Teknokratpartiet

Det hade kunnat handla om ett undantagsfall, om en arg bloggare som skrev utan att tänka sig för. Men fallet Anders S Lindbäck rör vi oss tyvärr med ett case som vida överstiger det specifika. I ett inlägg kommenterar han den tillträdande IT-ministern Anna-Karin Hatt så här:

Det har blivit tradition att utse en IT-minister som inte kan frågan och återigen har vi fått en IT-minister utan några kunskaper i frågan. När hon på Valpejln tar upp de tre viktigaste frågorna så finns inte någonting om IT med och tycker att det är ett ganska dåligt förslag att legalisera fildelning på nätet och detsamma gäller avskaffandet av FRA-lagen.

Lindbäck beskriver sig själv som ”60-talist, civilingenjör och blivande politiker”. Det där sista råkade visst faila, av förklarliga anledningar.

För när man jämt och ständigt förespråkar teknokrati framför folkvilja, så är det inte så stor poäng att ens ställa upp i ett val. För att citera Andreas Ekström i den mycket läsvärda boken Efter The Piratebay:

I Piratpartiet har en debatt om begreppet ”hårda mätdata” förts under vintern 2010, med sedvanlig piratisk intensitet. Partiet antog ett värdedokument som enkelt uttryckt slog fast att hårda mätdata, definitiva och oavvisliga fakta, i varje läge ska värderas högre än ”tyckande”. En klassisk teknokratisk ståndpunkt, där den synbarligen värderingsfria siffran sätts före alla sorters mänsklig erfarenhet, reflektion och politik.

Debatten hänvisar till det ”värderingsdokument”, som med ett logiskt felslut föreslår att fakta ska gå före värderingar (varför ens skriva ett värderingsdokument från första början?). Att vi ungefär sedan femtiotalet har övergett den typen av kunskaps- och demokratisyn är en annan femma.

Allt detta hade jag under normala omständigheter helt ignorerat om det inte vore för att just denna typ av uttalanden sabbar för alla som vill påverka IT-frågor framöver. Hur tänker man när man idiotförklarar en IT-minister redan från dag ett, om man samtidigt vill påverka IT-politiken? Nu vill nog inte Piratpartiet det egentligen, utan man vill vinna val, en naturlig form självändamålslighet och  maktfullkomlighet som drabbar organisationer med ledare.

Men man sabbar för andra som försöker bedriva ett vettigt opinionsarbete. Hur trevligt tror ni det är för Anna-Karin Hatt att gå till jobbet en average day när man möts av manliga teknokrater i lila uniformer som skriker sig hesa efter kompetens, kunnighet och hårda fakta? (Som tur är delar ni inte arbetsplats i riksdagen).

Kunskaper använder man för att bedriva politik, för att berika den och för att argumentera. Den dagen man använder kunskap för att avskaffa politik, då avskaffar man samtidigt den folkvilja som man tänker sig kunna representera i en demokratisk ordning.

So please, sluta sabba för andra! Internet är för viktigt för att vinna val på.

Internets rörelser

Den senaste veckan har det pågått en mycket intressant diskussion om ”piratrörelsens” eventuella existens; om den har funnits, hur den har funnits, och på vilket sätt vi kan gå vidare. Den har förts på många olika nivåer samtidigt som det har pågått massor av nätpolitiska aktiviteter; en rättegång i Stockholm, Juliagruppens analys det läckta barnporrfiltret och Telecomix/Werebuilds infall i nätneutralitetsstriden. Det händer massor av saker varje dag, men frågan är: handlar det om en ”rörelse”, eller vad är det egentligen frågan om?

I Det nätpolitiska manifestet talar jag aldrig om en rörelse, utan om många rörelser, som vid vissa tillfällen multiplicerar sig själva, och det är just genom denna mångfald av rörelser som kraft ackumuleras i nätpolitiken. Att skapa ett starkt centrum har aldrig varit en bra idé, att skapa en Rörelse(TM) är heller ingen bra idé. Internet och nätpolitiken skyr centralisering av makt. En organisation som Wikileaks kan stå emot världens alla underrättelsetjänster men när deras ledare failar så kollapsar allt. Det samma skulle hända om alla gick och identifierade sig med en ”piratrörelse”. När ledaren, självutnämnd eller erkänd av andra som ledare, fuckar upp så splittras allt.

Internet är alldeles för viktigt för att bara vara en rörelse. För att citera mig själv i Det nätpolitiska manifestet:

De distribuerade nätverken utgör på ett grundläggande plan motsatsen till två av de dominerande maktformerna i de moderna samhällena: å ena sidan den territoriella och nationsbaserade staten, å andra sidan den industrikapitalism som bygger på produktion och konsumtion av slutprodukter. Nätverken överskrider de lagstiftande kropparnas territorier, men även deras hastigheter. När information kan förflyttas över jordens yta med ljusets hastighet låter den sig inte kontrolleras med mindre än att datornätverken helt stängs av. (66)

Citatet ska läsas fullkomligen bokstavligt. Den ”metod” som jag har använt mig av när jag skrev boken är en slags filosofisk antropologi som sakta men säkert har övergått i en slags filosofisk tekno-animism. Detta innebär att alla begrepp  är strikt relaterade till ett mycket praktiskt görande, även om uttrycket är filosofiskt. En koppling mellan en nod på internet och en annan, genom de paketförmedlade distribuerade nätverken, är i absolut mening rörelsens grund, då den konstitueras av en speciell hastighet och av ett speciellt sätt att navigera (TCP/IP).

Men detta är inget teknikdeterministiskt argument. Det finns ingen uppdelning mellan teknik, mänsklighet och natur, och har heller inte funnits sedan vi plockade upp den första biten flinta och slog ihjäl en sabeltandad tiger. Vår existens är inget annat än heterogena kopplingar i mekanosfären, som hela tiden antar nya konsistensplan och existensformer. Den senaste i raden, som ligger till grund för nätpolitiken, dateras till 1999. Som Martin Aagard uppmärksammar i sin fantastiska artikel går vi till näts och uppgår i en mångfald av rörelser som hela tiden tar nya politiska objekt.

Som citatet ovan belyser så finns det två dominarnde maktformer i samtiden, den territoriella lagstiftningen och industrikapitalismen. Hela tanken om en Rörelse(TM) tillhör den förra av dessa former. Den producerar likhet, sammahet (sameness), centralisering samt en obekväm identitetspolitik (jag är socialist, jag är svensk, jag är motorman, jag är pirat etc.). De som vill att det ska finnas, respektive inte ska finnas, en rörelse är Piratpartiet och Netopia, som i sin extrempolarisering båda producerar enhetstanken om en Rörelse(TM). För Piratpartiet, som jag sympatiserar med som ett politiskt projekt och vars medlemmar är mina personliga vänner, vill jag endast väl. Netopia, å andra sidan, upphör den sekund cashen slutar rulla in. Rörelser kan likaväl vara monetära som affektiva.

Men vi måste kunna släppa taget om entydigheten. Den finns inte även om vi så gärna vill att den ska finnas. Vi måste trivas i kaoset och i internets Brownska rörelser. Det är först när vi erkänner mångfalden som varje liten mikroskopisk händelse kan hamna i kontrapunktiska resonanser och drabba internet till fördel för de öppna nätverken. Mot en rörelse vinner Reinfeldt, FRA och EU lätt. Mot tusentals rörelser har de inte en chans.

Relaterat: Jag pratade om ungefär detta på bokmässan förra helgen. Inspelningen finns som OGG-minipodcast här.

Från tidskrifterna

Transhumanister?
Transhumanister?

I senaste numret av Filosofisk tidskrift, som har ”lyckats” med manövern att bara ha manliga författare (det är sant, kolla länken), citeras bland annat jag och några av mina vänner.

Temat för Torbjörn Wester i artikeln ”Piratpartiet och Transhumanismen” (ej på nätet) handlar om förhållandena mellan teknik-politik, människa maskin etc. och hur detta hänger samman med Piratpartiets valframgångar. Jag har personligen aldrig fattat riktigt vad transhumanism är, trots att jag själv har skrivit i ett transhumanistiskt temanummer. Föredrar då hellre den djärva posthumanistiska skolan.

Tesen i artikeln är att trots att Piratpartiet inte har med transhumanistiska doktriner i sitt partiprogram är de ändå det eftersom några andra som röstade piratpartistiskt för ett år sedan ger uttryck för teorier/idéer som enligt Wester faller under den transhumanistiska etiketten.

För att förstå detta logiska språng, som inte är helt enkelt, måste man läsa Copyriots inlägg om Vara och Göra i politiken. För att man ska hitta ett samband mellan de som en gång har röstat på ett visst parti, och sedan knyta idéer som uttryckts i andra sammanhang till den så kallade ”partitillhörigheten”, måste man betrakta röstandet som en bekännelsehandling. Alltså att det där valet man gör var fjärde år är ett uttryck för en övertygelse, etc. På många sätt är det den traditionella definitionen av vad tillhörighet är, men jag är dock själv väldigt främmande för den typen av uppdämd brist på uttryck, för mig är partier något man bedrar genom mikroktaktiska manövrar, men det är en annan femma kanske.

Nu till ett spännande citat. Tillför hyperlänkar genom Google/Skynet från maskinintelligensen och mitt anarkivistiska minne:

Christopher Kullenberg, doktorand i vetenskapsteori och Piratparti-röstare, utvecklar Hadley-Kamptz resonemang vidare och skriver på sin blogg, angående protesterna mot FRA-  lagen: ”Således, – ingen skulle väl acceptera att FRA klistrade fast kablar på våra skallar eller  pluggade in fiber i vår hjärnbark. […] Problemet är att det utgör ett lika stort intrång i våra medvetanden när man pluggar in kabeln i en underjordisk källare, som när man stoppar den i nacken på oss.” Kullenberg hänvisar i samma blogginlägg till sociologen Karl Palmås som skriver att ”Internet är min distribuerade hjärna. […] Min kropp består av fiberoptisk kabel. Jag är Internet.” (Karl Palmås skriver på sin blogg att han ”applåderar” dem som röstar på Piratpartiet och snarast ursäktar sig för att han inte gör detsamma själv.)

Okej. Så personer som uttryckligen inte är piratpartister, och som jag veterligen inte har sett skriva om transhumanism heller, så hamnar vi ändå i rubriken ”Piratpartiet och Transhumanismen”. Personligen tycker jag det är ganska roligt, men jag antar att piratpartister som sitter vecka ut och vecka in i möten för att rösta fram partiprogram  tycker det är mindre skoj att få filosofiska begrepp påklistrade sig bara sådär.

Låt oss istället kika på de posthumanistiska teorier som jag åtminstone i huvudsak har fått mig till livs via små göteborgska seminarier. Från tesantitesprotes läser vi:

Först och främst: den ”posthumanism” som kritiseras i tidningskrönikor och bloggar är ingen –ism. Det rör sig inte om en ideologi, teori, eller filosofi. Det rör sig om ett tillstånd; den historiska tidpunkt då vi inte längre behöver att människan har en själ. Det betyder inte att människan inte har någon vilja, längtan, frihet, individualitet eller något eget värde. Det betyder att vi insett att människan dock måste betraktas som den ständigt förändeliga summan av ett myller av processer; biologiska, sociala, teknologiska, psykologiska, kemiska. Det rör sig en vetenskaplig uppfattning av människan, en som vuxit fram som viktig under hela 1900-talet, men som självfallet är äldre än så.

Från posthumanism till partipolitik är det således oändligt långt. Däremot är det närmare till andra former av politik, exempelvis hur kluster- och svärmlogik fungerar i datornätverk, hur mikrotaktik fungerar i det urbana syntaxet, självorganisering av maskiner och människor, memetik och hacktivism.

Det här var första gången jag läste något ur Filosofisk tidskrift. Jag är ju inte filosof utan fraktalfilosof, vilket troligtvis är anledningen till att mina tolkningar kanske är aningen kontraintuitiva för den som tänker politik som partipolitik/program.

Festa dei pirati i Berlusconiland

PICT0063
"U haz wifi on ur phone nao? Gotta google that ruin"

Jag, hossi och monki är i Rom för att medverka i Festa dei Piratei och har under dagen gjort lite power-sightseeing bland romerska ruiner.

Själva eventet beskrivs med följande ord:

Fra i partecipanti al meeting, importanti personalità politiche, rappresentanti del Partito pirata svedese e di The Pirate Bay, blogger di fama internazionale, artisti d’ avanguardia, associazioni culturali e realtà della comunicazione e dello sviluppo on line.

Med andra ord – Svensk nätpolitik är sjukt hett i Italien! Själv ska jag prata om Telecomix i allmänhet och Telecomix Crypto Munitions Bureau i synnerhet. Jag är fortfarande inte helt på det klara med hur jag ska göra en presentation av detta kluster. För det första har de inga medlemmar, ingen ledare och inga möten. De är snarare händelser och räder, som får nya mål och handlingsvektorer efter hur olika händelseförlopp utvecklas. Ena dagen byggs det svartkast, andra dagen tunnlar in i förtryckande regimer, en tredje dag infaller på Dark Sunday då vi gör filmer.

Förutom Telecomix, så medverkar bland annat Tor och Freenet i den panel som jag ska tala i, vilket är oerhört stort, dels eftersom Kryptobyrån använder sig av dessa teknologier, och dels för att dessa projekt har bidragit enormt till skapandet av ett fraktaliskt cipherspace.

Kryptobyrån är liksom hårdvara+mjukvara+kunskapsbildning+raids+konst samtidigt. Det finns ingen utstakad plan för vad som ska komma nästa vecka, inga versioner, inga uppdateringar. På så sätt rör det sig snarare om ett gränssnitt mot alla former av kryptering och anonymisering än en enhetlig organisation. Telecomix är ett plattformsoberoende plugin som kopplar in sig i partipolitik, nyhetsförmedling, kryptotunnlar, mjukvaror, städer…

Själva eventet har redan lett till hårda ord från ”upphovsrättsinnehavarna”, vilket är mycket lyckat! Förutom att eventet betalas av regionen (Rom) så kommer den att utspelas i samma kvarter som parlamentsbyggnaden ligger i. Det hela har stor potential för lulz helt enkelt.

En kommuniké från lobbyn säger:

”Stupisce – prosegue – che ad aderire alla manifestazione ci siano anche deputati del nostro Parlamento. Sarebbe piu’ utile se questi nostri rappresentanti pensassero a tutelare responsabilmente l’industria culturale italiana saccheggiata quotidianamente dalla pirateria on line. Centinaia di migliaia di persone – conclude – impiegate nel cinema nell’editoria, nei giornali e nell’industria musicale rischiano il loro posto di lavoro. Senza i ricavi non ci saranno piu’ investimenti e non avra’ piu’ senso destinare risorse economiche alla realizzazione di un film, di un documentario, di un nuovo giornale o di una produzione musicale”.

Vilket i en googleöversättning blir ungefär ”parlamentet ska inte lyssna, hundratusental riskerar att förlora jobben, ekonomin, produktionen… yadayada”. Lysande!

Ikväll blir det ingrepp i den spotifierade staden med hjälp av projektorer (dock ej lejser). Postar moar pics när det beger sig.

Uppdatering: Hossi har postade precis ett inlägg om vårt något misslyckade försök att sätta upp cipherspace i Vatikanen. Däremot har vi lyckats väl med att öppna upp kabel-TV-nätet på hotellet och sätta upp en fri hotspot.

Ontopolitik; Om vetenskapliga fakta och politiska processer.

Det ”rasar” en hätsk debatt bland främst Piratpartister angående ”jävige Janne” som har gjort sig berömd för att förespråka en upphovsrättskonservativ och korporativ lobbykampanj, se bland annat HAX och Falkvinge nu senast, och från #spectrial.

Att betrakta Professor Rosén som ”opartisk och objektiv” är givetvis problematiskt, men ingalunda unikt just för detta fall. Men hur löser man problemet? En strategi tycks vara att kräva ännu mera objektiva fakta och opartiska undersökningar, något som bland annat Piratpartiet har antagit som ett ”dokument för sina värderingar” (notera den konstiga logiska motsägelsen i hur värderingar nu innehåller fakta). Så här skriver man i alla fall:

VI RESPEKTERAR KUNSKAP. Om man ska diskutera ett ämne, så är hårda mätdata bäst. Näst bäst är en person som har sakkunskap i ämnet. Vetande, kunnande och sakerfarenhet går före tyckande, och hårda mätdata går före vetande.

Kunskapssynen ligger ungefär i linje med 1959, och som vetenskapssteoretiker är jag ju väldigt intresserad av just denna tid efter andra världskriget. Låt mig citera en Statlig offentlig utredning hämtad ur ett kommande bokkapitel som handlar om just detta (tyvärr översatt till engelska, hela min artikel krävde detta språk):

In a modern western society /…/ rational interventions must be based on knowledge of human behaviour, individual as well as in groups. The trend in modern society, both in the commercial and the public sector, draws toward planning, which must be adapted to the behaviour of the individual. The modern forms of statistics are more and more becoming the means to solve this double task. (SOU 1959:33 p. 13, my translation)

Jan Rosén kan med all säkerhet både åberopa hårda mätdata, sakkunskap och sakerfarenhet. Det är ju inte där skon klämmer direkt. När politiker vill ha utredningar gjorda är det alltid detta de efterfrågar, och på så sätt försöker man hitta en neutral grund för vetenskaperna och därmed reservera ”tyckandet” till politikens domäner (som ju anses basera sig på värderingar).

Ulf Bjereld uppmärksammade detta för ett tag sedan och skriver tänkvärt på sin blogg där han utdelar en skämskudde (intressant uttryck för övrigt). Bjereld och Demkers bok har jag för övrigt byggt vidare på i SvD.

Problemet är inte hårda mätdata. Dessa kan ju ett flertal aktörer tillverka och använda i olika syften. Men det är inte pudelns kärna. Jag har inte heller problem med att till exempel Professor Bjereld har Sveriges största bank av hårda mätdata på sin institution samtidigt som han är socialdemokrat.

Problemet i en förvetenskapligad politik är pluralism, eller rättare sagt bristen på pluralism. Det är här som man som strategi bör nyttja internet, alltså svärmen. Werebuild offentliggjorde igår att de tar på sig uppdraget att parallellutreda den utredning om upphovsrätt som Rosén ska utföra innan den siste oktober. Det lönar sig inte att skrika ”jävig!”, det hjälper liksom inte. Vad som däremot hjälper är att ”raise the lever high enough” som Bruno Latour brukar säga.

Med detta menas att om man ser vetenskaplig kunskap, vars verklighetsbild man inte köper, räcker det inte att ”kritisera” den. Vad som är effektivare är att producera ännu mera vetenskap. Det är ontopolitik, alltså att bedriva politik genom att skapa sin egen (önskade) värld.

Eller som Nietzsche säger – fråga inte vad som är sant, utan vem som säger sanningen. Det kan ju trots allt vara en svärm likaväl som en professor.

Uppdatering: Citatet jag gav ovan har följande referens och kommer att publiceras i augusti detta år.

FRAktivism – Några möjliga vägar

Brokep skriver idag om en skiss över att skicka trafik genom FRAs ”samverkanspunkter”, inuti krypterade jättetunnlar. Detta system gör att man slipper installera mjukvara hos klienterna, och det omöjliggör troligtvis de panspektriska sociogrammen. En sådan lösning är bra eftersom den inte kräver något speciellt av användarna, åtminstone inte om den börjar användas av våra internetoperatörer på bred front. Det kostar dem inte så mycket, och deras tjänster blir mycket bättre. Innan trafiken passerar FRAs tvångskopiering kryper den in i en säker tunnel.

Brokeps inlägg har lett till en mycket intressant debatt på Andreas Ekströms blogg om relationen mellan Lagen™ och teknologisk aktivism. Ekström har givetvis fel, att använda sig av lagliga medel för att skydda användarnas nätvaro från fluktande myndigheter eller företag är alltid okej. FRA är ett säkerhetshot, och vi måste säkra internauterna från att det byggs sociogram som råkar visa false positives och flagga rött på Lovön. Datalagringsdirektivet är en fruktansvärd bugg på internet, och vi måste se till att loggfilerna inte skapas. De kan läcka, missbrukas och användas för repression. Som journalist på en tidning borde Ekström genast koppla till meddelarskyddet som man åtminstone förr tog på stort allvar inom journalistkåren. FRAktivism är meddelarskydd done properly, något jag skrev om i SvD dagen innan den ödesdigra FRA-dagen.

Om den rödgröna regeringen stänger FRA, kanske med hjälp av Piratpartiet, och dessutom ser till att Sverige blir det land som avskaffar datalagring i EU, då behövs inte dessa teknologiska medel.

Men som läget är nu måste vi börja tänka på cipherspace, nätets tunnlar av krypterad information. Om 00-talet var decenniet då cyberspace imploderade och man äntligen slutade tänka internet som en ”virtuell värld”, så kanske 10-talet är cipherspace+hackerspace. Utforskandet av vad teknologier kan göra för oss användare är större än någonsin. Nu dyker vi in och ut genom kryptotunnlar och intresset för hackerspaces börjar bygga upp ett tryck. Göteborg är på gång.

Dock kräver FRA/Datalagrinsdirektivsskyddet en mångfald av lösningar. Det finns som tur är fler projekt på gång.

Werebuild/Telecomix gör en hel del kreativa saker med i2p-darknets. Bland annat går det att komma åt irc.telecomix.org via i2p och långångna planer finns på att köra så att faxpad.org även ska funka helt anonymt. Etherpad är ju en mjukvara som är ganska klantigt skriven när det kommer till anonymitet – bara tanken på vilka sociogram en pad kan skapa är ganska skrämmande. Men det är bara att patcha.

En anna lösning är att dra en egen kabel över till Finland eller Norge. Detta projekt har diskuterats på IRC och det vore inte helt omöjligt, både som en faktisk lösning och som en politisk provokation. Volontärer på båda sidor av nationsgränserna krävs, klusterfinansiering av kablar måste fixas, och några spadar kan ju inte vara så svåra att vaska fram. Om FRA vill spana på kabeln får de försöka sätta upp en samverkanspunkt i skogen. (För övrigt vore det väldigt lulzigt att gräva en kabel i sommar. Fuck Hultsfred, vi bygger FRAfred).

Ett fjärde projekt, som kanske är lite way out, är att bygga MikroKopter drones. De skulle kunna frakta flashdiskar och hårddiskar över nationsgränserna genom att precisionsflyga i luften. Med terabytediskar får man hög bandbredd men långsam ping, så visst tålamod krävs. Genom viss vidareutveckling borde de kunna automatiseras för att docka diskarna [skynet-alert] och med ett trevligt webbgränssnitt skulle man kunna checka in sin data och göra den redo för flight. Om FRA vill spana får de skicka upp kalla-krigetskutorna JAS 39-Gripen.

FRAktivismen är oerhört viktig av tre anledningar. För det första är den i sig opinionsbildande, vilket diskussionen kring Brokeps inlägg i debatten visade. FRA och Datalagringsdirektivet måste bli valfrågor, och för att partipolitiken ska kunna ställas till svars krävs det att vi kommer med kraftfulla tekniska argument.

För det andra skapar utvecklingen av anonyma verktyg en internEtionell teknologitransfer som gör att nätaktivister lättare kan hjälpa andra nätaktivister i diktaturer. Exempelvis används instruction.telecomix.org i Iran, och Tor och VPN blir allt viktigare för att få ut information ur dessa konflikthärdar.

För det tredje är stegen mot anonymitetslösningar något som tar internet ett steg närmare internetanvändarna. Att sätta sig in i hur nätverk fungerar, att öppna den svarta lådan som finns under tangentbordet på en laptop, är en form av teknologisk emancipation. Internet är vårt viktigaste kommunikationsmedium och som medborgare kan vi endast kontrollera det om vi vet hur det funkar.

Tar vi inte den chansen kan vi likaväl slå på TVn igen…

Padness evolution

Jag är så sjukt glad. Sedan Etherpadgate drabbade internet har händelseutvecklingen endast gått åt det positiva hållet.

Google köpte Etherpad och flaggade att de skulle lägga ned hela tjänsten. Nätaktivisterna protesterade. Fast de protesterade inte bara. Tvärtom startades bland annat genast kanalen #faxpad på irc.freequest.org, långt innan Google och Etherpad valde att släppa källkoden till denna fantastiska kollaborativa texteditor under fri (apache) licens. Säkert började andra fundera i samma banor, på andra nät, någonstans på internet.

Google ville inte ha dålig PR och släppte koden fri (trots att vi alla vet att Google är Skynet egentligen).

Något som visar på hur viktigt etherpad var, är alla de ”pads” som har poppat upp som svampar på nätet efter detta:

I min IRCosfär har jag hört talas om lolpad.org och piratepad.net (upplagd av Piratpartiet, den första jag såg up and running). Sen har jag med (mycket) hjälp av mina snälla och tålmodiga internaut-vänner i #telekompaketet även lyckats få igång faxpad.org på min Debianserver hemma (den datan jag fick av Kalle P klarar allt med lite extra minne jag fick av xor). Har ni sett till fler där ute, kommentera!

Mjukvaran är inte helt enkel att installera. Instruktioner och källkod finns här. Men det är kanske bara jag som tycker, då jag inte är så bra på Linux.

Förhoppningsvis skapas ett community kring etherpad-koden som vidareutvecklar programmet även i framtiden. Själv ska jag försöka fixa så att faxpad.org får både en retro design som påminner om faxar, men även funktionalitet som gör det lättare att snabbt skriva och skicka fax. Fax tillhör framtiden, precis som hypersnabba realtidsklustertextredigerare.

Etherpadgate är väldigt 2009. För att utmana ödet vill jag konstatera att ”paddandet”, alltså det kollektiva författandet, i och med denna simpla men smarta mjukvara har passerat en speciell tröskel. Werebuild skrev bland annat öppenhetsutredningen främst i Etherpad och Mediawiki, samtliga Interfax-kommunikéer är skrivna som toksnabba grupparbeten, och en rad andra projekt koordineras, författas och organiseras till pads.

Kanske ser vi äntligen hur det individuella skrivarsubjektet får en ordentlig konkurrent! Mera pads!

PS. Om någon har bra förslag på Faxpad-utveckling, drop a line i denna pad. DS.

Telekompaketet; le grande finale

Just nu har jag många projekt i luften och har inte hunnit blogga på ett tag, och jag känner att jag håller mitt löfte om att blogga mindre om saker som görs bättre på andra ställen. Men Telekompaketet kräver några ord.

Tre viktiga saker har hänt:

  1. Ett stort antal aktivistgruppen och civilsamhälleliga organisationer har skrivit ett gemensamt öppet brev till Europaparlamentet som slår fast vikten av nätneutralitet. Från Sverige har Werebuild, Juliagruppen och FFKP skrivit under, och det känns mycket stort att dessa står i samma agenda som Chaos Computer Club, Open Source Consortium och Hacktivistas med flera. Om du är med i en organisation som du tycker bör vara med på underskriftslistan finns ett formulär på sidan.
  2. I går skrev Werebuildklustret ett brev till Europaparlamentarikerna och uppmanade dem att gå med i förlikningskommittén inför tredjebehandlingen. Telekompaketet är det viktigaste infrastrukturbeslutet på länge och därför vill vi att rätt personer ska ingå. Vi vet redan att Christian Engström är en av dessa, vilket känns mycket bra. Det är även roligt att se att Piratpartiet spelar en ledande roll i telekompaketets framtid och att de genast tar itu med sina vallöften.
  3. Juliagruppens sida är uppe och uppdaterar kontinuerligt sitt kalendarium. Det finns mycket att spana in där som är relaterat till telekomfrågor, så det är bara att ta fram kalendrarna. Denna höst verkar ha förvandlats till en genomtänkt nätvaro i nätneutralitetens tecken. Det är bra. Så vi bygger.
  4. Jag kommer även att tala för Juliagruppen på FSCONS i Göteborg under titeln Citizen’s Agenda: Net Neutrality, Surveillance and how to Re-build Politics. Då ska jag försöka syntetisera både vad som är den nätpolitiska frågan som just nu skapar sånt tryck och vilka strategier för aktivism vi kan tänka oss som produktiva vägar framåt. Kom och ställ frågor!

För den som vill vara totalt uppdaterad på allt detta rekommenderas Telecomix TV, Telecomix Twitter samt Werebuild’s Interfax. Man deltar enklast i vårt arbete via chat.telecomix.org. Just nu söker vi volontärer som vill delta i att färdigställa vår öppenhetsutredning som kommer presenteras både för Post- och Telestyrelsen och Näringsdepartementet under hösten. Allt som behövs är en dator, ett fritt och öppet internet, samt en dos <3.

Uppdatering: Jag märker att min teckenkodning är lite skum. Ska försöka fixa… sorry.

Intensifier uppmanar till röstning!

bild-91

Att rösta i morgon är oerhört viktigt. Inte för att man ska bikta och rannsaka sig, eller för att det skulle vara en medborgerlig plikt. Sånt där är bara auktoritärt. I stället tycker jag det är viktigt att rösta för att skaffa en språngbräda för att fixa de saker som man tycker är viktiga, just nu.

Att rösta är ett av flera sätt att driva frågor som affekterar oss, och det kräver förhållandevis lite ansträngning jämfört med de intensiva former av aktivism som jag själv är inblandad i vid olika tillfällen. Jag tycker att representativa demokratiformer är ganska lama, men i EU är de hemskt viktiga. Genom att få dit just de parlamentariker som driver din fråga får man en helt ny möjlighet att få igenom viktiga frågor i Bryssel.

Politiska frågor går inte att ställa mot varandra och sedan avgöra vilka som är allra viktigast. Visserligen finns det ”hjälpideologier” som kan ge dig en fingervisning, exempelvis de som säger att arbete, moral, frihet, traditioner, etc. är viktigast. Jag förkastar dessa ansträngningar, att på förhand ge sanningen om det politiska, genom aprioriska abstraktioner. Politik måste vara kontextuell och ständigt söka efter vad Kant kallade nuets ontologi, alltså; vad är samtidens stora problem – make up your mind! Den dag man slutar fråga sig denna fråga är man fast i dogmatism.

Givetvis skulle man kunna kritisera denna uppfattning för att vara upplysningskramande. Men jag tror att man kan ställa den fullt ut pragmatiskt. Ganska ofta är den vulgära föreställningen att det finns två positioner i det politiska medvetandet. Antingen är man den förnuftiga individen som fattar beslut under grundliga överväganden, eller så finns det mekanismer som gör att massorna inte är medvetna om vad som är objektivt bra för det gemensamma.

Jag tror inte att det funkar så. Alls. Istället tror jag att det handlar om format, kanaler och hastigheter. Dessa kopplar samman offentligheter som kan driva sakfrågor. När människor samlas för att driva en fråga tillsammans, är det detta som avgör huruvida frågorna är relevanta eller inte. Det skapas tryck, det skapas verkligheter. Formatnihilism är en form av platonism, och den funkar bara i filosofins elfenbenstorn.

Politik och röstandepraktiker är händelser. Just nu anser jag att ett antal frågor om tillgången till kunskap och kultur, samt integritet och övervakning är de allra viktigaste. Min motivering finner ni här, och på bilden ovan, som är tagen på Embassy of Piracy‘s fest i samarbete med S.A.L.E Docks.

Oavsett om ni jobbar som jag jobbar, jobba ned valsedeln i urnan!

En sommar av nätpolitik – Intensifier och Werebuild.eu planerar

Okej. Det är toktryck i nätpolitiken just nu. Det finns ingenstans att börja och ingenstans att sluta. Således tänker jag ge lite uppdateringar vad som är planerna för Intensifier och werebuild.eu.

Denna vecka kommer jag att medverka i en panel på Deutsche Welle Global Media med titeln Information Technology; Preventing or Provoking Conflict? i den gamla västtyska huvudstaden Bonn. Jag är inbjuden av FIfF, i vars tidsskrift jag bland annat har skrivit om nätpolitik tidigare.

Jag kommer att tala om hur nya medier, exempelvis irc, twitter, mediawiki, etc. gör det möjligt att driva aktivistiska, projekt både på mikronivå ända upp till globala territorier. Allt med färska exempel från telekompaketet, laquadrature du net och werebuild.eu. Så vi jobbar. Dessutom ska jag träffa representanter från Arbeitskreis Vorratsdatenspeicherung och planera samarbete inför krumbukterna kring implementeringarna av datalagringsdirektivet i Sverige.

En annan kul grej som händer med werebuild.eu är vår första bot. Den heter telecomix / Adelsmannen. Om man går in i #telekompaketet på irc.freequest.net så  twittrar den, och vem som helst kan uppdatera den direkt via kanalen. Så om man följer telecomix på twitter får man senaste uppdateringarna från vad som händer inom telekompaketet, ACTA, Ipred, etc. Eftersom alla kan uppdatera den… så kan man kalla det hela för kaostwittrande.

Under sommaren kommer det arrangeras djuplodande telekomforskning i Göteborg, i ett samarbete med werebuild.eu och det göteborgska Piratpartiklustret. Tänk hårdvara från tidigt 90-tal, minitelterminaler från typ 80-talet, obskyra nätverksprotokoll, faxar som centralt nav i nätverket och hadopi-simulationer. Distribuerade kaosnätverk som samtidigt är kompletta kontorslösningar… Vill du medverka så kom till kanalen på irc.

Efter min medverkan vid Deutsche Welles konferens åker jag till Venedig för Embassy of Piracy. Det ska bli sjukt roligt att knyta kontakter med internauter från hela världen. Jag lovar att blogga därifrån.

Sist men inte minst planerar jag att dyka upp på Piratpartiets valvaka i Malmö. Det är ju där som det händer nuförtiden 😀

Piratpartiet… just det…

Isobel Hadley-Kamptz skriver en mycket läsvärd ledare om varför hon kryssar Amelia, ett val som jag själv gjort och med största sannolikhet inte kommer ångra. Dock är Isobel inte sparsam med kritiken… men så läser man detta hos Rick Falkvinge. Åh va glad jag blir! Så här vill jag att partiet jag röstar på ska agera!

Piratpolitiken är ungefär som ålens politik. Ni vet, om havsströmmarnas temperatur blir fel så hittar inte ålen till sina parningsplatser i Sargassohavet och dör ut. Då blir det inte rätt. Nätpolitik fungerar nämligen med monstruösa hastigheter, och ibland går det lite för fort. Då riskerar den att bli anafylaktisk, previs som ålens blod.

Dessutom har Marcin skrivit väldigt bra och klokt om varför han kryssar Amelia. Läsvärt!

Sommarens nätpolitik har… bara börjat…