Den barocka musiken är alltid processuell och full av överflöd. Ett vältempererat durackord kan å ena sidan frysa tiden i harmoni, men endast för så lång tid som en ”händelse” varar, ty i nästa moment pekar den vidare mot nya aktualiseringar och realiseringar. Varje gång Glenn Gould trycker ned en tangent på sitt piano vet hen som kan sin Bach vilken ton som ska komma härnäst. Men harmonin ligger inte på kompositionsplanet primärt, utan i den öppning mot mångfalden vars harmoni endast definieras av Gud. Det finns ett universum där Gould spelade annorlunda, kanske till och med spelade han fel (osannolikt), men det var inte den harmoni som för närvarande är gällande.

Trots att jag kan ta samma ettor och nollor med mig i fickan, fångar alltid Kimiko Ishizaka’s variationer alltid in nya haecceiteter vid varje singulärt tillfälle som jag trycker play på min MP3-spelare. När jag lyssnar griper det barocka tag i världen som en hummer: En klo aktualiserar percepter; jag ser och känner nya harmonier. Den andra klon mobiliserar ständigt kroppar upp ur det djup från vilket världen har dragit sig undan. Jag vandrar genom staden och varje detalj mobiliseras upp ur djupet och framträder för mig med ett drön som skulle få Husserl att darra. Kontrapunkten river världen i stycken, utan att splittra, och de perfekta durackorden frammanar glädje.

###

Över till romantiken och en helt annan sammansättning (vad Deleuze & Guattari skulle kalla assemblage, agencement). I och med romantiken måste vi helt och hållet kasta om de mest fundamentala kategorierna (ej ännu i Kants mening) för att gå vidare. Vi måste kasta ut Gud till förmån för människan (blasfemi), byta ut miljön mot jorden, och börja definiera territoriet utifrån den sunkiga hanfågelns kriterier. Åter till Deleuze & Guattari:

/in romanticism/ The artist is no longer God but the Hero who defies God: Found, Found, instead of Create. Faust, especially the second Faust, is impelled by this tendency. Criticism, the Protestantism of the earth, replaces dogmatism, the Catholicism of the milieus (code). It is certain that the Earth as an intense point in depth or in projection, as ratio essendi, is always in disjunction with the territory; and the territory as the condition of ”knowledge,” ratio cognoscendi, is always in disjunction with the earth. The territory is German, the Earth Greek.

De konkreta exemplena hos Deleuze & Guattari är Wagner och Verdi, två kompositörer som Hitler och Mussolini hade som husgudar. Så dramatisk tänker inte jag vara, utan istället tänker jag arbeta med den åtminstone lite mindre vanära(n)de Beethoven. Föga överraskande börjar vi med hur Gud byts ut mot människan. Detta utgör inte bara Nietzsches yttersta filosofiska punkt (det är primärt inte hans fel), följer vi Foucault i The Order of Things ser vi att denna mutation som infinner sig någonstans i skiftet 1700/1800 och har mycket mera genomgripande orsaker än filosofin. Människan som världens centrum kom inte bara genom Kant, den frammanades lika mycket av den moderna biologin, lingvistiken och politiska ekonomin. Detta vet vi redan, men frågan är på vilket sätt det hänger samman med musiken?

För det första: Människan måste tolkas, det måste inte Gud. Gud är harmoni genom sig själv, människan kan endast nå harmoni genom en kamp (mellan ljus och mörker, samt massa andra dimensioner). För det andra, Gud frammanar Skapelsen, människan är blott ett subjekt som skapar. För det tredje, människan skapar endast territorier (länder, städer, taggtrådsstängsel), inte jorden (Earth, die Welt). Trots allt detta utgör människan ”hjälten” i romantiken, som vi ändå måste primärt tänka som tysk. Tyskt territorium, grekiskt jordklot. Denna spänning skapar romantikens imperialism, hanfågeln som markerar sitt revir genom kvitter. Imperiet som kodar toner mot distinktionen territorium – jord. Vår enda väg är ”protestantisk” kritik.

Men det finns en hake, musikens semiotiska kraft i all sin ära, någonting saknas:

What romanticism lacks most is a people. The territory is haunted by a solitary voice; the voice of the earth resonates with it and provides it percussion rather than answering it. Even when there is a people, it is mediatized by the earth, it rises up from the bowels of the earth and is apt to return there: more a subterranean than a terrestrial people.

Om barocken arbetar med fromhet och kosmologi, ytterst bestämd av Gud, stöter romantiken oundvikligen in i problemet att dess territorium (imperium) måste fyllas med människor. I sin ambition att nå Elysium måste romantiken gräva i Hades. Lik måste väckas till liv ur sina gravar; romantiken är en nekrofili. Genom jorden tränger endast de mest lågfrekventa tonerna. Det är därför Beethoven mobiliserar ett så fantastiskt djupt spektrum, så rysligt att stenar dallrar, eftersom att det som definierar territoriet består av det döda. Romantiken är thanatos. ”Tyskland” år 1837 är en kyrkogård byggd på grekisk jord.

Samtidigt är det just därför som Beethoven hela tiden desubjektiverar genom sin musik:

The romantic hero, the voice of the romantic hero, acts as a subject, a subjectified individual with ”feelings”; but this subjective vocal
element is reflected in an orchestral and instrumental whole that on the contrary mobilizes nonsubjective ”affects” and that reaches its height in romanticism.

Eftersom det inte finns något ”folk” i romantikens bisarra konstrukt mellan territorium och jordklot, kan det endast väckas till liv genom icke-subjektivitet. De flesta gillar romantikens kompositörer eftersom de ”talar till känslorna”. Men detta är filosofiskt sett fel. Romantiken är endast känslosam som desubjektivering (vilket i och för sig känns sjukt mycket och är oerhört terapeutiskt, kanske är viljan till subjektslöshet den moderna människans yttersta frid). Bilden av territoriet, låt säga det tyska eller det svenska eller det finska, det spelar ingen roll; i förhållande till jorden, denna grekiska sub-lunära ansamling av element som en gång länkade oss samman med kosmos, allt detta affekterar oss medelst sentiment. Men den känslan är inte vår egen. Den är i dubbel bemärkelse både unheimlich och uneigentlich (i Heideggers mening). Den är inte mitt hem, den är inte min. Den består av ett regionalt universum… Der Ister, den grekiska Donaufloden, Europas halspuls, fylld av svart blod.

Hur fungerar denna paradox? Vi tar som exempel Beethovens sjunde symfoni, andra satsen (allegro): Långsam ritornell, svag och lockande. Stämma efter stämma träder in, instrument efter instrument. Det som från första början endast skulle locka fram den naivaste av personer ur dimman blir allt starkare, allt djupare. En ny melodi; stråkar i arpeggio, skalor upp och ned genom en hel orkesters register. Slutet närmar sig – allt och alla återvänder till den första lilla rörelsen. Först en gång. Ur gravarna stiger de första människorna upp från Hades. Tredje satsen (presto): Gravstenarna spricker. Mistlurar ljuder genom dimman vid Donaus strand. Fjärde satsen (allegro): Liken dansar i månskenet. Deras ord går från grekiska till tyska. Mot slutet av fjärde satsen; spiraler av toner mot bakgrund av drönande bas, allt snabbare medan trummorna virvlar efter vattnets rörelser. En pråm viner förbi på floden, ett moln skymmer månen; den människa som stigit upp ur jorden i riktning mot territoriet exploderar med de första solstrålarna och försvinner mot marken som den aska hen alltid varit.

Hur kan detta grekisk-tyska Nekropolis modulera mina känslor? En vulgär tanke vore att ”förbättra” denna plats, så att den gav upphov till en mera ”identitär sentimentalitet”. Kanske är inte Donau mitt livs halspuls, kanske är det den kalla skandinaviska skogen. Enbart en tanke i den riktningen vore plågsamt grotesk. Romantikens ”död” mobiliserar lika mycket ett ”liv” (det moderna epistemet pendlar mellan liv (Darwin, Marx) och plågas av livets ändlighet (Nietzsche, Freud, senare Heidegger)). Samtidigt bär romantiken ansvar för att från första början har konstituerat det kontinuum av känslor mellan glädje och sorg, som har tjänat som grundförfattning för det moderna subjektet. Livets ändlighet, det faktum att livet kommer att explodera som Beethovens zombier på Donaus strand för att sedan brinna upp i tomhet, gör att man ändå tvingas förhålla sig. Trots att territoriet inte är mitt (uneigentlich), trots att jag inte hör hemma i det (unheimlich), talar det ändå till det enda som är det moderna subjekets egna och därmed privativa upplevelse: Döden.

Detta mörker, denna svärta, är endast möjlig på grund av att den kontrasteras mot det flammande ljuset. Det är inte så att jag hittar på denna dikotomi endast av logiska skäl. Åter till Beethovens nionde symfoni (andra satsen): Dödens snabba utfall ena sekunden, glädjens marsch andra sekunden. Svärtans stråkar mot himmelska blåsinstrument – Atlantens vita skum mot Östersjöns svarta djup. Ungefär precis vid det tillfälle som organen i kroppen håller på att falla samman räddas man av tredje satsens milda sänka. Här kan vi ställa den moderna människans frågor: Vem är jag? Vad är mitt öde? Vad är det att tänka?

Utan att ett enda ord har uttalats under tre satser ställs vi inför valet att antingen själv besvara frågorna eller att låta Beethoven och Schiller göra det åt oss. Under barocken fanns aldrig detta val, och det kan inte heller finnas. Som modern människa tvingas jag till Kants fråga om upplysningen. I någon mening handlar det om mod, denna egenskap som flyttades från Gud till människan i skiftet mellan barocken och romantiken. Vad ska jag göra?

Det krävs inte mycket mod för att fullfölja Beethovens fråga in i fjärde satsen. Man är så att säga drucken av det romantiska sublima, till och med fångad i dess klor (som ej ska sammanblandas med barockens hummer med dubbel artikulering). Beethoven och Schillers svar följer den formel som Deleuze & Guattari ställer upp: Grekisk polyteism (Götterfunken, Elysium) blandas med imperiets universalism och protestantism (alle Menschen… Seid umschlungen Millionen). Den enda sentimentalitet man kan behålla med värdighet är sentimentaliteten inför en artefakt, kanske till och med inför ett simulacrum: mänsklighetens enhet. Denna anomali är obegriplig mot bakgrund av den grekisk-tyska grundförfattningen hos romantiken. Är den på riktigt? Den har aldrig funnits i verkligheten. Tvärtom gjorde moderniteten oss till förbrytare: å ena sidan de mekaniserade världskrigen, å andra sidan fårkapitalism i ulvakläder som effektivt gröper ur jorden till sin bristningsgräns. Beethoven framträder som den naivaste av liberaler, varför inte bara negera?

##

Dessa moderna frågor är beroende av moderna svar. Ett modernt svar kräver modernitet. Hösten tvingar mig inte bara till att pendla mellan barocken och romantiken. I denna dissonans återfinns även ett implicit val mellan att vara antingen modern eller förmodern. Svaret på denna fråga kan aldrig vara det ena eller det andra. Det vore ett intellektuellt bedrägeri. Inte heller kan svaret vara ”en kombination” – det skulle innebära pragmatism. Den fy(å)rfältare som hittills har målats upp mellan barocken och romantiken; sorg/mörker och glädje/ljus på ena axeln, fromhet och kosmologi på andra axeln; behöver en kaotisk parameterrymd. Den dag tänkandet låter sig sammanfattas i en fyrfältare är nämligen allt tänkande förlorat.

Bach och immanensen

Förra inlägget avhandlade mina blandade känslor inför Beethoven, och framförallt artonhundratalet. Romantiken ger oss svängningar mellan mörk sorg och ljus glädje, i kombination med en dialektisk universalism (i meningen att den genast imploderar i partikularism och platsspecifikhet). Vi kan gå från Elysium ena sekunden, och i nästa takt inse att ”alle Menschen” endast inbegriper ”diese Menschen”. Detta väldigt moderna, i meningen att den utgjorde en sorts kritisk antites till det genomrationella teknologiska samhället, måste tänkas genom strategisk kritik och affirmation. Den naiva affirmationen underblåser våra reaktionära affekter, den dogmatiskt kritiken gör att vi inte kan rädda den strategiska universalism ändå finns där. Kort och gott, i vidaste mening, sammanfattar detta ett borgerligt förhållningssätt. Det där lägger vi åt sidan nu.

Beethoven utgör endast en del av min höst, den del som kan ta mig mellan eufori och vrede. För pendelrörelsen mellan fromhet och kosmologi krävs Bach och barocken. För att skriva detta måste jag lämna vissa av mina filosofiska utgångspunkter och istället röra mig i den terräng som Ingvar Kullberg kallar omöjliga figurer.

Om romantiken gör oss till hermeneutiker, till ständiga uttolkare av delar och helheter; att vi söker efter den mening som är dold bakom det uttryckta och tvingar oss att välja mellan försoning eller misstanke; då är Bach istället magisk. Men inte magisk i meningen att det skulle handla om en stämning, utan jag menar i den icke-metaforiska och konkreta bemärkelsen. Vi citerar Mozart och Schikaneder ur Trollflöjten:

Die Zauberflöte wird dich schützen,

Im grösten Unglück unterstützen.

Denna beskyddande trollflöjt, skulle jag vilja argumentera, är ännu inte modern, som hos den universalistiska/partikulära förtrollningen i den så nära liggande Beethoven och Schillerska nionde symfonin:

Deine Zauber binden wieder,

Was die Mode streng geteilt,

Nu är jag förvisso helt obildad inom musikhistoria, men mitt syfte är ju omöjliga figurer snarare än vetenskap. Så med denna kontrast mellan den immanenta och kosmiskt verkande trollflöjten och den metaforiskt dunkla förtrollningen hos Schiller som kastar oss ned för en slippery slope mot Schleiermacher och Dilthey, kan vi istället börja arbeta mot Bach.

För det första. Bach är och måste vara formatnihilist. Instrument och klangfärg är irrelevanta kriterier och romantikens ”stämning” (Stimmung) förvandlas till dekadent dravel. Det spelar ingen roll om Das Wohltemperierte Klavier spelas på en historiskt korrekt cembalo, med Glenn Gould’s piano och ylande röst, eller med Wendy Carlos’ vältempererade Moog-modulärsynth. Den kosmiska harmonin hos Bach affekterar inte vår ”smak”, utan relationen mellan fromhet och kosmologi.

Vidare finns det ingen underliggande mening hos Bach. Det finns inget att tolka bakom delen och helheten. Det enda som finns är fortsatta modulationer (i komposition, inte klang). Det mest kända (men samtidigt det mest romantiskt kletiga) exemplet på detta är hur Charles Gounod 1853 adderar en cello ovanpå ett piano (borgerligt romantiskt) rakt på Bachs berömda preludium till Das Wohltemperierte Klavier och därmed vaskar fram Ave Maria.

Även om just Gounods exempel är i det närmsta postmodernistiskt vulgärt, belyser det poängen att Bach arbetar med en naturfilosofi som har en algebraisk relation till det vi kan kalla naturlagarna (ej i modern betydelse). Eftersom vi ännu inte har separerat G-d från naturen, får vi inget glapp mellan den tonala ordningen och substansens ordning. Vi får en fromhet långt mycket djupare än det sena artonhundratalets psykoanalytiska bekännelse och vi får en kosmologi långt mycket vidare än den reduktionistiska och mekanistiska plats vi sedan kommer att reservera för naturvetenskaperna (berövad av vad hermeneutikerna kallade ”själsliv”).

Eftersom relationen mellan fromhet och kosmologi är algoritimisk, i meningen att en simpel monofonisk tonföljd samtidigt kan producera den mest barocka utsmyckningen i guldbladsperfektion; ett enkelt krucifix innehåller samtidigt hela Kölnerdomen, fortsätter således Bach att producera överflöd inuti oss när vi lyssnar. Eftersom våra imperfekta kroppar saknar en Turing-maskins matematiska perfektion, alternativt en helig fromhet, lämnas vi i ett drönande, nästintill transartat, tillstånd.

Glenn Gould’s kanandensiska pragmatism och eccentriska liv är irrelevant – i hans inspelning av Bachs Goldbergvariationer är det endast hans drön som är intressant:

Jag lyssnar lika gärna på Gould som på Kimiko Ishizaka’s open-sourceinspelningar just för att ”spelglädjen” underställs den kosmiska perfektionen. Bach brydde sig mer om åt att själv stämma sin cembalo till matematisk perfektion på ett sätt som vi fortfarande spekulerar i hur det gick till, än om sådana världsligheter som subjektiva uttryck.

Hur hänger detta då ihop med mitt själsliv (för att råna hermeneutikerna på ett begrepp)? I förra bloggposten explikerade jag hur Beethoven aktualiserade mitt förhållande till sorg och glädje. Men dessa två emotioner är alldeles för trubbiga för att i sin ensamhet förklara något. Inom mig finns nämligen lika stark förmodern spänning mellan det fromma och det kosmiska som är underställd förhållandet mellan frihet och öde. Under Bachs kontrapunkt är man samtidigt en from slav som inte har en enda chans att påverka perfektionen, som man är fullkomligt fri att fortsätta den drönande kosmologin mot evigheten. Detta är inte bara monism, det är i princip spinozism.

Om hösten får man lätt ångest av Beethoven på grund av det romantiska tvånget till att känna saker. Men då kan man alltid falla tillbaka till Bach och låta naturens lagar kasta kroppen vind för våg mellan fromhet och kosmologi – mot en mycket behagligare universalism som man inte längre behöver anstränga sig för att bli en del av.

Egentligen överskrider Bach årstiderna. I min analoga anteckningsbok antecknade jag följande om Bach. Daterat april detta år, klockan 06:14 i Borås, lyssnandes till Bach på P2:

Fullständig realism råder. Samtidigt animeras hela rummet av starka toner. Jag kan inte tänka mig ett annat sammanhang, ingen plats, inget specifikt sällskap, inte heller någon speciell tidpunkt. Just nu känns allt som om det kunde frysas i tiden och jag skulle vara nöjd.

Omständigheterna fryses. Tiden, rummet, sammanhanget, allt det där som är irrelevant. Kvar finns endast fromheten!

För ett performativt infraspråk i det smutsiga mellanrummet

vocabulary

En av de mest intressanta filosofiska debatterna utspela(r)de sig i kommetarsfältet till inlägget Några 80-talsversioner av Natur/Kultur-rhizomatismen. Kommentarstråden närmar sig 70 inlägg, och sakta med säkert utmejslas skillnaderna mellan två positioner, som inte med nödvändiget motsäger varandra helt och hållet, men som pekar åt två olika håll.

Thomas Svensson bröt in precis när diskussionen började klinga av, med det väldiga citatet:

“Det här börjar kännas lite som en återvändsgränd. Plötsligt verkar vi längre ifrån varandra än någonsin!”

Vad annat är att vänta när man diskuterar metafysik?

I linje med min eviga gränslöshet känns det därmed än mer motiverat att kasta in mera eld i brasan! Metafysiken är så fylld av gränder, att den har karaktären av en labyrint. Röda trådar skiftar i regnbågens färger!

(:~~~~~

Lite bakgrund: Mitt återvändande till 1980-talsfilosofin tror jag kan motiveras av att det här framträder en liknande skillnad inom det framväxande Science Studies-fältet, först i polemik med brittisk vetenskapssociologi, och sedan som en större clash med postmodernismen för att i slutet av 1990-talet vika över i Science Wars-sörjan.

För 1990-talet blev ontologi ett trauma. De olika ”konstruktivismerna” avlöste varandra och formerade konstig identitetspolitik mellan humanister, naturvetare, analytiska filosofer, sociologer, antropologer etc.

När debatten hade imploderat började det däremot byggas. Inget byggande sker dock från scratch, utan en mängd gamla referenser plockades upp och dammades av. Deleuzeoguattarianism byggdes om till flödesontologi, Dewey och Tarde blev civilsociologer som pratade om slem, Nietzsche blev satanist och Latour blev hacker.

Men det där är ju trots allt bara idéhistoria, så låt oss komma till the divide som jag för enkelhetens skull kan kalla den performativa vs. den ostensiva analysmetoden. För innan vi tar oss till ontologin måste vi passera analysmetodernas sätt att tänka sig just relationerna mellan objekt, kvasi-objekt, aktanter, relationer etc. Utgångpunkterna faller tillbaka på positionerna eftersom vi kanske alla pressas av en slags vilja att få fram just det som vi tycker är relevant i diskussionen.

Den ostensiva tankefiguren, ej att förväxla med Wittgensteins §30 i Filosofiska Undersökningar (vi sysslar ju inte med språk här), vill visa på just ostensibilitet, alltså objektets förmåga att sammanhålla sin utsträckning (i rummet) och därmed göra det till objekt. Macdeluzian:

Jag vill påstå att just den skillnad som gör ett objekt till ett objekt är nyckeln, den skapar en resonans mellan det aktuella och det virtuella som är nödvändig för att en verklig tillblivelse ska kunna ske, och en följd är förståelsen av objekt qua objekt.

I världen finns det en mångfald av objekt som undandrar sig och på så sätt kan behålla en grad av ostensivitet, och är trots sina konstanta kopplingar till andra objekt åtminstone tillfälligt ett objekt, avgränsat i tiden och rummet. Objekt emergerar hela tiden ur tillblivelseprocesser i världen. Macdeleuzian igen:

Och då står vi vid en fråga om emergens. När partiklar av energimateria möts, och påverkar varandra genom krafter (inte orsak-verkan som lagbundenhet), så kan de också sättas samman i komplexa strukturer, där “helheten” (i icke-totalistisk bemärkelse) viker tillbaka över delarna och formerar en organisation som bara tillhör strukturen, som ger den en unik förmåga att affektera och affekteras. En kropp uppstår, ett objekt!

Allt detta skulle jag vara nöjd och belåten med egentligen. Vi har frambringat en objektsorienterad filosofi som varken är deterministisk, positivistisk eller ännu har råkat i epistemologiska problem. Objekten skapas emergent och med ett erkännande om deras beroende av andra objekt och krafter.

(:~~~~~

Men för mig saknas något, något som kanske bäst kan beskrivas med att jag inte ser vad jag kan göra med denna orientering mot objekten. Alltså, på spekulativ grund kan jag köpa det och ser i viss mån varför det skulle finnas en poäng att betona objektens tillbakadragenhet. Men pragmatiskt sett så ser jag inte hur analulzen tas vidare mot den stora analulzen av världen.

Det är dock just i den performativa vändningen på 80-talet som jag finner den andra riktningen. Ur den scannade sidan i toppen av denna post finner vi Akrich/Latours infrasemiotik där jag vill argumentera att vi har ett bättre begepp än ”objekt”:

Actant: Whatever acts or shifts actions, action itself being defined by a list of performances through trials; from these performances are deduced a set of competences with which the actant is endowed; the fusion point of a metal is trial through which the strength of an alloy is defined; the bankruptcy of a company is trial through which the faithfulness of an ally may be defined; an actor is an actant endowed with a character (usually anthropomorphic).

Världen är gränslös och evig. Det har Spinoza lärt oss. För att vi ska göra världen meningsfull krävs att vi bemäktigar oss den, volonté de puissance, som hos Nietzsche. En aktant är just detta, något som växlar händelseförlopp genom styrkedemonstrationer (trials of strength). Icke-antropomorft. Macdeleuzian twittrar mig och får mig att inse gränslösheten än mera:

@intensifier Skulle du vilja kladdas ner av något av följande påståenden: 1. Gränslöshet är en fundamental egenskap hos världen (ärkemonism)

I en ontologi som är gränslös och evig är studiet av aktanter det meningsfulla. Frågan är inte en fråga om kapaciteter eller förmågor hos ett objekt, utan istället relästationer, växellådor, intensifikatorer, vibrationer, saker-som-bryter-flöden (machines hos D&G).

Fotosyntesen växlar ut ljusenergi till kol, bifurkationen växlar floder och sediment, människans mun växlar mellan att vara en ät-maskin, en tal-maskin och en kräk-maskin (spotifism). I komplexa samhällen kan personer, institutioner, ledare, företag etc. fungera som makro-aktanter och på så sätt växla centripetal makt. Sammankopplingarna skapar koncentrationer, av kapital, kolväteföreningar, av energi till kroppar, av bergarter. Dessa koncentrationer kan existera i kambrisk tid, som oljan, eller som sekundsnabba begär i fallet Spotify. Allt som finns är aktanter, som genom utväxlingen och dispersionen av makt skapar mening till den ontologiskt gränslösa och eviga världen.

Världen är endast vetbar genom att vi begränsar den. Institutionaliseringen av aktanter som begränsar världen; mikroskop, teorier, statistik, laboratorier, partiklar etc. böjer och bänder världen i styrkedemonstrationer, och koncentrerar den då och då till en transformerande effekt. Atomer klyvs, mjältbrandsvaccin skapas, ljuset från saturnus hamnar på en fotoplåt. Den proggressiva laddningen av icke-människor in i världen utgör svarta hål i världens gränslöshet och evighet, vars passerade händelsehorisonter blir vår historia (the day the bomb fell on Hiroshima).

Vi lever våra liv, som intelligenta apor, i ett existentiellt växelspel mellan sediment och flöden. Hammaren ligger i vår verktygslåda, och vår hand, vår aktant-rhizomeförmåga som homo faber, uppstår när vi bemäktigar oss över dess tunga järnklumpighet och driver in en spik i väggen. Vi kan därmed bygga oss en boning, som gör oss hemma-varande. Samtidigt som vi är ständigt upptagna med att växla krafter, är vi tillfreds i en existentiell sedimentär-het, där koncentrationspunkter utgör trygghetens triumf. Denna är dock alltid svagare än viljans triumf, undflyendet från det som har förhårdnat – flyktlinjen. Heidegger är alltid sekundär i förhållande till Spinoza!

Ty då världen till syvende och sist är evig gränslöshet, kan varje sediment undermineras, varje kropp eller partikel av en kropp kan alltid undfly, för att i samma moment skapa nya förhårdnader och invecklingar.

Vecket, världens origami, är inte ett objekt. Det är en performativ aktant.

Höstvitalism

När det börjar mörkna ute och när löven faller, när regnet fuktar våra kläder och när vinden får trädkronorna att susa dovt, då infinner sig allt som oftast en vacker känslostorm. Det är lätt att gripas av Nordtyskt mörker, Skandinaviskt vemod och tågens stå(h)lkroppar.

Hos evighetsåtta/Anders läser jag dock något som jag skulle vilja konfrontera:

Dialektik bygger på just obalans och imperfektion. Ett ständigt förfinande, ständigt sökande, ständigt pendlande. Aldrig vila, aldrig finna helt rätt. Det är de små sprickorna i tillvaron som fortskridandet hakar sig fast i, drar sig framåt med. Ena gången är det för mycket, andra gången är det för lite, aldrig är det perfekt. Och ur denna pendlande process, som en slaggprodukt: livet.

Innan dialektiken konfronteras, låt mig först bara säga att hösten endast är ett veck efter sommaren. Det är inte så att något dör på hösten, det bara laddar om inför sommarens eviga tillblivelse. Och så länge vi inte får en tyst vår av fossilapokalypsen återvänder även de territoriella fåglarnas kvitter. Nu över till mina reflektioner:

Låt mig argumentera rakt i motsats. Livet är inte en produkt av någon process, det är snarare grunden för livet självt, en produktion av sig själv som aldrig stannar av. Ett liv, i begreppets breda bemärkelse, konstituerar livskraften som sådan, och imperfektion har ingen faktisk mening annat som en tanke om perfektion (dialektikens fälla).

Spillror och slaggprodukter i våra gener skapar nya arter genom horizontal gene transfer (aparallell evolution), fragment av våra kulturella uttryck skapar memer, och till och med den mänskliga ångesten ger visar livet i sin fulla uppenbarelse, nämligen genom att vi kan se bortom den. Låt mig citera en oväntad vitalist:

När ångesten lagt sig, då brukar det alldagliga talet säga: >>Det var egentligen ingenting.>> Detta tal träffar i själva verket just det som var. /…/ Det som ångesten ängslas inför är ingenting av det som är till hands inom världen. (Heidegger, §40 i Sein und Zeit)

Således, det finns ingen perfektion att sträva efter. Vi kan inbilla oss detta genom olika tankar om det ena eller det andras ideala tillstånd, även när det kommer till självet. Moderniteten är ju, som många sociologier har påpekat, reflexiv. Det vill säga att vi förstår vårt liv i förhållande till vår omgivning, och tillskriver oss själva en slags agens där vi kan göra livsval. Detta skapar den moderna ångesten, och allt vore kanske väl med det, om det inte vore så att det likaväl går att leva och tänka efter andra premisser.

Det första steget att tänka bort att imperfektion skulle vara brist eller avsaknad, och istället tänka dess kreativa processer, är att underkänna den enhetstanke som  ligger bakom den reflexiva och moderna ångesten. Självet som utgångspunkt skapar en figur om att självet har en mening, men eftersom denna mening aldrig kan fulländas måste vi vända helt på resonemanget. Det finns ingen enhet, allt som finns är multipliciteter*, även i kärlek och i ångest:

Heavenly nuptials, multiplicities of multiplicities. Every love is an exercise in depersonalization on a body without organs yet to be formed, and it is at the highest point of this depersonalization that someone can be named, receives his or her family name or first name, acquires the most intense discernibility in the instantaneous apprehension of the multiplicities belonging to him or her, and to which he or she belongs.

Det är just spillrorna, fragmenten, de ofärdiga tillstånden och de halvfärdiga tillblivelserna som är grunden för en de-individualsierad och ständigt ofärdig resa. Det ofärdiga är inte i obalans, utan när vi istället accepterar att även de mest kaosartade tillstånden, som vid första anblick ter sig obegripliga och meningslösa, ändå hänger samman som en ständigt perfekt värld, kan vi ta oss bortom balans, perfektion och räta linjer och istället tänka immanens. Det som är ready made är passivt snarare än det ofärdigas konstanta spänningar.

Den västerländska kulturen har varit mycket otacksam mot tanken om imperfektionen och smutsen, ens som tänkbara utvägar. Samhällsinstitutionerna kräver betyg, färdigheter, dokumentation, certifikat. Våra kollektiva fantasier kräver ideala livsnarrativ mot vilka vi kan bedöma våra kvalitéer och frossa i misslyckanden. Vetenskaperna kräver sanning i tanken, psykoanalysen sanning inför sig själv.

Språket tillåter inte sär_skrivningen, annat än som kulturell distinktion. Förhållanden kräver tillbedjelse till den rätta -ismen, alternativt ett tillbakafallande i de nedsänkta traditionerna. Dessutom finns det flera proto-fascistiska drag i partipolitik som kräver den rätta principen, den allmänmänskliga och matematiskt demokratiska linjen, och därmed sanningen inför den fördefinierade massa som då och då får namnen proletariat, ”verklighetens folk”, arbetarna, familjerna, etc.

Att hantera imperfektion är en sak. Våra gener är redundanta, så vi har ganska goda chanser som art. Men att frodas i imperfektion är svårare. Därför återkommer vi ständigt till att vi måste tänka bort brist, eller åtminstone förstå att brist alltid kan förändras. Från schizoanalysens manual, Anti-Oedipus:

The true visionary is a Spinoza in the garb of a Neapolitan** revolutionary. We know very well where lack – and its subjective correlative – come from. Lack (manque) is created, planned, and organized in and through social production (23).

Den spinozistiska staten är inte samma stat som Platons. Staten kommer inte före människorna som bor i den, utan bärs upp endast genom att de multipla och aldrig sinande mikrohändelser, som vi alla utför varje dag, faller samman i en viss ordning. Denna ordning är producerad, precis som varje sekund är producerad och realiserad verklighet. Produktion av produktion. Det finns inget värdeomdöme eller några felaktigheter. Snarare är det så att vi bygger bristen in i system, oavsett om de är antimarknader på ett större plan, eller ideala familjer, vänskapsband eller relationer – Eller självet.

Endast om vi tänker oss det perfekta tillståndet kan denna imperfekta brist skapas. Men det är inte vi själva som kommer på den. Det är snarare så att denna process sker mot konkreta såväl som abstrakta konfigurationer. Jag ska skriva det perfekta blogginlägget i ögonen på de andra (eller den Andre), och jag vill att de ska bekräfta detta genom att säga det till mig -> social produktion som aldrig avstannar, inte har något slutmål. Det rör sig alltså om en råplatoniserad teleologi (där snackar vi motsats) för praktiska bristen, och därmed för dess ångest.

Men i det abstrakta är det ännu mera bedrägligt. När vi tänker oss livet som sådant, och hur det kan figurera som perfekt eller imperfekt, ger vi oss in i de existentiella domänerna. Men om vi återvänder till Heideggers citat ovan, inser vi att det inte finns något där. Sociala eliter, perfekta ideal, det som är på tal – är alla socialt producerade brister mot vilka endast ångest står att återfinna. Imitationer, vare sig de handlar om bristfälliga efterlevnader av perfektion, eller konkreta efterlikningar, tenderar dessa bara att reproducera bristen så länge de riktas uppåt. Men de är egentligen totalt passiva, eftersom de inget förändrar, utan bara reproducerar en given ordning.

Imitationer som sker horisontellt däremot, har potentialen att fälla de skenbara perfektionerna. Oheliga allianser, aparallell evolution, mikrotaktik, små slembildningar i det fördolda. Imperfekta konstellationer som blickar åt sidan och skapar sina egna begrepp, lösningar och meningsfyllda ritualer. Smutsen, det stökiga och det kaosartade som skapande. Konstant work-in-progress, tillblivelse av något annat än sig själv så som jaget. Pluralism.

*Let us return to the story of multiplicity, for the creation of this substantive marks a very important moment. It was created precisely in order to escape the abstract opposition between the multiple and the one, to escape dialectics, to succeed in conceiving the multiple in the pure state, to cease treating it as a numerical fragment of a lost Unity or Totality or as the organic element of a Unity or Totality yet to come, and instead distinguish between different types of multiplicity.

** Denna observation sammanfaller med en IRC-konversation i #telekompaketet tidigare idag (runt 19:50 om ni har backlog) om varför Spinoza egentligen var Italienare. Hans musikaliska filosofi hör snarare hemma i Italien än i Holland.

Treatise on Jellyfish Memetics

(This post is in English, for my dear internaut friends in #telekompaketet)

Bild 12

Jellyfish Internetional Stamp. Unlimited visa.

Axiom 1 – The territory precedes netizenship expressions

When the internet becomes something which is really important to people, something which changes their lives and transforms worlds, then what should be done when it is being attacked by states and corporations?

The enlightenment way of doing it would be to claim the universal rights for humans, thus elevating them to the status of becoming citizens. Citizens would then have rights and duties in relations to the law, and crucial to this process would be to fall inside the definitions of being a citizen, only then rights and duties could apply.

However, in practice, such rights were never universal. They were always territorial, granted only by the support of nation states, and usually trespassed and abused by strange regimes.

With net politics there is something else, which is described rather successfully with the jellyfish and the meme – two phenomena common to the force of connected infrastructures – which are neglecting the old and fictive borders that cut up old territories.

If there are such things as a netizen rights, they are derived from being internet, not from a transcendent ideal of rights and duties. They territory makes the internaut, and their passions are made before they can be claimed. Movement in space is therefore essential, and it precedes any legal definition.

Bild 11

Proposition 1 – Force is derived from affective middle spaces, which are siphonophoric and deterritorializing.

In a sudden burst of joy, the words, ”puissance du internet, joissance du data love <3” happened to spread virally on IRC. This is a common feature of internet memes, and despite their sudden motion, they sometimes contain interesting observations.

In the works of Gilles Deleuze and Félix Guattari, the term ”puissance” means more than just power. It rather means ”capacity” or ”potentiality for the existence to affect and to be affected” (following Spinoza). This capacity, for affects in all directions, would be the closest way of describing the intense work that is laid out in various parts of the web.

With affects, as with the Portugese Man O’War ( which is not really a jellyfish, but contains four distinct organisms) capacities are rendered not from the organism, but from the flows in between organs. Affects are siphonophoric, rather than colonial (in the biological sense). Packs, instead of masses.

Thinking of the internet as siphonoporic, instead of as if it were an organism (which in turn would be organised), introduces a whole new aspect, even a new ethic. Organizations, such as companies, states, parties or clubs, are necessarily territorial. A territory can consist of a piece of land, often with fictive borders as in the case of nation states, a stratum of people, as in the case of clubs, or of consumer groups and products, such as with companies and enterprises. Territorial regimes stop flows, in order to re-construct its borders.

Siphonoria on the internet is a result of series of tubes and protocols. Siphonophoria overrides shizophrenia, and constructs a channel-plane, which forms a tiny micro-assemblage of actions and passions.

Axiom 2 – The internet is in Brownian motion.

You will see a multitude of tiny particles mingling in a multitude of ways… their dancing is an actual indication of underlying movements of matter that are hidden from our sight… (Lucretius, 60 BC)

Protocols, clients, users, groups, formats, indexes, archives, visualizations… the means of transferring data are numerous, the modes of connecting and forming larger aggregates are almost infinite. This is attested by the use of social network analysis. Take the piespy robot, which maps the connections made between users of an Internet Relay Chat, and we get this output:

Telecomix Jellyfish Ensemble from Telecomix News Agency. Get full quality version on The Pirate Bay.

This video was captured only a few days ago in #telekompaketet on irc.freequest.net. Each instance i the Piespy bot helps us detect the momentary relations of an internet conversation, were every picture-frame is one collective action. In one respect, it looks like a Shakesperian novel, played out in real time. However, this one is not fictional, but is taking place in millions of places around the world, on more than 1500 IRC servers. It resembles more the unorganized (but still organic) siphonophoria mentioned above.

There is a sudden formation, each with its own capacities, but the formation is only stable as long as it interacts. A conversation, such as the activist chat room of #telekompaketet, could vanish sooner than it appeared. The disorganized chaos is only meaningful, as long as affects are in between users.

Lucretius, who was the first one to write about such seemingly chaotic movements (which resemble the modern notion of Brownian motion), proposed that there were ”underlying movements of matter that are hidden from our sight”, that in turn brought about the visible movements, perceptible to us.

Concerning the energy that drives the internet-Brownian motion, we would fail to describe this as a force related to extensive substances, such as ”matter”, ”god” or ”law”. The energy is only meaningful within concrete assemblages and territories – The eagle’s vision are only useful when flying over a steppe looking for prey, the fur of the racoon dog changes with the temperatures of the forest and the biosonar of dolphins can only become capacities if they bounce on fish or rocks.

Proposition 2 – Legal overcodings are passive.

If Axiom 1 is true, followed by the first Proposition, then internet is primarily an asignifying chaos. With Axiom 2 we discover that the geometry is held together by forces (puissance). Then, we must necessarily add a coding process in order to find what we all seem to talk about in relation to net politics, in the ”common sense” view. We must inquire to the semiotic processes of coding, re-coding and de-coding the ideals of integrity, freedom, net neutrality etc.

Coding processes take many shapes. The most obvious ones are legal overcodings. Lately, regulatory frameworks of global, regional and national authorities have tried to define what the internet is about. Internauts are often defined as ”consumers”, ”markets”, ”audiences”, ”data” or even, in extreme cases, ”terrorist groups”.

These could maybe be resisted by arguing reactively with ”freedom”, ”citizens”, ”integrity” etc. It is worth a try, why not.

These legal codings, however, pale in comparison to jellyfish memetics. Make politics subsonar, submarine, without leaders as an asignifying practice! Leave only traces of water and slime! Fax your biosonar! Ping your way through the oceans, an make sure your harbours are filled with data love!

Conclusion – Jellyfish memetics are fractal.

Updated: Spelling (if you find more errors, please comment).

Om fraktalpolitiken, del 2

Jonas Anderson har identifierat och på ett intressant sätt sammanfattat vissa intressanta drag i nätpolitiken på Newsmill.

Då jag nämns tillsammans med Isobel (dvs. den Hadley-Kamptzska nätanalysen) och civilsociologen Kalle, är det min plikt att ge en kommentar.

Andersson identifierar elementen byggande, distribuerad intelligens, kopimism, och aggregering som kännetecknande för nätpolitiken. Lägger man samman dessa hamnar man i den magiska formulan innovation -> universell repetition -> imitativ strålning = smittontologi. Om vi dessutom lägger till den fraktalpolitiska dimensionen, som monki bygger in, ser vi att varje iteration är i princip oändlig, även om den kan avbrytas tvärt.

Jag skulle vilja ytterligare fördjupa en mera problematisk aspekt av nät/fraktalpolitiken – hastigheternas etik. Då det är uppenbart att nätpolitiken befinner sig i ett guldfiskminne av affekter och krafter samtidigt som besitter de snabbaste kommunikationskanalerna som någonsin har uppenbarat sig på vår jord, och vet exakt hur dessa ska nyttjas för att nå politiska fördelar, kräver detta ett etiskt förhållningssätt.

I de flesta fall är nämligen denna kraft befogad. Många av de nätaktivistska kampanjer som bedrivs, exempelvis bloggbävningen mot FRA eller telekompaketet.se har i princip nollkronorsbudgetar. Men som jag och Kalle skrev i vår smittontologiska text, kan dessa metoder nyttjas av både företag och underrättelseorgansiationer. De riskerar dessutom att i farten mutera och förvandlas till cancerogena och destruktiva kluster som drivs av hat. Hat mot Antipiratbyrån, mot ”upphovsrättslobbyn” eller mot ”storebrorssamhället”. Dessa uppstår ofta i frustration vid singulära tillfällen, men får genom att, som Kullberg säger via monki, fart genom att ”virtuella kopior av sig själv i en mängd olika tillstånd och komplexiteter” uppstår och har potentiellt oändlig räckvidd.

En nätpolitik som vill internet väl måste alltså se till att stoppa iterationerna av destruktiv nätpolitik. Det är här etiken kommer in i de element som Andersson lyfter fram – man måste lyfta fram det kreativa med att bygga, det omtänksamma i att dela kunskap i distribuerade hjärnor, kärleken till att bli kopierad och att kopiera, samt det förändrande och vitala elementet i aggregerade fenomen.

Genom att öppet diskutera problem, och patcha dem vid behov, eller som Spinoza hade sagt – genom att tänka adekvata tankar och ha adekvata affekter – har nätpolitiken fantastiska möjligheter att skapa en helt ny politisk era.

Spinozistiskt intermezzo: God-intoxicated Albert Einstein

Som i alla bloggserier behöver man göra avstickare. Förra gången detta skedde, under den fromma Spinozismens filosofiska salladsblad, handlade det om förhållandet mellan medborgare och staten. Det är nu dags att gå över till förhållandet mellan Gud och natur, eller rättare sagt, då dessa två är samma sak för Spinoza, mellan Gud/Natur/Substans och fysik. (Frågan om tro och vetenskap lämnar vi till Sturmark och Liberati).

Albert Einsten var en mycket hängiven läsare av framför allt Etiken. I Max Jammer’s bok Einstein and Religion beskrivs Einsteins relation till religion, vetenskap och framförallt Spinoza. Denna dikt, med titeln Zu Spinozas Ethik, tillhör kanske inte Einsteins mera lyckade verk, men den rimmar åtminstone (jag gör ett försök att behålla rimmen i översättning):

Wie lieb ich diesen edlen Mann,
Mehr als ich mit Worten sagen kann.
Doch fuercht’ ich, dass er bleibt allein
Mit seinem strahlenden Heiligenschein.

Som jag älskar denna ädla man,

Mer än jag med ord säga kan.

Dock fruktar jag hans ensamhet,

I sin strålande helighet.

Men Einsteins fascination gick längre än till att bara beundra en (troligtvis) ganska idealiserad bild av filosofen. Om vi tänker oss tillbaka till det tidiga 1900-talet när det ju då, som idag, var smått tabubelagt att befläcka vetenskapen med religion. Einstein var dock ganska straightforward. Ur en dialog hemma hos greve Kessler, som återfinns i Jammers bok:

“It isn’t possible! I must ask him right away. Professor! I hear that you are supposed to be deeply religious?”

Calmly and with great dignity, Einstein replied,

“Yes, you can call it that. Try and penetrate with our limited means the secrets of nature and you will find that, behind all the discernible concatenations, there remains something subtle, intangible and inexplicable. Veneration for this force beyond anything that we can comprehend is my religion. To that extent I am, in point of fact, religious.” (46)

Bekännelser är ju dock mest av kuriosavärde, men det intressanta med Jammers bok är att den går in för att se hur Etiken influerade den generella relavitivitetsteorin. Einstein vägrade att skriva något filosofiskt om Spinoza eftersom han ansåg sig vara otillräckligt filosofiskt skolad, trots att bland annat Freud, Bergson och Zweig var inbjudna till samma samma skriftserie.

Som vi vet talar ju Spinoza om en absolut och nödvändig determinism i universum. Gud/Naturen är fullkomligt orsakad av sig själv, och är på så sätt evig. Kanske var Einstein influerade av denna paragraf i Etiken:

PROP. XXVIII. Every individual thing, or everything which is finite and has a conditioned existence, cannot exist or be conditioned to act, unless it be conditioned for existence and action by a cause other than itself, which also is finite, and has a conditioned existence; and likewise this cause cannot in its turn exist, or be conditioned to act, unless it be conditioned for existence and action by another cause, which also is finite, and has a conditioned existence, and so on to infinity.

Proof.-Whatsoever is conditioned to exist and act, has been
thus conditioned by God.

Enligt denna logik finns det inte plats för slump eller heterogenitet, i dess strikta bemärkelse. Allt som finns är orsakat av den underliggande Gud/Naturen. Vilket leder fram till Jammers slutsats:

For Einstein’s religious conviction, following Spinoza, was based on the assumption of an unrestricted determinism, according to which, not only the motions of massive gravitating bodies, such as the stars, but also atomic processes are ruled by strict deterministic laws. Hence, Einstein’s persistent objection to the new quantum mechanics, on the grounds that “God does not play at dice,” was, at least to some extent, religiously motivated.

Nu i efterhand vet vi ju att Einsteins determinism inte riktigt funkar när det gäller kvantmekaniken, som ju i viss mån motsäger den lika fullt fungerande generella relativitetsteorin. Visserligen vore det kanske i Spinozistisk ”anda” att hitta en unified theory som löste denna motsättning. Oavsett vilket, är det intressant att se hur filosofi från sextonhundratalet kan hjälpa fysiker att tänka, och hur debatten mellan att tro eller veta mest ser ut som trängsel till bankomaten i jämförelse.

Transaktioner om spinozismen, del III; Tid

I förra delen avhandlade vi staten och multituden. Visserligen finns det tusen saker att säga ytterligare, och den kokande diskussionen har förhoppningsvis uppviglat oss litegrann.

Men politik utan metafysik är som positivism utan logisk empirism. När Heidegger skrev Varat och Tiden kom han aldrig till tid, mer än i förbifarten (sorry för ordvitsen). Hursomhelst griper Spinoza in i oss på just detta plan. Spindler skriver:

Redan i Etikens inledande rader förskjuter han diskussionen om skillanden mellan evighet och varaktighet, eller varandet i tiden, från ett kronologiskt till ett ontologiskt plan (44).

Låt oss titta lite närmre på vilka rader detta kan tänkas handla om. Definition XIII i Etiken ger oss:

VIII. By eternity, I mean existence itself, in so far as it is conceived necessarily to follow solely from the definition of that which is eternal. Explanation-Existence of this kind is conceived as an eternal truth, like the essence of a thing, and, therefore, cannot be explained by means of continuance or time, though continuance may be conceived without a beginning or end.

Tid är alltså inte något transcendent och kronologiskt, så som vi vanligtvis tänker oss det. Det är istället avhängit existensen. (Här hade det ju varit fullkomligt naturligt att bolla över till Heidegger, men jag cirka 40 paragrafer att anhandla innan jag kommer till tidsligheten. Bummer.) Tillbaks till Spindler:

/…/ evigheten definieras nämligen utifrån existensen, inte essensen. Vidare består hela den spinozistiska problematiken i en analys av de mänskliga passionerna och affekterna, och det är denna existentiella analys, och enbart denna, som leder oss framt till vad han kallar den adekvata kunskapen där vi är aktiva till tanke och kropp, det vill säga fullödigt existerande (48).

Yes! Via passioner och affekter når vi adekvat kunskap om evigheten. Men vad vore alternativet till detta egentligen? Jo, man kan ju tänka sig en transcendental och hypotetisk evighet som grund för tidsbegreppet. Alltså ”kronologisk tid, som aldrig tar slut”. Men så är ju inte fallet. Dessutom finns ju ett kunskapsteoretist – ja, till och med etiskt – imperativ i det spinozistiska evighetsbegreppet. Vår kunskap om varje existens förhållande till evigheten leder till adekvat kunskap.

Gud som evighet

VI. By God, I mean a being absolutely infinite – that is, a substance consisting in infinite attributes, of which each expresses eternal and infinite essentiality.

Gud/Naturen/Substansen är med nödvändighet evig. Men vi får inte tänka evig som att något skulle finnas till i ”all tid”, utan snarar evig på så sätt att det utgörs av oändlighet även i en rumslig bemärkelse – alltså återigen existens. Gud är evig eftersom det inte finns någon brist alls i de möjliga attribut och modus som den kan ta sig. Det är lite som mp3-or – de är eviga i bemärkelsen att de kan kopieras hur många gånger som helst (exemplet håller nog inte om man hårddrar det). Spindler:

Substansen, som är sin egen orsak, är därmed vad som existerar av nödvändighet, och detta i evighet: eftersom vad som existerar av nödvändighet, eftersom den utgör den enda verklighet med en oändligt tillgång till varat, finns det ingenting utom den själv som skulle kunnat vare sig skapa den eller begränsa dess existens. /…/ av evigheten gör att denna måste förstås som den absoluta intensitetsgraden av vara. (49)

Vi människor är ju som individer ändliga. Vi dör förr eller senare av olika orsaker. Men även trädet, stenen och berget är ändliga, även om de ofta rör sig med mycket långsammare hastigheter. Till och med solen är ändlig, i kosmisk bemärkelse. Men Gud/Naturen/Substansen är evig eftersom den gör alla ändliga existenser möjliga. På så sätt blir även den ändliga existensen evig, eftersom den så att säga är ett resultat av substansens evighet. Vår ändlighet är bara ”den sämre sidan” av vår existen, det är de eviga aspekterna som skapar den absoluta intensitetsgraden av vara (undrar vad Heidegger säger om detta, jag återkommer när jag vet).

Jag inser nu att jag måste fortsätta kapitlet om evigheten i ytterligare en post. Det tar så att säga en oändlig plats med tecken för att skriva ned alla dessa tankar.

Ipred, ej lyda! Om staten – spinozistiskt intermezzo.

I morgon träder implementeringen av Ipreddirektivet i kraft. Som utlovad uppföljning till att Isobel har förklarat detta direktiv som kontrarevolutionärt är det dags att utreda filosofiskt vad detta att-träda-i-kraft-av-direktivet innebär i förhållande till staten och medborgarna. Det är dags att göra Intensifiers ålagda första uppgift – att relatera filosofi till praktik.

Spinoza menade att statens ändamål är att garantera medborgarnas fred och trygghet. För att vi människor ska kunna ihärdiga och utveckla vår existens är det nödvändigt för oss att formera oss i stater. Tack vare stater, allt från små grupper till transkontinentala förbund, är det möjligt för oss att höja oss över naturtillståndet och övergå i en civil och social existens som förstärker, expanderar våra möjligheter att bestå.

Ett obegränsat framhärdande av den egna existensen möjliggörs av att vi fullt ut lyder staten genom de lagar som den stiftar. Detta är, som jag tidigare nämnt, en paradox, som dock är finurligt löst. Om staten genomdriver lagar som medborgarna drabbas negativt av, som ger upphov till att de upplever negativa affekter och sorg, kommer de inte längre att lyda. Således rör det sig om ett ontologiskt faktum snarare än ett normativ tanke, åtminstone till en början.

Så som jag tänker detta jobbar vi följande: En stat kan stifta oerhört kassa lagar, men kan då endast bestå genom repression. Således: En härskare fruktar alltid medborgarna, fast på olika sätt. Det är så att säga en geometrisk omöjlighet att inte frukta dem, eftersom medborgarna konstituterar staten. Dock kan man få det att funka ett tag även om man härskar dåligt. Om man genomdriver en lag som Ipred, som ingen har tänkt att lyda, kan detta endast upprätthållas genom hotet om en repressiv hyrsnut. Det kan ‘funka’ ett tag. Men eftersom det upprätthålls genom skräck snarare än samtycke funkar det ungefär som en återställare som botemedel för en bakfylla, eller, som ett långsamt koleravirus som botemedel mot en förkylning.

Förr att en stat ska kunna bestå, måste den alltså medge största möjliga frihet för medborgarna, och genom detta kommer den att få tillbaka en absolut lydnad. Jag kan visserligen ha en annan uppfattning än vad ni läsare har. Exempelvis anser jag att medborgare når en frihet genom att vi kollektivt finansierar sjukvård, eftersom detta motverkar sjukdomar för både fattiga och rika.

Men när det gäller Ipred, och även Telekompaketet, finns det ingen koppling till medborgares ökade friheter. Således finns det ingen anledning för oss att lyda. Ipred och telekompaketet vill förvandla internet till en kabel-tv med enkelriktad kommunikation och ekonomiska fördelar för företag. Inte medborgare. Vi som medborgare åtnjuter ingen ökad frihet, trygghet eller försäkran om fred. Tvärtom minskar friheten i vår öppna och dubbelriktade kommunikation, tillstånd av paranoia och osäkerhet drabbar oss genom att folk sniffar på våra linjer, och freden kan inte vara längre borta. Detta handlar ju om en krigsförklaring!

Det finns enorma fördelar med att dela information och kunskap mellan medborgare. Det är något som låter oss växa i existentiell bemärkelse. Ipred och stryplagar hade kanske kunnat funka ett tag om vi inte hade insett detta. Men since fucking 1999 har vi delat information med varandra i stor skala. Det är alltså irreversibelt! Det är, tror jag, på detta sätt som den Hadley-Kamptzska nätanalysen menar att Ipred är kontrarevolutionärt.

Påståendet ”Ännu kan vi bara hoppas att vi, vi som är internet, klarar att mota den.”, vad kan detta betyda?

Vilka är ”vi som är internet”? Jag säger som Neurath sade när Wittgenstein klagade över metafysisk litteratur i hans bokhylla. ”Aber Ludwig, das ist eine empirische Frage”. Detta ”vi” är alltså de som befolkar nätet som medborgare, inte nån ”representerande befolkning i genomsnitt där ute”. Det är du som läser detta, det är alla ni som skyfflar terabyte av information mellan trackers och peers, ni som uppdaterar facebookstatusen – i glädje eller sorg – är det summan av de som is on the internets. Hur vi sedan organiserar oss är en öppen fråga. Vi kan lyda och vänta på det strypta men billiga internetabonnemanget som är låst till Spotify, Aftonbladet och msn.com. Men i den sekund vi inser att detta inte längre maximerar våra friheter, när vi drabbas av känslan av att detta inte längre främjar vår existens, har staten ett problem.

Så som jag ser det, även om jag nu kan ha fel på många sätt, är det vår plikt att inte lyda dessa lagar. De bidrar inte till den glädje vi förtjänar. Till och med afk-medierna skriver om hur vi ”drabbas” av lagen. De är o-okej! Men vi måste också inse att detta är en kollektiv ansträngning. Det handlar inte så mycket om att ”jag ska gömma mig för hyrsnuten så att jag kan wareza fett”. Så jobbar vi inte. Snarare handlar det om att vi hjälps åt när det första offret för hyrsnutens tro på att de kan införa ett skräckvälde faller. Vi som är internet är både många och oerhört smarta. Om vi hjälps åt har de inte en chans! Håll nätverken öppna och omfamna den första som åker fast med data love!