Revolutionsskrivarna

Under påsken fick jag möjlighet att läsa Nawal El Saadawis Revolutionsskrivarna. Jag slukade boken i hopp om att få en djupare förståelse för den arabiska vårens protester i Egypten, jämfört med mina tidigare avkontextualiserade och ytliga vandringar på Tahrirtorget.

Revolutionsskrivarna ger dock mycket mer än bara ett sammanhang. Den beskriver snarare ett antal konvergerande politiska vektorer som skär genom den monstruösa betongstaden Kairo, utryckta genom ett antal kvinnors livsöden. I korta kapitel möts dessa vektorer (både som riktningar och krafter), i specifika nedslag, ibland som personer, ibland som platser. Om man läser detta som en narrativ struktur, upplevs detta kanske som rörigt. Men om man läser det som en kartografi framträder istället en mycket klar bild av ett politisk väv, vars knutar är hårt sammanvävda med sega strukturer som hela tiden får protesternas slagord att ebba ut mellan husfasaderna. Varje litet kapitel beskriver en specifik punkt som El Saadawi uppehåller sig vid, bara för att på nästa sida förflytta sig till en ny punkt, som liknar den första, men som var varierats för att inkludera ytterligare ett element.

Detta gör att El Saadawi mejslar fram ett antal viktiga skärningspunkter; mellan korruption och partriarkat, mellan nepotism och kärlek, mellan internet och gatan, mellan (Occupy) Wall Street och Tahrirtorget, mellan våld dess legitimeringsmekanismer. Jag ska strax återkomma till dessa skärningspunkter, men först något kort om ett par recensioner av boken.

Merete Mazzarella menar att det i Revolutionsskrivarna ”saknas konkretion i det politiska budskapet”. Det är trist när läsningen blir så ytlig att den letar efter politiska ”budskap”. El Saadawi är inte ute efter att föra fram ett budskap, hon vill beskriva hur budskap kan yttras överhuvudtaget. Vem som får yttra dem, under vilka omständigheter, i vilka situationer är politiska budskap överhuvudtaget möjliga. Det är en olycklig reduktionism att leta efter budskap i Revolutionsskrivarna. Man missar då helt de politiska kosmologier som står att finna i speciellt klarsynt litteratur.

Aningen bättre blir det när Per Wirtén skriver:

Den har korta avsnitt, i synnerhet några utspridda dialoger, som kan ta död på vilken berättelse som helst. Jag antar att de är avsiktliga försök att införa en avklädd hårdhet, som betongfasaderna, men stilen blir i de ögonblicken lika raffinerad som i Fantomens pratbubblor. Det är pinsamt. Ska jag kasta ut boken genom fönstret och hoppas på regn?

Även om Wirtén inte gillar ”utspriddheten”, uppskattar han ändå dess syfte. Men hans estetiska impuls att kasta boken ut genom fönstret är förhastad. Läser man långsamt ser man ett annat pussel, som mynnar ut i en kompakt detaljrikedom. El Saadawi beskriver nämligen ett antal olika ”maskiner” för social produktion, maskiner som var för sig endast producerar fragment, men som lagda sida vid sida skapar kontinuitetslinjer. Dessa maskiner är helt och hållet konkreta, och de länkar samman bokens delar.

En sådan länk skapas mellan Fängelset och Torget, två olika platser, eller ”maskiner”, som var för sig ter sig som helt skilda, men som ändå hänger samman. Protesterar man på Torget hamnar man i Fängelset, de som har suttit i Fängelset går förr eller senare ut och protesterar på Torget.

Fuada och Saadia, två centrala gestalter i Revolutionsskrivarna, har en gemensam plats. De har båda delat cell i kvinnofängelset, och de har båda fött varsin dotter i den smutsiga cellen. De blir vänner för livet, men när de väl släpps ut i det fria blir det uppenbart hur olika de är. Fuada kommer från en intellektuell överklass och har gjort karriär som feministisk författare. Saadia är fattig och outbildad och tvingas bo på Kairos gator. Ute i det fria anställer Fuada Saadia som sin hemhjälp. Hemmet, lägenheten i Kairo, skrivs fram som en maskin som producerar denna klasskillnad; Saadia underställs Fuada, som trots sin välvilja ändå reproducerar ett förtryck och beroende.

Det som Wirtén kallar för utspriddhet, är tvärtom mycket väl sammafogat. Vi tar följande stycke, som utspelar sig på Tahrirtorget:

– Minns du tiden i fängelset, Saadia?

– Det var bra. Bättre än att bo i gränden.

Fuada och Saadia skrattade som två gamla goda vänner, som de hade skrattat i fängelset. Asfalten som tältet stod på liknade asfalten i fängelset. De satt sida vid sida på marken, och det fanns ingen skillnad mellan dem utom att Fuada hade en ordentlig yllekappa och Saadia saknade kappa.

Fängelset hade fört de båda kvinnorna samman. De hade delat det blodiga golvet, under en tid som jämlikar. Repressionen hade skapat likhet. Men efter straffet var avtjänat tvingas Saadia till gränden, och kastadheten ut i det ”fria” reproducerar den gamla olikheten. I tältet, på Tahrirtorget, platsen där det revolutionära begäret strömmar till och förgrenas likt Nildeltat självt, kan likheten återuppstå. Asfalten och trängseln, torget som central kollisionspunkt mellan makt och motstånd, har potential att ställa Fuada och Saadia sida vid sida.

Fängelset, hemmet, torget. Varje plats har sin tidslighet, sin historia, sina reproduktionsmönster. De tyngs av olika trögheter, olika former av politisk viskositet. I hemmet, i Kairos brungråa lägenheter, utspelar sig den primära formen av politiskt våld: männens makt över kvinnors kroppar. Oavsett vilken diktator som Tahrir-maskinen avsätter och tillsätter, reproducerar sig mannens diktatur över kropparna. Om hemmet är detta vålds primära skådeplats, förföljer det de revolutionsskrivande kvinnorna genom varje gränd, hela vägen ned till torget.

\

Revolutionsskrivarna bär på ett problem, som El Saadawi själv har upplevt på plats. Under korta episoder, under det som vi slarvigt kallar den ”arabiska våren”, fylldes torget av tillfällig eufori. Kvinnor protesterade i massor, och till och med Muslimska Brödraskapet sympatiserade med deras frihetskamp. Men torget är en maskin som hela tiden byter ansikte. Ena dagen kan miljoner människor ockupera det. Andra dagen brinner torget i en vit dimma av tårgas. Torget kan inrymma protesterande kvinnor för att genast övergå till att inhysa grova sexuella trakasserier.

Torget tar människorna tillbaka till hemmen, där få saker förändras. Torget tar människor till fängelserna där allt förändras.

Torget tar människor till bårhusen. Beroende på vilken diktator som tar makten nästa dag, kan man antingen läsa ”bilolycka” eller ”skottskada” i obduktionsprotokollen.

AIME 5: Enkelheten i [NET]work: Pyloner i permafrosten.

Med tanke på vad som händer i Ukraina, måste man nästan citera Latours analys av det ryska gasledningsnätverket:

Had you anticipated that link between the* Ukraine and cooking your risotto? No. But you are discovering it now. If this happens to you, you will perhaps notice with some surprise that for gas to get to your stove it had to pass through the moods of the Ukrainian president… Behind the concept of network, there is always that movement, and that surprise. (32-33)

Vem som är president i Ukraina just nu är oklart, men andemeningen i citatet ovan är att följande nätverk, ritat av New York Times endast är en visualisering av en av flera sidor av [NET]:

Nätverken är alltid heterogena och överraskar oss när vi följer dem, tråd för tråd. Helt plötsligt kan den ukrainska presidentens politiska strategier bli helt avgörande. [NET] differentierar dock mellan vad som cirkulerar i nätverken, och nätverken själva:

In other words, gas pipelines are not made “of gas” but rather of steel tubing, pumping stations, international treatises, Russian mafiosi, pylons anchored in the permafrost, frostbitten technicians, Ukrainian politicians. (32)

När vi tillagar vår risotto har det aldrig med bara en enda grundläggande princip att göra. Det är alltid flera, det är alltid överraskande många. Det är aldrig bara en fråga om gasledningarna som ”teknologi”, det är aldrig bara en fråga om internationella avtal undertecknade under högtidliga förhållanden, det är aldrig bara frågan om ”ekonomi”. Vi måste alltid stoppa in ett stort OCH mellan alla dessa saker, vi måste följa varje association så långt den tar oss.

Enligt NY-Timesartikeln passerar 80% av den ryska gasen Ukraina innan den når Europa. Europa köper 40% av sin gas från Ryssland. Men, man får inte förföras av sådana siffror. Risken finns då att man använder det nätverk som man har grävt ned sig i, som förklaringsvariabel till andra skeenden. Exempelvis: ”Se på Ukraina nu, det handlar bara om gas!”. Då begår man samma misstag som om man skulle ha förklarat det första nätverket utifrån en enda substans (politik, ekonomi, teknologi etc.). Vad som händer i Ukraina just nu, om vi bara använder oss av existensmoduset [NET], måste i så fall analyseras med samma OCH-logik. Alltså, händelseförlopp är i sin tur nätverk på nätverk: gasnätverk på politiska nätverk, internätverk på gatunätverk kring Maidan, militära nätverk på lingvistiska nätverk, OCH så vidare.

När nätverk av politiker, pyloner och internationella avtal är undertecknade, kan flödet slås på.

* vi får hoppas att ”the” i Ukraine är en olycklig översättning av franskans l’Ukraine.

Beethoven, Europa och hösten

Om hösten oscillerar mina känslor i en sinusvåg mellan barocken och romantiken. Sommarens stadiga transistorrytmer och modulationer byts ut mot kontrasterna mellan Bachs geometriska drön och Beethovens fina distinktion mellan ljus glädje och mörk sorg. Four to the floor trängs undan av kontrapunkt. Potentiometrar mot vältempererade klaver.

Denna emotionella vändning under stålgrå Göteborgshimmel kräver inte bara ett personligt förhållningssätt. Det kräver även en speciell etik. Låt oss ta fallet Beethoven.

Isabelle skrev en mycket intressant radiokrönika om den problematiska relation vi har till det upplevda centrum som vi så gärna kallar Europa. Beethoven har blivit en sådan referenspunkt, till den grad att hans nionde utropats till hymn för EU och Rhodesia (förvisso med modifierad text). Som Isabelle påpekar blir det dock allt svårare att rekonstruera dessa symboler för ett centrum. För oss skandinaver från perifierin sker detta närmande dessutom ofta med en slags historisk exotism, en upplysningsnostalgi om ett Europa som aldrig funnits.

Av allt att döma var Beethoven en god liberal i upplysningens ursprungliga anda, och Schiller inspirerade till och med senmoderna kritiska tänkare. Även om vi i detta tankegods hittar en utopism i upplysningsanda är den problematisk ur minst två synvinklar. För det första inkluderade det i sitt människobegrepp endast vita, manliga Européer. För det andra misslyckades det även med att stänga ute framtida imperier att lägga vantarna över sig. I viss mån kan detta förklaras med vad Rasmus skriver i Musikens politiska ekonomi:

Det är välbekant hur Bach lånade melodier från Vivaldi, som i sin tur hade lånat från Corelli, vilket i deras värld ansågs vara ett fullt respektabelt tillvägagångssätt. Först under 1700-talets senare del utkristalliserades normer för att i musikaliska sammanhang skilja mellan original och kopia, konstnärligt skapande och teknisk reproduktion (82-83)

Denna separation, som är djupt försjunken i den moderna konstitutionens successivt renande kategorier (teknik/konst, natur/kultur etc.), i kombination med de enorma kostnader som dessa symfonier kräver (och krävde; Beethoven blev nästan bankrutt av den nionde symfonin), lämnade bordet dukat för ett centrifugalt imperieövertagande.

Låt mig ge några exempel. Vi utgår från bandspelaren och hamnar då på 1940-talet. Närmare bestämt till Wilhelm Furtwängler och Berlins Filharmoniker år 1942.

Bandspelaren (som ju spelar en lurig roll i Rasmus avhandling) möjliggjorde högkvalitativa inspelningar och kanske är detta den tidigaste vi kan hitta (på internet). Men när Furtwängler viker över i andra satsen och stegrar tempot, samtidigt som bombplanen river sönder Europa och bara några kilometer från Berlins stadskärna pågår grym förintelse, finns det inte mycket upplysningskänsla kvar. Furtwängler dirigerar auktoritärt snabbt och de dova bastonerna, eventuellt orsakade av bandspelaren, påminner genast om briserande kanoner långt borta.

Bisarrt på ett helt annat sätt blir det när Japan firar nyår och spelar nionde symfonin med en 10000(!)-personers kör i en sportstadion. När inte ens Tokyo stadium räcker till kopplar man in Sendai med samma enkelhet som Rolands trummaskiner synkar varandras tempo.

På bekostnad av att kören bara låter som en gröt har man förvandlat Beethoven till något som Nordkora dreglar över. Vi får hoppas att han är döv även i sin grav.

Vi förflyttar oss igen, denna gång till 1979 och det falska medvetandets Wien. Leonard Bernstein och Wiens filharmoniker gör ett försök.

Till en början får man en rejäl dos centrumexotism serverad, som ett fat med färska dadlar; italiensk charm blandad med österrikisk dekadens får en perfekt avrundning av amerikansk pragmatism och affärsmässighet (som Weber skulle ha sagt på idealtypiskt vis). Som tydligast blir detta vid ca. 1.02.00 när fjärde satsen övergår i det lugna stycket med den förföriska texten ”Seid umschlungen Millionen..”. Med oöverträffad perfektion kastar Bernstein stämma efter stämma över oss i ett behagligt vågsvall. Samtidigt bryts perfektionen då och då av att man nästan ser en film av Stanley Kubrick framför sig… Återigen, upplysningens dialektik.

Tredje riket, Japan, Hollywood, EU… alla kastar grus i mina romantiska höstkänslor. Jag gör som Isabelle säger. Jag sätter mig på ett lågprisflyg och skriver dikter om att Alle Menschen werden Brüder, endast för att slänga bort ytterligare en anteckningsbok på någon perifer flygplats. Strax därefter bjuder jag mina kära vänner på Apfelstrudel, denna gång till Bach. Men det är ett annat kapitel.

Kopimismreligionen: Psykosemiotisk översiktskarta

Ladda ned som .svg

I kölvattnet av den förvirring som uppstått kring Kopimistsamfundets erkännande av staten, kan det vara på sin plats att försöka skapa en slags översiktskarta över de sekter/separatistlinjer som vi kan hitta i olika hörn av internäten.

Ambitionen är inte att vara heltäckande. Snarare är det kanske ytterligare förvirring som är målet.

Modellen utgår från en realaxel där graden av territorialisering går från å ena sidan tillvaromässig bofasthet och bundenhet, till fullständig nomadism och rotlöshet. På imaginäraxeln finner vi istället graden av signifiering (i vid mening, från subjektivering till tendens att benämna världen i ord).

På så sätt finner vi en dialektisk motsatspunkt mellan Informationskopimismen, som ger namn åt ting (samfund, tro, information) och är territoriellt signifierande (erkännande av staten) och Fraktalkopimismen som oscillerar mot designifiering (fjärde parameterrymden innehåller omöjliga figurer) samt bedriver en nomadisk kartografi (territoriet har ingen mittpunkt, algoritmiska vektorer).

Om vi istället vänder oss mot den Mystiska kopimi fungerar den delvis de-territorialiserande genom sitt förkastande av -ismer samt infogandet av kopians värdekritik. Den universella konjugationen av flöden, energi och dess förslösande, står i centrum av en kritisk utsiktspunkt. Detta kan i viss mån kontrasteras mot den Vitalistiska kopimismens okritiska hållning, vilken istället inbegriper en slags tekno-animistisk livsdyrkan, och en ”liberal” inställning till kopimis tendens till heterogen pluralism.

En ofta förbisedd riktning är den Polyteistiska kopimismen, som i vissa tolkningar närmar sig shintoistisk tekno-animism i kombination med en from syn på det icke-mänskliga livet. Fromheten kännetecknas av en vilja till erkännande genom signifiering (ge robotarna rättigheter).

De olika inriktningarna kan dateras rent idéhistoriskt. Den mystiska kopimismens värdekritik samt den Vitalistiska kopimismens smittontologi faller både tillbaka på 1800-talets ekonomi och biologi (Marx/Tarde). Den Ortodoxa kopimismen faller å andra sidan tillbaka på 1999-tänket, Fraktalkopimismen på 1970-talets matematik (B. Mandelbrot), den Polyteistiska kopimismen på 1990-talets singularitetshypoteser.

Än så länge har man inte kunnat skönja någon öppen konflikt eller strid mellan dessa inriktningar. De överlappar varandra på ett komplicerat sätt, och kanske rör det sig om alltför småskaliga inriktingar för att separatistgrupper ska ha hunnit formera sig på ett militant sätt.

Oavsett vilket försjunker samtliga uttryck in i en dimma av förvirring, ibland som en uttänkt rökridå, ibland enbart genom att de är så obskyra.

Networks and democracy – a true paradox

This is a post based on the panel talk in Cairo this weekend on the Swedish embassy, which I participated in. I came a bit overprepared for the discussion, and time constraints made it impossible to cover all lines of thought that I intended to express. But, that’s what blogs are good for, I guess.

It is a common conception that the Internet in itself, as an ever more efficient and widespread technology, is a source of democracy and citizen emancipation. This type of argument not only reduces democratization to a simple matter of hardware and software, but it also fails to recognize that the Internet can be many different things, depending on what we do with it as a collective. From the flickering web pages of the web, to the deep undersea fiber cables, the Internet was built by societies, for certain purposes and under special conditions. The Internet as we know it, and live it, emerges in the intersection of technical networks and social networks; and it immediately displaces and transforms both of them.

Social networks, more commonly known as social media, are one of several ways of using the rapidly expanding technical network of the Internet to shape networks of people. These networks have the potential to transgress the confinements of other political arenas, such as political parties, institutions, or for that matter, cafés and squares in a city.

The possibility of mediating democratic change on a global level seems to be in reach, as we follow for example the circulation of news and updates across the recent events in the Middle East and North Africa, where the uprisings have seemed to spread almost virally from country to country. At least from a safe distance, the global arena has shrunk to a few milliseconds from corner to corner. Simultaneously the importance of physical places never seem to have diminished, except in the cyber-utopian dreams of corporate solutions.

This phenomenon, exemplified with let’s say the Tahrir Square in Cairo, operates not only on a symbolical level; the power of a physical place to serve as an intensifier of protests should never be underestimated. Rather, what we need is a wholly new terminology for thinking the connections and interfaces between the ultra-fast digital networks and places bound physically to time and space. The philosophically ‘dualist’ version of a real space and a virtual space has already crumbled (both the utopia and the dystopia). We are now talking instead of these relations between spaces in a much more ‘monist’ fashion, studying the connections in qualitative terms, to see how they enforce and weaken, open and close boundaries, make new events happen that were impossible yesterday etc.

Returning to the Internet and its possible ‘democratization effect’, we must first of all recognize its dependence on non-democratic entities. The services we use for creating social networks, in such services as Facebook, Twitter and Youtube, are served by large-scale corporations, whose definitions of a common good remain opaque. Secondly, the Internet-mediated social networks are not yet for everyone, but depend heavily on income, education and language skills. We are not yet in a place where the Internet is for everyone, even less where everyone has equal access to it.

But on a more profound level, that of the ‘protocol’ of the network (technical or social), the internet has never been democratic (and consequently has Facebook neither been democratic, ever). The technology that drives the Internet, called packet-switching, was made in the 1960s for surviving nuclear attacks, then later on for resource sharing of expensive computational power. It was never built with any of the features of democracy as we know it in mind. Social network services, such as Facebook or Twitter, neither have much democracy built into them. They are commercial services, made to facilitate social relations which are primarily based on nepotism. It seems that we are using fundamentally anti-democratic means to pursue democracy, and this is why it sounds quite childish when people complain about ‘censorship on Twitter’. You can’t have censorship if there wasn’t any freedom of speech to begin with, and there never was in those services.

But, it could also be the other way around; maybe we aren’t using social media to make democracy, but instead, we are using democracy to be able to be anti-democratic, to be able (and have the right) to nepotism. The primary task of a totalitarian rule, to simplify a little for the sake of argument, is to destroy all social networks, except the ones that can be formalized within the State, to erect yet another ”democratic peoples republic of the people”. In a liberal line of argument, it would be rather logical to use democracy to be able to shape non-democratic networks, perhaps this is even desirable.

Instead, I think it is more useful to think the Internet, concerning its different services and networks, as things that necessarily need to be displaced before they can work in the service of democratization. Democracy is an ideal vision that we pursue by political practices, usually in the forms of constitutions, elections, and institutions safeguarding this ideal. This practice is always situated and mediated through different (non democratic) communication interfaces; be it squares, cafés, schools or Facebook. But we can not by definition invent a technology that is democratic in itself. A machine of democracy instantly turns in to the opposite of democracy; autocracy, or even technocracy.

When using the Internet for political struggles, these limitations should be kept in mind. But even more importantly, we should all reflect on what we want to create in the future. Who will control the services that we use in the future? Who controls the infrastructure? And, who decides what is a legitimate expression and what is not? When I visited Tahrir Square, there were protests and minor clashes with the police. The struggle over the square seemed, at least on the surface, to be an even fight. Protesters advanced and police retreated, and vice versa.

However, when it comes to Internet access, it is the one who controls the cables, the antennas and the protocols for routing traffic, that has a much more asymmetrical power. In comparison, it only takes a few of keystrokes to shut the Internet down, but it takes hundreds of police officers to get a few protesters to leave the square, even for a brief moment.

Will the next revolution be ”tweeted”, or will it be sparked by yet another Facebook group? We couldn’t really tell, because services come and go on the Internet. But most certainly it will be preluded by, and mediated through, the Internet. Exactly how this will be done, we do not know yet. But it is a matter of concern for all of us, and we should make sure that the possibilities global networks bring are not vaporized from our hands, but instead, that the control over them comes closer to the people using them. Only when we recognize that the most important nodes of the networks are the collective societies that we make up together, not computers or commercial services, we can maximize the political potential of a networked future.

Tillbaka till Framtiden: Analogisering och digitalisering

Det är dags att återvända till ”Framtiden”, som har sporrat dels en intressant diskussion hos Rasmus på Copyriot, samt en intressant reflektion av Anders Mildner (även om boken inte hänvisas till explicit, se nedan).

Diskussionen hos Copyriot handlar om vem som egentligen ”Framtiden” polemiserar emot. Vi tar ett citat ur boken:

Precis som 1900-talets futurister var 2000-talets nätsvärmare besatta av hastigheter, flöden, affekter, massbeteenden och ny teknik. Precis som futuristerna vägrade nätsvärmarna att se världen som oföränderlig. De var övertygade om att samtiden bara kunde förstås genom berättelsen om den konstanta utvecklingen. (56)

Problemet är att ”nätsvärmare”, ”nätaktivister”, ”pirater” osv. är beteckningar som minst sagt är svåra att definiera, lokalisera och polemisera emot. ”Framtiden” är förvisso en essä i ett romanformat, så att stoppa in en fotnot skulle göra våld på formatet, men kanske göra väl för argumentet.

Det finns nämligen god grund för att argumentera det rakt motsatta. Nätaktivister är, och har varit, några av de främsta digitaliseringskritikerna, främst på området personlig integritet/självbestämmande. Exempel: Datalagringsdirektivet innebär en digitalisering av människors rörelsemönster, kontakter och sociala liv. Denna digitalisering får, enligt många nätaktivister, inte ens äga rum från första början. Ett annat exempel är hur köttslig tillvaro på hackerkonferenser ofta innefattar ett digitaliseringsförbud (inga foton, inga videokameror).

Och ett tredje exempel är den ganska konsekventa kritiken mot panspektron, som jag diskuterar i Det Nätpolitiska Manifestet:

I vår samtid är det inte längre den optiska blicken som övervakar oss, utan istället databaser och loggfiler, datorer och mobiltelefoner. De skapar en ny form av visibilitet bortom det mänskliga ögat. Panspektron markerar således de nya frontlinjer inom vilka breda spektra av analoga signaler kan göras digitala, och därmed synliga, på ett mycket mer omfattande sätt an tidigare.

Tvärtom är det främst företag och stater som vurmat för en ”ökad” digitalisering, och kommit på förvirrande begrepp som ”digitala ekonomier”, ”Svenska ambassaden i Second Life”, ”e-legitimationer” osv.

Det stora problemet med ”Framtiden” är dess monolitiska syn på internet (med pyramiden som monolitiskt figurativ), i kombination med den fenomenologiska blick som strålar ut från en metropol i ett högindustrialiserat land i norra Europa. För att ta det enkelt: Internet är inte samma sak i SoFo som det är i Kairo eller Xinjiang. En bred civilisationskritik, kan inte ha en så smal utgångspunkt, och kan inte heller skrivas med Washington som utgångspunkt, även om det är en vanlig föreställning att politik har sitt epicentrum på sådana platser.

Anders Mildner skriver en ganska träffande reflektion över detta i SvD:

Ur medieperspektiv var så klart omsvängningen mot ökad internetskepticism väntad. I ett samhälle som är så starkt genomsyrat av medielogik som vårt, kommer det som en gång höjs till skyarna så småningom obönhörligen att plockas ned på marken igen. Där är vi i dag. Internetdiskussionen i samhället skiftar just nu fokus. Kultur-, delaktighets-, och demokratisnacket är på väg ut. Det är inte särskilt svårt att räkna ut vem som glädjs över den utvecklingen.

Denna tråd förtjänar att spinnas vidare på. Utgångspunkten ”vårt samhälle” håller inte för internet, eftersom internet aldrig har varit ett samhälle. Analogisering – Digitalisering – Analogisering är tusen olika saker: I vissa fall, ganska få rent numerärt, är det kanske en protest i Egypten (analogisering) som digitaliseras, laddas upp på Youtube, och återanalogiseras på hundratusentals skärmar. I många fall, rent kvantitativt, sker denna transformation i långt mer vardagliga sammanhang. Jag sitter och fikar, twittrar ut ett foto med GPS-metadata, och nån som följer mig på Twitter återanalogiserar informationen i ett försök att slå ihjäl lite tid på kontoret. (total nollintensitet)

De båda händelserna är teknologiskt sett mycket lika varandra, analogisering-digitalisering (plus metadata) – ackumulation av arbetskraft hos ett storföretag (Google, Twitter) – återanalogisering på en annan plats i nätverket (plus koldioxidutsläpp).

Just på grund av dessa händelsers perfekta individualitet (deras status som haecceiteter och händelser) är de långt mera autentiska, mänskliga och egentliga än en universalistisk fenomenologi av fötter i gräs eller doften av hav. Mitt vardagstwittrande och en egyptisk youtubeuppladdning kan inte tänkas genom samma register. De är förvisso tekniskt nästan identiska, men de är fundamentalt olika som existensformer.

Vardagstwittrandets tvång, oket av att kolla sin Facebookstatus, livskrisen inför informationsöverflödet, ensamheten som uppstår när man har addat ytterligare en ”friend” men ändå känner att det var mera autentiskt på åttiotalet när man satt och hade tråkigt lyssnandes på ett blandband eller tittade på Vetenskapens värld, är förvisso en intressant analys av en modern ångest som kanske drabbar och passiviserar ett och annat barn av IT-bubblans frammarsch. ”Framtiden” gör helt rätt i att kritisera detta tillstånd, och slå hål på dess frihetsmyt.

Men ett sådant scenario utspelas inte i samma pyramid som en krypterad tunnel ut ifrån Kairo, en chatt genom The Golden Shield, eller nedladdningen av konfidentiell data från det militärindustriella komplexet. I dessa fall finns inte ”digitalisering” som en övergripande samhällsförändring, utan endast som ytterst konkreta överväganden. Vad hamnar i loggfiler? Vad kan knäckas av någon som lyssnar? vem kan ta ned torrent-filen?

Internet undflyr på så sätt själva tanken om att vara något tekniskt, att ge upphov till ett Gestell, ett tillstånd som villkorar existensen. Jag har alltid brottats med att försöka förmedla denna tanke om radikal heterogenitet som den enda vägen till en trovärdig analys. Jag har använt obegripliga uttryck som ”minoritetfraktal”, ”panspektron” och ”haecceiteter”, teknologisk ”fylogenetik” och ”chiffrets fjärde parameterrymd”. Allt för att destruera de gamla registren: ”Teknik – existens – essens”, ”cyberrymd – real life”, ”demokrati, medborgarskap – transparens”. Begripligheten i dessa manövrar har på sin höjd lett till förvirring, och det är förvisso en effekt som inte ska underskattas.

Uppmaningen är dock densamma: ”Ta din dator, tunnla dig runt en diktator eller en fångstapparat, ta kontroll över tekniken och böj och bänd den tills du kan koppla om till något bättre!”.

Samhället som helhet, del II

I slutet av Februari lovade jag att jag skulle återkomma till två böcker om hacktivism. Den ena var Svenska hackare som jag recenserade, och den andra var Johan Söderbergs avhandling som jag började skriva på häromdagen. De båda böckerna är mycket läsvärda var för sig. Samtidigt är de fundamentalt olika, av många givna anledningar. Den ena är en ”bok om människor” skriven med ett journalistiskt grepp, den andra är ett filosofiskt-sociologiskt arbete som analyserar hackandets sociala sammanhang. Denna senare text har lett mig in på några ytterligare funderingar, och i någon form av osammanhängande associationskedja följer här några tankelinjer gällande begreppen totalitet och social helhet.

I det förra inlägget skrev jag om begreppet totalitet. Närbesläktat är idén om en social helhet, a social whole. Söderberg:

According to critical theory, a theoretical idea about the social whole is required in order to uncover historically embedded layers of reality. It is by acquiring such an elevated point of perspective through philosopical reflection that individuals can raise above their immediate, lived conditions. (20)

Det enskilda, det lokala, det partikulära, kan inte studeras som en isolerad enhet, utan är alltid historiskt överlagrat. Så långt är jag med. Deleuze & Guattari skulle kalla det för ett ‘sedimenterat konsistensplan’, alternativt ett ‘strata’.

Men därefter kommer vi till en lite känsligare punkt: Den sociala helheten och den eleverade positionen. Inte för att eleverade positioner i sig är problematiska, utan snarare huruvida de överhuvudtaget är möjliga. Det hela faller tillbaka på hur man ser relationen mellan delar och helheter. Är helheten större än delarna, eller är delarna alltid större än helheterna?

Detta får konsekvensker för hur man tänker sig relationen mellan teknik och samhälle. Söderberg igen:

I argue that technical inventions should be seen as by-products of the formation of a collective, political subject. When the process is framed in this fashion, the inquiry comes to centre on the processes of meaning creation and the field of the ‘social’. It is at these levels of abstraction that one can make sense of the generative and dynamic aspects of user communities. (50)

Det kollektiva politiska subjektet kommer först, sen kommer teknik. På så sätt är det helt logiskt att analysera det sociala fältet (field of the social). Detta omöjliggör teknikdeterminism (som kan sägas vänder på steken), vilket alltid är en nödvändig påminnelse i teknikfilosofi/studier. Det är först på det socialas abstraktionsnivå (sociologins) som man kan förstå teknologiers sammanhang.

För att undersöka det sociala fältet, måste vi i någon mån vara sociologer. Inom vetenskaps- och teknikstudier (STS) faller man då tillbaka på vetenskapssociologin, bland annat Merton, Mannheim och Zilsel som jag (för längesedan) skrivit om här. Söderberg tar här upp en länk mellan vetenskapssociologin och marxistisk ideologikritik, som jag har missat:

Indeed, there is a link between, on the one hand, the sociology of knowledge, and, on the other, Marxist ideology critique. It goes back to the forerunners of both traditions, Karl Mannheim and Georg Lukács. The two knew each other from having attended the same seminars in Hungary. Mannheim was influenced by the latter to the extent that he has been called a ’bourgeois Lukács’. Thematically, of course, they address the same questions about how to differentiate, if at all, between scientific truth claims and ideology /…/ (31)

Nu är jag inte särskilt inläst på varken kritisk teori eller ideologikritik. Vetenskapssociologi, däremot, är något av en stapelvara för en vetenskapsteoretiker. Vänder vi oss till den borgerliga varianten, dvs. Mannheim, så får vi en god utgångpunkt:

The full emergence of the sociological point of view regarding knowledge inevitably carries with it the gradual uncovering of the irrational foundation of rational knowlege (Mannheim 1936(1929):31)

I en ”revolutionär” version kan man remixa och byta ut irrational mot ”ideological”. Genom att visa på kunskapernas relation till en social helhet, kan man alltså visa att den rationella kunskapen egentligen står på irrationella grunder.

Men, nu till en liten twist. Rasmus tar i en kommentar upp den ett annat spår inom kritisk teori, nämligen vägen via Adorno. Nu är jag ingen kännare av kritisk teori, men i en text från 1961, (som återfinns i den här boken) så diskuterar Adorno samhällvetenskapernas ”logik” (i polemik) med Karl Popper. Adornos idéer om totaliteten ser (i denna text) ut så här:

Societal totality does not lead a life of its own over and above that which it unites and of which it, in its turn, is composed. It produces and reproduces itself though its individual moments. Many of these moments preserve a relative independence which primitive-total societies either do not know or do not tolerate. This totality can no more be detached from life, from the co-operation and the antagonism of its elements than can an element be understood merely as it functions without insight into the whole which has its source in the motion of the indidivual himself. System and individual entity are reciprocal and can only be apprehended in their reciprocity. (107)

Här skulle man kunna anklaga Adorno för sedvanlig sociologism, i linje med struktur-agensdebatten. Men ändå inte. Totaliteten lever inte sitt egna liv, utan är alltid fasthakad i andra processer än sina egna interioritetsrelationer. Vidare skymtar vi en slags relationism hos Adorno, där system och entitet endast kan förstås som reciproka förhållanden. Vi går vidare till slutet av texten, vars titel är ”On the Logic of the Social Sciences”.

Insight into society as a totality also implies that all the moments which are active in this totality, and in no way perfectly reducible to another, must be incorporated in knowledge; it cannot permit itself to be terrorized by the academic division of labour. (120)

Vad Adorno här menar med den akademiska arbetsdelningen är dess vilja att dela in forskningsområden i discipliner. Att skilja ekonomi, sociologi, historia, etc. från varandra leder till reduktionism. Utan vidare Adornokunskaper, så skulle man kunna ana en slags antidisciplinär hållning här, som ställer sig tvekande inför åtminstone en enbart sociologisk totalitet.

Denna bloggpost var mest en associationskedja, och inget sammanhållet inlägg. Men, eftersom totaliteter/helheter är ett teoretiskt moment i min avhandling, så dyker det säkerligen upp flera anteckningar kring ämnet här, i den mån jag behöver kasta ut något i luften så att det kan vädras.

Cyberanarkism vs. flow control

Carl Bildt skriver idag en slags kollektiv replik till mig, Anna Troberg och Måns Adler angående debatten om internet mot bakgrund av nordafrikanska revolter, ”cyberkrig” och yttrandefrihet. Det hela går även in på trafik. Bildt skriver:

Med två miljarder internetanvändare och närmare fyra miljarder som använder mobiltelefoner har vi sedan länge lämnat det lyckliga urtillstånd som Kullenberg drömmer om. Cyberanarkismen är inte längre en option på nätet lika lite som trafikanarkism skulle vara det på våra vägar.

Det här är späckat med intressanta betydelser. Cyberanarkism och trafikanarkism. Samt ett urtillstånd!

Om vi börjar med ”cyberanarkism” stöter vi på en etymologiskt intressant figur. κυβερνήτης ἄναρχος – Den självstyrande rorsmannen, som styr sin båt på ett flytande hav utan att följa regler eller auktoriteter. Vad som händer idag skulle i så fall vara att stater vill gripa tag i urtillståndets stormbyar och piskade vågor, och överkoda de med regler och styrningsmekanismer. Från det antika grekland går vi till 1440 och ”erövringen av världshaven” kolonialismens Europa. Deleuze & Guattari:

This is where the very special problem of the sea enters in. For the sea is a smooth space par excellence, and yet was the first to encounter the demands if increasingly strict striation. The problem did not arise in proximity to land. On the contrary, the striation of the sea was a result of navigation on the open water. Maritime space was triated as a function of two astronomical and geographical gains: bearings, obtained by a set of canclulations based on exact observation of the stars and the sun; and the map, which intertwines medidians and parallels, longitudes and latitudes, plotting regions know and unknow onto the a grid.

Dock håller inte havet ens som metafor. Internet bygger på regler som man måste följa väldigt strikt. Sedan ARPANET är det Requests for comments som tecknar den karta av standarder som får datorer att prata med varandra över hela världen. Frångår man dem, så frångår man internäten. Om internet har ett urtillstånd, så bör det vara RFC 675. Förhåller man sig anarkistiskt till den, då bygger man ett LAN istället för ett internätverk.

Nåväl, nu var det nog inte det som Bildt menade, utan snarare kritiken av hans ”flow control”. Bildt vill kontrollera flödena, jag vill kringgå kontrollen av flödena. Perspektiven är inkommensurabla, och Bildt skiljer sig inte från någon utrikesminister på den punkten. När Mubarak stängde flödet från Egypten blev jag arg och började faxa.

Helt orelaterat till Bildt, och helt utan guilt-by-association: Visste ni förresten att Irans president Ahmadinejad har disputerat i trafikplanering. Teheran har visst stora bilismproblem, vilket har lett fram till ett väldigt avancerat system av kameror som övervakar flödena för att motverka trafikstockningar. Dock stängdes de nyss ned från internet eftersom de (enligt rykten) användes av demonstranter för att se var poliserna befann sig och var människor samlades. Dock verkar det som samma kameror även används för att identifiera de protesterande.Det är alltså inte alltid så att övervakningen av flödena används till det de ska användas till. Tänk på det när datalagringen diskuteras. Undrar vem, förutom polisen, som kommer att kolla in loggfilerna som gerereras!

Om flödande bistånd

Skriver en debattartikel om Nätaktivistpengen och regeringens motsägelsefulla utrikespolitik på Expressen debatt idag.

Man kan säga att det är en vidareutveckling av en föregående bloggpost, fast med en djupare kritik av regeringens konstiga utrikespolitik. Sett ur ett helhetsperspektiv blir biståndet blott en komponent i den Bildtska ”flow control”, som han verkligen har gått igång på.

För den som vill gå vidare i 2010-talets neocybernetiska kontrollteori om globala flöden kan följa det hela uppströms från Bildts statement:

”One of the most important challenges facing Sweden and the international community is to secure and facilitate the flows that give globalisation its power. But we must also be able to combat and control the flows that risk undermining our societies.”

Sen är det bara att googla loss så hamnar man till exempel i en sådan här powerpoint.

Kontentan är att Bildt vill släppa på vissa flöden och stänga av andra. Internet ska vara fritt och flödande och härligt när det passar, men det ska stängas så fort det inte passar. Ungefär. Samma tanke handlar om andra logistiska flöden, av pengar, människor, varor, bränsle etc. Det är samma krigskonst som Virilio presenterade; Staten är en administration av hastigheter, det är inte längre den container av folk och arbetskraft som den gamla nationalstaten en gång var. Utan här handlar det om att reglera flöden, ungefär som den styr- och reglerteknik som utgör cybernetikens grundpelare.

Problemet är bara att nätaktivister sällan låter sig inordnas i dessa styrsystem, utan arbetet med att släppa på internet är nästan alltid en manöver för att bryta och styra om flöden. Fly undan blockeringar och censurfilter, hitta underjordiska tunnlar, leda om flödena så de blir osynliga. Det är samma tillvägagångssätt för att släppa på ett ”gott demokratiskt flöde” som det är att släppa på ett ”ont brottsligt flöde”. (vem som bestämmer vad som är ett gott och ont flöde skiftar ju beroende på varifrån man tittar).

Observera dock: Detta är inget försök från min sida att skriva ned biståndsministerns ambitioner. Jag är övertygad om att hela satsningen vill väl och att alla som involverar sig också vill väl. Men det gäller att tänka rätt så att det inte blir fel.

Bistånd, legitimitet och bitmynt

Det är väldigt intressant att både Hilary Clinton i USA och Gunilla Carlsson på svenska UD vill ge pengar till nätaktivister, som ett slags ”bistånd” för att jobba för demokrati i diktaturer.

Det hela gör mig väldigt förvirrad, men samtidigt skapar det många intressanta frågor.

För det första, vad är en ”nätaktivist”? Uttrycket är knappast etablerat men Carlsson använder det friskt:

-Nätaktivister är de nya demokratikämparna, säger biståndsministern till Dagens Nyheter.

Begreppet spänner från företag som aktivt arbetar med att göra sina tjänster tillgängliga i länder där de blir blockerade till anonyma hackers som aldrig röjer sin identitet på nätet. Till företag kan svenska Bambuser räknas in, men man skulle kunna inkludera Twitter och Facebook, som båda åtminstone litegrann har anpassat sina tjänster för att bli mera säkra i bland annat mellanönstern och nordafrika.

En annan fråga handlar om legitimitet, något som Rasmus diskuterar i sin mycket läsvärda recension av Evgeny Morozov. De flesta nätaktivister jag känner arbetar med direktaktioner mot svenska lagar. Att kringgå FRA-lagen eller det stundande datalagringdirektivet, att lura IPRED osv. är dock helt lagligt, och har alltid varit så, trots att det finns en och annan debattör som tycker att det är att gå för långt.

Det rör sig alltså inte ens om civil olydnad, utan snarare om att helt enkelt bygga bort den övervakning som har installerats. Internäten spänner ju över hela världen, och bistånd skulle likaväl kunna vara att kringgå svensk övervakning som egyptisk. Loggar skapas av datorer varhelst i världen, och de måste alla dränkas i krypto.

Men när det gäller ”bistånd” så blir det lite annorlunda. Utan att nämna namn eller aktörer så kan man ganska lätt säga att de senaste händelserna i mellanöstern och nordafrika har varit lyckade ur ett nätaktivistiskt perspektiv genom att man de facto har överträdit lagar i ”ockuperade nätverk”. Jag är själv mycket kritisk till överbelastningsattacker, men de har förekommit mot samtliga regeringars hemsidor, något som kan bli problematiskt med regeringspengar (det blir ju helt plötsligt en sån där ”cyberattack” som Cecilia Malmström hela tiden varnar för). Hela nationella nätverk kartläggs även, och avancerade strategier används för att öppna nätverken inifrån (eller för att samla statistik). Ur ett Iranskt eller Bahrainskt perspektiv är detta IT-terrorism, och frågan är vad som händer om det står ”Sponsored by Government of Sweden” på den.

En annan intressant grej är exit-noder för darknet, som exempelvis Tor och I2P. Dessa teknologier är ofta helt avgörande för att öppna nätverken och skydda användare från övervakning. Men, något som väldigt få vet är att en exit-nod är en neutral förmedlare av vilken trafik som helst. Detta gör att det ofta räcker med att den missbrukas av en enda pedofil, så kan en fumlig polis ta ned den. Exit-noder kostar pengar att driva, rätt mycket om man verkligen vill öka bandbredden och hjälpa människor, men frågan är vem som tar ansvaret när det blir gryningsräd i serverhallen på grund av en paedobear?

En tredje aspekt är att pengar är demokratiserande, och tvingar fram demokratiska strukturer. Distribuerade sammansvärjningar som exempelvis Telecomix och Anonymous fungerar ofta just på grund av att de saknar alla former av formella strukturer, och istället förlitar sig på mellanmänskligt förtroende. Utan att låta negativ, så är det en uppenbar risk att pengar slår split i ett sådant förtroende och allt rasar samman. Ett roligt exempel är Telecomix Flattr-konto, som innehåller 177 euro, vilket är de enda pengarna som finns, men som ingen har gjort något med eftersom det då skulle kräva att en juridisk person gjorde en banköverföring.

Kanske är det dags för en ny form av telekommunism för att undvika villkorade pengar. En sådan lösning är bitcoins (bitmynt?), en kryptografisk peer-to-peervaluta, som den senaste tiden har stigit i värde och accepteras av allt fler företag som betalningsvaluta. Donationer i bitcoins tas emot av bland annat Tor, Telecomix, I2P och EFF. En helt klart önskad bieffekt av bitcoins är att de skapar en anonym och ospårbar transaktion av ”pengar”, något som är mycket fördelaktigt om man vill köpa infrastruktur i exempelvis Kina eller Iran.

Det ska kort sagt bli spännande att följa Carlssons satsning och se vem som tar emot pengarna och vad det gör med den där mystiska ”nätaktivismen”.