Monadologiska undersökningar 2 – Överlappande facebooksidor

Jag snubblade över en liten idé (eller så snubblade den på mig) när jag satt och kodade på en anonymiseringsteknik för facebookdata. Det konventionella sättet att se på politiska ideologier är ju att de formas och formuleras ”uppifrån”, att de har en normkälla och är underblåsta av en kraftig bas som skapar dess centraliserande kraft kring ett Budskap (som forskaren tolkar och säger Sanningen om till de som inte vet bättre).

Ett annat sätt att se på saken är att börja ”nedifrån och upp”, alltså i det sorlande hav av monader, divider, aktanter (vad vi kallar dem spelar inte särskilt stor roll). Här blir det intressant att studera de politiska varelsernas rörelser, eftersom det är dessa mönster och interaktioner, dessa översättningar och allianser, som i sin tur konstituerar det som vi ser som en politisk helhet. Här talar man mindre om de totalitära idéerna som texter och teser, utan letar efter totalitära affekter, begär, existensformer, interaktionsformer etc. Här hittar man inte fascismen, utan mikrofascismen.

Den empiriska data som presenteras nedan är bara ett litet test och det går inte att dra några slutsatser av dem. Själva insamlingen gjordes medelst det lilla pythonbiblioteket facepy. Jag gick till de öppna sidorna för Sverigedemokraterna, Miljöpartiet, Svenskarnas parti och Avpixlat och laddade ned så mycket jag kunde med Facebooks API-nyckel. Inga speciella tankar om urval alltså, jag hämtade bara vad jag fick, vilket varierade från några hundra till några tusen poster. Därefter valde jag ut alla kommentarer på alla poster och förvandlade varje användares unika Facebook-id till en kryptografisk hashsumma (för anonymisering). Dessa extraherades och skrevs till nya filer som sedan jämfördes i en korstabell:

Sd Mp Svp Avpixlat
Sd 80 92 47
Mp 80 22 3
Svp 92 22 5
Avpixlat 47 3 5

Vad säger då denna figur? Den visar på samförekomst (co-occurrence) av (hashade) Facebook-id mellan Facebooksidorna. Det finns alltså 80 tillfällen då samma person har kommenterat på både Miljöpartiet och Sverigedemokraternas sida, 92 gånger på Sd och Svenskanas Partis sidor, osv. Vi följer alltså konkreta personer, men har avidentifierat dem (visst skulle detta vara en läskig form av ”åsiktsregistrering”).

Men det känns ju väldigt kontraintuitivt att det skulle vara större samförekomst mellan Sd och Mp än vad det skulle vara mellan Sd och Avpixlat. Sd och Svp ligger förvisso nära varandra ”ideologiskt”, men å andra sidan konkurrerar de om om röster. Som ni märker förklarar den aggregerade nivån väldigt lite. Men den kan ändå ge oss vissa riktningar att gå i, vissa spår att följa.

Vad är det då som förklarar siffrorna? Svaret är att informationsrikedomen ökar med förstoringen. Vi måste alltså dyka ned i de 80 samförekomsterna (i ett datamaterial av tiotusentals interaktioner) för att se vad Miljöpartister och Sverigedemokrater har gemensamt (inom ramen för mitt slarvigt genomförda testurval). Men om vi gör det så bryter vi anonymiteten!

Nu kan man förvisso tänka att det är oproblematiskt att ändå analysera detaljerna i helt öppna Facebooksidor och därmed tumma på anonymiteten, eftersom de är tillgängliga för vem som helst på internet.

En viktig sak är nämligen att varje enskilt fall av samförekomst kan ha diametralt olika anledningar till varför den uppstod. Jag hittar exempelvis en miljöpartist som gillar djur som har kommenterat på Sverigedemokraternas sida med:

”Något Sd borde fundera över? Man måste inte alltid tycka som storebror?”

Å andra sidan kommenterar en Sverigedemokrat så här på Miljopartiets sida:

TBC-fall ökar och ökningen härrör uteslutande från personer som kommer hit utifrån. Vad gör ni konkret för att säkerställa att inte diverse smittsamma sjukdomar sprids (dvs det handlar om upprätthållande av folkhälsan)? Vilka resurser tillför ni nu skolor, sjukvård, sociala myndigheter,polis, säkerhetspolis, skolor, kommuner när belastningen på dem ökar kraftigt?

Två exempel av 80 möjliga, totalt icke-representativa. Poängen med detta är bara att göra en distiktion mellan det molekylära och det molära. Hade vi genomfört en opinionsundersökning hade vi fått en jämförelse av folks åsikter utefter kategoriella frågor; vad anser du om X, Y, Z? Resultat: ett genomsnitt.

Men med denna approach, å andra sidan, får vi istället ett ”omvänt arbete”. Varje monad som interagerar med andra monader definierar själva frågan som ställs av dem, men inte utifrån en given kategori, utan snarare utefter imitation/repetition.

Vad som är målet är alltså att kvantifiera dessa kvalitéer så att man dels kan se aggregatens struktur utan att tumma på monadernas myller. Men detta sker nu  utan abstraktioner och ”abstrakt tänkande”. Istället når vi framkomlighet genom repetitioner och associativt tänkande. Lättare sagt än gjort.

Vad tror ni? Förslag på saker som skulle vara intressanta att titta närmare på?

\\

Några skriptsnuttar jag använt mig av.

För att kryptera de enskilda användarnas id-nummer i kommentarsfältena:

from json import load
from os import listdir
import hmac
import hashlib


#### Multi file parser from directory
for filename in listdir("miljopartiet/"): #change path here (1/2)
    with open("miljopartiet/" + filename) as currentFile: #change path here (2/2)
        jsondata = load(currentFile) #parse json.

        #This loop extracts comments. make sure to separate "i" and "item"
        #and hashes them
        try:
            if item['comments']['data']:
                for i in item['comments']['data']:
                    digest_maker = hmac.new(b'r3placewithmegasecretk3y', i['from']['id'].encode(), hashlib.sha256)
                    print(digest_maker.hexdigest())
        except KeyError:
            break

För att räkna fram co-occurrences är det bara att jämför hashsummorna som extraherats ovan, fil för fil. Ungefär:

with open('mpencrypted.txt', 'r') as file1:
    with open('sdencryptedt.txt', 'r') as file2:
        same = set(file1).intersection(file2)

same.discard('\n')

print(same)
print("Number of co-occurences: ")
print(len(same))

Monadologiska försök att kartlägga nätverk där [POL] korsar [REF] i fallet medborgarvetenskap

Under hösten har jag dykt ned i forskning om medborgarvetenskap i projektet Taking Science To the Crowd. Eftersom projektet är internationellt har jag inte skrivit så mycket om det här, utan istället bloggat på engelska eller lagt tentativa analyser i projektets wiki.

Men ibland kan det vara bra att skriva ut tankarna även på denna blogg. Ofta funderar jag nämligen på hur man skulle kunna navigera sig fram i det mångtydiga fältet Citizen Science med hjälp av nätverksanalyser i det ”datascape”datalandskapet – som uppstår när en börjar följa olika aktörer.

Några utgångspunkter: Medborgarvetenskap skapar vad Latour kallar för referens [REF]. Samtidigt bedrivs medborgarvetenskap ibland av aktivister som söker bilda opinion kring olika sakfrågor. De arbetar alltså med att frambringa politiska cirklar i syfte att skapa politisk representation.

Referens [REF] och representation [POL] är två helt skilda existensmodi. Det förra skapar referenskedjor med hjälp av inskriptioner som mobiliserar världen, vilket leder fram till vetenskapliga publikationer. Det senare skapar tillfälliga autonoma punkter av representation som mobiliserar massorna(s fantomer). Det förra är relativt beständigt, det senare är flyktigt och försvinner så fort det inte mobiliseras.

Det intressanta tycker jag är när dessa två existensformer korsar varandra. Alltså, när politik och aktivism bedrivs med vetenskap och vice versa. Då får vi exempelvis medborgarvetenskap som räddar fisk i Mekongfloden, gör motstånd mot oljebolagen i Louisiana eller tillverkar instrument för att mäta oljespill. Vissa talar till och med om Extreme Citizen Science som en helt ny form av aktivism, utrustad med vetenskapliga metoder snarare än plakat och banderoller.

Men, vad är det som händer egentligen när en bedriver politik med vetenskap och vetenskap med politiska forskningsfrågor? En modernist skulle genast få kalla fötter. En kan ju inte blanda samman vetenskap och politik! Då rasar den objektivitet som präglar riktig forskning. Men även politiken kollapsar; om vi tar ”genvägen” via vetenskapliga fakta får vi en ytterst odemokratisk politik, en teknokrati!

Latour är dock inte speciellt orolig. Det är precis i dessa korsningar, i dessa mellanrum, som det sker intressanta saker.

Korsningarna, tänker jag, borde gå att studera genom analyser av de nätverk som utgör infrastrukturen. Här kommer några ytterst tentativa analyser.

\\

När en följer nätverk finns det ingen given mittpunkt att börja i. För ett tag sedan tog jag utgångspunkt i den publicerade vetenskapliga litteraturen. Då får man en bild av de citeringsnätverk som präglar medborgarforskningen.

Men vetenskapliga publikationer är givetvis bara en sida av de ytterst heterogena nätverk som skapar medborgarforskning. Visualiseringen ovan är en inzoomning på det fält av miljövetenskap/ekologi som dominerar medborgarforskningen. Men en sådan bild döljer alla de projekt som inte publicerar sig i kollegiegranskade tidskrifter.

Så, en kan likaväl börja i en annan ände: ”blogosfären”. Med hjälp av Issuecrawler skrapade jag länkar från 12 meborgarvetenskapsbloggar.

Här ser vi hur samma ekologi/miljövetenskapliga kluster finns representerat i nedre vänstra hörnet. Men vi ser även hur olika medborgarforskningsprojekt hakar in i sociala mediers plattformar (inzoomning nedan) och i viss mån till mera traditionella medier (Guardian, Scientific American, Nature osv.). Men, vi ser även hur det finns starka länkar till olika statliga (amerikanska) institutioner (.gov).

Länken till amerikanska myndigheter och forskningsfinansiärer blir ännu tydligare in en mycket större analys jag gjorde på 522 forskningsprojekts hemsidor. Här ser vi en oerhörd dominans av amerikansk forskningspolitik (pdf för större bild):

Medborgarforskning kostar pengar, även om tusentals människor arbetar gratis med att genomföra observationer och klassifikationer av data. Men det är inte så enkelt att vi kan dra likhetstecken mellan de gröna noderna i nätverken (.gov) och ”kapitalflöden”. Så enkla är aldrig nätverken. Medborgarforskningen befinner sig i korsningen mellan [POL] och [REF]. En länk kan alltså även betyda att forskningsprojekten vänder sig emot en myndighet i syfte att påverka exempelvis ett visst beslut eller myndighetsutövande.

Se även pdf.

Analyserna ovan är bara preliminära och översiktliga. Helheten är alltid mindre än delarna. Nyckeln till att hitta kvalitéer i datalandskapet är att zooma in, länk efter länk. Det är först då som tröskeln blir uppenbar och visar sig empiriskt.

Tillbaka till Framtiden: Analogisering och digitalisering

Det är dags att återvända till ”Framtiden”, som har sporrat dels en intressant diskussion hos Rasmus på Copyriot, samt en intressant reflektion av Anders Mildner (även om boken inte hänvisas till explicit, se nedan).

Diskussionen hos Copyriot handlar om vem som egentligen ”Framtiden” polemiserar emot. Vi tar ett citat ur boken:

Precis som 1900-talets futurister var 2000-talets nätsvärmare besatta av hastigheter, flöden, affekter, massbeteenden och ny teknik. Precis som futuristerna vägrade nätsvärmarna att se världen som oföränderlig. De var övertygade om att samtiden bara kunde förstås genom berättelsen om den konstanta utvecklingen. (56)

Problemet är att ”nätsvärmare”, ”nätaktivister”, ”pirater” osv. är beteckningar som minst sagt är svåra att definiera, lokalisera och polemisera emot. ”Framtiden” är förvisso en essä i ett romanformat, så att stoppa in en fotnot skulle göra våld på formatet, men kanske göra väl för argumentet.

Det finns nämligen god grund för att argumentera det rakt motsatta. Nätaktivister är, och har varit, några av de främsta digitaliseringskritikerna, främst på området personlig integritet/självbestämmande. Exempel: Datalagringsdirektivet innebär en digitalisering av människors rörelsemönster, kontakter och sociala liv. Denna digitalisering får, enligt många nätaktivister, inte ens äga rum från första början. Ett annat exempel är hur köttslig tillvaro på hackerkonferenser ofta innefattar ett digitaliseringsförbud (inga foton, inga videokameror).

Och ett tredje exempel är den ganska konsekventa kritiken mot panspektron, som jag diskuterar i Det Nätpolitiska Manifestet:

I vår samtid är det inte längre den optiska blicken som övervakar oss, utan istället databaser och loggfiler, datorer och mobiltelefoner. De skapar en ny form av visibilitet bortom det mänskliga ögat. Panspektron markerar således de nya frontlinjer inom vilka breda spektra av analoga signaler kan göras digitala, och därmed synliga, på ett mycket mer omfattande sätt an tidigare.

Tvärtom är det främst företag och stater som vurmat för en ”ökad” digitalisering, och kommit på förvirrande begrepp som ”digitala ekonomier”, ”Svenska ambassaden i Second Life”, ”e-legitimationer” osv.

Det stora problemet med ”Framtiden” är dess monolitiska syn på internet (med pyramiden som monolitiskt figurativ), i kombination med den fenomenologiska blick som strålar ut från en metropol i ett högindustrialiserat land i norra Europa. För att ta det enkelt: Internet är inte samma sak i SoFo som det är i Kairo eller Xinjiang. En bred civilisationskritik, kan inte ha en så smal utgångspunkt, och kan inte heller skrivas med Washington som utgångspunkt, även om det är en vanlig föreställning att politik har sitt epicentrum på sådana platser.

Anders Mildner skriver en ganska träffande reflektion över detta i SvD:

Ur medieperspektiv var så klart omsvängningen mot ökad internetskepticism väntad. I ett samhälle som är så starkt genomsyrat av medielogik som vårt, kommer det som en gång höjs till skyarna så småningom obönhörligen att plockas ned på marken igen. Där är vi i dag. Internetdiskussionen i samhället skiftar just nu fokus. Kultur-, delaktighets-, och demokratisnacket är på väg ut. Det är inte särskilt svårt att räkna ut vem som glädjs över den utvecklingen.

Denna tråd förtjänar att spinnas vidare på. Utgångspunkten ”vårt samhälle” håller inte för internet, eftersom internet aldrig har varit ett samhälle. Analogisering – Digitalisering – Analogisering är tusen olika saker: I vissa fall, ganska få rent numerärt, är det kanske en protest i Egypten (analogisering) som digitaliseras, laddas upp på Youtube, och återanalogiseras på hundratusentals skärmar. I många fall, rent kvantitativt, sker denna transformation i långt mer vardagliga sammanhang. Jag sitter och fikar, twittrar ut ett foto med GPS-metadata, och nån som följer mig på Twitter återanalogiserar informationen i ett försök att slå ihjäl lite tid på kontoret. (total nollintensitet)

De båda händelserna är teknologiskt sett mycket lika varandra, analogisering-digitalisering (plus metadata) – ackumulation av arbetskraft hos ett storföretag (Google, Twitter) – återanalogisering på en annan plats i nätverket (plus koldioxidutsläpp).

Just på grund av dessa händelsers perfekta individualitet (deras status som haecceiteter och händelser) är de långt mera autentiska, mänskliga och egentliga än en universalistisk fenomenologi av fötter i gräs eller doften av hav. Mitt vardagstwittrande och en egyptisk youtubeuppladdning kan inte tänkas genom samma register. De är förvisso tekniskt nästan identiska, men de är fundamentalt olika som existensformer.

Vardagstwittrandets tvång, oket av att kolla sin Facebookstatus, livskrisen inför informationsöverflödet, ensamheten som uppstår när man har addat ytterligare en ”friend” men ändå känner att det var mera autentiskt på åttiotalet när man satt och hade tråkigt lyssnandes på ett blandband eller tittade på Vetenskapens värld, är förvisso en intressant analys av en modern ångest som kanske drabbar och passiviserar ett och annat barn av IT-bubblans frammarsch. ”Framtiden” gör helt rätt i att kritisera detta tillstånd, och slå hål på dess frihetsmyt.

Men ett sådant scenario utspelas inte i samma pyramid som en krypterad tunnel ut ifrån Kairo, en chatt genom The Golden Shield, eller nedladdningen av konfidentiell data från det militärindustriella komplexet. I dessa fall finns inte ”digitalisering” som en övergripande samhällsförändring, utan endast som ytterst konkreta överväganden. Vad hamnar i loggfiler? Vad kan knäckas av någon som lyssnar? vem kan ta ned torrent-filen?

Internet undflyr på så sätt själva tanken om att vara något tekniskt, att ge upphov till ett Gestell, ett tillstånd som villkorar existensen. Jag har alltid brottats med att försöka förmedla denna tanke om radikal heterogenitet som den enda vägen till en trovärdig analys. Jag har använt obegripliga uttryck som ”minoritetfraktal”, ”panspektron” och ”haecceiteter”, teknologisk ”fylogenetik” och ”chiffrets fjärde parameterrymd”. Allt för att destruera de gamla registren: ”Teknik – existens – essens”, ”cyberrymd – real life”, ”demokrati, medborgarskap – transparens”. Begripligheten i dessa manövrar har på sin höjd lett till förvirring, och det är förvisso en effekt som inte ska underskattas.

Uppmaningen är dock densamma: ”Ta din dator, tunnla dig runt en diktator eller en fångstapparat, ta kontroll över tekniken och böj och bänd den tills du kan koppla om till något bättre!”.

Samhället som helhet, del II

I slutet av Februari lovade jag att jag skulle återkomma till två böcker om hacktivism. Den ena var Svenska hackare som jag recenserade, och den andra var Johan Söderbergs avhandling som jag började skriva på häromdagen. De båda böckerna är mycket läsvärda var för sig. Samtidigt är de fundamentalt olika, av många givna anledningar. Den ena är en ”bok om människor” skriven med ett journalistiskt grepp, den andra är ett filosofiskt-sociologiskt arbete som analyserar hackandets sociala sammanhang. Denna senare text har lett mig in på några ytterligare funderingar, och i någon form av osammanhängande associationskedja följer här några tankelinjer gällande begreppen totalitet och social helhet.

I det förra inlägget skrev jag om begreppet totalitet. Närbesläktat är idén om en social helhet, a social whole. Söderberg:

According to critical theory, a theoretical idea about the social whole is required in order to uncover historically embedded layers of reality. It is by acquiring such an elevated point of perspective through philosopical reflection that individuals can raise above their immediate, lived conditions. (20)

Det enskilda, det lokala, det partikulära, kan inte studeras som en isolerad enhet, utan är alltid historiskt överlagrat. Så långt är jag med. Deleuze & Guattari skulle kalla det för ett ‘sedimenterat konsistensplan’, alternativt ett ‘strata’.

Men därefter kommer vi till en lite känsligare punkt: Den sociala helheten och den eleverade positionen. Inte för att eleverade positioner i sig är problematiska, utan snarare huruvida de överhuvudtaget är möjliga. Det hela faller tillbaka på hur man ser relationen mellan delar och helheter. Är helheten större än delarna, eller är delarna alltid större än helheterna?

Detta får konsekvensker för hur man tänker sig relationen mellan teknik och samhälle. Söderberg igen:

I argue that technical inventions should be seen as by-products of the formation of a collective, political subject. When the process is framed in this fashion, the inquiry comes to centre on the processes of meaning creation and the field of the ‘social’. It is at these levels of abstraction that one can make sense of the generative and dynamic aspects of user communities. (50)

Det kollektiva politiska subjektet kommer först, sen kommer teknik. På så sätt är det helt logiskt att analysera det sociala fältet (field of the social). Detta omöjliggör teknikdeterminism (som kan sägas vänder på steken), vilket alltid är en nödvändig påminnelse i teknikfilosofi/studier. Det är först på det socialas abstraktionsnivå (sociologins) som man kan förstå teknologiers sammanhang.

För att undersöka det sociala fältet, måste vi i någon mån vara sociologer. Inom vetenskaps- och teknikstudier (STS) faller man då tillbaka på vetenskapssociologin, bland annat Merton, Mannheim och Zilsel som jag (för längesedan) skrivit om här. Söderberg tar här upp en länk mellan vetenskapssociologin och marxistisk ideologikritik, som jag har missat:

Indeed, there is a link between, on the one hand, the sociology of knowledge, and, on the other, Marxist ideology critique. It goes back to the forerunners of both traditions, Karl Mannheim and Georg Lukács. The two knew each other from having attended the same seminars in Hungary. Mannheim was influenced by the latter to the extent that he has been called a ’bourgeois Lukács’. Thematically, of course, they address the same questions about how to differentiate, if at all, between scientific truth claims and ideology /…/ (31)

Nu är jag inte särskilt inläst på varken kritisk teori eller ideologikritik. Vetenskapssociologi, däremot, är något av en stapelvara för en vetenskapsteoretiker. Vänder vi oss till den borgerliga varianten, dvs. Mannheim, så får vi en god utgångpunkt:

The full emergence of the sociological point of view regarding knowledge inevitably carries with it the gradual uncovering of the irrational foundation of rational knowlege (Mannheim 1936(1929):31)

I en ”revolutionär” version kan man remixa och byta ut irrational mot ”ideological”. Genom att visa på kunskapernas relation till en social helhet, kan man alltså visa att den rationella kunskapen egentligen står på irrationella grunder.

Men, nu till en liten twist. Rasmus tar i en kommentar upp den ett annat spår inom kritisk teori, nämligen vägen via Adorno. Nu är jag ingen kännare av kritisk teori, men i en text från 1961, (som återfinns i den här boken) så diskuterar Adorno samhällvetenskapernas ”logik” (i polemik) med Karl Popper. Adornos idéer om totaliteten ser (i denna text) ut så här:

Societal totality does not lead a life of its own over and above that which it unites and of which it, in its turn, is composed. It produces and reproduces itself though its individual moments. Many of these moments preserve a relative independence which primitive-total societies either do not know or do not tolerate. This totality can no more be detached from life, from the co-operation and the antagonism of its elements than can an element be understood merely as it functions without insight into the whole which has its source in the motion of the indidivual himself. System and individual entity are reciprocal and can only be apprehended in their reciprocity. (107)

Här skulle man kunna anklaga Adorno för sedvanlig sociologism, i linje med struktur-agensdebatten. Men ändå inte. Totaliteten lever inte sitt egna liv, utan är alltid fasthakad i andra processer än sina egna interioritetsrelationer. Vidare skymtar vi en slags relationism hos Adorno, där system och entitet endast kan förstås som reciproka förhållanden. Vi går vidare till slutet av texten, vars titel är ”On the Logic of the Social Sciences”.

Insight into society as a totality also implies that all the moments which are active in this totality, and in no way perfectly reducible to another, must be incorporated in knowledge; it cannot permit itself to be terrorized by the academic division of labour. (120)

Vad Adorno här menar med den akademiska arbetsdelningen är dess vilja att dela in forskningsområden i discipliner. Att skilja ekonomi, sociologi, historia, etc. från varandra leder till reduktionism. Utan vidare Adornokunskaper, så skulle man kunna ana en slags antidisciplinär hållning här, som ställer sig tvekande inför åtminstone en enbart sociologisk totalitet.

Denna bloggpost var mest en associationskedja, och inget sammanhållet inlägg. Men, eftersom totaliteter/helheter är ett teoretiskt moment i min avhandling, så dyker det säkerligen upp flera anteckningar kring ämnet här, i den mån jag behöver kasta ut något i luften så att det kan vädras.

Leaks+Streisandeffect=freedom of speech

In a previous post I wrote about how not to build a leak site. Now, Al Jazeera has made one, and it looks pretty good. Perhaps this is the first ”big media” drop box.

It has https for secure transfers and a GPG public key for an extra layer of encryption. Also, it recommends using Tor to hide your destination. Update: A friend told me on IRC that the GPG key is only 2014 bits. 2048 bits is recommended. (I personally use 4096 for extra security/paranoia).

A good way of detecting a possible man-in-the-middle-attack is to always check the certificate. Also, to make a physical copy of the md5 and sha1 hashsums for continous verification (in Firefox it is under tools -> page info. See image below:

Moreover, Al Jazeera stores no log files, which is the proper way to go.

I am excited to see these technologies spread to lots of other media stations. And for them to be constantly reviewed to increase security.

Meanwhile, on an other corner of the internet, the Streisand Me project was launched this week. It is a mirror site for mirroring content that was blocked for some reasons. By adding fuel to the internet copy-machine, streisand.me utilizes the power of distributed networks to make sure nothing can be blocked… at least not easily.

Den nätpolitiska händelsehorisonten

Det gör mig väldigt lycklig att se Det nätpolitiska manifestet diskuteras på flyktens twitter. Enär nätpolitik är en instans av fraktalpolitik tillåts fria länkar. Så jag länkar twitterdiskussionen till papperssida 37:

En chatkanal är i huvudsak inte en plats, utan en händelse. Denna händelse kan pågå under en kväll eller i flera år. Den är visserligen alltid rent fysikt placerad på en eller flera servrar. Men dess rumslighet ger sig inte sällan tillkänna någon annanstans, exempelvis där de politiska processerna utspelas för tillfället. Chatkanalen kan befinna sig lika mycket i lägenhetfester, på krogar och dansgolv som i parlamentens Bryssel och Stockholm. Genom sina koordinerande funktion kan själva kanalen utgöra en kontaktyta mellan alla dessa platser.

Den mest påtagliga känslan för denna händelsenärvaro finner vi i de allra snabbaste protokollen. Hit hör definitivt IRC, och för den som vill ha en svindlande upplevelse rekommenderas chat.telecomix.org. En upplevelse… upplevelsepolitik… njutpolitik. Man kan lätt raljera över denna momentala, flyktiga stundens politik.

Bläddrar jag in det sociocybernetiska företagsminnet Google hittar jag dock att jag har sagt samma sak om Facebook för nästan exakt tre år sedan hos Copyriot. (det börjar snart bli löjligt, jag kan likaväl använda sökfunktionen på copyriot som google, för historiskt har jag kommenterat nästan uteslutande där). Eller inte riktigt samma sak. För tre år sedan sade jag således:

Men är det då verkligen FB bara en händelse? Nej det måste vara en rumhändelse som snart är på väg att brinna upp genom vår överaffirmation. Vad kan vi då jämföra FB med? Kanske en festival; garanterad överaffirmation med nya kopplingar mellan människor i rummet (efter ex. musiksmak, genom begär) och temporal begränsning. Kommer vi få en post-FB depression motsvarande att man kraschar efter Hultsfred kanske…

Den stora Facebookbranden har inte ännu uppstått. Även om jag likt en pyroman har försökt sätta eld på fuskbygget. Jag känner mig lite som en ensam pyroman… alla säger ”ja det där är ju jätteviktigt… vänta ska bara kolla status-updates”… men, men… jag är inte helt ensam.

Vad är en händelse och vad är en plats på internet? Platserna är ju väldigt flyktiga. Datorer blir snabbt för gamla och drar massa ström så de byts ut. Serverhallar flyttar och ”molnet” allokerar resurser varhelst i världen det finns processorkraft att låna. Platsen är inte protokollet.

Men vi kan inte ha permanens som kriterium. Visserligen står Mount Everest kvar på samma ställe i tusentals år till. Men det är bara en fråga om hastigheter. De magmatiska flödena och de tektoniska darrningarna måste förstås både i ultrarapid och slow motion.

Internet är i fysikaliska termer varje kiselatoms lilla darrning, varje uransönderfall som producerar elektroner som driver transistorer, ljuspartiklar som kastar sig ut i fibertunnlar över världen.

Men det är lika mycket flöden av affekter. Totalt kaos. Varje dag registreras och sänds en miljard människors smittsamma känslor genom den organiska fibern. Termitiskt.

Hur många händelser kan internet rymma? Det tekniska svaret handlar om bandbredd och beräkningskapacitet. Hur många händelser kan jag ”uppleva” innan jag dör? Göteborg är en stad som satsar på ”upplevelser”, eller ”events”. Eventstaden vill bli ett gränssnitt för att maximera antalet händelser.

Jag går längs Korsvägen. En fotbollsmatch har precis slutat. Jag ställer mig och tittar på McDonalds vid Scandinavium. Med utsökt precision får sju eller åtta köer plats bredvid varandra. Man kan välja på tio sorters burgare. Lite längre bort har de byggt en parkeringsplats. Alla ska ju hem efter matchen. Jag ser på Göteborgs två tvillingtorn, Gothia Towers. Det ska bli Europas största hotell har jag hört. Flygbussen går precis nedanför. Och spårvagnen. Jag bor nära det så kallade ”Evenemangsstråket”, en gata där underhållningen maximeras. Men all underhållning kräver sin logistik, sin reglering av hastigheter, precis som farleden av oljetankers utanför Sri Lanka.

Men ett evenemang och en händelse är inte samma sak. Evenemang är planerade, och därför måste man planera specifikt efter hur de ska arrangeras. Händelser kan däremot uppstå spontant. Men de uppstår inte ur tomma intet. För att en IRC-kanal ska hända, för att den ska äga ett flyktigt rum, krävs det att någon har satt upp en IRC-server.

Facebook är ingen händelse. Det är ett evenemang. Inte heller 3D-teve över internet är en händelse, utan en strid ström av underhållningsevenemang. ”Såg du konserten på femman. Vilken upplevelse!”.

För att öka entropin i internet, för att öka möjligheterna till händelser och undvika planerade evenemang måste vi se till att näten hålls öppna. Annars kan vi uppleva oss själva tills vi kräks och sen dör.

Internets rörelser

Den senaste veckan har det pågått en mycket intressant diskussion om ”piratrörelsens” eventuella existens; om den har funnits, hur den har funnits, och på vilket sätt vi kan gå vidare. Den har förts på många olika nivåer samtidigt som det har pågått massor av nätpolitiska aktiviteter; en rättegång i Stockholm, Juliagruppens analys det läckta barnporrfiltret och Telecomix/Werebuilds infall i nätneutralitetsstriden. Det händer massor av saker varje dag, men frågan är: handlar det om en ”rörelse”, eller vad är det egentligen frågan om?

I Det nätpolitiska manifestet talar jag aldrig om en rörelse, utan om många rörelser, som vid vissa tillfällen multiplicerar sig själva, och det är just genom denna mångfald av rörelser som kraft ackumuleras i nätpolitiken. Att skapa ett starkt centrum har aldrig varit en bra idé, att skapa en Rörelse(TM) är heller ingen bra idé. Internet och nätpolitiken skyr centralisering av makt. En organisation som Wikileaks kan stå emot världens alla underrättelsetjänster men när deras ledare failar så kollapsar allt. Det samma skulle hända om alla gick och identifierade sig med en ”piratrörelse”. När ledaren, självutnämnd eller erkänd av andra som ledare, fuckar upp så splittras allt.

Internet är alldeles för viktigt för att bara vara en rörelse. För att citera mig själv i Det nätpolitiska manifestet:

De distribuerade nätverken utgör på ett grundläggande plan motsatsen till två av de dominerande maktformerna i de moderna samhällena: å ena sidan den territoriella och nationsbaserade staten, å andra sidan den industrikapitalism som bygger på produktion och konsumtion av slutprodukter. Nätverken överskrider de lagstiftande kropparnas territorier, men även deras hastigheter. När information kan förflyttas över jordens yta med ljusets hastighet låter den sig inte kontrolleras med mindre än att datornätverken helt stängs av. (66)

Citatet ska läsas fullkomligen bokstavligt. Den ”metod” som jag har använt mig av när jag skrev boken är en slags filosofisk antropologi som sakta men säkert har övergått i en slags filosofisk tekno-animism. Detta innebär att alla begrepp  är strikt relaterade till ett mycket praktiskt görande, även om uttrycket är filosofiskt. En koppling mellan en nod på internet och en annan, genom de paketförmedlade distribuerade nätverken, är i absolut mening rörelsens grund, då den konstitueras av en speciell hastighet och av ett speciellt sätt att navigera (TCP/IP).

Men detta är inget teknikdeterministiskt argument. Det finns ingen uppdelning mellan teknik, mänsklighet och natur, och har heller inte funnits sedan vi plockade upp den första biten flinta och slog ihjäl en sabeltandad tiger. Vår existens är inget annat än heterogena kopplingar i mekanosfären, som hela tiden antar nya konsistensplan och existensformer. Den senaste i raden, som ligger till grund för nätpolitiken, dateras till 1999. Som Martin Aagard uppmärksammar i sin fantastiska artikel går vi till näts och uppgår i en mångfald av rörelser som hela tiden tar nya politiska objekt.

Som citatet ovan belyser så finns det två dominarnde maktformer i samtiden, den territoriella lagstiftningen och industrikapitalismen. Hela tanken om en Rörelse(TM) tillhör den förra av dessa former. Den producerar likhet, sammahet (sameness), centralisering samt en obekväm identitetspolitik (jag är socialist, jag är svensk, jag är motorman, jag är pirat etc.). De som vill att det ska finnas, respektive inte ska finnas, en rörelse är Piratpartiet och Netopia, som i sin extrempolarisering båda producerar enhetstanken om en Rörelse(TM). För Piratpartiet, som jag sympatiserar med som ett politiskt projekt och vars medlemmar är mina personliga vänner, vill jag endast väl. Netopia, å andra sidan, upphör den sekund cashen slutar rulla in. Rörelser kan likaväl vara monetära som affektiva.

Men vi måste kunna släppa taget om entydigheten. Den finns inte även om vi så gärna vill att den ska finnas. Vi måste trivas i kaoset och i internets Brownska rörelser. Det är först när vi erkänner mångfalden som varje liten mikroskopisk händelse kan hamna i kontrapunktiska resonanser och drabba internet till fördel för de öppna nätverken. Mot en rörelse vinner Reinfeldt, FRA och EU lätt. Mot tusentals rörelser har de inte en chans.

Relaterat: Jag pratade om ungefär detta på bokmässan förra helgen. Inspelningen finns som OGG-minipodcast här.

Kryptoaktivism och sommarspinozism

Som jag tidigare har skrivit om gjorde jag en presentation på hacknight om Telecomix Crypto Munitions Bureau. Ovan visas del ett av en intervju som Northern Lights TV gjorde med mig under väldigt avslappnade former.

Jag har absolut inget emot att prata om Telecomix och att arbeta för dess olika byråer, i det här fallet kryptobyrån. Vad som dock blir lite missvisande i en intervju är att den individualiserar ett isomorft och kollektivt arbete. Allt vi gör, sker under IRCokratiska former – och måste så göra – eftersom vi aldrig gör skillnad mellan politik, teknik, natur, kultur, teori, metod esoterika och exoterika. Det finns så att säga inga formella positioner, utan en kryptotunnel är alltid en socioteknisk direktpolitisk aktion, en fraktalfilosofisk teori och en ”samhällsform” som vi inte ”argumenterar för”, utan praktiserar. Allt detta sker samtidigt och i realtid.

Likt den portugisiske örlogsmannen, alltså maneten, sker allt arbete sifonoforiskt, och befinner sig i ett icke-euklidiskt rum där vem som helst kan dyka upp, utan identitet från den fjärde parameterrymden, och därmed bidra till arbetet. Ett distribuerat chiffernetiskt system fungerar utan att identitet behövs för att etablera förtroende – ”In crypto we trust!”.

***

Dessutom bidrar jag med en text till Klara Tovhults antologi Kunskap, kommunikation, kontroll – Drömmar och farhågor i informationssamhället, som är ett blogginlägg som jag skrev angående relationen mellan internet och andra kommunikationsmedier/former. Just nu filar jag på en text på ungefär samma tema, fast mer inriktat på transport och relationen mellan internet och nya former av kapitalism/panspektrocism/lastibilar och logistik. Detta tema återkommer även i boken jag skriver på, fast då ännu mer inbäddat i hur de panspektriska samhällena växer fram i kölvattnet av nya disruptiva teknologier, och hur vi kan aktivera oss mot informationsfrihet utan övervakning, både genom kryptoaktivism och genom att hacka den lagstiftande politiken.

Inte så mycket bloggande i sommar alltså, utan djupdykningar i texter med långsamma hastigheter. På twitter samlas mycket av denna attityd under hashtaggen #sommarspinozism. Jag gillar den 😀

Uppdatering: Samtliga videos kommer i en jämn ström från Northern Lights Youtubesida. Samtliga är väl värda att se!

Uppdatering 2: Del 2 av intervjun finns nu här.

Notes on "social networks"; Probe-heads and flights from subjectivity

Digital probe head

I have promised myself to start writing more blog posts in broken English rather than broken academic Swedish, as an experiment and as a service to those who read this blog through Google Translate. Not that I doubt machine translation any more than my own words…

Anyways. In the previous post I discussed the theme of memory related to web 2.0, and how our memories are both given new features and capacities from technologies connected to search engines and the ”skynet drones” of Google – those little crawlers navigating us through infinite banks of memories on the interwebs. We see peoples, thoughts and ideas, the every-day life, of friends pass by, flickering through hyperlinks. And when broken and almost dead, they en up in the cemetary of archive.org.

We tend to think of this flow of information, which is cut up and delivered in milliseconds, as if it were connected to individuals. I read a friend’s blog and I think of him or her. I add someone to Facebook or Twitter, and a part of me imagines someone else out there, and in the same moment I fall back on myself with the feeling of being gazed upon by others. It is a classic maneouvre, inherited by a certain historical era we call modernity. The individual relates to others and the mass(es).

However, key institutions around the world have changed their methods and their epistemic outlook on digital lives. Let’s take an example of cutting edge internet research, NetWar: Winning in the Cyberelectromagnetic Dimension of ”Full Spectrum Operations”, from Military Review, 2010:

Conceptually separating what happens daily on the Internet from what happens in the kinds of networks I have addressed ignores their connection and would therefore be unrealistic and dangerous. Denying terrorists and extremists unfet- tered ability on the Internet is a high priority. The speed, ubiquity, and potential anonymity of Internet media make them ideal communication channels for militant groups and terrorist organizations.

As we watch our own faces in the face of others on Hatebook, this is of no concern to the institutions that want to secretly or openly monitor the networks. We are owned by Facebook in a completely different way. The diagram individual->other->mass is already replaced by the diagram dividual->network->bank. Our memories on the internet reside in the bank, the echoing datasets, sql-databases, and hyperlinks that keep filling harddrives. Drives that are heating the earth as much as aeroplanes do (Lets hope for more ashes before we boil to death). This is the amazing paradox of ”social networks”. While they re-code the tripartite function of individual->other->mass, they simultaneously extract the energies of the dividual->network->bank, and convert it into consumer targets and surveillance sociograms.

Chephrenauts

Of course there are counter-institutions telling us to stay back in the old diagram; the school, hermeneutics, psychoanalysis and social medicine individuating our bodies (swine flu took us back to the early 1900:s, our individual bodies in the Swedish welfare state were a threat to the mass, and thus the economy of labour), only to name a few. But nothing beats warfare and economics, so if we are to find tools for hacking both our memories and our little internet becomings, we need other strategies.

Let’s then introduce another concept before we proceed. Page 221 in A Thousand Plateuas introduces the probe-head:

Sometimes the abstract machine, as the faciality machine, forces flows into signifiances and subjectifications, into knots of aborescence and holes of abolition; sometimes, to the extent that it performs a veritable ”defacialization,” it frees something like probe-heads (tetes chercheuses, guidance devices) that dismantle the strata in their wake, break through the walls of signifiance, pour out of the holes of subjectivity, fell trees in favor of veritable rhizomes, and steer the flows down lines of positive deterritorializaton or creative flight.

Converting this line of thought into our problem at hand could maybe sound like this: We are in some respect forced into signifiances and subjectivations. This blog signifies ”thought” and it falls back on me (”you know that crazy guy blogging about strange philosophy and weird technology”). This is of course me being subject to a very old structure of authorship, older than modern societies even. Now this is a rigid movement in our culture, even containing the epistemic criteria in scientific, judicial and artistic communities and practices.

Simultaneously, I am a revenue generated by Google (fucked by skynet), which is very distinct from being subject(ed)ivated by Google. So while the function of subjectivation is a relation between me, you and the crowds reading this blog (the first trivison), a wholly different set of relations is recoding me as a computerized trace and economical process.

However, with the rise of cipherspace, and the glitches in cyberspace, our short termed memory banks may drop down a hole of abolition at any time. They drop down in tunnels, which are pre-web 1.0 (IRC), into cryptographic data which cannot be crawled, and into networks that make their own links and knots.

This, however, is only one side of the coin. Tunnels are in one sense holes of abolition, in the sense that we leave the technological means of being indexed and data mined. But there is another, I would say more important, aspect of this virtual exodus. Inside, or partially inside, tunnels (be it computerized tunnels or your local pub, under a tree in the park or wherever a group or community may take place) it is possible to construct a community friendship beyond the first trivision of subjectivity, into something that is competing with the giants of our memory banks. Anonymous and pseudo-anonymous computer networks give other experiences of friendship and communities, most of them being far more productive than the passive faciality of web 2.0.

Internaut experiences 1: Facebook – Your face and your proper name are the primary sources of subjectivation, your social network is analysed and the data is owned and rendered into a labouring process, morality is upheld by removing ”offensive content”, not because Facebook cares, but the shareholders do.

Internaut experiences 2: 1991 – Internet relay chat upholds communications during the Moscow coupe. No faces, no identities. 2010 Telecomix agents start using the i2p darknet for communications, and discover that authorities cannot enforce regulations on them.

There are two poles at work here. On the one hand, extreme subjectivation and the perfect politicial economy of the future 3d-internet based on services. On the other hand, extreme de-individualization, where trust, friendship and identity must be made from scratch, and where surveillance and traditional economies are close to impossible.

Most of the real and interesting communities, at least this is my experience, take place somewhere in the greyzone landscape in between these two poles. Youtube, Myspace, Google are used out of habit, and because they give away bandwidth for free. On the other hand, distributed networks and non web2.o-protocols (IRC, SSH-tunnels, cipherspace) is used for trusted and secluded communications.

But really, even though the virtual memory banks and the economies of your digital life have only been around for a decade or so (pre-google is hypothetical), the experimentation has only started.

Update: I just started viewing the third part of the BBC documentary, and it seems to deal with some of the issues in this post.

Internet hate machine

Den lulzologiska forskningen fortsätter. Det är dags att ta itu med det tragiska fallet av sorgetroll som invaderar och som gör skada.

Isabelle Ståhl var med i TV4, och lyckades dra på sig en skock sorgetroll som går loss i hennes kommentarsfält. Jag måste erkänna att jag personligen blir helt rasande över detta påhopp… så möjligtvis skrivs detta i affekt. Att händelsen är medieöverskridande är helt avgörande; TV, ett enkelriktat medium för massorna, har fått sina sekundärreaktioner att blomstra på internet. Och när de kommer ut i det vilda, går de genom Internet Hate Machine™. Om man stoppar in sorg i Internet Hate Machine™, kommer sorgen att accellerera, och det blir riktigt nasty.

Enligt tidigare betraktelse definieras det kvinnohatande sorgetrollet som:

Kvinnohatande sorgetroll – förekommer nästan endast hos kvinnnliga bloggare. Präglas av ett starkt hat mot feminism, som inte bara har karaktären av “kritik”, utan tycks bottna i en nästan outsläcklig törst att bevisa att trollet har rätt och att alla andra är feminister, inklusive “media” och “vänsterpolitiken”. De är tyvärr väldigt vanliga, och drar sig inte för grova förolämpningar för att få fram sina poänger.

Men i fallet med Isabelles bloggkommentarer ser vi något annat än bara en ren form av kvinnohatande sorgetroll. Följer vi händelseförloppet noga ser vi hur det redan efter en halvtimme har genererats ett tjugotal riktigt hatiska kommentarer, som tveklöst är kopplade till själva TV-sändningen. Att de som kommenterar varandra kan läsa vad tidigare personer har skrivit, ger oss vid handen ett kollektivt fenomen, även om en grå vampyr lätt kan operera ensam. En massa, eller, en pöbel står för upptrappningen. Låt oss vända bladet till 1912 och Bror Gadelius:

Hava vi sålunda ringa anledning att berömma massornas intelligens, så hava vi ännu mindre skäl att högakta massornas moral. Ingenting försvinner så lätt i massan som den enskildes ansvarskänsla (Le Bon). Vad individen förbryter under inflytande av de känslor, som utvecklas i en pöbelhop, är ju ock till stor del massans förbrytelse.

”Massans förbrytelse”, utan att moralisera över detta begrepp, är en central komponent i Internet Hate Machine™. Frågan är då hur vi ska förstå vad som händer. Vad som orsaker det individuella hatet som riktar sig utåt mot någon annan lämnar jag till psykologin. Istället är jag intresserad av vad som händer i den kollektiva situationen. Vad är det som stämmer bloggtillvaron i en ton av kollektivt hat, eller en hop av hat? Vi vänder oss till Deleuze och Guattari:

Even when it falls into the void of too-sudden destratification, or into the proliferation of a cancerous stratum, it is still desire. Desire stretches that far: desiring one’s own annihilation, or desiring the power to annihilate (165).

Till skillnad från TV-soffan är bloggkommentarstrådar ett slätt rum. Eller, inte helt slätt, men relativt sett en ”all too-sudden” destratifiering. Ett tomrum uppstår i glappet mellan medier. Dessa glapp är för det mesta något vi hyllar. Alla kan komma till tals, konsumenter blir producenter, [insert valfri Web 2.0-klyscha]…

Men detta glapp ger även upphov till Internet Hate Machine™, som då och då skenar iväg på en destruktionslinje som kollapsar kring 11:56 i sin egen implosion, när de trollhämmande kommentarerna tar överhanden och hatet blockeras. Gustaf, Hjalde Non och Lisa bloggar vidare i ämnet.

Men hur ska man då stoppa denna cancerogena destruktionslinje, som inte skapar lulz utan endast sorg? Den tidigare betraktelsen föreslog tre möjliga strategier; 1) Trolla tillbaka ännu hårdare tills trollet chockas bort från internet. 2) Ignorera. 3) Nyttja trollet.

Man skulle kunna säga att alla tre strategier finns representerade längre ned i kommentarstråden. Trollen bemöts med mottroll, som är överlägset verbala. De initiala trollen försvinner snabbt. Trollen ignoreras genom att ingen tar dem på allvar. Och i ett tredje skede nyttjas trollen till att fungera som avstamp för en vidare diskussion om genus, hat och TV-publik.

För vad är televisionen i en maskinisk era av internetteknologier? Vi skruvar tillbaka klockan till före internet och betraktar det maskiniska förslavandet, som kanske nu har kommit till sin fulländning:

For example, one is subjected to TV insofar as one uses and consumes it, in the very particular situation of a subject of the statement that more or less mistakes itself for a subject of enunciation (”you, dear television viewers, who make TV what it is . . .”); the technical machine is the medium between two subjects.

But one is enslaved by TV as a human machine insofar as the television viewers are no longer consumers or users, nor even subjects who supposedly ”make” it, but intrinsic component pieces, ”input” and ”output,” feedback or recurrences that are no longer connected to the machine in such a way as to produce or use it. (D&G 458)

Feedbacklooparna från televisionen var före internet endast hypotetiska. En reklamfilm skulle ge ett förväntat konsumtionsmönster, en ideologi skulle ge en förväntad subjektivering etc. Med internet har vi den direkta feedbacken överallt, i kommentarstrådarna. Internet befriar oss inte från televisionens maskiniska förslavande. Tvärtom verkar det som det ger upphov till ännu mera bränsle för Internet Hate Machine™.

Och Isabelle, lyssna inte på sorgetrollen, även om det de säger är horribelt. Dina texter är så svindlande bra att jag häpnar varje gång de dimper ned i min reader!