Empati på internet, läsande och primitivism

Idag skriver jag och min forskarkollega Niclas Hagen en replik till Fredrik Svenaeus, som liknade internet vid ”hejarklackens logik”. Jag tänkte här bara länka till de referenser som inte får plats i tidningsformatet.

  • Hänvisningen till Julia Pennlerts forskning om poesi på internet finns publicerad i antologin Litteraturens nätverk.
  • Diskussionerna kring internet och arabiska kvinnliga poeter ägde rum på Göteborgs poesifestival förra året.
  • Bruno Latours begrepp homo fabricatus kommer från kapitlet om teknik i An Inquiry into Modes of Existence, närmare bestämt på sidan 230. Jag har även bloggat om detta här.
  • Läsvärt i sammanhanget om Helena Granströms teknik- och modernitetskritik är Isabelle Ståhls recension i SvD. Man blir lite mörkrädd av passagen om ”renskötaren”…

Uppdatering: Svenaeus skrev en replik till vår replik med titeln ”Ängsligt teknikkramande förbättrar inte nätkulturen”.

Samhället som helhet, del VI

Hur kommer det sig att det gick ett Intercitytåg mellan Värnamo och Göteborg för en vecka sedan? Om vi konsulterar expertis inom olika områden får vi olika svar. En ekonom skulle kanske säga att givet vissa investeringar, statliga understöd, konsumtionsmönster, arbetsförhållanden och marknadsföringsstrategier så blev det ekonomiskt lönsamt för ett samhälle att satsa på en tågförbindelse just här. En ingenjör skulle kanske svara att vi för ett halvt sekel sedan hade bra elmotorer, god elförsörjning och bra kullager, och genom att sätta samman dessa kunde vi bygga bra tåg. En fysiker skulle kunna svara att effekten i motorerna var tillräcklig för att överstiga de kiloNewton som krävs för att flytta några hundra ton framåt, givet att friktionen och luftmotståndet var tillräckligt lågt. Och så vidare… (en litteraturvetare skulle kanske tala om tågets roll i fiktionen, som symbol för modernism och framsteg).

Dessa traditionella förklaringsmodeller har som gemensam nämnare att de ofta faller tillbaka på en kraft utanför det partikulära fenomenet. Det kan röra sig om ”ekonomin”, ”teknologin”, ”fysikens lagar” eller ”den symboliska världen” i fallen ovan. Detta medför att själva objektet decentreras och måste ge vika för en reducerande totalitet.

Finns det då ett annat sätt att tänka alla de artefakter som ständigt omger oss. Vi klarar inte att gå utanför lägenheten eller huset utan att foga proteser till våra kroppar (kläder), proteser som gjorde det möjligt att vandra ut ur savannernas tempererade klimat och gjorde det möjligt att uthärda den bistra småländska kylan. Idag talar vi ofta om H&Ms börskurs, klädfabriker i Kina och intellektuell egendom på Gucci-väskor. Men för stenåldersmänniskan var kanske Mufflonfår på modet, utan att varken förutsätta pengar, börser eller marknadsanalyser.

Latour har en lösning, som sedan plockas upp och modifieras av Harman (som diskuterades utförligt i förra bloggposten och dess tillhörande kommentarsfält. Big ups till alla som kommenterar på denna bloggserie!).

”Lösningen”, eller kanske snarare utgångspunkten, för Latour är den ”svarta lådan”. Dock leder i viss mån ”låda” till att man lätt tänker sig något statiskt. Begreppet introduceras i Science in Action från 1987, där det rånas från cybernetiken där det myntades en gång för länge sen. Men svarta lådor fortsätter att vara en essentiell byggkomponent för Latour även långt fram i tiden. I den fin-du-millennariska (undrar om jag stavar rätt där) essäsamlingen Pandora’s Hope (1999) har den svarta lådan modifierats en aning och dyker upp som ett verb istället; blackboxing.

Men för att vara konservativ börjar vi 1987. Här definieras den svarta lådan som något som reducerar komplexitet och smälter in i våra liv till den grad att vi endast behöver bry oss om input och output. Vi behöver inte veta hur varje detalj i en mobilmast fungerar för att ringa, vi behöver inte veta något om väteatomer för att dricka ett glas vatten och en orkidé behöver inte veta något om en getings fortplantningsmekanismer för att ingå i en symbiotisk relation med den.

Latours paradexempel är dock Eagle-mikrodatorn (bild ovan), som måste tinkas och fixas med för att möjliggöra upptäckten av dubbelhelixstrukturen för DNA.

But it was not a good machine before it worked. Thus while it is being made it cannot convince anyonebecause of its good working order. It is only after endless little bugs have been taken out, each bug being revealed by a new trial imposed by a new interested group, that the machine will eventually and progressively be made to work. (Latour 1987: 11, italics in original)

En fungerande svart låda märker vi sällan av förrän den bryter samman, eller i ett tidigt skede när den fortfarande inte är färdigbyggd. För det mesta leder en svart låda till en annan. En gång när jag gjorde en yttre resa med ett x2000-tåg stannade det. Lokföraren sade att de behövde ”starta om en vagn”. För ett kort ögonblick blev jag varse om att hela tåget bestod av vagnar (mindre komponenter) och att dessa (troligtvis) hade en dator i sig som hade hängt sig. Men, om datorn fick jag inte lära mig något mer än att den behövde ”startas om”. Kanske visste inte lokföraren mer än så heller, men kanske skrevs en incidentrapport och en ingenjör fick i uppgift att mödosamt söka i loggfilerna efter ett fel. Kanske skulle det visa sig att det var fel på en strömbrytare. Då skulle denna nya svarta låda behöva öppnas. Kanske visar det sig då att den frusit sönder. I en tänkbar framtid skulle då en ingenjör på Siemens kanske sitta och rita nästa generations strömbrytare för tågset i ett mera temperaturbeständigt material. Och så vidare… lådor på lådor på lådor. Så länge de funkar kan de vara stängda och vi ”tror” på dem.

Harman går ett steg längre i sin läsning av Latour, i Prince of Networks. När Latour skrev Science in Action syftade han till att skriva en ”lärobok” för STS-studenter. Harman läser den dock som metafysik (helt rätt gjort!):

For Latour, the black box replaces traditional substance. The world is not made of natural units or integers that endure through all surface fluctuation. Instead, each actant is the result of numerous prior forces that were lovingly or violently assembled. While traditional substances are one, black boxes are many—we simply treat them as one, as long as they remain solid in our midst. Like Heidegger’s tools, a black box allows us to forget the massive network of alliances of which it is composed, as long as it functions smoothly. Actants are born amidst strife and controversy, yet they eventually congeal into a stable configuration. But simply reawaken the controversy, reopen the black box, and you will see once more that the actant has no sleek unified essence. Call it legion, for it is many. (p. 34)

Å ena sidan är svarta lådor mycket enkla när man tänker exempelvis människans geologiska framfart, som gör det rätt svårt att i sin tur ens tänka artonhundratalets identitära begrepp ”natur”, ”jord” eller ”jordklot”. När vi stoppar en skiva bröd i munnen äter vi en ”legion” av svarta lådor, från det att den första stenåldersmänniskan började domesticera gräsarter som sedan maldes med stenar till mjöl och bakades över den Prometheuska elden, till det intrikata nätverka av lastbilar som fraktar Hönökaka från en datoriserad fabrik till Konsum. Brödets transsubstantiation är inte en inre egenskap, utan flera relationer. Och dessa relationer måste hela tiden göras, annars försvinner de. Harman igen:

Third, Latour’s black boxes do not automatically endure through time, unlike most traditional versions of substance. Since they are events, they include all of their relations as parts of themselves. But since these relations shift from moment to moment, the black boxes do not endure for more than an instant, unless we consider them as ‘trajectories’ crossing time across a series of minute transformations. They must also be constantly maintained. This makes Latour an ally of the doctrine of continuous creation, which is also a frequent feature of occasionalist philosophy. (p. 46)

Detta leder åter till en processontologi, eller relationism som Harman kallar det. En svart låda som undandrar sig från alla relationer finns inte, i Latours tappning. Innan man avfärdar detta med spontan externrealism, så måste man tänka på att relationerna kan vara vad som helst. En trasig bilstereo på en soptipp är förvisso inte längre en ”bilstereo”. Men den är fortfarande tusen saker: 700 gram metall i ett helt nätverk av återvinningsprocesser, ett konstverk för en diskbänksrealistisk soptippsfotograf, en miljöfara enligt lagen om farligt avfall, ett bo för bakterier som trivs i syrehaltiga miljöer, en potentiell livsfara för en fiskmås som letar föda. Att vara en bilstereo, tågvagn, dator eller stol, att vara det som vi ”menade” med den svarta lådan, är bara en händelse. Kosmiskt sätt är hela jordklotet en megastor svart låda, vars inre komponenter vi för det mesta tar för givna, även om vi då och då är upptagna med att fixa ”buggarna” (global uppvärmning, kärnavfall i Fukushima, utfiskade hav, diktaturer med galna ledare).

Den svarta lådan korsar tvärt igenom det som Latour sedan kom att kalla den ”moderna konstitutionen”, alltså tron på, och tanken om, att natur och samhälle är två separata poler, som har gett upphov till de två stora filosofiska misstagen; A) Att samhället orsakas av naturen (naiv realism, reduktionism), eller B) att våra sociala konstruktioner styr hur och vad vi uppfattar som natur (humanism, korrelationism, kritik). Svartlådning gör ingen skillnad mellan när vi upptäckte ljusets krökning vid stora gravitationsfält 1919 eller när vi tillverkade en bronsyxa i Thailand 3000 f. Kr.

Samhället som helhet, del V

I förrförra inlägget gick vi in i en närläsning av Latours Irreductions, och därefter gjorde jag en liten utflykt till de småländska skogarna för att rensa huvudet och tveka lite på die Uneigentlichkeit och få lite utsikt över gläntorna (Lichtung) i de djupa skogarna (Wald). Det är skillnad att köra en Renault genom massif central och att åka intercity från Värnamo.

Latours Irreductions är i sin rena form en rakt igenom processorienterad ontologi. Om man köper den rakt av stiger man ned i en flod, vars flöden aldrig kan stanna, och inte heller kan reduceras till något. Man står, eller snarare flyter med, i ett universum av positiviteter, ett universum helt utan brist (lacks nothing).

Graham Harman är en av de få som verkligen tar Latour på allvar här. I Prince of Networks läser han Latour mycket noga, nästan bokstavligen, för att sedan använda honom som en av flera språngbrädor (en annan som kommer att avhandlas här är Heidegger) mot att utveckla sin objektorienterade ontologi.

Prince of Networks är oerhört pedagogiskt skriven, och ett stort värde utgörs av de rikliga jämförelserna med andra utgångspunkter i den lätt obskyra genren ”metafysik”. Innan vi går in på den objektorienterade ontologin, är det på sin plats att ta ut de viktigaste momenten i Harmans Latourläsning.

For Latour, an object is neither a substance nor an essence, but an actor trying to adjust or inflict its forces, not unlike Nietzsche’s cosmic vision of the will to power. (15)

In other words, Latour is proudly guilty of what Roy Bhaskar and Manuel DeLanda both call ‘actualism’. For Latour the world is a field of objects or actants locked in trials of strength—some growing stronger through increased associations, others becoming weaker and lonelier as they are cut off from others. (16)

På ett aningen mera lättbegripligt sätt börjar Harman med att ta upp den kanske viktigaste delen hos Latour, den helt och hållet relationsbaserade aktualismen. Allt är för Latour in actu, och inget är in situ. Allt är performativt, inget är ostensivt. På detta sätt kan det inte heller finnas något negativt, ingen intethet (nothingness). Inte heller kan aktanterna sakna något eller lida brist. Subjekten lider inte av någon oförlöst brist som måste projiceras på något annat, inga objekt kan vara sublima, och i det moment som något slutar att associera sig med något annat så finns det inte längre. Harman sammanfattar det som ”Nothing exists but actants, and all of them are utterly concrete.” (16) och själva aktualismen som ”For Latour an actant is always an event, and events are always completely specific: ‘everything happens only once, and at once place’.” (17)

Detta leder som tidigare nämnt till att även tiden är relaterad till aktanterna, och dess karaktär av händelser. I kontrast till Kants vulgära tidsuppfattning, alltså att den är ett sekventiellt flöde som passerar, så är tiden alltid partikulärt relaterad till aktanternas tillfälliga relationer. Harman:

For Latour there is no stream of ‘becoming’ compared to which momentary states are a mere abstraction: becoming is produced by actors, not presupposed by them. Nor do I contain my future states in potentia in the manner of Leibniz, since my present existence does not contain or ‘point toward’ anything outside itself. That would be cheating, since in Latour’s philosophy nothing is allowed to contain anything else. This basic principle of Irreductions is never abandoned in his later career—an actor is an instant, since there is no time outside actors for Latour. 144-145

Detta går även i strid inte bara med Kant, utan även med exempelvis Deleuze. För Deleuze finns tid även på en nivå över haecceiteterna. Ett assemblage producerar ”fuzzy aggregates” av haecceiteter och singularitetspunkter, som må ha olika tidsmässiga utgångspunkter, men som ändå produceras av en abstrakt genmensam nämnare. Till exempel skapar (i linje med Paul Virilio) sammansättningen människa-hoplitsköld-spjut speciella hastigheter på slagfältet, som överstiger det slaget där (slaget vid Marathon 490 BC). Hastigheter skapar historiska platåer. Den hellenistiska kartografin, hela imperier, är komponerade av dessa hastigheter. Något sådan kan strikt taget inte förklaras så hos Latour. Istället måste man tänka konstant aktualitet, alltså, när sköldarna, spjuten och de lemlästade köttkropparna har lämnat Marathon, så upphör just den tiden där. Den kan inte lagras i ”potentialitet” eller i det ”virtuella”. Spjutet upphör att vara ett spjut när det läggs tillbaka in i skjulet i Sparta och byts ut mot spadar för att gräva ner liken. Summan av Latours aktualism och hans relationella tid sammanfattar Harman som ontologisk ”relationism”, vilket inte duger för Harman.

Från relationism till objekt

Nu över till en liten brasklapp. När det gäller den objektorienterade ontologin har jag ännu inte läst allt, och innan saker och ting har sjunkit in, så är man (i alla fall jag) en skeptisk läsare. För det första är jag skeptisk till begreppet ”objekt”. Latour avfärdar det, Deleuze avfärdar det (på samma sätt som subjekt är en senkommen entitet i världen), och jag avfärdar det på instinktiv grund. Jag ska dock försöka att tämja mina reaktioner, ungefär på samma sätt som man kan vänja sig vid höjdrädsla genom att klättra på stegar. För det andra är jag en envis empirist, och har för vana att avfärda ”spekulation” antingen som ”armchair philosophy” när jag är lat, eller med empiriska argument. Hellre naiv induktivism á la Francis Bacon, än scientistiska spekulationer á la Karl Popper. Otto Neurath går före Ludwig Wittgenstein.

En av ingångarna till objektorienterad ontologi går via kapitlet Object Oriented Philosophy i Prince of Networks:

Whatever sense of the word ‘object’ we might consider, it always refers to something with a certain unity and autonomy. An object must be one, and it must also have a sort of independence from whatever it is not. An object stands apart—not just from its manifestation to humans, but possibly even from its own accidents, relations, qualities, moments, or pieces. Furthermore, insofar as an object is more than its relations it must stand apart from any supposed monism of the world-as-a-whole, since a homogeneous universe of this kind merely gives us the most radical form of relationism—with everything dissolving into everything else in a vast holistic stew. (152)

Objects exist as autonomous units, but they also exist in conjunction with their qualities, accidents, relations, and moments without being reducible to these. To show how these terms can convert into one another is the alchemical mission of the object-oriented thinker. (156)

Harman bygger alltså vidare på Latours ”relationism” men infogar därefter objekten, som kan undandra sig från relationer och associationer, som inte är en nödvändig del av en monistisk helhet. På ett ytligt plan skulle Deleuze bli sur, eftersom allt måste ligga på ett immanensplan, även den mest heterogena pluralism måste infogas i monismen. Och till en början borde även Latour protestera, ingenting kan undandra sig och finnas till utan relationer.

Men de är bara yta. Harman är egentligen inte i polemik med Latour, utan snarare gör han som han gör med Heidegger (ett tema för en kommande bloggpost), han drar ut konsekvenserna ur Latour och menar att:

Bruno Latour is the closest figure I can think of to the ideal object-oriented hero. For in addition to the marvelous plurality of concrete objects found in his books, he is able to think two things at once in the manner that the polarized approach demands 156

Relationismen upphör att vara en strikt relationism när de undandragande objekten kommer in i bilden. Vad Harman däremot vänder sig starkt emot är vad han kallar för ”korrelationism”:

We have seen that Latour rejects the lump universe, the virtual universe of pre-individuals, and the reduced universe made solely of material particles. The next weaker version of relationism is correlationism, in which human and world are the sole realities and are mutually determined by their permanent rapport. Meillassoux agrees with me that Latour is not a correlationist, though we disagree as to whether this avoidance of the correlate counts as a vice or a virtue. But there is still a final stage of relational philosophy that Latour continues to uphold, and it can be given the generic name ‘relationism’. For Latour an actor is never anything more than what it ‘modifies, transforms, perturbs, or creates’. And it is clear that we must oppose even this weakest form of relationism. (185)

Korrelationismen är en obskyr form av socialkonstruktivism som är nära besläktad med solipsism och antropocentrisk textism. ”Om ingen såg blixten blixtra i skogen så fanns inte blixten kan vi inget veta om blixten”. Typ. Relationismen däremot behöver inget tänkande subjekt. Blixten blixtrar i skogen även om ingen kollar efter, eftersom blixten står i relation med magnetfält, elektroner, jordskorpan etc. Posthumanistisk relationism tillåter atomklyvning i solen trehundra miljoner år före Rutherford bevisade atomklyvning i ett laboratorium. Vad relationismen däremot inte tillåter däremot, är en heliumatom som ett objekt, undandragen från alla de (jävligt heta) relationer som den ingår i inuti solen. Harman förtydligar detta:

In Latour’s metaphysics, even if a candle is nothing but its set of relations with other things it is still a specific individual set of relations different from those that assemble to give us an apricot. For Latour there are no pre-individual or virtual apricots—only actual apricots, defined entirely by their relations with other actants. (161)

Inte heller kan helium, väte och de andra grundämnena i solen besitta några virtuella egenskaper. Deras atomvikt, energiinnehåll, snurrande elektronbanor och molära effekter när miljarder av dem klyvs samtidigt, är blott extensiva egenskaper. Dessa egenskaper kan strikt taget inte finnas utanför den heliumatomen just där. Inte konstigt att analytiska realistfilosofer blir rasande över Latour här :D.

Harmans lösning på allt detta är objektens undandragenhet. Men det begreppet kommer från Heidegger, och innan jag går in mera på det måste jag läsa ut boken Tool-being (Google/skynet-länk).

Samhället som helhet, del III

Jag inser att temat Samhället som helhet börjar utveckla sig till en så kallad ”bloggserie”. Denna genre brukar kännetecknas av baklänkar, och enär jag är en slav under format så följer här länkar till del 1 och del 2. Bloggserier brukar vara resultatet av att jag läser massa böcker, som jag sedan ska återgå till i andra sammanhang. Därav har de karaktären av ”anteckningar” snarare än sammanhållna bloggposter som är genomtänkta.

För att summera upp: Det finns ett spår via vetenskapssociologin (Mannheim, Merton, Zilsel) som förutsätter samhället som en helhet för att förstå hur vetenskaplig kunskap och teknik blir till, formas och sedimenteras. Detta spår finns även inom grenar av kritisk teori, där det inte med nödvändighet måste grundas i sociologism, utan själva ”totaliteten” kan ha andra orsaker (ekonomiska, klassmotsättningar, dialektiska).

Kan vi då hitta en helt motsatt ansats i samtida filosofi? Utan tvekan är Bruno Latour en sådan figur, en figur som utan tvekan har fått ett varmt mottagande inom vetenskaps- och teknikstudier. Johan Söderberg avfärdar dock Latours ansats i sin avhandling genom sin fallstudie om Ronja-projektet:

Crucially, these entitites are not just ‘scaled-up networks’ as Bruno Latour would have us believe (Latour 1983). My counter argument is that it is insufficient to follow material connections alone in this fasion. These empirically observable traces must be seen as folded into historically developed forms which constitute reality on multiple levels of abstraction. (51)

Kritiken är befogad när det kommer till Latour, och hänger samman med det som Graham Harman kallar för ‘relationism’, som finns inbyggd i Latours begreppsapparat. Men innan vi går in i den diskussionen finns det anledning att i detalj kolla upp vad Latour egentligen har för utgångspunkter. Det är dags att ta tag i texten ”Irreductions”, som är den andra delen av boken The Pasteurization of France. Texten är skriven i traktatformen, som vi känner igen från bland annat Spinoza, Wittgenstein och Deleuze & Guattari (i kapitlet ”Treatise on Nomadogy”).

Inledande axiom

1.1.1 Nothing is, byt itself, either reducible or irreducible to anything else.

1.1.2 There are only trials of strength, of weakness. Or more simply, there are only trials. This is my point of departure: a verb, ”to try.”

1.14 Everything may be made to be the measure of everything else.

1.1.5. Whatever resists trials is real.

Dessa inledande axiom utgör grunden i det som senare har kommit kallas för Aktör-nätverksteori. Här finns uppenbarligen ingen plats för varken totaliteter eller helheter. Strikt taget kan inget reduceras till något annat, någonsin. Det finns inga ostensiva eller givna entiteter, utan Latour presenterar här en fullfjädrad processontologi, där allting ”testas” fram (översättningen av ”to try” är egentligen irrelevant, eftersom Latour menar det kan ersättas med alla andra verb likaväl). Det enda sättet som något kan existera på ett reellt plan är genom att det gör motstånd, och detta gäller för allt, vare sig det är mänskligt, materiellt, immateriellt eller fiktivt.

Detta leder ju till att man egentligen inte kan tala om ”entiteter”. Detta begrepp är ju redan alldeles för belastat med tillvaro. Latour fortsätter:

1.1.7 What is a force? Who is it? What is it capable of? Is it a subject, text, object, energy or thing? How many forces are there? Who is strong and who is weak? Is this a battle? Is this a game? Is this a market? All these questions are defined and deformed only in further trials.

– In place of ”force” we may talk of ”weaknesses” ”entelechies”, ”monads”, or more simply ”actants.”

Huruvida något kan bli ett objekt, en text, en energi eller ett subjekt är alltså alltid beroende av processerna (trials). Det finns inga givna egenskaper hos något förrän någon annan/annat kolliderar och gör motstånd mot ‘aktanterna’. Form uppstår, det är inget som är givet på förhand.

1.1.14 Nothing is by itself ordered or disordered, unique or multiple, homogenous or heterogenous, fluid or inert, human or inhuman, useful or useless. Never by itself, but always by others.

1.1.14.1 Order is extracted not from disorder but from orders.

Något kan alltså bara får egenskaper genom andra (aktanter). Datorn jag skriver på har inga egenskaper förrän jag skriver på den, eller ett program använder den till något oberoende av mig, eller förrän den kopplar ihop sig med andra datorer. Detta händer ju som tur är hela tiden, vilket gör att det finns miljoner datorer i världen, men de finns bara så länge de definieras av andra. Den tillfälliga stabiliteten som uppstår när jag skriver på tangentbordet, när datorn blir en persondator och jag blir en användare, är inte ordning ur kaos, utan ordning ur tidigare ordningar. Jag lärde mig data när jag var typ tio år, och när jag sitter och skriver nu, fortsätter jag en rörelse som pågått sedan jag skrev LOAD första gången på min C64. (inte helt sann historia, jag hade en sån där cartridge till min C64 som gjorde att man kunde klicka med joysticken(!)).

Dessa processer som hela tiden skruvar ihop och isär världen leder dock inte till slutsatsen att de föregås av kaos och oordning, inte heller ställer de till med rörigheter i en tidigare harmonisk ordning:

1.2.3.1 There are neither wholes nor parts. Neither is there harmony, composition, integration, or system. How something holds together is determined on the field of battle, for no one agrees who should obey and who command, who should be a part and who the whole.

– There is no preestablished harmony, Leibniz notwithstanding, harmony is postestablished locally through tinkering.

Det finns varken delar eller helheter. Dessa postetableras endast av tidigare processer. Om något framträder som en helhet för oss, så är det blott resultatet av aktanters ”kommenderande” i vissa riktningslinjer. Datorn framträder för mig som en helhet. En hel turingmaskin. Den ”harmoni” som uppstår när datorn översätter mina knapptryckningar till binärkod som körs genom ett chip med miljoner transistorer, och som utan att jag riktigt tänker på det skickar data till en skärm, ut över världen via nätverksporten (ja, jag skriver ofta i Etherpad, detta dokument skrevs här), är blott en harmoni som uppstår i det kontingenta mötet mellan mig och datorn och datorerna på internet.

Detta leder till att harmonier och helheter aldrig kan vara entydiga ur ett transcendent perspektiv:

1.2.8. Every entelechy makes a whole world for itself. It locates itself and all the others; it decides which forces it is composed of; it generates its own time; it designates those who will be its principle of reality. It translates all the other forces on its own behalf, and it seeks to make them accept the version of itself that it would like them to translate. Nietzsche called this ”evaluation,” and Leibniz ”expression.”

Varje aktant, eller ”entelechy”, skapar sin egna värld. Processorn i min dator tar emot signaler och skickar signaler, dess territorium och dess tidsuppfattning skiljer sig radikalt från mig som köttmänniska. Den opererar på en atomär nivå, med ljusets hastighet, och behöver inte bry sig om datorn i Kina, eftersom det tar nätverkskortet ändå hand om. Jag behöver inte bry mig om binärkod, inte heller behöver jag bry mig om datorn i Kina, eftersom min webbläsare inte gör någon skillnad på geografisk position. Allt som behövs är att datorn i Kina delar protokollet ipv4 med mitt operativsystem (samt med en massa andra datorer och sladdar som leder till andra sidan jorden).

Utvikning om totaliteten ”kapitalism”

Latours inledande axiom, som presenterades ovan, får radikala konsekvenser för totaliteterna. För att belysa Söderbergs kritik ovan så finns det en poäng att se precis hur Latour resonerar kring nittonhundratalets ”stora totalitet”. I ett långt citat avfärdar han implicit både Deleuze & Guattari (”deterritorialization”) och Derrida (Difference), till förmån för Fernand Braudel:

1.4.6.2 It has often been said that ”capitalism” was a radical novelty, an unheard-of rupture, a ”deterritorialization” pushed to the ultimate extreme. As always, the Difference is mystification. Like God, capitalism does not exist. There are no equivalents; these have to be made, and they are expensive, no not lead far, and do not last for very long. We can, at best, make extended networks. Capitalism is still marginal even today. Soon people will realize that it is universal only in the imagination of its enemies and advocates. Just as Roman Catholics believe in the universality of their religion even though it only flows in Roman channels, the enemies and supporters of capitalism believe in what is perhaps the purest of mystical dreams: that an absolute equivalence has been achieved. Even the United States, the country of true capitalism, cannot fully live up to its ideal. Despite the efforts of the trade unions and the employers’ associations, forces swarm that cannot be made equivalent without work. My homage to Fenand Braudel, who does not hide this fact and shows how long-distance control may be achieved through tenous networks.

Det kan inte finnas ”ekvivalens” i universum. Det kan inte finnas några abstrakta logiker alls, och i synnerhet inte sådana marginella fenomen som ”kapitalismer”. Precis som in de inledande axiomen måste även ekonomiska aktanterna hållas samman enbarat av trials of strength, vilka möjliggör ”action on a distance”. Det kan strikt taget inte finnas några kompositionsplan, förutom i den mening att aktanter kan göra sig så starka att de tillåts dirigera andra aktanter (Seven-eleven koloniserar stadsrummet och konkurrerar ut lokala caféer genom antimarknader).

Om det inte finns några ”logiker”, inga abstrakta maskiner, inga naturlagar, inget undermedvetet, vad återstår då? I det andra kapitlet av Irreductions, ”Sociologics”, blir detta tydligare:

2.1.7.3 Daily practice needs no theorist to reveal its ”underlying structure”. ”Consciousness” does not underlie practice but is something else sowhere else in another network. Practice lacks nothing.

2.1.10 Since nothing is inherent in anything else, the dialectic is a fairy tale. Contradictions are negotiated like the rest. They are built, not given.

Latour är inte bara anti-sociologisk, han är anti-teori. Det finns ingenting ”bakom”, ingenting ”underliggande”. Det finns bara praktiker, och dessa praktiker har alltid karaktären av förhandlingar. Det finns alltså ingen grundläggande motsättning, ingen dialektik. För att det ska finnas motsättningar måste dessa först byggas och förhandlas som allt annat. Motsättningen mellan kapitalägare och proletär finns inte som ett tillstånd före det moment en aktör ansamlar pengar, köper en fabrik och anställer människor att arbeta där. Varje steg (sånt som ekonomer kallar för ”innovationer och entreprenörskap”) måste föregås genom att varje litet steg förhandlas in i minsta detalj, även om det går fort och smidigt.

Men då kommer vi till den kritiska frågan. Hur kommer det sig då, att under en trehundraårig epok i vår historia, att fabrikerna ser ungefär likadana ut, först i Europa och USA, idag lika väl i Indien, Kina, Zimbabwe? Hur kommer det sig att en viss motsättning ser likadan ut, i generella drag, över hela världen? Hur kommer det sig att lokala förhandlingar tycks följa ett globalt (totaliserande) mönster?

Detta går inte att besvara utifrån Irreductions. Men det går att hitta vägar framåt genom att läsa den kritiska läsningen av denna text som Grahamn Harman gör i Prince of Networks.

Men, det blir temat för del 4 i denna serie.

Tokyo, outro

Vi har som sagt Tokyos tunnelbana, en effektiv omkopplare av flöden. Utan en subinfrastruktur kan vi inte arbeta, turista eller alls förflytta oss, på samma sätt som flöden av vatten, avlopp, elektroner och pengar är beroende av andra kablar och rör.

Som tidigare nämnts på denna blogg finns det två huvudsakliga kosmologier att inordna dessa flöden i om man är krigssociolog (dvs. Motsatsen till civilsociolog). Den ena utgörs av cybernetiken som förstår trafiken som ett system. Elnätet måste kommunicera med tågnätet som måste kommunicera med datornätet som måste kommunicera med sociala nätverk… osv. System blir dysfunktionella av friktion och flödesbifurkationer, och riskerar att kollapsa helheten. För att minska avbrotten vid elfel och trasiga spår bygger man in omledningsmanövrar så att dysfunktionen kan åtgärdas.

Den andra grand-theoryn är den organiska, som passar bra in på Tokyo. Organismen som helhet måste fungera, energi måste cirkulera, ut i minsta artär. Organismen räfflar genom tunnlar och kopplar sifonoforiskt sig samman med andra organismer. Tunnelbanans rötter suger människor från gatuorganismen, som i sin tur nästlar sig in i butiker, deras flöden av varor och kapital. Varhelst vi gör ett utsnitt finner vi kvasi-monader. Fragment av organiska syror realiseras när vi tuggar på en bit sushi på den restaurangen där. Varje cell bär på en aristotelisk potentialitet – i just den händelsen där omkodades riset från en kapitalförtätning, en sensorisk vibration i en mun till energi för en annan organism som parasiterar på andra organismer.

Händelsen och utsträckningen sammanfaller till det Duns Scotus kallade för haecceiteter.

Jag går in i en musikaffär för att köpa en kaosspad k3. De kostar bara hälften så mycket här, inte för att valutan eller produktionssättet skulle vara billigare. Som jag skriver i Brand nummer 2 har de panspektiska ekonomierna skapat den yttersta punkten av vad Felix Guattari kallade för Integrated World Capitalism, där en ny typ av omkopplings- och informationsordning har lett fram till en hypersnabb logistik som gör att priset på en vara homogeniseras och standardiseras. Snarare är den billig för att den är so last year. Trenderna går fort i Shibuya. Jag är ensam med mannen i butiken och dividerar tekniska frågor på engrish. Helt plötsligt börjar han spela på en sampler medan solen speglar sig i skyskraporna i den 30-gradiga värmen.

Från det organiska flödet till en plötslig cellulär koncentration. Tonerna flödar, vi ler och nickar. Just nu vill man aldrig lämna Tokyo….

***

Igår satt jag och kallep i ett membran bestående av en restaurang på sjunde våningen några kvarter bort. Vi talade om den inneboende faran i det organiska och vitalistiska tänkandet. Behöver vi verkligen dessa kosmologier? Den organiska tanken är i grund och botten fascistisk, medan den cybernetiska är totalitär.

Humanister brukar anföra just denna kritik, att varje steg mot att decentrera människan leder till ett tänkande där andra värden än de mänskliga sätter villkoren för människan. Ett träd som drabbas av cancerogena celler stöter ut dem. Vid en förkylning agerar vårt immunfösvar utan att vi kan kontrollera det. Vad händer när tunnelbanan skall ”hantera” social ordning? I Stockholm skickar man ned gendarmeriet, som griper människor som ser ut att vara muntorra, med allt högre befogenheter att söka igenom folks väskor. Hos cybernetiken utgör ”dysfunktionell moraliter” ett slags systemfel som måste avlägsnas eller kopplas runt (segregation).

Humanismen kritiserar detta genom att försvara människans rättigheter. Humanismen är i huvudsak imperialistisk till sin struktur och har en förkärlek för att intervenera lite varstanns med denna struktur, med den bekännelse som både karaktäriserar kristendomen och den moderna biopolitiken.

Om cybernetikens subjektiveringsprocess handlar om ett funktionellt ekvilibrium, organismens om att skapa livskraft åt en ekologisk-organisk helhet, så är humanismens kännetecken just bekännelsen, som Foucault argumenterade i Sexualitetens Historia, band 1. Bekännelsen till Sanningen, Vetenskapen, Förnuftet och människan, en tro som inte bara måste vara stark, utan även modig, handlingskraftig och kritisk.

Kosmologier bör varken exotiseras eller tas för givna. Humanismen, cybernetiken och den organiska traditioen är alla lika mycket teorier som kräver sin tro, bekännelse och underordning.

1966, i en intervju med Heidegger:

SPIEGEL: And what takes the place of philosophy now?
HEIDEGGER: Cybernetics.
SPIEGEL: Or the pious one who remains open?
HEIDEGGER: But that is no longer philosophy.
SPIEGEL: What is it then?
HEIDEGGER: I call it the other thinking.

City sprawl

Bussen kör genom de eviga kvarteren. Man undrar då och då varför de blev till. Man söker en slags rationell förklaring. Var det på grund av industrialiseringen? Var det på grund av handel? Eller, var det slumpen?

Det regnar. Och regnet smetas ut i rödljusen, glitterblod på asfalt. Fast aldrig riktigt kallt, som hemma, i det exotiska vinterlandet skandinavien.

Varje gång jag ǻker hem har jag samma känsla. Eftersom lågprisbolagen envisas med att flyga enbart på obekväma tidpunkter flyger man alltid mitt i natten. Klockan sju på morgonen lyfter mitt plan. London fungerade som bäst på artonhundratalet, vilket i praktiken betyder delirium på tåg-, buss- och flygplatser i cirka ett halvt dygn. Det är ändå okej. De har ju trots allt ett impperium att tänka på. Ett imperium att dominera medan jag pissar i deras kungliga rabatter. Vem bryr sig om en ros om man kan supa lite till…

Allt stannar av kring midnatt. Allt stänger. Kvar återstår Londons tomma gator. Det är fascinerande hur väl makten fungerar. Utan minsta motstånd försvinner människorna frǻn gatorna. Kanske går de hem, kanske gömmer de sig. Polisen är överallt, kanske ser de till och med hälften av vad vi gör, men troligtvis ser de knappt något alls. Ändå försvinner alla in i hus och gränder vid midnatt. Det är precis som om det råder mörkläggning i krigstid. Är vi i krig? Min instinkt säger nej, den tomma gatan säger ja.

I min förvirring den är för det mesta extremt stark. Jag bryr mig sällan om att orientera mig eller ens göra ett försök att orientera mig. Förr gjorde jag det. Då var jag väldigt noga med att skaffa en karta och se till att jag hittade. Numera ställer jag det omänskliga kravet på min omgivning att ge mig rätt instruktioner. Det är inte helt och hållet sant eftersom jag för det mesta frågar anställda; hyrsnutar, personal eller människor i uniform, om vägen.
Överallt i Europa får man exakta anvisningar. Förutom i London. Ingen vet exakt varifrån man ska åka eller var man är på väg. Jag vet inte ens själv. När man har lagt allt tillförlit man har till typ tre tjänstepersoner på Victora station, och alla har givit olika instruktioner, och man står där i det eviga regnet och är beredd att övertrassera kortet för en taxi, så inser man att den här jävla stan saknar logik.

Jag hatar London eftersom staden hatar människor. Det är precis som om det inte riktigt vore meningen att man bodde här. De människor jag känner som bor här har samma känsla. London är en enda lång transportsträcka, inte i bemärkelsen att man strävade efter något annat utanför den oändliga staden, utan i faktisk mening. Större delen av den vakna tiden läggs på att transportera köttet fram och tillbaka mellan destinationer. Den eviga transiten. Köttets eviga transport. Livet här är ett utdraget långt jävla slakteri.

Ta dina åsikter och häng dem i kroken där borta. Oroa dig inte, din lilla jävel, vi ska nog röka dig tills du blir mör...

Mitt i eurotrashen kommer känslan. Den europeiska sympatin och samförståndsmyset. Det är ungefär nu som man lägger korten på bordet. Man talar om historia, om språk och om seder. Gärna med roliga referenser och en vitsig rasism. ”Vi kristnade hedningarna” är ett oskyldigt skämt. Sen beställer man in lite turkisk meze och helt plötsligt var vinet fantastiskt.
Någonstans mitt i uppståndelsen ger någon sympatier för det belgiska slöjförbudet. Jaja… vi var ju här för att ha trevligt. Vi hoppar över det. Det är parlamentsval i Storbritannien. Var fan är servitören. Jag behöver lite mera sprit. Och var är min penna, jag hade just något viktigt jag var tvungeen att skriva ned.

Någon försöker förklara det för mig. Den europeiska fyllan. En sunkig rödvinsflaska pratar med ditt ansikte och förklarar att europeisk kultur är baserad på att man ser varandras ansikten. Det sägs att det bara är så. Det är så man alltid har gjort, och varför skulle man säga emot det. Skål för fan din jävla idiot och åt helvete med de djävla antidemokraterna. Europeisk kultur, för fan… nu ställer vi oss som tusen får och ber till Europa, modern till allt underbart…
Jag kokar på den här bussen. Allt kokar samtidigt som det regnar. Jag är en nudel i den där soppan som kallas världen.

Jag träffade en konservativ britt i Oxford. Jag försökte vara tyst så länge som möjligt. Talade om vädret länge, gick till och med in på detaljer om den där askan som spydde ur vulkanen. Men jag insåg ganska snart att det var oundvikligt att tala om för henne vad mitt yrke var. Jag skäms till en början. I Storbritannien är det för det mesta lugnt eftersom de inte fattar skandinavisk socialism, så det är förhållandevis snabbt avklarat. Jag har börjat skylla på astma. Jag har inte astma, men det är väldigt bekvämt att hosta när man känner att det är jobbigt att förklara sig. Acceptansen för sjukdomar bör nyttjas oftare, även om det kanske låter osympatiskt när jag säger att den bör utnyttjas för att slippa idioter.

Få städer är så ineffektiva som London. Att ta sig till en flygplats tar en halv dag, att ta sig någonstans överhuvudtaget är ett projekt som måste planeras. Jag hatar det och jag älskar det.
En anledning till varför London verkligen är en metropol är såna enkla saker som British Museum. Man går dit, staten eller någon stiftelse har pumpat så mycket pengar in i museet att varenda människa på jorden kan gå in och se den största samlingen av arkeologi som någonsin har existerat. Gratis. Och till och med de guidade turerna är gratis. Tänk  er att man får sin egna BBC-programledare, som man dessutom kan fråga detaljerade frågor efteråt. Lyx.

Kritikern inom mig berättar genast historien om att det alltid är imperiet självt som skriver världshistorien. Givetvis är det sǻ. Det brittiska imperiet har genom vetenskaplig precision rövat loss på världens alla skatter och sett till att de bevaras så väl att ingen vill ge tillbaka dem. Inte ens svennebanan som tycker att de där grekerna kanske borde fixa sina statsfinanser innan de försökte ta hem de där statyerna…. imperietskriver Historia…. allt annat är vidskepelse och anekdoter…

Hur gör man så att en flygplats är helt fri från eluttag? Någon måst ha planerat det där väldigt noga. Charterturisterna på väg till de billiga destinationerna, eurotrashen på väg att fylla sina halsar med sprit, sex och sol, de måste förhindras från tidig utlösning, det vore ju inte så lyckat om det gick för dem redan på flygplatsen… Ska man leva skitliv måste man göra det med en jävla baksmälla, och hur vore det om massorna kollade på de senaste hollywoodfilmerna i telesync redan på flygplatsen. De måste sova på golvet annars räknas det inte!

Alla flyg går tidigt på morgonen. Mellan fem och sju. Antagligen är det billigast att köpa just de luckorna i schemat. Djurtransporten lyfter i gryningen! Någon har somnat i baren, inte av fylla utan av utmattning. Jag glor lite för länge på huvudet som är nedsänkt i träbordet. Hon är inte full, har inte beställt något annat än ett glas vatten. Men hon blir snart utslängd av hyrgrisarna. Om du inget konsumerar kan du åka hem! Såklart. Hur ska annars flygfälten överleva. Vafan trodde du? Marknadsekonomi?

Jag vet att man inte får vara full när man flyger flygplan. Det är ju faktiskt inte alls vuxet, och i princip omoraliskt. Man kan ju skada någon i världens mest kontrollerade område! Ändå hetssuper jag med medvetenheten om att jag måste kunna gå rakt om några timmar. Minst femhundra andra än jag kommer bli stoppade i kön men inte jag. De har fel hudfärg, har fel databas i registren, uppträder konstigt, eller är bara klantiga och har med sig mer än hundra milliliter ofarligt schampoo i handbagaget. Jag blir aldrig stoppad. Vit man, europé, artig och allvarlig. Jag kan lätt ta med mig en bombjävel utan att någon skulle märka något.

Elektriciteten går mot konstant oljekris. Jag trycker konstant ctrl-s för att spara vad jag skriver. Samtidigt ifrågasätter jag sparandet. Det finns inget internet här… eller det finns, å ena sidan som ett betalnätverk för tjänster, å andra sidan i mitt hjärta… eller vad det nu kallas. Det finns nog inga hjärtan på flygplatser.

”I know U know”… Meningslös eurotrashtechno flyger genom min kötthjärna. Jag vet att du vet… OMG…. Hur i hela världen skulle jag kunna veta att DU vet något? Tanken är sjukt svindlande…

Klockan är snart tre på natten. Ska man försöka att sova eller ska man fortsätta supa? Det är svårt att avgöra vad vad som är förnuftigt i det här läget. En kort marmormassage för ryggen som troligtvis urartar i ett hemskt uppvaknande, eller en paranoid fylla som resulterar i skräcken för tulltjänstemännen. Jag har inga droger på mig… jag är säker… fast just det… den där tjejen med tatueringar… hon knarkade nog… ett, två, tre, fyr… släpp paranoian lös. Andas kort. Andas i stötar… hyperventilera dig igenom säkerhetskontrollen. Skyll alla snedsteg på att det är sent på natten. Realisera din oskuld genom att uppträda bara lite som en skyldig.

Elektriciteten igen.. måste finna en källa till ström…. därborta vid vid växlingsautomaterna och sopåtervinningen för alla behållare över hundra milliliter. Se alla de där resenärerna med handbagage. Det väger garanterat mer än tio kilo, så de kommer att betala straffavgift om cirka en timma och fyrtiofem minuter. Någonstans just då krossas drömmen om en femtioeurossemester. Precis om en timma och fyrtiofem minuter tar vi alla tillflykt till flaskan, och cirka en timma senare är allt så jävla underbart. Förstör inte det där med ytterligare en analys please! Asså… allvarligt talat… det är ju bra och sant det där du säger… men inte nu… asså… allvarligt talat… är det inte bra nu… kan du inte hålla käften nån jävla gång!

Jag har en konstig förkylningshosta. Jag hade feber förra veckan, men den har gått över. Men en konstig hosta förföljer mig om kvällarna. Denna natt är den speciellt närvarande. Jag sitter på ett fejkmarmorgolv bredvid en betalautomat där man för en euro får reda på sin vikt. Klockan är fem minuter över fyra, och bredvid mig står en halv flaska Peroni som jag köpte i baren.
Bakom mig har jag lämnat människor som jag kommer att prata med nästa gång jag får internetanslutning. Då och då tänker jag att de där stunderna när man är tillsammans i köttet skulle vara speciella på något sätt. De är de, såklart… alltså verkligen tror jag… fast… om de ändå är där när jag vaknar nästa morgon, så varför inte ta dem för givet. Det är ju inte precis så att personen som jobbar på konsum nedanför min lägenhet kommer att leva för alltid… right…
London, och jag antar hela Storbritannien, hatar natten. Det finns exempelvis ingen nattrafik i London, bara några bussar i en befolkningstäthet som motsvarar hela svärje. Natten är givetvis farlig och hemsk, kanske borde man vara ängslig när den inträder.

Tidigare under dagen var jag och min gamla vän J på british museum. Det var oerhört edifying. Finns inget bra ord på svenska för det där… utbildande är inte riktigt rätt. Edifying är mera som Bildung, fast inte riktigt lika srsbsns.

Människor väger ängsligt sina väskor. Det kostar bara en halv eurodollar. Människor sover ängsligt på det hårda golvet. Vad vore en sjudagars semester med en dags trötbthet? Bäst att man tar vara på tiden… Vad vore en  pubkväll utan smarta och svåra slutsatser… inget annat än ett proletärt stycke kött. Ha en jävla solidaritet med dem. De ligger där nu… på sovsäckar på väg till kanarieöarna… fan se inte ned på dem nu för dǻ ska du fan veta att du är en förrädare.
Håll käften… eller prata lite… sitt inte där på fejkmarmorgolvet. Du är ju för fan full… det funkar inte. Kan du inte ta en promenad eller nåt. Jag menar…. allvarligt talt… ta och skärp dig lite. vi är på en flygplats för helvete.

Jag vet inte varför jag på något sätt intresserar mig för dessa tillfällen. Kanske är det för att livet i Göteborg är föga intressant, kanske är det för att dessa hatiska flygplatserhar ockuperat mitt liv… kanske är det så att jag ser dessa fotogenluktande helveten som den enda passagen till friheten.

Skärp dig. Här sitter du… du stoppar in dina solglasögon i den brittiska kontakten och så får du ström. Antagligen behöver du inget mer, så jävla tillräcklig du nu är. Vafan ska vi göra? J5idiot och fatta att det finns vanliga människor där ute som intge  bryr sin om ”internet”….
Jag är 0säker. Inte bara i allmänet. Utan i synd-erhet-.oavsett vilket har jag bäst kontrooll över fligternA. för jG SItter precos ffrmöf g ln

Säve flygplats. Jag har tappat min iphone. Fan va skönt, ingen kan ringa mig. Jag kan inte vara på internet mellan flygplatsen och lägenheten. En del av mig vill inte köpa en ny telefon för en del av mig hatar att prata i telefon. Jag har vulkanaska i lungorna, men jag har landat i tid på min destination. Göteborg… iskall sol mot nakna träd. Säve flygplats var het typ nittonhundrafemtio.

Nu äter solen upp fältet och eurotrashen andas ut allt syre ur terminalen. Jag funderar lite på hur jag ska ta mig hela vägen hem utan telefon, men inser snabbt att det är ganska oproblematiskt. Det är ju ändå så, när man tänker efter, att det är mest idioter som ringer i alla fall.

Hemma i bunkern. Den omsluter mig. Hemma på internet igen. Det omsluter mig. Jag ser ut genom fönstret. Iskallt solsken. Göteborg en söndag. Jag älskar det här jävla skitlivet!
Måste nog sova nu. I morgon Bryssel. Yet another hets at the flygplats. Jag barrikaderar fönstrena… drar ner alla persienner… ingen kan se mig nu. Allt går genom tretusen tunnlar ut mot världen och med enkla kommandon styr jag över mitt liv. Kan inte stava längre, men å andra sidan… vem bryr sig.

Från tidskrifterna

Transhumanister?

Transhumanister?

I senaste numret av Filosofisk tidskrift, som har ”lyckats” med manövern att bara ha manliga författare (det är sant, kolla länken), citeras bland annat jag och några av mina vänner.

Temat för Torbjörn Wester i artikeln ”Piratpartiet och Transhumanismen” (ej på nätet) handlar om förhållandena mellan teknik-politik, människa maskin etc. och hur detta hänger samman med Piratpartiets valframgångar. Jag har personligen aldrig fattat riktigt vad transhumanism är, trots att jag själv har skrivit i ett transhumanistiskt temanummer. Föredrar då hellre den djärva posthumanistiska skolan.

Tesen i artikeln är att trots att Piratpartiet inte har med transhumanistiska doktriner i sitt partiprogram är de ändå det eftersom några andra som röstade piratpartistiskt för ett år sedan ger uttryck för teorier/idéer som enligt Wester faller under den transhumanistiska etiketten.

För att förstå detta logiska språng, som inte är helt enkelt, måste man läsa Copyriots inlägg om Vara och Göra i politiken. För att man ska hitta ett samband mellan de som en gång har röstat på ett visst parti, och sedan knyta idéer som uttryckts i andra sammanhang till den så kallade ”partitillhörigheten”, måste man betrakta röstandet som en bekännelsehandling. Alltså att det där valet man gör var fjärde år är ett uttryck för en övertygelse, etc. På många sätt är det den traditionella definitionen av vad tillhörighet är, men jag är dock själv väldigt främmande för den typen av uppdämd brist på uttryck, för mig är partier något man bedrar genom mikroktaktiska manövrar, men det är en annan femma kanske.

Nu till ett spännande citat. Tillför hyperlänkar genom Google/Skynet från maskinintelligensen och mitt anarkivistiska minne:

Christopher Kullenberg, doktorand i vetenskapsteori och Piratparti-röstare, utvecklar Hadley-Kamptz resonemang vidare och skriver på sin blogg, angående protesterna mot FRA-  lagen: ”Således, – ingen skulle väl acceptera att FRA klistrade fast kablar på våra skallar eller  pluggade in fiber i vår hjärnbark. […] Problemet är att det utgör ett lika stort intrång i våra medvetanden när man pluggar in kabeln i en underjordisk källare, som när man stoppar den i nacken på oss.” Kullenberg hänvisar i samma blogginlägg till sociologen Karl Palmås som skriver att ”Internet är min distribuerade hjärna. […] Min kropp består av fiberoptisk kabel. Jag är Internet.” (Karl Palmås skriver på sin blogg att han ”applåderar” dem som röstar på Piratpartiet och snarast ursäktar sig för att han inte gör detsamma själv.)

Okej. Så personer som uttryckligen inte är piratpartister, och som jag veterligen inte har sett skriva om transhumanism heller, så hamnar vi ändå i rubriken ”Piratpartiet och Transhumanismen”. Personligen tycker jag det är ganska roligt, men jag antar att piratpartister som sitter vecka ut och vecka in i möten för att rösta fram partiprogram  tycker det är mindre skoj att få filosofiska begrepp påklistrade sig bara sådär.

Låt oss istället kika på de posthumanistiska teorier som jag åtminstone i huvudsak har fått mig till livs via små göteborgska seminarier. Från tesantitesprotes läser vi:

Först och främst: den ”posthumanism” som kritiseras i tidningskrönikor och bloggar är ingen –ism. Det rör sig inte om en ideologi, teori, eller filosofi. Det rör sig om ett tillstånd; den historiska tidpunkt då vi inte längre behöver att människan har en själ. Det betyder inte att människan inte har någon vilja, längtan, frihet, individualitet eller något eget värde. Det betyder att vi insett att människan dock måste betraktas som den ständigt förändeliga summan av ett myller av processer; biologiska, sociala, teknologiska, psykologiska, kemiska. Det rör sig en vetenskaplig uppfattning av människan, en som vuxit fram som viktig under hela 1900-talet, men som självfallet är äldre än så.

Från posthumanism till partipolitik är det således oändligt långt. Däremot är det närmare till andra former av politik, exempelvis hur kluster- och svärmlogik fungerar i datornätverk, hur mikrotaktik fungerar i det urbana syntaxet, självorganisering av maskiner och människor, memetik och hacktivism.

Det här var första gången jag läste något ur Filosofisk tidskrift. Jag är ju inte filosof utan fraktalfilosof, vilket troligtvis är anledningen till att mina tolkningar kanske är aningen kontraintuitiva för den som tänker politik som partipolitik/program.

Notes on "social networks"; Probe-heads and flights from subjectivity

Digital probe head

I have promised myself to start writing more blog posts in broken English rather than broken academic Swedish, as an experiment and as a service to those who read this blog through Google Translate. Not that I doubt machine translation any more than my own words…

Anyways. In the previous post I discussed the theme of memory related to web 2.0, and how our memories are both given new features and capacities from technologies connected to search engines and the ”skynet drones” of Google – those little crawlers navigating us through infinite banks of memories on the interwebs. We see peoples, thoughts and ideas, the every-day life, of friends pass by, flickering through hyperlinks. And when broken and almost dead, they en up in the cemetary of archive.org.

We tend to think of this flow of information, which is cut up and delivered in milliseconds, as if it were connected to individuals. I read a friend’s blog and I think of him or her. I add someone to Facebook or Twitter, and a part of me imagines someone else out there, and in the same moment I fall back on myself with the feeling of being gazed upon by others. It is a classic maneouvre, inherited by a certain historical era we call modernity. The individual relates to others and the mass(es).

However, key institutions around the world have changed their methods and their epistemic outlook on digital lives. Let’s take an example of cutting edge internet research, NetWar: Winning in the Cyberelectromagnetic Dimension of ”Full Spectrum Operations”, from Military Review, 2010:

Conceptually separating what happens daily on the Internet from what happens in the kinds of networks I have addressed ignores their connection and would therefore be unrealistic and dangerous. Denying terrorists and extremists unfet- tered ability on the Internet is a high priority. The speed, ubiquity, and potential anonymity of Internet media make them ideal communication channels for militant groups and terrorist organizations.

As we watch our own faces in the face of others on Hatebook, this is of no concern to the institutions that want to secretly or openly monitor the networks. We are owned by Facebook in a completely different way. The diagram individual->other->mass is already replaced by the diagram dividual->network->bank. Our memories on the internet reside in the bank, the echoing datasets, sql-databases, and hyperlinks that keep filling harddrives. Drives that are heating the earth as much as aeroplanes do (Lets hope for more ashes before we boil to death). This is the amazing paradox of ”social networks”. While they re-code the tripartite function of individual->other->mass, they simultaneously extract the energies of the dividual->network->bank, and convert it into consumer targets and surveillance sociograms.

Chephrenauts

Of course there are counter-institutions telling us to stay back in the old diagram; the school, hermeneutics, psychoanalysis and social medicine individuating our bodies (swine flu took us back to the early 1900:s, our individual bodies in the Swedish welfare state were a threat to the mass, and thus the economy of labour), only to name a few. But nothing beats warfare and economics, so if we are to find tools for hacking both our memories and our little internet becomings, we need other strategies.

Let’s then introduce another concept before we proceed. Page 221 in A Thousand Plateuas introduces the probe-head:

Sometimes the abstract machine, as the faciality machine, forces flows into signifiances and subjectifications, into knots of aborescence and holes of abolition; sometimes, to the extent that it performs a veritable ”defacialization,” it frees something like probe-heads (tetes chercheuses, guidance devices) that dismantle the strata in their wake, break through the walls of signifiance, pour out of the holes of subjectivity, fell trees in favor of veritable rhizomes, and steer the flows down lines of positive deterritorializaton or creative flight.

Converting this line of thought into our problem at hand could maybe sound like this: We are in some respect forced into signifiances and subjectivations. This blog signifies ”thought” and it falls back on me (”you know that crazy guy blogging about strange philosophy and weird technology”). This is of course me being subject to a very old structure of authorship, older than modern societies even. Now this is a rigid movement in our culture, even containing the epistemic criteria in scientific, judicial and artistic communities and practices.

Simultaneously, I am a revenue generated by Google (fucked by skynet), which is very distinct from being subject(ed)ivated by Google. So while the function of subjectivation is a relation between me, you and the crowds reading this blog (the first trivison), a wholly different set of relations is recoding me as a computerized trace and economical process.

However, with the rise of cipherspace, and the glitches in cyberspace, our short termed memory banks may drop down a hole of abolition at any time. They drop down in tunnels, which are pre-web 1.0 (IRC), into cryptographic data which cannot be crawled, and into networks that make their own links and knots.

This, however, is only one side of the coin. Tunnels are in one sense holes of abolition, in the sense that we leave the technological means of being indexed and data mined. But there is another, I would say more important, aspect of this virtual exodus. Inside, or partially inside, tunnels (be it computerized tunnels or your local pub, under a tree in the park or wherever a group or community may take place) it is possible to construct a community friendship beyond the first trivision of subjectivity, into something that is competing with the giants of our memory banks. Anonymous and pseudo-anonymous computer networks give other experiences of friendship and communities, most of them being far more productive than the passive faciality of web 2.0.

Internaut experiences 1: Facebook – Your face and your proper name are the primary sources of subjectivation, your social network is analysed and the data is owned and rendered into a labouring process, morality is upheld by removing ”offensive content”, not because Facebook cares, but the shareholders do.

Internaut experiences 2: 1991 – Internet relay chat upholds communications during the Moscow coupe. No faces, no identities. 2010 Telecomix agents start using the i2p darknet for communications, and discover that authorities cannot enforce regulations on them.

There are two poles at work here. On the one hand, extreme subjectivation and the perfect politicial economy of the future 3d-internet based on services. On the other hand, extreme de-individualization, where trust, friendship and identity must be made from scratch, and where surveillance and traditional economies are close to impossible.

Most of the real and interesting communities, at least this is my experience, take place somewhere in the greyzone landscape in between these two poles. Youtube, Myspace, Google are used out of habit, and because they give away bandwidth for free. On the other hand, distributed networks and non web2.o-protocols (IRC, SSH-tunnels, cipherspace) is used for trusted and secluded communications.

But really, even though the virtual memory banks and the economies of your digital life have only been around for a decade or so (pre-google is hypothetical), the experimentation has only started.

Update: I just started viewing the third part of the BBC documentary, and it seems to deal with some of the issues in this post.

Computer network documentaries; 1969-2009

In the history of computer networks, a pretty technical genre in the history of technology, it has struck me how Television documentaries seem to be very similar throughout the decades.

Computers and computer networks seem to be portrayed as the greatest technological achievement of the 20th century, and the question posed in the beginning of this mini-guide to great Saturday documentaries, is whether or not computer networks may be even greater than the industrial revolution itself.

We begin in 1969 and a British documentary sponsored by Barclay’s Bank:

This documentary has been creatively remixed by Telecomix in their 2010 documentary ”The Rise of Cipherspace”, where the original message is displaced from being all about computers into becoming a way of describing cipherspace. Nevertheless, this shows how the ”original” 1969 message is in one way still valid in the sense that there is a constant ”revolutionary” thrust in contemporary computer development. It seems that other techno-scientific areas have lost this feature. Space travels became boring after the cold war, biotechnology culminated with Dolly the Sheep after some 1980:s fear of cloning, and everything running on fossil fuel more or less went obsolete after the Gulf wars, in terms of having a visionary history.

If we look around in the late 1960:s there is also the US version. Even before the packet-switched computer networks, there is the ”Sage System” documentary made by the US Air Force and IBM, where one section of it also was remixed by Telecomix when their Crypto Munitions Bureau was formed.

This development is on course with history. The 1950:s contained centralized or decentralized computer networks that really only served as military missile guiding systems. Then, in the late 1960:s and early seventies, distributed networks started to emerge and the commercial sector, of which Barclay’s bank is a prime example, started to advocate computers. In the 1980:s there was TCP/IP, then in the 1990:s the world wide web emerged.

Now then, what happens in 2009 – roughly one decade after web 2.0, bittorrent, broadband and stock-market euphoria that crashed? Not only the Telecomix News Agency have detected a slightly different aspect of the computer networks – So have also the BBC:

The series ”The Virtual Revolution” is absolutely brilliant! The master narrative is of course the same as a decade before: Computer networks are revolutionary, and they are the future. But, the BBC have succeeded in highlighting the main change, which happened sometime in the mid 1990:s – The computer networks are no longer machines serving instrumental purposes in the military- or the economical sector, they are populated by humans (and bots).

So my suggestion is that you see them all. In chronological order or reverse… or random.

Kort om minne

Idag drabbades jag av en konstig känsla. Det var som om jag inte mindes om det var ett, två eller tre år sedan jag var på 4s-konferensen i Rotterdam. Det var lite obehagligt så jag funderade hur jag instinktivt skulle kunna minnas. Den första reaktionen var att söka i bloggen, och snabbt hittade jag svaret.

Nu är det väl inte så att jag misstänker att jag har gått och blivit senil i förtid. Snarare börjar jag misstänka att bloggen har förändrat mitt minne, och kanske även min tidsuppfattning. Isabelle twittrade mycket kärnfullt:

jag har flyttat min hjärnas långtidsminne till bloggen så nu omdirigeras alla betydande hågkomster dit.

Detta leder oss in på en annan som Copyriot lyfte för flera år sedan (Mitt svaga minne förstärks just nu av google där jag söker och hittar denna länk), nämligen hur politik och minne hänger samman.

I och med att de digitaliserade arkiven har karaktären av anarkiv så är uteslutning lika viktigt som inneslutning i vad som bevaras, även när det gäller korta tidsrymder som månader eller år. Exempelvis kraschade brokeps blogg och Waybackmachine ger knappast något värdefullt om man vill detaljsöka i det distribuerade minnet, vilket åtminstone delvis raderar en del av vårt minne.

I tesen om den distribuerade hjärnan måste nämligen minnet utsträckas även till andra personer än sig själv. Vilket är helt naturligt på så sätt att det instinktiva minnet baserar sig på händelser, och händelser är alltid kollektiva saker. Ibland minns man saker så svagt att de varken går att attribuera till sig själv eller till en namngiven annan person, lite som figuren ”vem var det som sade detta”, precis i gränslandet för den kulturella distinktionen om allmängods vs. vad som bör ges cred för.

Minnet tillhör även i allt högre utsträckning skynet, dvs, Google. Google har funnit ett sätt att skapa ekonomiskt värde på vårt guldfiskminne, och alternativen är ganska svåra att tänka sig, om man nu inte vänder sig till nästa stora megakorp vars tjänster av någon anledning låter som primitiva läten… bing!… yahoo!… och så vidare. Eftersom dessa monster till tjänster kräver dels serverhallar stora som fotbollsplaner, och dels verkar kräva en nästan-monopolställning för att fungera, är frågan vad en ”community-variant” av anarkivet skulle vara?

Man kan tänka sig aktiva minnesbanker, exempelvis genom att man gör wikis eller andra former av databaser, som är små och bara innehåller ett visst urval. Att sätta upp en ”minicrawler” för bara valda sidor är ju inte så svårt, det svåra är ju att tugga sig igenom hela webben.

Observationen är visserligen inte empiriskt hållbar eftersom detta började som en känsla hos mig idag på lördagsmorgonen, men det verkar i alla fall som om delar av mitt minne numera är strikt beroende av en protes. Denna protes ägs av skynet, fungerar kapitalackumulerande, men kan försvinna närsomhelst. Protesen är därmed politisk i någon bemärkelse, och just centraliseringen av internetminnet kan bli problematisk.

Samtidigt är det aningen terapeutiskt och möjligen leder det till bättre tänkande att ibland minnas. Jag gick precis igenom allt jag skrev i April 2009 och insåg många saker, framförallt att hetsnätpolitik inte gör sig särskilt effektiv på denna blogg, och jag lovade visst i somras att inte skriva om nätpolitisk hetsinzoomning här. Jag måste ha ”glömt” det, så det var tur att google påminde mig.