Anteckningar om välfärdsmått 4 – Sten Johansson, indikatorrörelsen och Poppersk ingenjörskonst

Hur har man mätt den svenska välfärden? En nyckel till att förstå detta återfinns hos sociologen och professorn i välfärdsforskning Sten Johanssons arbeten på sjuttiotalet. Johansson ledde den första Levnadsnivåundersökningen som skulle exporteras till de övriga skandinaviska länderna och han var verksam vid det mycket inflytelserika Institutet för socialforskning (SOFI). Internationellt så lanserades denna forskning även som The Scandinavian Model of Welfare Research.

Sten Johanssons artikel i Acta Sociologica från 1973 1 innehåller några intressanta kopplingar mot den under sjuttiotalet framväxande indikatorrörelsen, den ”skandinaviska modellen” för välfärdsforskning och den Popperska demokratiska sociala ingenjörskonsten.

Johansson skriver att hans Levnadsnivåundersökning ansluter sig till  ”the (now) international ”social indicator movement”, if that is understood as a push for improved and more relevant social statistics”
(Johansson 1973: 212). Dels på grund av samma strävan att hitta nya mått på välfärd som hos indikatorrörelsen och dels med samma ambition att skapa långa tidsserier som kan fungera som indikatorer på att politiken rör sig i rätt riktning. Han delar även kritiken mot BNP som mått på välfärd:

“A corollary of this in our interpretation is that a unitary measure of welfare, a GWP 2, is rejected in favor of separate indicators to be assigned relative weights through the political process.“ (Johansson 1973: 212)

Johansson avvisar alltså BNP-måttet redan 1973, ett år innan tidskriften Social Indicators Research hade lanserats. Han avvisar även tydligt de subjektiva måtten, som kommer att bli framträdande i den internationella forskningen, framförallt med amerikanska influenser.

“Subjective satisfaction data would function as continuous pseudo-plebiscites in themselves while subjective perception data on resources (not to speak of objective data) can only function as a basis for interest articulation and aggregation for political parties, trade unions and other interest organizations. Subjective satisfaction data would simulate the function of interest articulation of the democratic process in a way that is rather controversial.”(Johansson 1973: 213)

Argumentet återkommer: subjektiva mått blir problematiska ur ett demokratisk perspektiv. Den politiska processen riskerar att gå vilse i forskning som mäter livstillfredsställelse, lycka och subjektivt välbefinnande eftersom det inte finns några konkreta åtgärder som kan sättas in. Dels vet vi inte med samma exakthet vad som gör människor tillfreds med sina liv, inte i jämförelse med hur vi kan påvisa bättre bostäder, ökad hälsa osv. Men det är också riskabelt att lockas av frestelsen att avstå från politiska åtgärder om människor visar sig vara nöjda med livet trots obefintliga förbättringar på en objektiv nivå, eller rent av försämringar.

Denna syn är förhållandevis kompatibel med Poppers syn på en stegvis och demokratisk social ingenjörskonst och Johansson skriver med hänvisning till detta perspektiv att  ”[the]interpretation of the level of living concept is its ”piece-meal” nature, when it comes to generating a consensus on the value problems involved in selecting indicators.” (Johansson 1973: 213)

På så sätt öppnar Johansson för att indikatorerna måste vara falsifierbara. Vi ska mäta välfärd på ett sådant sätt att vi kan gradvis förbättra samhället och samtidigt ska själva sättet vi mäter på även det kunna förfinas.

Detta är ibland enklare sagt än gjort eftersom enkätstudier måste vara ”konserverande” för att kunna uppnå långa tidsserier. Allt detta blir tydligare när vi sedan skruvar fram tiden till 2015, eftersom samma argument och liknande mått återkommer med full styrka.

Notes:

  1. Johansson, Sten 1973 The Level of Living Survey: A Presentation. Acta Sociologica 16(3): 211–219
  2. Gross World Product

Anteckningar om välfärdsmått 1 – FNs definition från 1961

Hur mäter man välfärd? Det är ämnet för SOU 2015:65 ”Får vi det bättre”, som publicerades förra året. Just nu arbetar jag med att försöka dra samman olika tankelinjer kring hur man kan kvantifiera välfärd på olika sätt, som delvis ger nytt ljus på var vi står idag.

En återkommande referenspunkt är FNs rapport International Definition and Measurement of Levels of Living. An Interim Report (61.IV.7) från 1961. Här diskuterar man olika indikatorer och föreslår en revision av tidigare arbeten, som resulterar i följande nio komponenter 1.

  1. Hälsa
  2. Livsmedelskonsumtion
  3. Utbildning
  4. Sysselsättning och arbetsförhållanden
  5. Bostadsförhållanden
  6. Social trygghet
  7. Beklädnad
  8. Rekreation och fritid
  9. Mänskliga friheter

Denna rapport brottades med stora metodologiska brister, bland annat visste man inte alls hur man skulle mäta den sista, mänskliga friheter, eftersom det inte ansågs finnas någon bra indikator på detta.

Trots bristerna skulle den bilda en referenspunkt när olika länder började implementera mätmetoder som skulle komplettera eller ersätta BNP som mått på välfärd. Bland annat de svenska sociologerna, som jag återkommer till i nästa anteckning.

Notes:

  1. Översättningen är lånad ur Johansson, Sten 1970. Om levnadsnivåundersökningen, Stockholm: Almänna förlaget, sid. 21

Genuskontroll av Högskoleläckan

Ibland skrivs det i tidningen om att det är dålig stämning i en Facebookgrupp som heter Högskoleläckan. Gruppen startades av Ulf Dalnäs i december 2010 och har omkring tiotusen medlemmar. Dess primära inriktning är ”skvaller” från högskolevärlden, men för det mesta är inläggen som postas väldigt seriösa.

Jag blev lite nyfiken på vilka som kommenterade på Högskoleläckan, fast bara i sociologisk mening, givetvis.

Jag skrapade ned de cirka 5200 trådarna på Högskoleläckan innehållandes sammanlagt ungefär 24000 kommentarer. Jag anonymiserade datamängden. Sedan plockade jag fram algoritmen gendercounter som jag har skrivit primärt för Genuskollen, men som funkar utmärkt att importera som en modul för att analysera stora mängder namn genom att köra dem mot SCBs statistik över namn/kön från folkbokföringen.

Jag hittade 24210 namn i kommentarstrådarna. Dessa fördelade sig så här:

Kvinnor: 5837

Män: 15810

Obestämda: 2563

Vilket ger avrundar till procentfördelningen:

Kvinnor: 24%

Män: 65%

Obestämda: 11%

Kategorin ”obestämda” har flera förklaringar. För det första är det vanligt med utländska namn på en sida som har en förhållandevis internationell användarbas. För det andra så är det vanligt att Facebook-användarnamnen är smeknamn, exempelvis ”Peo” istället för ”Per-Olof” och att vissa anger efternamnet som förnamn, typ ”Svensson Sven”. På Facebook anger man förvisso kön i sin användarprofil, men jag ville inte riktigt anropa individer som sådana i denna lilla undersökning. Det är bra ändå med ett elvaprocentigt brus, eftersom det ger mycket bra data att mata tillbaka till gendercounter-algoritmen för att förfina den.

Högskoleläckan är så pass stor att den även uppvisar korrelationer med saker som händer i omvärlden. Till exempel Macchiarini-skandalen får ett bra kronologiskt avtryck, alltså, gruppens interaktioner går att relatera till händelser i ”omvärlden” (klicka för att förstora).

Screen Shot 2016-05-05 at 16.18.41

Resultaten ska tolkas med en nypa salt. De är framtagna med lite eftermiddagsprogrammering. Även om de är replikerbara är en elvaprocentig ”felmarginal” ändå inte helt obetydlig i sammanhanget.

Imitativ strålning i en halv miljon facebookkommentarer

Jag har länge funderat på olika metoder för att studera fenomenet imitativ strålning, det vill säga de repetioner/imiationer som utgör det sociala livets väv, som genomkorsar oss, och som vi använder oss av för att gå vidare i världen.

I Social Laws (1879) definierade Gabriel de Tarde ”imitativ strålning” som:

This, let me say again, is what I mean by a ray of imitation, or imitative ray ; and the sum total of rays of this kind derived from any single inventor, originator, or innovator, whose pattern is reproduced, is what I call an imitative radiation. Our social life includes a thick network of radiations of this sort, with countless mutual interferences. (p. 101)

Begreppet strålning ska här förstås i sin vetenskapshistoriska kontext. Det var vid denna tidpunkt som Röntgen, Becquerel och Curie upptäckte den radioaktiva strålningen, även om osynliga former av strålning (infrarött, ultraviolett ljus etc.) hade upptäckts hundra år tidigare.

Men en sociologisk stråle skiljer sig från en fysikalisk. En imitativ stråle hänvisar i någon mening tillbaka till en innovation eller en uppfinning. Men eftersom dessa ”original” ofta är omöjliga att spåra upp när det kommer till vardagliga beteenden och handlingar, så är det egentligen sällan innovationerna som man vill studera, utan repetitionerna.

Imitativ strålning kan studeras i alla möjliga typer av material. Men när det kommer till fenomenen såsom opinionen eller offentligheten så vill man ju gärna komma åt ”den vanliga människans” tankar och handlingar. Problemet är att det är svårt att närgranska vad människor tycker och tänker eftersom det med konventionella metoder (enkäter, intervjuer) blir dyrt och krångligt, och dessutom måste man ju skapa frågor som respondenterna svarar på, vilket gör att man inte kommer åt det spontana och vardagliga. Vissa humanister och samhällsvetare tar då till ett ”knep” och läser istället vad som står i tidningen, sedan antar de att vanliga människor är ”produkter” av den ”diskurs” som tidningen sprider. En omväg och en irrväg.

Istället tänker jag att allt det som sägs och görs i sociala medier borde kunna användas som ofiltrerat råmaterial för att snappa upp fragment av den imitativa strålningen. Här finns enorma mängder material, tillgängligt mer eller mindre gratis (fast på Silicon Valleyföretagens villkor), som nästan bara används för marknadsföring och omvärldsbevakning.

Med utgångspunkt i Imitationens lagar har jag tidigare hävdat att Facebooks databas i framtiden skulle vara ett av de viktigaste arkeologiska fynden för den som ville studera det sociala livet i retrospekt, kanske som en slags mikrohistoria.

Men Facebooks databas är gigantisk även om man bara närmar sig en delmängd av den. Men någonstans måste man ju börja, så jag skrev ett Pythonskript som skrapar kommentarer som postas på hundra stora Facebooksidor (och genast anonymiserar dem), som i någon mening har en koppling till den politiska offentligheten på ett eller annat sätt. Här ryms politiska partier, nyhetsmedier, föreningar, religösa samfund, kampanjer och en del ljusskygga medborgargarden och gatuaktivister från höger till vänster. Min plan är att utvidga listan på grupper så att jag täcker in mer och mer.

Men bara dessa hundra grupper gav efter några timmars tuggande upphov till en halv miljon poster i min databas (jag delar gärna med mig av den, men jag tror att det skulle bryta mot Facebooks regler om jag lade ut den för allmän nedladdning, kontakta mig).

En halv miljon Facebookkommentarer är bara en droppe i datafloden. Men på samma sätt som man kan detektera även små mängder strålning av vissa isotoper, kan man med små mängder naturligt språk detektera de imitativa strålarnas repetitioner genom det sociala livets bakgrundsstrålning.

För att göra databasen sökbar skrev jag ett annat skript och frontend som genererar ett smidigt webbgränssnitt som kan göra avancerade sökningar medelst reguljära uttryck*. Så här:

search

För att testa hur väl det funkar började jag med ett samtidsfenomen som är tillräckligt litet och begränsat för att man ska kunna kalibrera träffsäkerheten mot andra källor. Jag sökte därför på ”Soldiers of Odin”, och alla tänkbara varianter av hur man kan skriva ut detta, med följande reguljära uttryck: SOO\s|Soo\s|SoO|\ssoo\s|[S|s]oldiers of|S\.O\.O.*.

Tidsmässigt verkar det som att det talas om Soldiers of Odin med största intensitet bara de senaste månaden:

soo

De första träffarna är från januari i år och sker på en sida av offentligheten som verkar gilla SoO.

medborgar

När jag söker i Mediearkivet (lite snabbt) så är det först en månad senare, i slutet av februari, som ETC rapporterar att SoO är på väg till Sverige. Det spelar ingen roll egentligen, det intressanta är ju hur en finsk ”innovation” smittar till Sverige, inte bara via de stora massmediekanalerna, utan underifrån. Vill man studera hur dessa aktivistgrupper formeras och sprids från land till land gör man nog bäst i att övervaka dessa grupper (tillsammans med Flashback) snarare än vad som skrivs i tidningarna.

När sedan SoO börjar patrullera gatorna i Sverige sker en explosion framförallt i vad vi kan kalla för löst sammanhållna antifascistiska Facebookgrupper.

anon

Men vid det här laget har ju SoO redan blivit rikskändisar genom att ha patrullerat bland annat i Göteborg.

\\

Man kan även observera återmedieringar i den andra riktningen. Ta begreppet ”selfie” som introducerades med pedagogiska förklaringar i pressen i början av 2013. En skärmdump från Mediearkivet:

selfie

Den imitativa strålen träffar sedan urskiljningslöst genom offentligheten:

selfiesok

Ett annat uttryck som kan vara intressant är ”svetsarn” (Stefan Löfven). Uttrycket existerade innan han blivit statsminister, men väldigt sparsamt i svensk press ändå:

svetsarn

Till en början kan man då tänka att detta är ett nedsättande högeruttryck som används av Löfvens politiska fiender (det är här alla ”diskursanalyser” av massmedier stannar). Men tittar vi i hur uttrycket används blir det mera komplext.

svetsarn2

Uttrycket ”svetsarn” tycks förekomma både i gillande och ogillande sammanhang.

Imitativa strålar får inte sin mening genom att en högre ordning tillskriver dem betydelse. Istället får de sin innebörd genom att repeteras och imiteras. Vad som ena dagen är ett skällsord och andra dagen ett smeknamn är alltid en empirisk fråga.

* Obs. i Linux behöver du bara installera regexp-modulen till sqlite3, medan i Mac OS måste du kompilera om sqlite3 från källkod.

Partiernas kön

I november förra året undersökte SCB i sin partisympatiundersökning hur fördelningen mellan män och kvinnor såg ut bland de som kunde tänka sig att rösta på ett visst parti i nästa val. Resultatet blev följande:

scb

Vad som kanske överraskade lite var den stora övervikten av män bland Sverigedemokraterna. Den var så stor att den fick alla andra partier att bli (svagt) kvinnodominerade. Sådan blir ju effekten av att ha riksdagsvalet som modell för vad som ”gör” ett parti. Allt kommer i slutändan bli 100 procent.

Finns det ett annat sätt att belysa kön på? En opinionsundersökning i linje med SCBs undersökning siktar ju bara på valresultatet som ett slag facit och ger ett extensivt mått. Men hur ser det ut när det politiska diskuteras? Ett sätt att studera det offentliga samtalet är att se vad som sägs på Facebook. På så sätt får man en mera processuell och rörelsebaserad indikation på hur det politiska byggs från handling till handling i offentligheterna. Vilka är det som dominerar i detta samtal?

För att undersöka detta laddade jag ned ett stort antal poster på de olika partiernas Facebooksidor (från 400 till 1000 poster, exklusive Kd som inte har något officiell sida) och gick igenom de ca. 100 000 namn som förekommer i kommentarstrådarna. Facebook håller förvisso ganska bra koll på vilket kön varje användare har, men denna information är inte öppet tillgänglig för övervakning via Graph-APIet som man använder för att skrapa data.

Så då fick jag lösa det med ett litet hack.

Jag körde alla hundratusen namn genom mitt lilla program gendercounter (som även utgör motorn i Genuskollen.se) och räknade hur ofta manliga och kvinnliga namn förekom (i absoluta tal, dvs. samma unika namn kan förekomma flera gånger). Resultatet blev så här:

resultat

När det kommer till kommentarer på Facebook är männen ständigt överrepresenterade, med undantag för Feministiskt initiativ som är det enda parti som har fler kommenterande kvinnor än män. Den generella trenden är att högerut är det fler män och vänsterut fler kvinnor. Men Sd sticker i denna undersökning inte ut mer än något annat högerparti. Istället är det Moderaterna som har flest män som kommenterar på sin Facebooksida.

Så här ser datamängden ut i tabellform för frekvens av namn (procenttalen avrundade, därför kan det bli 101% när man summerar):

Parti Kvinnor Män Obestämd N
Kommentarstrådar
Fi 55 32 13 10345 853
V 38 48 14 19429 998
S 37 48 15 20174 1004
Mp 34 53 13 15101 965
C 24 66 10 7512 732
L 27 65 9 10404 725
M 22 70 8 22354 1002
Sd 25 64 11 10529 427

Nu finns det flera metodproblem som jag ännu inte har löst, så dessa resultat ska läsas med försiktighet. Det som sorteras som ”obestämt” är  namn som inte förekommer i listorna som matchar namn. Det kan exempelvis röra sig om olika ”smeknamn”, men det kan även om genusneutrala namn. Jag jobbar kontinuerligt med att öka denna träffsäkerhet, men först måste man utsätta sig för riktig data innan man hittar anomalierna.

Trenden är ändå ganska tydlig. Kanske kastar denna typ av undersökningar nytt ljus på de politiska samtalens förutsättningar. Det verkar i så fall som att nästan alla Facebooktrådar är sorgligt mansdominerade.

\\

Metod / Kod

Först skrapade jag varje partis Facebooksida med följande skript. Fyll i sidornas ID-nummer och din access_token:

from facepy import GraphAPI
from django.core.serializers.json import DjangoJSONEncoder
import json

group_id =""
access_token = ""

graph = GraphAPI(access_token)
pages = graph.get(group_id + "/feed", page=True, retry=3, limit=1) #This is the number of posts per file!! original value 1
i = 0
for p in pages:
    print('Downloading page', i)
    with open('Partinamn/%scontent%i.json' % (group_id, i), 'w') as outfile:
        json.dump(p, outfile, indent = 4, cls=DjangoJSONEncoder, ensure_ascii=False)
    i += 1

Jag stoppade skriptet när det översteg 1000 poster för att inte översköljas av data.

Därefter körde jag följande skript för att räkna namn. Observera att jag importerar gendercounter som en modul, vilket gör att man först måste avkommentera några rader som sköter filöppning etc (se kodkommentarerna) samt lägga både gendercounter och dess namnlistor i samma katalog.

#-*- coding: utf8 -*-
import json
from json import load
from os import listdir
import gendercounter

counter = 0
kvinnocounter = 0
maencounter = 0
undetermined = 0
commentfield = 0

recordlist = []

directory = "Partinamn/"


#### Multi file parser from directory
for filename in listdir(directory):
    with open(directory + filename) as currentFile:
        jsondata = load(currentFile)

    for item in jsondata['data']:
        #print(item['status_type']) #For debugging
        if item:
            try:
                if item['comments']['data']:
                    commentfield += 1
                    print("Begin new post.")
                    for i in item['comments']['data']:
                        print("-" * 20)
                        namefield = i['from']['name']
                        splitted = namefield.split()
                        firstname = splitted[0]
                        print(firstname)
                        resultat = gendercounter.textinput(firstname)

                        if resultat[0][0]:
                            print("Kvinnonamn " + str(resultat[0][0]))
                            kvinnocounter += 1
                        elif resultat[1][0]:
                            print("Mansnamn " + str(resultat[1][0]))
                            maencounter += 1
                        else:
                            print("Couldn't determine gender")
                            undetermined += 1

            except KeyError:
                print("there was a key error")
            print("\n")


print("Results for the dicretory: " + directory)
print("There number of comment threads: " + str(commentfield))

summa = kvinnocounter + maencounter + undetermined
print("Summa namn: " + str(summa))

print("Kvinnocounter: " + str(kvinnocounter))
print("Maencounter: " + str(maencounter))
print("Undetermined: " + str(undetermined))

print("Kvinnor, " + str(kvinnocounter / summa))
print("Män, " + str(maencounter / summa))
print("Icke-bestämda, " + str(undetermined / summa))

 

Lite mer om felmarginalsuträkningar

Sitter och uppdaterar det lilla hobbyprojektet felmarginalen. Eftersom jag precis håller på att lära mig javascript är jag inte helt säker på att jag får de olika matematiska formlerna rätt när jag översätter dem till kod.

För att räkna ut felmarginalen har jag kodat:

Math.sqrt(((procentsats * (100 - procentsats)) / urval)) * 1.96

och, för att räkna baklänges, alltså för att få ut hur stort urval man behöver, har jag vänt på ekvationen så här:

Math.pow(1.96, 2) * (procentsats * (100 - procentsats)) / Math.pow(felmarginal, 2)

Ni som är bra på statistik och javascript, visst funkar detta?

Nästa steg blir att göra så att man kan välja säkerhetsnivåer (90, 95, 99 procent) samt eventuellt göra en graf i D3.js. Förslag och kommentarer mottages varmt.

Felmarginalen

I förra inlägget råkade jag klaga på bristande kunskaper bland journalister för att räkna felmarginaler. Det var inte så konstruktivt och jag kände mig lite ”gnällig”.

Så med lite javascript och lite snabbt sammanrafsad html ordnades felmarginalen.se, en ”lathund” som även försöker vara lite folkbildande.

Det är mest ett test än så länge. Kommentera gärna olika saker man kan göra för att förbättra sidan.

Internetövervakning som metod

I senaste pappersutgåvan av tidskriften Ikaros har jag en text med titeln Internetövervakning som metod. Här diskuterar jag hur datafloden som genereras av världsväven kan göras tillgänglig för samhällsforskare (och humanister) med utgångspunkt i en idé som Gabriel de Tarde formulerade för hundra år sedan:

…föreställde sig Tarde att människor, ur samhällsvetenskapernas synvinkel, optimalt sett levde i ”glashus” så att sociologerna kunde se rakt in i varje hem, ned i varje byrålåda och in i varje garderob. På så sätt kunde man föra statistik över varje liten detalj av människors liv och kartlägga vilka färger på strumpor som var populära, vilken sorts mjöl som fanns i påsarna i skafferiet och, inte minst, vilka böcker som stod i bokhyllorna. Dessa ändlösa detaljer betydde inget som isolerade enheter. Det är först, menade Tarde, när man ser dem som imitativa beteendemönster som de blir intressanta.

Glashusspekulationen finner man in Imitationens lagar (1895) på sidorna 112-113 i denna pdf-utgåva. Citatet (som är en del av ett större resonemang) lyder:

I mean a precise and complete house-to-house inventory of all the furniture in a given country and the annual numerical variations in all of its different kinds of furniture. This would give us an excellent photograph of our social condition; it would be somewhat analogous to the admirable pictures of extinct civilisations which the delvers into the past have made in their careful inventories of the contents of the tombs, the houses of the dead, of Egypt, Italy, Asia Minor, and America.

Vem kommer närmast att veta vilka möbler som finns i ”landet”? Troligtvis den som har tillgång till IKEA Family-databasen. Vem vet vad som finns i kylskåpen? Min gissning: Coop och ICAs kundkortsregister. På folks tallrikar? Instagram. Osv. osv. Vad jag vill framhäva med denna tanke är en reflektion över vilka data om ”det sociala” som är möjliga (givet ny teknik) och för vem de är möjliga. Det känns som att samhällsvetenskaperna och humaniora kanske borde ställa sig den frågan, eller vad säger ni?

Jeremy Bentham och kvantifieringen av lycka – En djupanalys av Marco Guidi och en jämförelse med Bergson

Jag har tidigare varit inne på att Jeremy Bentham troligtvis var först ut i med att förbereda och utforma ett lyckobegrepp som kunde mätas. Ett lyckobegrepp som var kvantifierbart. Ett lyckobegrepp som kunde integreras i en vetenskap om samhället (scientia felicitas?).

Tidigare trodde jag att denna proto-kvantifiering var begränsad till  kapitel 4 i An Introduction to the Principles of Morals and Legislation. Där fann jag början till en ”skala” för att mäta lycka, även om Bentham aldrig realiserade en sådan mätning på ett vetenskapligt sätt.

Men, givetvis var jag inte först med att upptäcka detta!

I kapitlet Jeremy Bentham’s quantitative analysis of happiness and its asymmetries 1, skriver den italienska ekonomen Marco E. L. Guidi om Benthams kvantitativa ansats i förhållande till lycka och välbefinnande (happiness/well-being). Denna briljanta och djuplodande text är publicerad i boken Handbook on the Economics of Happiness, och är på så sätt en del av den syntes som sker mellan ekonomer och lyckoforskare, som jag är på spåren och försöker begripa.

Guidis text går in på flera av Benthams källtexter och den är så precist skriven att jag tänker att det är värt att lägga ut mina anteckningar om den.

\\

Guidi inleder med att argumentera mot att Bentham skulle vara en ”primitiv och naiv” filosof, vars resonemang i huvudsak fungerar som reduktionismer. Paradoxalt nog har samma filosofer ändå givit honom en upphöjd position, som källa till den hedoniska psykologin, utilitarismen och rational choice-teorin. Jag vet varken in eller ut i denna idehistoriska diskussion, men det kan ändå utgöra en intressant sensation, att öppna sig bortom historieskrivningarnas -ismer och förhålla sig öppen till att göra saker mera komplicerade. Det är ju trots allt det som är poängen med humaniora.

När det gäller Benthams lyckokalkyl, hans felicific calculus 2, finns det nämligen två tolkningar enligt Guidi. Den första utgår från att Bentham ville kvantifiera lycka/välbefinnande så precist som möjligt, med numeriska heltal; the cardinalist approach (p. 68). Den andra utgår från att Bentham började tveka på sin kvantifiering och snarare rörde sig i en taxonomisk riktning, i ett försök att klassificera de olika storleksgraderna av njutning och smärta, något Guidi kallar för the ”ordinalist approach” (Ibid).

Det kan tyckas vara en detalj. Men för att göra ”samhället” mätbart måste vi uppfinna skalor som mäter denna container, som uppstår i samma moment som vi konstruerar den. Att mäta är alltid en performativ handling, mätningen är i sig beroende av vad Austin långt senare kallade ”felicity conditions”.

Vad som gör lycka till en ”kalkyl” kommer ur att definitionen, enligt Guidi, alltid är en relation mellan njutning och smärta:

Good – at and individual level as well as at a social level – is therefore happiness, and happiness is a ‘balance’ between the sum of pleasures enjoyed by the individual in question, and the sum of their pains (p. 70)

Eftersom vi kan räkna både på njutning och smärta (givet att vi har ett ”instrument”) uppstår ”this sort of economy” (p. 70=) som en slags summa, som förhoppningsvis lutar mot njutningssidan. Men för att vi ska få en summa måste njutningen vara mätbar. Jag är så fräck att jag tar ett Benthamcitat ur Guidis text:

Body, to exist, must in like manner possess those those things: length, breadth, and thickness…. By them it is measured. Mathematicians call them its Dimensions. ‘Dimension’ comes [from] form ‘Dimetior’, or ‘to measure’.
Of Mathematicians then let us borrow the appelation: and let us begin with saying: Pleasure is comprised under two dimensions, Intensity and Duration. (Original Italics), Bentham, in Guidi, p. 71).

Så vad Bentham gör är inget mindre än motsatsen till vad Bergson skulle komma att göra lite mer än hundra år senare. Bentham tänker sig njutningens intensitet och varaktighet som exterioriteter! De kan mätas precis som ”matematikern” mäter kroppar (Cartesianska), som längd, bredd och tjocklek. De kan mätas som ”dimensioner” på detta sätt.

Detta är helt centralt! Det Bentham gör i ovanstående citat är precis det som gör att hans sätt att mäta lycka, även om det hos honom själv inte hann blomma ut i sin fulla kraft, är det dominerande sättet att mäta lycka på idag! Bentham gör känslorna av njutning och smärta mätbara som extensiteter/exterioriteter.

Detta ville som bekant Bergson bryta med i Tiden och den fria viljan. Han ville visa att känslorna inte var mätbara eftersom de inte kunde omvandlas till numeriska storheter. Jag gillar Bergsons angreppssätt. Men, det finns inget Bergsonskt sätt att mäta lycka idag, troligtvis för att det inte gick att kvantifiera sättet som han tänkte ”storheter” på.

Den Benthamianska vägen, menar Guidi, går däremot rakt mot ett mätbart ”kardinalvärde” (finns det någon som vet hur man säger ”cardinal value” på svenska? Det är uppenbarligen en term uppfunnen av ekonomer snarare än matematiker):

After calculating the value of pleasures and pains at an individual level following these dimensions /../ the total value of social happiness is derived as the linear sum of individual balances /../ This obviously implies a cardinal measure of value. (p. 71)

Återigen, det är i dessa detaljer som det moderna lyckobegreppet tar sin form. Den positiva balansen mellan njutning och smärta kallar Bentham för well being (Guidi, p.81). Och vad han sedan gör är inget mindre än att skapa den så nödvändiga (numeriska) relationen mellan individ och samhälle. Vi kan mäta och räkna ut en individs summa mellan njutning och smärta. Och vi kan mäta tusen individer och räkna ut dess genomsnittliga summa mellan njutning och smärta. På samma sätt som vi kan få fram en lycklig eller olycklig individ, kan vi observera ett lyckligt eller olyckligt samhälle.

Samhällsvetenskaperna vilar på denna symmetri. Deleuze och Kafka såg hur denna symmetri fick konkurrens av en annan form – dividen.

Men för Bentham (och hans samtida tänkare) fanns bara denna ursprungliga numeriska relation mellan individ och samhälle, när de blickade ut över den tilltagande moderniten.

Higher numbers represent higher degrees of intensity. He [Bentham] then repeats the same reasoning for duration and states that the limits of of probability and remoteness are represented by certainty and presence, respectively, pointing out that ”the degrees of intensity and duration must med express’d by whole numbers: that of proximity and that of certainty by fractions. (p.71)

Men vad finns det då för instrument som kan mäta njutning och smärta? Här finns det risk för att man inledningsvis blir lite besviken på Bentham, men kopplingen till ekonomi är här väldigt intressant. Återigen lånar jag ett benthamcitat av Guidi, som i sin tur lånat det av Baumgardt:

The Thermometer is the instrument for measuring the heat of the weather: the Barometer is the instrument for measuring the pressure of the Air. Those who are not satisfied with the accuracy of those instruments must find out others that shall be more accurate, or bid adieu to Natural Philosophy. Money is the instrument for measuring the quantity of pain and pleasure. Those who are not satisfied with the accuracy of this instrument must find out some other that shall be more accurate, or bid adieu to Politics and Morals. (Bentham, J., Transcribed by Baumgardt 1952 3, in Guidi, M.E.L, p. 72)

Detta kan ju tyckas vara primitivt på många sätt. Termometern är ett instrument som mäter temperatur enligt en skala. Pengar är ett instrument för att mäta smärta+njutning (well-being). Som tur är kan vi balansera detta med ytterligare citat. För Bentham är relationen mellan rikedom och lycka inte alls linjär:

The effect of wealth in the production of happiness goes on diminishing, as the quantity by which the wealth of one man exceeds that of another goes on increasing: in other words, the quantity of happiness produced by a particle fo wealth (each particle being of the same magnitude) will be less and less at every particle (Bentham, in Guidi, p. 84)

Denna koppling mellan ekonomi och lycka föregriper Easterlins paradox med två hundra år. Men, skillnaden är dock fundamental. Bentham arbetar filosofiskt. Easterlin jobbar empiriskt, och argumenterar således medelst referens (så som Latour menar referens).

Men frågan är helt central inom lyckoekonomin: vad är egentligen relationen mellan välbefinnande och ekonomi?

Oikos nomos,

Oikos logos,

scientia felicitas.

krísis.

Notes:

  1. Guidi, Marco E. L. (2007) ”Jeremy Bentham’s quantitative analysis of happiness and its asymmetries”, in Bruni, L. & Porta, P. L. Handbook on the Economics of Happiness, Cornwall, MPG Books Ltd.
  2. Jag försöker fortfarande hitta en källa där Bentham själv använder begreppet ”felicific calculus”, men har ännu inte lyckats
  3. Baumgardt, D. (1952) Bentham and the Ethics of Today, Princeton, NJ: Princeton University Press

Disputation

Imorgon är det således dags att försvara min avhandling. Just nu sitter jag och läser igenom den i jakt på pinsamma felaktigheter och för att minnas vad det var jag nu hade skrivit. Det känns aningen plågsamt att läsa en text som jag själv har skrivit, men när det gäller en avhandling är det ju inte slut förrän betygskommittén har fällt sitt avgörande beslut. När det gäller det Nätpolitiska manifestet har jag inte läst en rad ur boken som jag skrev för snart två år sedan.

Göteborgs universitet har skrivit ett pressmeddelande om avhandlingen, som jag tänkte återpublicera här för arkivets skull, samt för att locka fler personer att i sista minut att komma 🙂

Alltså, i morgon Fredag, kl. 13, Stora Hörsalen, Humanisten. Väl mötta!

***

Pressmeddelande

Presskontakt: Louise Quistgaard
Telefon: 031-7861068

Humaniora
2012-04-12
Göteborgs universitet

Enkätundersökningen – forskning som påverkar politiken

Både press och politiker använder ofta resultat från SOM-institutet som ett mått på hur svenskarna tycker och känner i olika frågor. En avhandling i vetenskapsteori visar att de samhällsvetenskapliga forskningsmetoder som till exempel SOM-undersökningarna bygger på spelar en viktig roll i politiska beslut och allmänhetens uppfattning om samhället.

Christopher Kullenberg har i sin avhandling undersökt den forskning som ligger bakom de kvantitativa fakta som vi i princip dagligen tar del av i medierna. I studien fokuserar han på SOM-institutet vid Göteborgs universitet, som sedan 1986 med hjälp av enkäter som skickas hem till ett slumpvis urval svenskar undersökt svenskarnas vanor, beteenden, åsikter och värderingar. Studien visar hur enkätundersökningar fått en allt starkare ställning i samhället och forskningen sen efterkrigstiden.

– SOM-institutet har kraftigt bidragit till att stärka den med post skickade enkäten som en vetenskaplig metod. Den var tidigare relativt obeprövad, men genom att SOM-forskarna förfinade och utvecklade metoden fick den både högre vetenskaplig status och kunde användas för stora undersökningar, säger Christopher Kullenberg vid institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori.

Enkätundersökningar är ett viktigt instrument för politiska beslutsfattare och citeras ofta i riksdagsdebatter, nyhetsmedier och politisk retorik.

– Historiskt sett, om man går tillbaka till den stora expansionen för samhällsvetenskaperna under 1940- och 1950-talet, sågs kvantitativa undersökningar som ett instrument för att skapa kunskap om samhälleliga förhållanden som sedan kunde användas som underlag för bland annat politiska beslut. På sätt kunde beslutsfattare delegera samhälleliga problem att utredas av forskare, säger han.

Hans slutsats är att samhällsvetenskapernas utveckling i Sverige är sammanflätade med det moderna samhällsprojektet och spelar en viktig roll i politiska beslut – men också i vår grundläggande uppfattning av vad samhället egentligen består av.

Opinionsundersökningars trovärdighet ifrågasätts ibland, och Christopher Kullenberg menar att all kunskap ska behandlas med ett kritiskt förhållningssätt.

– Enkäter ger en av flera bilder av verkligheten och denna bild har vissa egenskaper i och med att man kvantifierar samhället. För att kunna skilja bra enkäter från dåliga måste man undersöka hur alla dessa enkäter skapades från första början, säger Christopher Kullenberg.

Ett problem med stora enkätundersökningar är att folk verkar bli mindre benägna att svara, vilket på lång sikt kan utgöra ett hot för dessa studier. Christopher Kullenberg menar att i takt med att problemet blir större så förbättras även de metodologiska tillvägagångssätten för att lösa detta problem.

– Enkäter har använts som ett samhällsundersökande verktyg sen 1950-talet och är fortfarande ett fullt fungerande verktyg eftersom vi värderar denna kunskap högt och agerar utefter den, säger Christopher Kullenberg.

Mer information:
Christopher Kullenberg, telefon: 031-786 4691, mobil: 0735–083 022, e-post: christopher.kullenberg@theorysc.gu.se
Avhandlingens titel: The Quantificaton of Society. A Study of a Swedish Research Institute and Survey-based Social Science
Tid och plats för disputation: fredagen den 13 april 2012, kl.13.15 i Stora hörsalen, Humanisten, Renströmsgatan 6
Opponent: Fil. dr Jay Rowell, Strasbourg
Avhandlingen kan läsas digitalt på: http://gupea.ub.gu.se/handle/2077/28807
Avhandlingen kan beställas från författaren.
Avhandlingens abstract finns även digitalt publicerad: http://gupea.ub.gu.se/handle/2077/28807