Statens bruk av termerna ”lappar” och ”samer” – en arkivsökning i SOUer och ett metodförslag

På DN-debatt skriver ett antal forskare om Rasbiologiskt språkbruk i statens rättsprocess mot sameby. En central kritik består av att staten lutar sig mot ett rasbiologiskt och förlegat språkbruk:

Staten tar sig även rätten att omdefiniera samisk etnicitet och återinför dessutom den förlegade och nedvärderande benämningen ”lapp”.

”[D]et har ju talats om lappar förr i tiden och nu talas det om samer, men det där är inte riktigt samma sak, eftersom lappar det var nomaderna utan avseende på etnisk tillhörighet, medan samer är en etnisk grupp. […] vi tycker att det är viktigt att hålla isär dom här begreppen och kommer därför att försöka tala om lappar när det handlar om nomader och människor som levde av lappmannanäringar som var jakt, fiske och renskötsel.” (Gällivare Tingsrätt 2/6 2015)

Detta språkbruk skulle kunna vara hämtat från rasbiologins tid och vittnar om en förvånande okunskap om historiska förhållanden.

Den äldsta referensen hos författarna till artikeln är från 1976. Det är givetvis så att det är svårt att få plats med mera stoff i en debattartikel. Men eftersom vi numera har statens röst digitaliserad och sökbar är det enkelt att verifiera (eller falsifiera) författarnas påståenden (instruktion nedan).

Genom att söka på begreppen ‘lappar’ och ‘samer’ i alla Statens offentliga utredningar mellan 1922 och 1996 får vi två (massiva) sökresultat:

Givetvis får man manuellt sortera bort sökanomalier för ‘lappar’ när det betyder ”papperslappar”. Men redan här får man intressanta ledtrådar till ett historiskt ”språkbruk”.

Några exempel:

SOU 1928:17

(karies) påträffats hos eskimåer till en utbredning av ungefär 2 %\ hos australier 20.4 %; hos negrer 26..”) %; hos lappar 4.5 %.

SOU 1936:23

Med fullt duglig renvaktare förstås lapp, som besitter fullständig arbetsförmåga och har fyllt 18 år.

SOU 1950:22

vara avsedda för den nomadiserande lappbefolkningen men i mån av utrymmen även stå öppna för andra lappar som i levnadssätt och vanor kunde jämställas med de nomadiserande.

Ser man istället till användningen av ‘samer’ så förekommer detta uttryck först 1950.

Detta var bara ett exempel. Nedan följer några ingångar till den som vill söka vidare.

\\
Metod

För er som har laddat ned alls SOUer är det bara att ställa sig i katalogen och köra någon av följande alternativ (de gör ungefär samma sak men ag är snabbast):


ag ' lappar '

grep -Ei -r ' lappar ' .*

find . -exec cat {} + | perl -ne "print if / lappar /"

Byt ut ‘ lappar ‘ mot ‘ samer ‘. Lek sedan lite med reguljära uttryck för att precisera. När ni har en bra söksträng är det bara att lägga till > fil.txt så får man en behändig lista.

Beethoven, Europa och hösten

Om hösten oscillerar mina känslor i en sinusvåg mellan barocken och romantiken. Sommarens stadiga transistorrytmer och modulationer byts ut mot kontrasterna mellan Bachs geometriska drön och Beethovens fina distinktion mellan ljus glädje och mörk sorg. Four to the floor trängs undan av kontrapunkt. Potentiometrar mot vältempererade klaver.

Denna emotionella vändning under stålgrå Göteborgshimmel kräver inte bara ett personligt förhållningssätt. Det kräver även en speciell etik. Låt oss ta fallet Beethoven.

Isabelle skrev en mycket intressant radiokrönika om den problematiska relation vi har till det upplevda centrum som vi så gärna kallar Europa. Beethoven har blivit en sådan referenspunkt, till den grad att hans nionde utropats till hymn för EU och Rhodesia (förvisso med modifierad text). Som Isabelle påpekar blir det dock allt svårare att rekonstruera dessa symboler för ett centrum. För oss skandinaver från perifierin sker detta närmande dessutom ofta med en slags historisk exotism, en upplysningsnostalgi om ett Europa som aldrig funnits.

Av allt att döma var Beethoven en god liberal i upplysningens ursprungliga anda, och Schiller inspirerade till och med senmoderna kritiska tänkare. Även om vi i detta tankegods hittar en utopism i upplysningsanda är den problematisk ur minst två synvinklar. För det första inkluderade det i sitt människobegrepp endast vita, manliga Européer. För det andra misslyckades det även med att stänga ute framtida imperier att lägga vantarna över sig. I viss mån kan detta förklaras med vad Rasmus skriver i Musikens politiska ekonomi:

Det är välbekant hur Bach lånade melodier från Vivaldi, som i sin tur hade lånat från Corelli, vilket i deras värld ansågs vara ett fullt respektabelt tillvägagångssätt. Först under 1700-talets senare del utkristalliserades normer för att i musikaliska sammanhang skilja mellan original och kopia, konstnärligt skapande och teknisk reproduktion (82-83)

Denna separation, som är djupt försjunken i den moderna konstitutionens successivt renande kategorier (teknik/konst, natur/kultur etc.), i kombination med de enorma kostnader som dessa symfonier kräver (och krävde; Beethoven blev nästan bankrutt av den nionde symfonin), lämnade bordet dukat för ett centrifugalt imperieövertagande.

Låt mig ge några exempel. Vi utgår från bandspelaren och hamnar då på 1940-talet. Närmare bestämt till Wilhelm Furtwängler och Berlins Filharmoniker år 1942.

Bandspelaren (som ju spelar en lurig roll i Rasmus avhandling) möjliggjorde högkvalitativa inspelningar och kanske är detta den tidigaste vi kan hitta (på internet). Men när Furtwängler viker över i andra satsen och stegrar tempot, samtidigt som bombplanen river sönder Europa och bara några kilometer från Berlins stadskärna pågår grym förintelse, finns det inte mycket upplysningskänsla kvar. Furtwängler dirigerar auktoritärt snabbt och de dova bastonerna, eventuellt orsakade av bandspelaren, påminner genast om briserande kanoner långt borta.

Bisarrt på ett helt annat sätt blir det när Japan firar nyår och spelar nionde symfonin med en 10000(!)-personers kör i en sportstadion. När inte ens Tokyo stadium räcker till kopplar man in Sendai med samma enkelhet som Rolands trummaskiner synkar varandras tempo.

På bekostnad av att kören bara låter som en gröt har man förvandlat Beethoven till något som Nordkora dreglar över. Vi får hoppas att han är döv även i sin grav.

Vi förflyttar oss igen, denna gång till 1979 och det falska medvetandets Wien. Leonard Bernstein och Wiens filharmoniker gör ett försök.

Till en början får man en rejäl dos centrumexotism serverad, som ett fat med färska dadlar; italiensk charm blandad med österrikisk dekadens får en perfekt avrundning av amerikansk pragmatism och affärsmässighet (som Weber skulle ha sagt på idealtypiskt vis). Som tydligast blir detta vid ca. 1.02.00 när fjärde satsen övergår i det lugna stycket med den förföriska texten ”Seid umschlungen Millionen..”. Med oöverträffad perfektion kastar Bernstein stämma efter stämma över oss i ett behagligt vågsvall. Samtidigt bryts perfektionen då och då av att man nästan ser en film av Stanley Kubrick framför sig… Återigen, upplysningens dialektik.

Tredje riket, Japan, Hollywood, EU… alla kastar grus i mina romantiska höstkänslor. Jag gör som Isabelle säger. Jag sätter mig på ett lågprisflyg och skriver dikter om att Alle Menschen werden Brüder, endast för att slänga bort ytterligare en anteckningsbok på någon perifer flygplats. Strax därefter bjuder jag mina kära vänner på Apfelstrudel, denna gång till Bach. Men det är ett annat kapitel.

Grader av det postsovjetiska tillståndet

Under två veckor av det som genom arbetslinjen brukar definieras som ”semester” har jag företagit mig en mindre resa till Ukraina och Georgien. Åter i Fort Europa vandrar mina tankar kring den nationella historieskrivningen.

Man slås nämligen både av likheterna och skillnaderna mellan den Ukrainska och den Georgiska avsovjetifieringen. Givetvis finns det många aspekter som man inte ser som nordeuropeisk turist. När man tänker kring dessa frågor rör man sig ständigt i ett ytskum vars botten höljs i dunkel, framförallt på grund av bristande språkkunskaper.

Sevastopol och Krimhalvön är i princip helt ryskspråkiga och den ständiga närvaron av den ryska svartahavsflottan skapar en känsla av att en stor björn ligger och sover i en grotta bredvid. Språkfrågan och flottfrågan ger båda upphov till upprepade spänningar mellan Ukraina och Ryssland. Trots att president Yuschenko argumenterar att införandet av minoritetsstatus för det ryska språket endast följer en slags EU-modell, uppstod stundtals kraftiga protester under veckorna som jag var där.

Under 2008 års väpnade konflikt med Georgien spärrade Ukraina av svartahavsflottan. Putin har till och med hotat med att annektera Krim om Ukraina funderar på att gå med i NATO. Den ukrainska skepsisen till trots, får man lätt intrycket av att man befinner sig i ett konserverat Sovjet när man kan vandra förbi en Lenin-staty, en hammare och en skära, ned i en båt och därefter passera den enorma men åldrade ryska flottan. Oavsett att man är medveten om subjektivitetens bedräglighet undrar man varför Ukraina envisas med att åtminstone på ett symboliskt plan tänka sig sovjettiden som en historisk kontinuitet…

I sedvanlig ordning skålade vi dock för ”internationell solidaritet” med lokalbefolkningen (på ryska givetvis). Men något som jag i vodkadimman däremot inte såg, var den Ukrainsk-Georgiska vänskapen. Någonstans här börjar Wikipediaartiklar bli grumliga. Men man kan ändå konstatera att Yuschenko och Saakashvili gör vad de kan för att skapa bromance.

Väl i Tbilisi och de georgiska bergen slås man däremot av vad man kan kalla en ”konsekvent” avsovjetifiering. De tvåspråkiga gatuskyltarna har bytts ut. Nu georgiska och engelska. Förr georgiska och ryska.

På flygplatsen hänger EU och Natoflaggor, och mitt i staden ligger Museum of the Soviet Occupation. ”Occupation Continues” kan man läsa på en karta över Sydostossetien och Abchasien inne på museet. Ett liknande ställe ska förvisso finnas i Kiev, men det bleknar i jämförelse med Museum of the Great Patriotic War, som jag besökte för två år sedan tillsammans med Isabelle och Johannes.

Tbilisis fantastiska tunnelbana har med största möjliga precision fått sina små ryska skyltar övermålade och ersatta, medan de sovjetiska namnen på stationerna gick att måla över med en bredare pensel. Dock är de djupa schakten med sina kärnvapensäkra och utfällbara betongdörrar vid rulltrappans fot svårare att dölja. När det kommer till infrastruktur som gör avtryck i BNP är det inte helt enkelt att bara byta bort historieskrivningen.

Det vore naivt att dra några längre slutsatser av dessa semesterbetraktelser. Det är dock ingen tvekan om att Ukraina och Georgien har valt två skilda strategier när det gäller att tvätta bort det sovjetiska arvet från stadsrummet.

Jag tänkte lägga upp lite bilder, men jag har glömt hur man gjorde för att förminska dem med ImageMagick (bojkotta GUI). Dock kan jag bjuda på två små filmsnuttar som jag spelade in när jag åkte tåg mellan Batumi och Tbilisi (passerandes Stalins födelseort).

Min vän Johannes förklarar hur man äter georgisk Khinkali.

1948 – Pfannenstill, "tattarna" och Borås

I mitt avhandlingsskrivande stötte jag på en massa trådar som inte kunde följas hela vägen ut. Jag antar att en avhandlings stora gissel är att man vill skriva för mycket och tvingas välja bort. En passage som dock endast figurerar som ett exempel i The Quantification of Society är sociologen Bertil Pfannenstills studie med titeln ”Tattarna – en sociologisk grupp och ett socialt problem”, publicerad som två artiklar i Statsvetenskaplig Tidskrift 1948. Eftersom jag endast omnämner den i korthet, kan det vara på sin plats att också sätta in den i ett annat sammanhang än min avhandlings snäva fixpunkter. Först ett introducerande självcitat ur avhandlingen:

Another case that clearly illuminates this strong state-science interface in this historical era is the work on the Romani minority by sociologist Bertil Pfannenstill (1948). During the spring of 1944, the National Board of Health and Welfare (Socialstyrelsen) commissioned a census of ”tattare”, a term for the Romani minority that is currently considered derogatory. According to the census, there were 8,000 ”tattare” living in Sweden. In this investigation, scientists were commissioned to conduct further research on this population. For example, racial biologists conducted ”anthropological” investigations of 60 individuals. However, these results were considered inconclusive […] (Kullenberg 2012: 181)

1948 utspelas även de så kallade tattarkravallerna i Jönköping, kravaller där både polisväsende och de tre tidningarna såg åt andra hållet medan en uppeldad lynchmobb kunde härja fritt i kristallnattsliknande misshandel och förstörelse. Om dessa händelser finns fortfarande några vittnen kvar, och det verkar som om det skrivs en avhandling om ämnet.

Men för att återknyta här till sociologin och vetenskapernas roll, är det intressant att se till Pfannenstills artikel. Efter det att Socialstyrelsen har fått i uppgift att registrera alla ”tattare” genom att skicka ut diverse lokala förmågor (oftast poliser) och producerat ett register på 8000 ”tattare”, lämnades frågan över till bland annat Rasbiologiska institutet i Uppsala. Professor Gunnar Dahlberg började mäta skallar på 60 individer, men lyckades inte hitta några signifikanta drag som skulle kunna definiera vad en ”tattare” egentligen var för något. Pfannenstill kommenterar:

Varför Dahlberg misslyckats i att över huvud taget göra en begreppsbestämning [av tattare] beror framför allt på att han uteslutande låtit den antropologiska synpunkten vara den avgörande. Även om tattarna ej utgöra en från den övriga befolkningen antropologiskt skiljbar grupp, kunna de dock utgöra en sociologisk grupp. Sociologiska skiljemärken få ej betraktas som mindre verkliga än de antropologiska. (p. 228)

Disciplinbeteckningen ”antropologisk” betydde vid den här tiden ”rasbiologisk” eller ”eugenisk”. Mot detta ställde Pfannenstill det sociologiska begreppet ethos och han var i viss mån influerad av Gunnar Myrdals studie An American Dilemma från 1944.

Pfannenstill definierar därefter sitt bredare syfte som:

[…] varför folk kommit att betrakta vissa släkter som tattarsläkter, är naturligtvis också en sociologisk fråga, som kräver sin lösning, om man vill göra allvar av alla de begrepp, som ligga i min defintion på tattre, och ur socialreformatorisk synpunkt gäller det sålunda att försöka förändra de betingelser – vare sig dessa äro rasbiologiska eller sociala -, som ligga till grund för uppkomsten av tattarsläkter, eller förhindra de icke önskvärda konsekvenserna av dessa betingelser.

Med denna oerhörda biopolitiska ambition ger sig sedan Pfannenstill ut för att göra sociologiska ”fältstudier”, vad vi idag skulle kalla ”kvalitativa intervjuer”, i staden Borås (en stad som några år senare skulle beforskas med helt andra metoder). En lång serie intervjuer genomförs, och Pfannenstill visar sakta men säkert att begreppet ”tattare” är mycket dåligt definierat både som ett vardagligt begrepp och som ett vetenskapligt.

I den andra delen av studien, börjar Pfannenstill ge sig in i att kommentera de olika åtgärder som föreslagits för att lösa ”tattarfrågan” som ett ”socialt problem”. Det förslag som vid denna tid sågs som helt legitimt, och som skulle komma att praktiseras fram till 1976, var tvångssteriliseringarna. Pfannenstill avvisade förslaget mycket bestämt:

En mycket pessimistisk syn på tattarnas anpassningsmöjligheter framträder i förslaget att låta sterilisering komma till flitigare användning för tattarna än för övriga befolkningsgrupper. Ett sådant förslag måste emellertid bestämt avvisas, ty som jag redan påpekat, är det många medlemmar av mycket ökända tattarsläkter, som äro på god väg att assimileras med den övriga befolkningen. (p. 316)

Eftersom Pfannenstill såg ”tattarnas” livssituation som i huvudsak orsakad av sociala faktorer, såsom fattigdom, alkoholism och utanförskap i förhållande till majoritetsbefolkningen, motsatte han sig dessa eugeniska metoder som antog att sociala egenskaper gick i biologiskt arv.

Pfannenstill avslutar sin artikel med att dra följande slutsats:

Det betyder, att man måste förändra såväl tattarnas livsföring som den övriga befolkningens attityd till tattarna. Kan man ej ändra tattarnas livsföring, har man ej heller stora utsikter att kunna ändra inställningen till tattarna, men kan å andra sidan ej denna inställning förändras, blir det svårt för tattarna att ändra om sin livsföring. (p. 335)

Att stoppa tvångssteriliseringarna blev inte av. Det rådde fortfarande politisk enighet i denna fråga. Inte heller fick Pfannenstill särskilt gehör för sin kanske för tiden radikala idé att även majoritetsbefolkningens attityder kunde spela in i att skapa ”sociala problem”.

Troligtvis är detta en av de första rent sociologiska undersökningarna av romer som gjordes i Sverige. Om man vill förstå de svenska samhällsvetenskapernas historia, måste man även betrakta dessa mörka episoder.

Blackout for Hungary

On the 5th of January there will be a viral blackout of websites, blogs, newspapers, possibly even TV-stations, to support the freedom of speech in Hungary. The initiative is called Blackout 4 Hungary. If you are a blogger or publish anything, you can participate too.

The background for this action is a draconic new media law, which will introduce a special government agency that tracks down ”politically unbalanced” reporting or things that goes against ”common morals”. The agency will hand out costly fines to anyone not conforming to the government standards, fines that you must pay directly. This is a disaster for independent small-scale reporting and commentary. Basically, it tears down all the good things that the internet has given us.

In Sweden, correspondence about these events have been limited. To my knowledge, the most thorough reporting comes from the blog Copyriot, but some news pieces have also been published.

Hungary holds the presidency of the EU since January the 1st. I think it’s necessary to put an end to this censorship madness. Not only for the solidarity of our Hungarian friends, but as a statement that we cannot tolerate such behaviour anywhere.

I will black out this blog at 0:00 on January the 5th for 24 hours. You can do it too! Instructions at Blackout 4 Hungary. And please spread the word!

1923

I senaste avsnittet av Kapital Identität Macht dras det upp planer för en icke-linjär historievandring i Göteborg. Planerna är fortfarande lösa och under förhandling. Förra året, närmare bestämt förra hösten, ägde turen rum i metallurgens fotspår i Jönköping. Till sprakande höstlöv reste vi från geologiska sänkor till sextonhundratalets militärindustriella komplex, för att till sist landa i Torsviks industriområde där den integrerade internetlogistiken sammanfaller med motorvägen.

För att bygga vidare utgör 1923 en historisk platå i Göteborg. Den stora händelsen är då jubileumsutställningen. Bland annat skapades vid denna tid Götaplatsen, konstmuséet och konsthallen. Dessutom byggdes ett stort antal byggnader kring Näckrosdammen bakom Götaplatsen (som jag för övrigt har utsikt över från mitt kontor på Humanisten) som dyrkade kroppen och idrotten. Dess är dock rivna idag. Och sen ska vi ju inte glömma embryot till ”eventstaden” Göteborg: Liseberg.

1923 var Liseberg inte en skriande underhållningsspya som idag. Under sommarmånaderna hör jag ofta avgrundsvrålen från attraktionerna från min lägenhet. Trots att jag har bott i Göteborg i tio år snart har jag inte besökt Liseberg sen jag flyttade hit. Men jag hade definitivt gjort det 1923 då Einstein tog emot Nobelpriset i fysik just där (bilden ovan är från hans föreläsning).

Om man zoomar in på bilden kan man kanske föreställa sig den bisarra situationen. Några sover, inte särskilt många fattar vad Einstein pratar om. 1919 har de första Eddingtonexperimenten ägt rum, och världens fysiker står beredda att acceptera den generella relativitetsteorin, som Einstein talar om istället för den fotoelektriska effekten, som han egentligen fick Nobelpriset för.

1923 innehåller även die Wunderwelt der Technik. Mellan 1922 och 1924 byggdes Grimeton, som via VLF-sändningar kopplade ihop västkusten i Varberg med östkusten i USA.

Ej heller att förglömma, är den ständiga relationen mellan warfare och welfare. Vad sägs om Bofors Howitzer, som ställdes ut med stolthet:

Vid Näckrosdammen precis bakom Götaplatsen låg Idrottens Tempel. Endast själva dammen finns kvar idag:

Albert Svensson beskriver arkitekturen som:

Och till jubileumsutställningen i Göteborg 1923 hade man, med konsthallen och konstmuseet, påbörjat den svenska klassicismens hittills mest monumentala platsbildning, Götaplatsen. Denna plats skulle nu, på 1930talet, kompletteras med konserthus och teater. Efter många och invecklade turer stod den senare färdig 1934 och den har allt som man kan begära av ett klassicistiskt mästerverk oavsett byggår.

Känns som att steget till komparativa fasciststudier inte ligger långt borta.

Internets rörelser

Den senaste veckan har det pågått en mycket intressant diskussion om ”piratrörelsens” eventuella existens; om den har funnits, hur den har funnits, och på vilket sätt vi kan gå vidare. Den har förts på många olika nivåer samtidigt som det har pågått massor av nätpolitiska aktiviteter; en rättegång i Stockholm, Juliagruppens analys det läckta barnporrfiltret och Telecomix/Werebuilds infall i nätneutralitetsstriden. Det händer massor av saker varje dag, men frågan är: handlar det om en ”rörelse”, eller vad är det egentligen frågan om?

I Det nätpolitiska manifestet talar jag aldrig om en rörelse, utan om många rörelser, som vid vissa tillfällen multiplicerar sig själva, och det är just genom denna mångfald av rörelser som kraft ackumuleras i nätpolitiken. Att skapa ett starkt centrum har aldrig varit en bra idé, att skapa en Rörelse(TM) är heller ingen bra idé. Internet och nätpolitiken skyr centralisering av makt. En organisation som Wikileaks kan stå emot världens alla underrättelsetjänster men när deras ledare failar så kollapsar allt. Det samma skulle hända om alla gick och identifierade sig med en ”piratrörelse”. När ledaren, självutnämnd eller erkänd av andra som ledare, fuckar upp så splittras allt.

Internet är alldeles för viktigt för att bara vara en rörelse. För att citera mig själv i Det nätpolitiska manifestet:

De distribuerade nätverken utgör på ett grundläggande plan motsatsen till två av de dominerande maktformerna i de moderna samhällena: å ena sidan den territoriella och nationsbaserade staten, å andra sidan den industrikapitalism som bygger på produktion och konsumtion av slutprodukter. Nätverken överskrider de lagstiftande kropparnas territorier, men även deras hastigheter. När information kan förflyttas över jordens yta med ljusets hastighet låter den sig inte kontrolleras med mindre än att datornätverken helt stängs av. (66)

Citatet ska läsas fullkomligen bokstavligt. Den ”metod” som jag har använt mig av när jag skrev boken är en slags filosofisk antropologi som sakta men säkert har övergått i en slags filosofisk tekno-animism. Detta innebär att alla begrepp  är strikt relaterade till ett mycket praktiskt görande, även om uttrycket är filosofiskt. En koppling mellan en nod på internet och en annan, genom de paketförmedlade distribuerade nätverken, är i absolut mening rörelsens grund, då den konstitueras av en speciell hastighet och av ett speciellt sätt att navigera (TCP/IP).

Men detta är inget teknikdeterministiskt argument. Det finns ingen uppdelning mellan teknik, mänsklighet och natur, och har heller inte funnits sedan vi plockade upp den första biten flinta och slog ihjäl en sabeltandad tiger. Vår existens är inget annat än heterogena kopplingar i mekanosfären, som hela tiden antar nya konsistensplan och existensformer. Den senaste i raden, som ligger till grund för nätpolitiken, dateras till 1999. Som Martin Aagard uppmärksammar i sin fantastiska artikel går vi till näts och uppgår i en mångfald av rörelser som hela tiden tar nya politiska objekt.

Som citatet ovan belyser så finns det två dominarnde maktformer i samtiden, den territoriella lagstiftningen och industrikapitalismen. Hela tanken om en Rörelse(TM) tillhör den förra av dessa former. Den producerar likhet, sammahet (sameness), centralisering samt en obekväm identitetspolitik (jag är socialist, jag är svensk, jag är motorman, jag är pirat etc.). De som vill att det ska finnas, respektive inte ska finnas, en rörelse är Piratpartiet och Netopia, som i sin extrempolarisering båda producerar enhetstanken om en Rörelse(TM). För Piratpartiet, som jag sympatiserar med som ett politiskt projekt och vars medlemmar är mina personliga vänner, vill jag endast väl. Netopia, å andra sidan, upphör den sekund cashen slutar rulla in. Rörelser kan likaväl vara monetära som affektiva.

Men vi måste kunna släppa taget om entydigheten. Den finns inte även om vi så gärna vill att den ska finnas. Vi måste trivas i kaoset och i internets Brownska rörelser. Det är först när vi erkänner mångfalden som varje liten mikroskopisk händelse kan hamna i kontrapunktiska resonanser och drabba internet till fördel för de öppna nätverken. Mot en rörelse vinner Reinfeldt, FRA och EU lätt. Mot tusentals rörelser har de inte en chans.

Relaterat: Jag pratade om ungefär detta på bokmässan förra helgen. Inspelningen finns som OGG-minipodcast här.

Creating a fractal cipherspace; part I – tunnel existence

Last Thursday I talked about cipherspace and resistance, and the last few months we have talked about tunnels, darknets and worlds gone underground. Also, a bureau has been commissioned by Cameron at the Department of Defense, called the Telecomix Crypto Munitions Bureau. Since they needed workers, I signed up, and as a bureaucrat, I wish to tell a story from the cipherspace world, ventriloquized by the one hundred year old novel by Gabriel de Tarde, Underground Man (written in quotations).

Creating the fractal cipherspace is more than an innovation. It cannot simply be created, but must be enforced. Cipherspace is a territory constituted by two facts. The first one is, that there can be no identities in cipherspace. The second is, that there can be no authorites in cipherspace. According to Cameron, the laws of mathematics overrule human laws.

Historically, cipherspace emerged as is a side-effect of two military innovations, where one was impossible to ordinary humans. During the late 1970:s the Data Encryption Standard (DES) was released upon the earth. It was weaker than the crypto munitions of the NSA, most likely an intended effect for the military to still be able to decode the civilian transmissions. It was meant to be a golden standard for the commercial sector in securing industrial facts, and sensitive transactions. It was needed on the emerging internets because the TCP/IP protocol actually contains a default error – it prefers plain text over ciphertext, and can easily be put under surveillance.

The military, however, never trusted encryption alone. The MILNET separated early from the ARPANET, because it could not be trusted for security reasons.

The DES encryption produced a side effect; cryptoanalysis in civilian networks. Before DES, cryptoanalysis was a hidden science, deep withing the signals intelligence agencies it lived a very secret life. The world had learned from deciphering the Enigma during WW2, that cryptography was indeed a strategic science, just like ballistics or nuclear engineering.

During the late eighties, a few internauts, not very keen on appearing in the open daylight, started to envision a new space – the cipherspace. However, activists and the civil societies around the world could never do it the military way. Building a separate infrastructure outside the emerging internets was not possible in economical terms. Cables cost money, and states usually don’t permit building autonomous infrastructures.

But, the packet switched computer networks were by now all over. And these networks were built for survival. During the 1990s cryptography slowly became ready-at-hand for internauts. The possiblity of another space, beyond the laws of nation states, but still inside an existing infrastructure, started to take shape.

We must say no more: ‘up there!’ but ‘below!’. There, below, far below, lies the promised Eden, the abode of deliverance and of bliss: there and there alone, there are still innumerable conquests and discoveries to be made!

Computers can make two very important things. The can convert plain text to ciphertext, which is almost imperceptible by anyone intercepting the transmission. They can, moreover, make tunnels. A multiplicity of tunnels, tunnels inside tunnels. The two performances combined, creates the fractal cipherspace, which is a spatiality that essentially stands in opposition to the borders of the old world.

Let us descend into these depths; let us make these abysses our sure retreat. /…/ In short, after a more or less long period of settling in, civilised life could unfold anew in all its intellectual, artistic, and fashionable splendour, as freely as it did in the capricious and intermittent light or natural day, and even perhaps more surely.

How come cipherspace emerged in the first place? Nobody knows for sure, but maybe because of a disaster in the history of the internets.

During the 1990:s the so called cyberspace became not only a fiction, but it swept humanity onto the worlds largest network of nodes, which could transmit and receive information. People abandoned television and radio, and started to make their own cultures flourish. It was in the beginning just like another one hundred year old innovation – the telegraph – which by now had moved into every home. After a radical increase in bandwidth the internet changed lives; people became internet dwellers. Simultaneously, the societies based on territories, legal nation states, started to intervene in this new emerging space. Cyberspace was a vast field of information. The populations, still imagined as a human population of raw material of labour and social functions, had volunteered to collect their lives in plain text data. Data that could be exploited in order to rule and govern.

Secluded thus from every influence of the natural milieu into which it was hitherto plunged and confined, the social milieu was for the first time able to reveal and display its true virtues, and the real social bond appeared in all its vigour and purity.

Hubris had poisoned both corporations and States. It seemed to them that Data Retention could be passed as a law, it seemed that Military Signals Intelligence could be deployed to harvest the data. Corporations such as Google or Wal Mart based their whole business models on this prosperous business of gathering all the information that could be stored in databases.

However, the possibility of a fractal cipherspace exists. It is a reality, and it cannot be stopped with nothing less than a complete computer network blackout. It is not a place, but many places. I have only briefly started to dwell in the i2p darknet. I set up a blog there, and it seems like me and my friends are slowly making a new world inside a space where the laws of Mr. Shedstream no longer apply. I like it. There is no longer a need for the old plaintext world.

Patriotism is dead, since there is no longer any native land, but only a native grot.

I will see you in cipherspace!

(to find my new blog, you will need to leave cyberspace and enter cipherspace. It is a bit complicated for humans, but worth the effort, I will assure you.)

Beukelmann Boys och ett datalagringsdirektiv i Fort Europa

hakiiaacg
"Ge oss din mobiltelefon, vi ska kolla lite loggfiler"

Datalagringsdirektivet drevs igenom precis i lagom tid för att man skulle kunna svepa in det i fina formuleringar om ”kriget mot terrorismen”, ”barnen” och den ”organiserade brottsligheten”. Madridbombningarna var precis det som behövdes för att driva igenom direktivet. Me tyvärr funkar inte datalagring, något som Tyskland redan har fått erfara.

Som Isobel påpekar ingår datalagringen i samma våldsnormalisering som Beukelmann Boys. Det är nämligen samma modus operandi i båda fallen – kontroll av kroppar utan misstanke (nej, torr munn är ingen misstanke).

När gendarmeriet, som redan har juridiska medel att kontrollera vem som helst med ursäkten ”såg påverkad ut”, får ytterligare juridiska och tekniska medel för att ”kartlägga folk med torra munnar” så växlar den här typen av snutsvineri upp ett snäpp.

När Miljöpartiet och Vänsterpartiet begår miljöförstöring av nätekologier och klassförräderi så tar de parti för Bodströms linje som inte vill annat än att öka befogenheterna för denna typ av kontroller.

Ingen har ännu diskuterat konsekvenserna av datalagring som mikrofascism. Övervakning är inte något som bara händer i en bunker på Lovön, utan är något som händer på ett konkret sätt i stadsrummet varje dag.

Tänk er följande scenario: Beukelmann boys stoppar någon i tunnelbanan ”som ser ovanligt lugn ut”. Kanske har hon eller han kläder som ser ”knarkiga” ut. Med datalagringsdirektivet får snuten inte bara tillgång till den gripna personens kropp (för kontroll), utan ett helt mönster av kroppar som kan samköras i den beslagtagna mobiltelefonen. ”Är det här din knarklangare eller?”, ”Vad gjorde du på den här gatan klockan 23:30, köpte du tjack eller?”.

Den skadskjutna FRA-lagen gjorde att bara signalspanarna skulle få tillgång. Nu vill polisen ha en del av kakan, vilket var ganska väntat. Trots det Tolgforska förnekandet är det ett faktum att FRA-shoppen har tjuvstartat rean, så först till kvarn! Datalagringen är däremot gratis och går rakt ned i gendarmeriets ficka.

Akta er för vilka loggar ni skapar. Ni gör det hela tiden med era mobiltelefoner och era datorer.

Lisa gör rätt i att hålla torsken gisslan. Det här kan inte passera som en kompiskompromiss med Bodis.

Klassförräderi av Vänsterns datalagringshets

Kamrater!

Av #greenteaparty framgår av sig självt kommunisternas förhållande till redan existerande arbetarpartier, alltså deras förhållande till Socialdemokraterna i Sverige och agrarreformivrarna på Västgötaslätterna.

De kämpar för uppnåendet av Europeiska Unionens omedelbart näraliggande mål och intressen, men de representerar inom den nuvarande rörelsen samtidigt rörelsens framtid. I Frankrike ansluter sig kommunisterna till internauterna mot den konservativa och radikala bourgeoisin, utan att därför uppge rätten att intaga en kritisk ställning gentemot de fraser och illusioner, vilka härrör ur den revolutionära traditionen.

I Sverige understödjer de de Socialdemokraterna utan att glömma, att detta parti består av inbördes oeniga element, delvis av demokratiska socialister i fransk mening, delvis av radikal bourgeoisi.

I ett uttalande av Kamrat Alice Åström meddelas att vi härmed stödjer den Bodströmska linjen om utökad datalagring.

Detta kan en Sann Vänster ej acceptera!

Arbetare – det är dags att agera mot datalagringen som endast tjänar borgerliga intressen, som gör gendarmeriets förföljelse av invandrare enklare, som sätter dit våra kamrater vars åsikter anses vara avvikande! Datalagringen är kontrarevolutionär och kan icke kompromissas med den Socialkorporativistiska bourgeoisin!