Kvantitativ mansplaining: Sd vs. Fi Facebooksidor

Detta är bara ett litet test. Men jag gjorde ju en mätning av hur många män/kvinnor som kommenterade på olika partiers Facebooksidor för någon vecka sedan.

Här kommer två ytterst ovetenskapliga ordmoln, den första baserad på 6759 kommentarer gjorda av män på Sverigedemokraternas FB-sida och den andra baserad på 3332 kommentarer gjorda av män på Feministiskt initiativs FB-sida.

sdfi

Preliminärt resultat: På Sverigedemokraternas sida är svordomar mera vanligt förekommande (”fan”, ”jävla”, ”helvete”). På Feministiskt initiativs sida pratas det mer om ”kvinnor” och ”män”. Båda sidor pratar om sitt eget parti och båda pratar om ”Sverige”.

Säg till om ni vill ha källkod.

 

Partiernas kön

I november förra året undersökte SCB i sin partisympatiundersökning hur fördelningen mellan män och kvinnor såg ut bland de som kunde tänka sig att rösta på ett visst parti i nästa val. Resultatet blev följande:

scb

Vad som kanske överraskade lite var den stora övervikten av män bland Sverigedemokraterna. Den var så stor att den fick alla andra partier att bli (svagt) kvinnodominerade. Sådan blir ju effekten av att ha riksdagsvalet som modell för vad som ”gör” ett parti. Allt kommer i slutändan bli 100 procent.

Finns det ett annat sätt att belysa kön på? En opinionsundersökning i linje med SCBs undersökning siktar ju bara på valresultatet som ett slag facit och ger ett extensivt mått. Men hur ser det ut när det politiska diskuteras? Ett sätt att studera det offentliga samtalet är att se vad som sägs på Facebook. På så sätt får man en mera processuell och rörelsebaserad indikation på hur det politiska byggs från handling till handling i offentligheterna. Vilka är det som dominerar i detta samtal?

För att undersöka detta laddade jag ned ett stort antal poster på de olika partiernas Facebooksidor (från 400 till 1000 poster, exklusive Kd som inte har något officiell sida) och gick igenom de ca. 100 000 namn som förekommer i kommentarstrådarna. Facebook håller förvisso ganska bra koll på vilket kön varje användare har, men denna information är inte öppet tillgänglig för övervakning via Graph-APIet som man använder för att skrapa data.

Så då fick jag lösa det med ett litet hack.

Jag körde alla hundratusen namn genom mitt lilla program gendercounter (som även utgör motorn i Genuskollen.se) och räknade hur ofta manliga och kvinnliga namn förekom (i absoluta tal, dvs. samma unika namn kan förekomma flera gånger). Resultatet blev så här:

resultat

När det kommer till kommentarer på Facebook är männen ständigt överrepresenterade, med undantag för Feministiskt initiativ som är det enda parti som har fler kommenterande kvinnor än män. Den generella trenden är att högerut är det fler män och vänsterut fler kvinnor. Men Sd sticker i denna undersökning inte ut mer än något annat högerparti. Istället är det Moderaterna som har flest män som kommenterar på sin Facebooksida.

Så här ser datamängden ut i tabellform för frekvens av namn (procenttalen avrundade, därför kan det bli 101% när man summerar):

Parti Kvinnor Män Obestämd N
Kommentarstrådar
Fi 55 32 13 10345 853
V 38 48 14 19429 998
S 37 48 15 20174 1004
Mp 34 53 13 15101 965
C 24 66 10 7512 732
L 27 65 9 10404 725
M 22 70 8 22354 1002
Sd 25 64 11 10529 427

Nu finns det flera metodproblem som jag ännu inte har löst, så dessa resultat ska läsas med försiktighet. Det som sorteras som ”obestämt” är  namn som inte förekommer i listorna som matchar namn. Det kan exempelvis röra sig om olika ”smeknamn”, men det kan även om genusneutrala namn. Jag jobbar kontinuerligt med att öka denna träffsäkerhet, men först måste man utsätta sig för riktig data innan man hittar anomalierna.

Trenden är ändå ganska tydlig. Kanske kastar denna typ av undersökningar nytt ljus på de politiska samtalens förutsättningar. Det verkar i så fall som att nästan alla Facebooktrådar är sorgligt mansdominerade.

\\

Metod / Kod

Först skrapade jag varje partis Facebooksida med följande skript. Fyll i sidornas ID-nummer och din access_token:

from facepy import GraphAPI
from django.core.serializers.json import DjangoJSONEncoder
import json

group_id =""
access_token = ""

graph = GraphAPI(access_token)
pages = graph.get(group_id + "/feed", page=True, retry=3, limit=1) #This is the number of posts per file!! original value 1
i = 0
for p in pages:
    print('Downloading page', i)
    with open('Partinamn/%scontent%i.json' % (group_id, i), 'w') as outfile:
        json.dump(p, outfile, indent = 4, cls=DjangoJSONEncoder, ensure_ascii=False)
    i += 1

Jag stoppade skriptet när det översteg 1000 poster för att inte översköljas av data.

Därefter körde jag följande skript för att räkna namn. Observera att jag importerar gendercounter som en modul, vilket gör att man först måste avkommentera några rader som sköter filöppning etc (se kodkommentarerna) samt lägga både gendercounter och dess namnlistor i samma katalog.

#-*- coding: utf8 -*-
import json
from json import load
from os import listdir
import gendercounter

counter = 0
kvinnocounter = 0
maencounter = 0
undetermined = 0
commentfield = 0

recordlist = []

directory = "Partinamn/"


#### Multi file parser from directory
for filename in listdir(directory):
    with open(directory + filename) as currentFile:
        jsondata = load(currentFile)

    for item in jsondata['data']:
        #print(item['status_type']) #For debugging
        if item:
            try:
                if item['comments']['data']:
                    commentfield += 1
                    print("Begin new post.")
                    for i in item['comments']['data']:
                        print("-" * 20)
                        namefield = i['from']['name']
                        splitted = namefield.split()
                        firstname = splitted[0]
                        print(firstname)
                        resultat = gendercounter.textinput(firstname)

                        if resultat[0][0]:
                            print("Kvinnonamn " + str(resultat[0][0]))
                            kvinnocounter += 1
                        elif resultat[1][0]:
                            print("Mansnamn " + str(resultat[1][0]))
                            maencounter += 1
                        else:
                            print("Couldn't determine gender")
                            undetermined += 1

            except KeyError:
                print("there was a key error")
            print("\n")


print("Results for the dicretory: " + directory)
print("There number of comment threads: " + str(commentfield))

summa = kvinnocounter + maencounter + undetermined
print("Summa namn: " + str(summa))

print("Kvinnocounter: " + str(kvinnocounter))
print("Maencounter: " + str(maencounter))
print("Undetermined: " + str(undetermined))

print("Kvinnor, " + str(kvinnocounter / summa))
print("Män, " + str(maencounter / summa))
print("Icke-bestämda, " + str(undetermined / summa))

 

Monadologiska undersökningar – Hyphe + Gephi + Sigma.js

Zooma genom att skrolla. Klicka för att aktualisera varje enskild monads nätverk. Se även fullskärmsversion
I mellandagarna har jag experimenterat med några verktyg för datalandskapsforskning/journalistik/aktivism. Detta i syfte att analysera världen med en monadologisk ontologi utifrån Gabriel de Tarde. Här tänkte jag dela med mig av några metodologiska/mjukvarumässiga knep som jag har lärt mig (autodidaktiskt) över många koppar svart te.

För att kunna se datalandskapet för vad det är, måste vi använda oss av några instrument som förstärker och förtydligar den snåriga djungel som uppstår i datamatrisens bördiga jord. Här vandrar en mängd muterade arter och avarter omkring. Men primärt är vi inte intresserade av deras ”essens”, utan istället deras performativitet. Varje nod definieras av sitt nätverk samtidigt som nätverket definierar noderna.

Tack vare internet lämnar nästan alla aktiviteter efter sig digitala spår. Genom att skicka ut spindlar (crawlers) går det att sniffa upp dessa spår och sedan analysera dem. Datalandskapet är fyllt av sådana spår och tack vare att vi lämnar dem efter oss är det enkelt att bevaka och övervaka nätet.

Vi är alla flugor i arachnidernas fiberoptiska fångstapparat.

\\

Médialab vid Sciences Po tillhandahåller ett antal open-sourcade verktyg som utgår från en monadologisk ansats. För att samla in data måste en ha en vettig crawler som kan skrapa och indexera den information en vill åt. Hyphe (github) är en mycket lättanvänd sådan, som tyvärr ännu är i ett tidigt utvecklingsstadium och därför inte helt enkelt att installera 1.

Hyphe tillåter att man genomför en slags ”snöbollscrawling”. I exemplet ovan utgick jag från en populär hemsida bland svenska män, vilket gav följande resultat:

Skärmavbild 2015-01-05 kl. 09.26.56

När man väl har angett en startpunkt, hämtar sedan Hyphe fram de relevanta länkarna till andra noder i nätverket:

Skärmavbild 2015-01-05 kl. 09.31.55

Hyphe sätter sedan igång att crawla alla noder en väljer att inkludera i nätverket. Allt som allt skapade jag detta nätverk på cirka tio minuter, bara för att testa. Men har en mera tid kan en dels bygga ett större nätverk, och dels sortera och klassificera noderna så att en får en tydligare visualisering.

Hela tiden skapar hyphe automatiskt förhandsgranskningar av det nätverk man bygger ihop:

Skärmavbild 2015-01-05 kl. 09.33.52

Sedan är det enklast att exportera resultatet till .gephx-formatet och sedan fortsätta bearbetningen i Gephi.

För att sedan publicera en interaktiv visualisering kan man dels installera ett plugin som exporterar Gephi-nätverk till sigma.js eller installera sigma.js-biblioteket på en webserver och direkt låta det läsa in gephx-filen (om man inte orkar Gephi).

Då blir det lite enklare och roligare att visa upp visualiseringen utan att skapa en massa statiska bilder.

\\

Att kravla och skrapa webben ger givetvis en begränsad mängd data som är av en viss typ. Noderna utgörs av ”web-entiteter” och en web-entitet består sedan av ytterligare nätverk. Tänk <a href=”http://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/namn-pa-anonyma-anvandare-knackta/”>alla de som kommenterar på bloggarna och hemsidorna</a> i nätverket! Men för att komma åt den nivån måste en utvidga med att <a href=”http://www.christopherkullenberg.se/monader-sociala-natverk-och-facebookovervakning/”>skrapa exempelvis sociala medier</a>.

Imitationer.

Noder som imiterar andra noder.

Näthatet uppstår

i nätverken.

Notes:

  1. Jag lyckades med att få igång Hyphe på en Debianserver (Debian 7). Dock är installationsskriptet aningen trasigt och måste läsas igenom manuellt för att tillgodose alla dependencies. En måste även lägga till GPG-nycklar manuellt och sedan lyckas klura ut hur Apache2 gör Alias-pekningar. Jag rekommenderar även starkt att en prövar först på en virtuell maskin eller på en maskin som man inte använder till något annat, detta eftersom installationen av scrapy-motorn kommer att ersätta sysvinit, vilket är ganska så risky business. Hör gärna av er till mig om ni kör fast.

Monadologiska försök att kartlägga nätverk där [POL] korsar [REF] i fallet medborgarvetenskap

Under hösten har jag dykt ned i forskning om medborgarvetenskap i projektet Taking Science To the Crowd. Eftersom projektet är internationellt har jag inte skrivit så mycket om det här, utan istället bloggat på engelska eller lagt tentativa analyser i projektets wiki.

Men ibland kan det vara bra att skriva ut tankarna även på denna blogg. Ofta funderar jag nämligen på hur man skulle kunna navigera sig fram i det mångtydiga fältet Citizen Science med hjälp av nätverksanalyser i det ”datascape”datalandskapet – som uppstår när en börjar följa olika aktörer.

Några utgångspunkter: Medborgarvetenskap skapar vad Latour kallar för referens [REF]. Samtidigt bedrivs medborgarvetenskap ibland av aktivister som söker bilda opinion kring olika sakfrågor. De arbetar alltså med att frambringa politiska cirklar i syfte att skapa politisk representation.

Referens [REF] och representation [POL] är två helt skilda existensmodi. Det förra skapar referenskedjor med hjälp av inskriptioner som mobiliserar världen, vilket leder fram till vetenskapliga publikationer. Det senare skapar tillfälliga autonoma punkter av representation som mobiliserar massorna(s fantomer). Det förra är relativt beständigt, det senare är flyktigt och försvinner så fort det inte mobiliseras.

Det intressanta tycker jag är när dessa två existensformer korsar varandra. Alltså, när politik och aktivism bedrivs med vetenskap och vice versa. Då får vi exempelvis medborgarvetenskap som räddar fisk i Mekongfloden, gör motstånd mot oljebolagen i Louisiana eller tillverkar instrument för att mäta oljespill. Vissa talar till och med om Extreme Citizen Science som en helt ny form av aktivism, utrustad med vetenskapliga metoder snarare än plakat och banderoller.

Men, vad är det som händer egentligen när en bedriver politik med vetenskap och vetenskap med politiska forskningsfrågor? En modernist skulle genast få kalla fötter. En kan ju inte blanda samman vetenskap och politik! Då rasar den objektivitet som präglar riktig forskning. Men även politiken kollapsar; om vi tar ”genvägen” via vetenskapliga fakta får vi en ytterst odemokratisk politik, en teknokrati!

Latour är dock inte speciellt orolig. Det är precis i dessa korsningar, i dessa mellanrum, som det sker intressanta saker.

Korsningarna, tänker jag, borde gå att studera genom analyser av de nätverk som utgör infrastrukturen. Här kommer några ytterst tentativa analyser.

\\

När en följer nätverk finns det ingen given mittpunkt att börja i. För ett tag sedan tog jag utgångspunkt i den publicerade vetenskapliga litteraturen. Då får man en bild av de citeringsnätverk som präglar medborgarforskningen.

Men vetenskapliga publikationer är givetvis bara en sida av de ytterst heterogena nätverk som skapar medborgarforskning. Visualiseringen ovan är en inzoomning på det fält av miljövetenskap/ekologi som dominerar medborgarforskningen. Men en sådan bild döljer alla de projekt som inte publicerar sig i kollegiegranskade tidskrifter.

Så, en kan likaväl börja i en annan ände: ”blogosfären”. Med hjälp av Issuecrawler skrapade jag länkar från 12 meborgarvetenskapsbloggar.

Här ser vi hur samma ekologi/miljövetenskapliga kluster finns representerat i nedre vänstra hörnet. Men vi ser även hur olika medborgarforskningsprojekt hakar in i sociala mediers plattformar (inzoomning nedan) och i viss mån till mera traditionella medier (Guardian, Scientific American, Nature osv.). Men, vi ser även hur det finns starka länkar till olika statliga (amerikanska) institutioner (.gov).

Länken till amerikanska myndigheter och forskningsfinansiärer blir ännu tydligare in en mycket större analys jag gjorde på 522 forskningsprojekts hemsidor. Här ser vi en oerhörd dominans av amerikansk forskningspolitik (pdf för större bild):

Medborgarforskning kostar pengar, även om tusentals människor arbetar gratis med att genomföra observationer och klassifikationer av data. Men det är inte så enkelt att vi kan dra likhetstecken mellan de gröna noderna i nätverken (.gov) och ”kapitalflöden”. Så enkla är aldrig nätverken. Medborgarforskningen befinner sig i korsningen mellan [POL] och [REF]. En länk kan alltså även betyda att forskningsprojekten vänder sig emot en myndighet i syfte att påverka exempelvis ett visst beslut eller myndighetsutövande.

Se även pdf.

Analyserna ovan är bara preliminära och översiktliga. Helheten är alltid mindre än delarna. Nyckeln till att hitta kvalitéer i datalandskapet är att zooma in, länk efter länk. Det är först då som tröskeln blir uppenbar och visar sig empiriskt.

Monader, slem och issuecrawler

slem

Som ett test skrapade jag några bloggar för analys av länkrelationer. Testet bestod mest av att se vilken typ av data som Issuecrawler kunde generera. Issuecrawler används bland annat av MappingControversies, som i sin tur använder sig mycket av Latour, Tarde och Dewey som teoretisk grund. Det verkar användbart även om jag inte har lyckats förstå exakt hur djupt Issuecrawlers motor går ned länkarna. Om någon vill testa, kolla källdatan i Gephi-format.

Jfr. även ”slemmappning

Tre klassiska texter

Under bokmässan smyglanseras boken Tre klassiska texter av förlaget Korpen Koloni. Denna bok har säkerligen många sociologer gjort sig bekanta med genom tiderna. Men denna utgåva innehåller en liten förändring. Tidigare har den innehållit texter av Comte, Durkheim och Weber, men i denna nya version har Comte bytts ut mot Gabriel Tarde som för första gången kommer ut i svensk översättning.

Korpenförläggarna kontaktade mig och frågade om jag kunde skriva ett förord, vilket jag givetvis genast gick med på. Dels gick det ju inte att motstå frestelsen att vara en av de första som läser Tarde på svenska. Men det kändes även intressant att relatera Tarde till samhällsvetenskapernas historia, som delvis behandlas i min avhandling, men som har följt mina vetenskapsteoretiska tankar under en väldigt lång tid.

Först några ord om Tarde på svenska. Mina tidigare erfarenheter av att läsa Tarde är präglade av den engelska översättningen av Laws of Imitationfrån 1903. Denna översättning ter sig som ganska krånglig och skapar lätt en distans till Tardes begrepp. Imitationens lagar, å andra sidan, är ofantligt mycket behagligare och framförallt mycket mera precis. Detta är av största vikt eftersom Tre klassiker uppmanar till syntetiserande läsning, så att man ska kunna vandra från Tarde till Durkheim och vidare till Weber på komparationens, negationens eller affirmationens stigar. Men då gäller det att översättningarna inte skapar snårskog.

Om ni har vägarna förbi bokmässan (något som jag nog inte har själv) avslöjar följande bild att Tre Klassiker går att få tag på.

Share photos on twitter with Twitpic

Rakt till vänster har vi även den skandalomsusande men knivskarpa boken Trafikmaktordningen av Planka.nu samt
Kalles omvälvande grekiska drama Prometheus eller Narcissus om den aktivistiska entreprenören.

Både mitt förord och Tardes text saknar upphovsrätt och boken uppmanar givetvis att båda dessa kopieras. Imitationens lagar befinner sig långt bortom de där trista upphovsrättslagarna.

Minnesanteckning om Tarde – DeFleur och Asplund

Jag sitter för närvarande och läser in mig på det sena 1800-talets sociologi, framförallt för att försöka få ett slags helhetsgrepp över de svarta hålen som avgör hur denna tid senare har kanoniserats.

Eftersom jag är en slarvig person som lätt tappar bort mina utskrifter lägger jag en minnesanteckning här på bloggen.

1970 skriver kommunikationsvetaren Melvin DeFleur en recension av Gabriel de Tardes nyligen översatta On Communication and Social Influence. Recensionen är kritisk, men ganska typisk för hur funktionalistiska (medie)-sociologer tänkte (och tänker). Motståndet mot Tarde är i grund och botten Durkheimianskt. Några citat:

If one is looking for ideas that will aid in developing conceptual frameworks or research designs that will be applicable to modern problems, then the work has very
limited value
/…/
… one cannot help comparing the latter’s [Tarde’s] work with that of his arch rival, Emile Durkheim. The impressive mobilization of evidence and the relentless logic of Le Suicide, for example, stand in sharp contrast to the rambling and vague discourses of Tarde.

De funktionalistiska amerikanska medievetarna var troligtvis ganska infångade i ett Durkheimskt systemtänk, något som Johan Asplund kommenterar i Det sociala livets elementära former:

Attitydmätning och opinionsundersökning kunde ha inspirerats av Tarde, men torde i realiteten ha uppstått och utvecklats av andra skäl. Ett begrepp som ”korstryck” framstår som nytt i amerikansk efterkrigssociologi, men det hade faktiskt formulerats av Tarde redan på 1890-talet. Den så kallade tvåstegshypotesen om kommunikation och påverkan formulerades likaledes i ovetskap om Tardes tidiga idéer om samma fenomen. Erving Goffman, slutligen, torde vara lyckligt ovetande om att han framstår som samma andas barn som Tarde (157)

Asplunds referat av Tarde är intressant, även om jag är lite skeptisk till hans försök att relatera till ett sociologiskt ”tänkande”. Asplund skriver exempelvis att Tarde går att uppfatta som ”socialpsykolog”, vilket jag tror är alldeles för begränsande. Tarde skulle lika gärna gå att läsa som en makrosociolog som en mikrosociolog. Att Tarde ens skulle erkänna att mikro och makro är giltiga distinktioner är tveksamt. Asplund skriver vidare:

Tarde avvisade fysiska och biologiska förklaringar av sociala fenomen. På så sätt och vis avvisade han faktiskt också psykologiska förklaringar. Han ansåg, i likhet med Durkheim, att sociologin har sitt eget karakteristiska studieobjekt. Detta studieobjekt utgörs av vad han kallade för den ”inter-mentala” sfären, av det som finns ”i” indivuduella psyken, utan snarare av det som finns mellan individuella psyken. (158)

Detta är antingen en grov anpassning till standardsociologisk tolkning eller så är det direkt felaktigt. Tvärtom skulle jag argumentera att Tarde är den artonhundratalssociolog som verkligen tar fysiken och biologin på allvar i relation till sociologin! Förvisso avvisas tanken om att sociologin har som uppgift att
efterhärma naturvetenskaperna i den mening att man söker efter enkla, isolerade kausala egenskaper (vilken naturvetenskap som nu är så enkelspårig vet jag inte). Istället kan man argumentera att Tarde vill lägga sociologin på samma nivå som naturvetenskaperna. Ett belysande citat ur The Laws of Imitation lyder:

And now my readers will realise, perhaps, that the social being, in the degree that he is social, is essentially imitative, of heredity in organic life or to that of vibration among inorganic bodies. If this is so, it ought to be admitted, in consequence, that a human invention, by which a new kind of imitation is started or a new series opened, – the invention of gunpowder for example, or windmills, or the Morse telegraph, – stands in the same relation to social science as the birth of a new vegetal or mineral species /…/ to biology, or as the appearance of a new mode of motion comparable with light or electricity, or the formation of a new substance, to physics or chemistry. (11-12)

Ytterligare en passage hos Asplund som jag är skeptisk till är när han skriver ”Vi bör inte främst fästa oss vid den extrema idealismen i Tardes framställning. Det i sammanhanget viktigaste är inte att Tarde låter det sociala livet utspelas i en idévärld” (163). Att Tarde skulle vara idealist är gravt missvisande och motsägs av Asplund själv när han referrerar L’Opinion et la foule:

Vad handlar den allmänna opinionen om? Tardes svar lyder, såvitt jag kan se: den handlar om det som råkar stå i tidningen. Det vill säga: den handlar om vad som helst. (163)
/…/
Den opinion som utbildas i en publik förutsätter följaktligen heller inte att publikens medlemmar sinsemellan utbyter åsikter. Det räcker med att alla är kopplade till samma massmedium: pressen. (166)

Precis. Mediematerialism om något. Det är inte innehållet (”idéerna”) som sätter konturerna för opinionen utan mediet. Idag skulle vi kanske svara att opinionen är vad som skickas i fiberledningen, vad som sänds i etern, eller varför inte vad som skrivs i tidningen. Man skulle lika gärna kunna säga att Tarde föregriper McLuhan med ett halvsekel. Google vet att opinionen är det som finns (delvis) i fiberledningarna, det är just därför de vill veta så mycket som möjligt därom.

Detta om DeFleur och Asplund. Poängen var inte att gå till angrepp mot deras Tarde-läsningar, utan snarare att samla anteckningar som leder vidare till en ny Tardeläsning.

Networks and democracy – a true paradox

This is a post based on the panel talk in Cairo this weekend on the Swedish embassy, which I participated in. I came a bit overprepared for the discussion, and time constraints made it impossible to cover all lines of thought that I intended to express. But, that’s what blogs are good for, I guess.

It is a common conception that the Internet in itself, as an ever more efficient and widespread technology, is a source of democracy and citizen emancipation. This type of argument not only reduces democratization to a simple matter of hardware and software, but it also fails to recognize that the Internet can be many different things, depending on what we do with it as a collective. From the flickering web pages of the web, to the deep undersea fiber cables, the Internet was built by societies, for certain purposes and under special conditions. The Internet as we know it, and live it, emerges in the intersection of technical networks and social networks; and it immediately displaces and transforms both of them.

Social networks, more commonly known as social media, are one of several ways of using the rapidly expanding technical network of the Internet to shape networks of people. These networks have the potential to transgress the confinements of other political arenas, such as political parties, institutions, or for that matter, cafés and squares in a city.

The possibility of mediating democratic change on a global level seems to be in reach, as we follow for example the circulation of news and updates across the recent events in the Middle East and North Africa, where the uprisings have seemed to spread almost virally from country to country. At least from a safe distance, the global arena has shrunk to a few milliseconds from corner to corner. Simultaneously the importance of physical places never seem to have diminished, except in the cyber-utopian dreams of corporate solutions.

This phenomenon, exemplified with let’s say the Tahrir Square in Cairo, operates not only on a symbolical level; the power of a physical place to serve as an intensifier of protests should never be underestimated. Rather, what we need is a wholly new terminology for thinking the connections and interfaces between the ultra-fast digital networks and places bound physically to time and space. The philosophically ‘dualist’ version of a real space and a virtual space has already crumbled (both the utopia and the dystopia). We are now talking instead of these relations between spaces in a much more ‘monist’ fashion, studying the connections in qualitative terms, to see how they enforce and weaken, open and close boundaries, make new events happen that were impossible yesterday etc.

Returning to the Internet and its possible ‘democratization effect’, we must first of all recognize its dependence on non-democratic entities. The services we use for creating social networks, in such services as Facebook, Twitter and Youtube, are served by large-scale corporations, whose definitions of a common good remain opaque. Secondly, the Internet-mediated social networks are not yet for everyone, but depend heavily on income, education and language skills. We are not yet in a place where the Internet is for everyone, even less where everyone has equal access to it.

But on a more profound level, that of the ‘protocol’ of the network (technical or social), the internet has never been democratic (and consequently has Facebook neither been democratic, ever). The technology that drives the Internet, called packet-switching, was made in the 1960s for surviving nuclear attacks, then later on for resource sharing of expensive computational power. It was never built with any of the features of democracy as we know it in mind. Social network services, such as Facebook or Twitter, neither have much democracy built into them. They are commercial services, made to facilitate social relations which are primarily based on nepotism. It seems that we are using fundamentally anti-democratic means to pursue democracy, and this is why it sounds quite childish when people complain about ‘censorship on Twitter’. You can’t have censorship if there wasn’t any freedom of speech to begin with, and there never was in those services.

But, it could also be the other way around; maybe we aren’t using social media to make democracy, but instead, we are using democracy to be able to be anti-democratic, to be able (and have the right) to nepotism. The primary task of a totalitarian rule, to simplify a little for the sake of argument, is to destroy all social networks, except the ones that can be formalized within the State, to erect yet another ”democratic peoples republic of the people”. In a liberal line of argument, it would be rather logical to use democracy to be able to shape non-democratic networks, perhaps this is even desirable.

Instead, I think it is more useful to think the Internet, concerning its different services and networks, as things that necessarily need to be displaced before they can work in the service of democratization. Democracy is an ideal vision that we pursue by political practices, usually in the forms of constitutions, elections, and institutions safeguarding this ideal. This practice is always situated and mediated through different (non democratic) communication interfaces; be it squares, cafés, schools or Facebook. But we can not by definition invent a technology that is democratic in itself. A machine of democracy instantly turns in to the opposite of democracy; autocracy, or even technocracy.

When using the Internet for political struggles, these limitations should be kept in mind. But even more importantly, we should all reflect on what we want to create in the future. Who will control the services that we use in the future? Who controls the infrastructure? And, who decides what is a legitimate expression and what is not? When I visited Tahrir Square, there were protests and minor clashes with the police. The struggle over the square seemed, at least on the surface, to be an even fight. Protesters advanced and police retreated, and vice versa.

However, when it comes to Internet access, it is the one who controls the cables, the antennas and the protocols for routing traffic, that has a much more asymmetrical power. In comparison, it only takes a few of keystrokes to shut the Internet down, but it takes hundreds of police officers to get a few protesters to leave the square, even for a brief moment.

Will the next revolution be ”tweeted”, or will it be sparked by yet another Facebook group? We couldn’t really tell, because services come and go on the Internet. But most certainly it will be preluded by, and mediated through, the Internet. Exactly how this will be done, we do not know yet. But it is a matter of concern for all of us, and we should make sure that the possibilities global networks bring are not vaporized from our hands, but instead, that the control over them comes closer to the people using them. Only when we recognize that the most important nodes of the networks are the collective societies that we make up together, not computers or commercial services, we can maximize the political potential of a networked future.

Framtiden


Nätet och pyramiden, aldrig långt från varandra. Är det en konspiration, eller är det den abstrakta formen på internäten?

Jag fick ett exemplar av Boken Framtiden i brevlådan, och jag satte mig genast och sträckläste den från pärm till pärm. Som läsning betraktad är den mycket angenäm. Det tjocka och skrovligt sega omslagspappret ligger fint i handen, och när man har passerat förordet fastnar man lätt i en sekvens av tre nivåer, kanske fler. Efterordet består av en utförlig samling referenser som är väl kommenterade. Men jag läste som sagt från A till O, och det ger effekten av att man känner sig hemma i argumentationslinjerna (givet att man har ett hum om medieteori och civilisationskritisk litteratur, detta är dock verkligen inget måste).

Förordet postulerar att boken är skriven i en slags omvändelse, eller kanske insikt om att utgångspunkten var fel från första början. Från att ha börjat som ett digitaliseringspositivt projekt, får man intrycket av att en bismak, en hård och kall existentiell kris har inträffat. Den allt snabbare digitaliseringen av världen har börjat skena – accelerationism – och konturerna av en framtid präglad av ensamhet, tomhet och ekorrhjulsliknande bekräftelsemekanismer sveper in, som ett stilla vemod.

Boken inleds med en scen som lätt för tankarna till filmen Koyaanisqatsi, där naturen överkodas av maskiner, som exploaterar energin, och sakta förvandlar människan till en komponent i ett större maskineri. En yttersta punkt definieras:

De kilowattimmar som skärmen och datorn förbrukar är bara toppen av en pyramid av energi. Knapptryckningen är den sista utposten i ett världsompännande nät av brummande fläktar, flimrande skärmar, brusande serverhallar och translatlantiska kablar. Kopplingpunkterna och de fjärran lagringsplatserna är otaliga: internet är ett vibrerande spänningsfält. (21)

Filosofiskt ropar min hjärna FEL. Det här är ju antropocentrism! Varför skulle fingret mot knappen vara en sista utpost, varför skilja människa från maskin? Flöden som flöden! Osv. (you know the drill). Men, det kritiska tänkandet är grovt överskattat, så jag ska inte vara filosofiskt kritisk här. Istället finns här en oväntad parallell: Detta är ju cyberpunk! Precis som Koyaanisqatsi är en 80-talsrulle, är köttet och tekniken en neuromancig 80-talskritik. Parallellerna är dock många fler.

Genom boken figurerar en geometrisk figur: Pyramiden. Denna spatiala figur för att beskriva internet har jag inte sett sedan William Gibsons romaner om Matrisen. När Bobby Quine och Automatic Jack sänder ett ryskt virus in i bankernas säkerhetssystem är geometriska tredimensionella figurer det sätt som intrånget beskrivs på. Och där utanför, i köttvärlden, råder en kall och dystopisk tillvaro, långt ifrån de perfekta matematiska konturerna. Sen kom nittiotalet och allt blev ”kod” igen. Kod som skulle avslöjas. Kod som skulle hackas.

Man kan säkert läsa ”Framtiden” som en civilisations- och digitaliseringskritik. Själv nickar jag instämmande till alla (nästan ironiska) kängor som delas ut till de naiva teknikoptimisterna. ”Allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras! Så löd er övertygelse” (54). ”Till slut glömdes även piratflaggan bort – den hörde inte längre till framtiden”. Det är en helt korrekt iakttagelse att nätaktivister gärna lånar sig till denna form av strategisk teknikdeterminism. ”Filer vill bli kopierade, information vill vara fri, censur är bara ett routingproblem” etc. Men det är kanske inte naiviteten som står i skottgluggen, snarare den potentiella medskyldigheten till undergången. Detta gillar jag verkligen med boken, undergången. Det svårt att undvika att tänka på George Orwells begrepp Newspeak. För Framtiden! och Snabbare! är slagord, bedrägliga sådana, som ”Framtiden” hela tiden återvänder till.

Vissa passager närmar sig primitivism:

Den verkliga bilden av hur en intelligens växer fram är inte en svart låda som programmeras av ingenjörer. Det är inte heller ett nätverk av brummande servrar som får eget liv. Den korrekta bilden är ett spädbarn som rotar runt på marken och stoppar sand och grus i munnen för att smaka. (106)

Återigen drabbas jag av NEJ-tankar. Vad hände med den fina posthumanismen, om distribuerad intelligens? Utan artefakter kan vi inget veta, utöver grottmänniskans primitiva drifter och krälande livsform. Upplysning är det tillstånd då människa och maskin blir ett! Det är logiskt omöjligt att förkasta teknikdeterminismens optimistiska sidor, och sedan mura in människan i en lika deterministisk stålbur (i formen av en informationspyramid). Men när jag skriver så, placerar jag in mig precis i den position som ”Framtiden” beskriver som översteprästerna i Babylons torn (pyramid).

Men, även om jag nu är starkt kritisk till de filosofiska implikationerna, så är jag än mer fascinerad av hur positionen utanför pyramiden görs möjlig i ”Framtiden”.

I en tid där sociala medier görs till var människan högsta självförverkligande, ett måste för att vara någon i världen, den enda möjligheten för en ”vanlig människa” att få femton kilobytes of fame, så är denna andra position helt nödvändig i debatten (även om jag inte håller med om den).

Friedrich Kittler sade nånstans att det var först med televisionen som vi såg texten (boken). Där av framväxten av ”poststrukturalismen” som idehistorisk inriktning. Jag är skeptisk. Men ”Framtiden” återkommer ständigt till en bild av nakna fötter i gräs, som sakta hårdnar, blir till jord och kall asfalt. Jag tror förvisso att detta bara är en av tusen bilder som internet frammanar. Men det är en uppfriskande bild, långt från alla positivt-tänkandeklyschor i mitt twitterflöde eller bloggreader.

Således. Läs den, även om du är skeptisk. Det är en mycket viktig bok som tar sig an nätet på ett mycket intressant sätt!

Uppdatering: Fick syn på ytterligare en recension av Jens Liljestrand i SvD. Hade även missat att läsa Andreas Ekströms recension i Sydsvenskan samt Leo Lagercrantz i Expressenz.

Hacknight

Ni har väl inte glömt att skriva in Hacknight 3, 6-7 Augusti, i kalendrarna? Inbjudan och call for papers ligger redan ute.

Förra året medverkade jag genom att presentera Telecomix olika kryptoprojekt, och Raccoon gick in på detaljerna. Sen satt jag hela natten med hackarvänner och reverse-enginerade en Fonera-router. (dagen efter var jag så trött att jag glömde vilket lösenord vi satte, men det gör inget, det lyckades ju).

Året dessförinnan, dvs. ”Summer of Datalove, E01”, så besökte jag även den första iterationen av hacknight.

Forskningsavdelningen har haft lite bekymmer med folk som tror att modem är farliga. Dessutom nämns ”Forsken” i boken Svenska Hackare. Så, vill man se lite hackarhistoria när den skrivs, så är det bara att komma!

Alltså, jag uppmanar vem som helst att komma och delta. Man behöver inte kunna mer än 9000 tekniska ord, och har man Windows på datan så är allt förlåtet. Dessutom har Forskningsavdelningen ett nytt spejs i år som jag är mycket sugen på att se. Bli gästforskare för en natt. Nätter med hack, då kan allt hända!

Vi syns!