Fraktalgränser VII: Tunnelpolitik

I lördags skrev jag en Understreckare i SvD om tunnelpolitik i Gaza och Israel. Det mesta har jag nog redan varit inne på i de senaste bloggposterna, men det finns ändå en mera sammanhållen bild i understreckaren.

Eftersom SvD inte har något kommentarsfält, öppnar jag upp här om någon har tankar man kan bygga vidare på.

Fraktalgränser VI: Rivningspolitik

3

I förra veckan gick jag med i en rundtur i östra Jerusalem arrangerad av The Israeli Committee Against House Demolitions (ICAHD). Här följer några anteckningar, bilder (tyvärr endast mobilkamera) och kartbilder (från ICAHD).

Rundturen var orienterad kring hus som ”processer”, eller vad Eyal Weizman kallar ”political plastic”, alltså hur de byggs, hur de rivs (bild ovan från Jabel Mukaber), hur de bebos och vad som ger hus form i staden. Men, även hur hus är intimt förknippade med demografi, markrofferi, infrastruktur och ”statslösningar”. Den övergripande analysen försökte förstå hur Jerusalem sakta men säkert förvandlades och förändrades genom en stadsplanering som i huvudsak använder grävskopor och betong. Hur Jerusalem sakta rivs itu. Detta väcker givetvis den teoretiska frågan om relation mellan teknologiska varelser [TEC] och juridiska.

Som kartan visar finns det några olika ”linjer” som separerar västra och östra Jerusalem. Den linje som mer och mer framstår som ett skämt är den gröna linjen. I snart en månad har jag vandrat genom de palestinska kvarteren, från Shuafat till Silwan, genom Sheikh Jarra och Wadi al Jos. Men dessa kvarter är bara separerade med en gata från de israeliska kvarteren, från det konservativa Meah Shearim till den moderna bosättningen French Hill. Med bara några minuters mellanrum kan man gå från en jiddischtalande gata med en yeshiva i varje hörn till att stå bredvid en minaret som ropar ut böner på arabiska, för att till slut stå på en trottoar där hebreiska blandas med ryska och amerikanska. Men en sådan ”gränsöverskridande” promenad är bara oproblematisk för den vita manliga (tillfälliga) besökaren. Kvarteren har sina speciella former av gränspolitik. På vissa gator är vissa kläder inte tillåtna, eller snarare avsaknaden av kläder som döljer vissa kroppsdelar. På vissa ställen ifrågasätts etnicitet eller religion. Ditt kön kan avgöra om du sitter fram eller bak i en buss.

Här kan man låna två begrepp som introduceras i Deleuze & Guattari’s kapitel 1933: Micropolitics and segmentarity:

We are segmented in a binary fashion, following the great major dualist oppositions: social classes, but also men-women, adults-children, and so on. We are segmented in a circular fashion, in ever larger circles, ever wider disks or coronas, like Joyce’s ”letter”: my affairs, my neighborhood’s affairs, my city’s, my country’s, the world’s … (p. 208-9)

Den binära segmenteringen varierar alltså med den cirkulära, och i Jerusalem kastas den om framförallt på kvarters- och stadsdelsnivå. Men det är först när den cirkulära segmenteringens gränser provoceras som de blir tydliga.

bosättaresheikhjarrah

Bilden visar en bosättning i Sheikh Jarrah som jag passerar ofta. Många palestinska hem har tagits över av religiöst motiverade bosättare i detta kvarter. Det som händer när en palestinier som bor i Jerusalem blir bostadslös är lite speciellt. Eftersom de flesta östra jerusalemiter inte har accepterat ett israeliskt medborgarskap, har de endast ett ”residency permit”, ett ”uppehållstillstånd” som tillåter dem att bo i Jerusalem. Men, detta tillstånd dras in så fort man inte har en fast adress i Jerusalem längre. Eftersom det inte ges några byggnadstillstånd i östra Jerusalem, eftersom hus efter hus rivs eller tas över av bosättare, tvingas palestinierna att flytta till västbanken. Och då har de inte längre sitt ”center of life” i Jerusalem. Deras tillstånd att bo här dras in. Även om det går sakta, är detta en form systematisk demografisk kontroll, som växlar den binära segmenteringens struktur kvarter för kvarter.

Men, ett lika viktigt instrument är muren, som jag här fångade på bild i Jabal al Mukkabber:

2

På andra sidan muren ligger Abu Dis, en stadsdel som varit påtänkt som framtida palestinsk huvudstad. Men muren satte effektivt stopp för sådanan planer. Ju närmare muren man kommer i östra Jerusalem, desto mera fortifierade blir bosättningarna. Bara ett stenkast bort passerar man följande bosättning:

1

Muren byggdes med motiveringen att den skapade säkerhet. Den skulle stoppa den andra intifadans självmordsbombare. Men enligt ICAHD-guiden fungerar den ganska dåligt som säkerhetsmur. Det kostar cirka 100-150 Shekel (SEK 200-300) att bli smugglad genom något av alla de öppningar och ofullständiga sektioner som gör hål i muren. Troligtvis finns det även tunnlar.

Murar blir ofta symboler för separationspolitik, vilket är helt legitimt. Men det finns ofta en risk med symboler, de blir ofta flytande och laddade med ”got och ont”, vilket i och för sig kan vara legitimt, men empiriskt missvisande. Muren har många funktioner; den håller människor isär (därav a-part-heid). Men, den kopplar även samman människor. Fast på murens villkor. Den israeliska ekonomin är beroende av billig palestinsk arbetskraft. Muren måste alltså släppa igenom lika mycket som den blockerar, släppa igenom den temporära arbetskraften och blockera alla som försöker uppehålla sig permanent.

Fraktalgränser IV: Åter till Qalandia

Nu har jag läst klart Weizman’s Hollow Land från pärm till pärm. Då inser jag att han även skriver om gränskontrollen vid Qalandia, som jag skrev om häromdagen. Jag postar citatet och den bild som Weizman återger i boken, som en arkivåtgärd.

qalandia

The upgrade of the Qalandia terminal crossing, which connects (or rather disconnects) Jerusalem from Ramallah, was completed, according to the principles of the Spiegel plan, at the end of 2005. The new system includes a labyrinth of
iron fences that chatillels passengers en route to Jerusalem via a series of turnstiles. All commuters must go through five stages: the first set of turnstiles, the X-ray gates, the second set of turnstiles, the inspection booth and an X-ray machine for the bags. The entire process ins captured by a dense network of cameras, and the åpassenger is given instructions via loudpseakers. From their protected booths, Israeli security personnel operate the revolving gates remotely, regulating the rate of passenger flow. The inspection booths are encased in bulletproof glass. The glass is so thick that it tends to reflect the outside light rather than letting it through, thereby obscuring the security personnel inside, and effectively functioning as a one-way mirror. Palestinians must insert heir identity cards and travel permits into a small slot under the windows. Communication takes place through push-button speakers. Still in the process of installation, new detectors operated by biometric cards will eventually make even this minimal interaction redundant. After crossing this checkpoint, the passenger is allowed through another turnstile. After crossing this checkpoint, the passenger is allowed through another turnstile sign mockingly greets in Hebrew, Arabic and English: ‘The Hope of Us All’. Some Israeli anti­ occupation activists have sprayed on it the words ‘Abeit Macht Frei’. (151-152)

Fraktalgränser III: Urban vertikalitet/geologi

geologysmall

Om en checkpoint kontrollerar flöden vid den sedimenteringsnivå som är i markplan (räknat i meter över havet), är det är intressant att se vad som finns ovan och under den. Härdomdagen lyckades jag hitta ett brottstycke i Ramallah (bild ovan) som visar en liten skymt av Västbankens geologi. Ramallah genomgick en byggboom i början av 00-talet, framförallt orsakad av att palestinier från östra Jerusalem flyttade in (eftersom östra Jerusalem görs obeboeligt genom rivningar och eftersatt infrastruktur). Denna snabba tillväxt går ibland så fort att det urbana landskapet lämnas öppet.

Men Ramallah är en modern stad. Det blir annorlunda när man istället följer vertikaliteten i Jerusalems gamla stad.

Det finns sju portar som leder in och ut genom Jerusalems murar. Sammanlagt finns det elva portar, men fyra är förseglade. Det finns 65535 portar på alla de tusentals apparater som leder internetanslutningar in och ut genom Jerusalems brandväggar. Men endast ett fåtal av dem är öppna, de andra är förseglade för säkerhetens skull. Under marken i Jerusalem finns en oändlig mängd tunnlar och rörsystem, som leder vatten, avlopp och elektricitet. Om det regnar mycket är det viktigt att dessa system inte är förseglade för då svämmar staden över.

De äldsta tunnlarna och de äldsta murarna är tretusen år gamla enligt arkeologer. Arkeologerna skulle allra helst vilja gräva ut alla gamla tunnelsystem för att ta reda på hur man levde förr i tiden. Men det skulle utmynna i en internationell kris, så de får nöja sig med hypoteser. Istället pågår en mindre kris precis utanför stadens murar, där arkeologerna gräver ut den ännu äldre versionen av Jerusalem – Davids Stad. Denna stad

Jerusalem är tretusen år av geopolitik i formen av miljoner ton av sandstensblock, ihopknycklade till en struktur vars centrala beståndsdelar är murar och tunnlar. Jerusalem är en kontinuerlig variation av kombinationen tunnel/mur, som kan ändras både långsamt, över årtusendena, eller blixtsnabbt; på bara några sekunder kan en gata spärras av med hjälp av en temporär mur av stålgaller.

I området kring Suq Al-Qattanin, den Mamlukiska bomullsmarknaden, blir denna effekt som tydligast. Åt ena hållet öppnar sig en bedårande spetsbågad port till tempelberget. Porten bevakas av israeliska soldater som bara släpper igenom muslimer, ibland efter viss ålder, ibland endast under vissa tider. Går man istället ut ur andra porten och tar till vänster hamnar man vid ingången till den västra muren (klagomuren). Även denna bevakas av israeliska soldater, som dessutom är utrustade med en metalldetektor. Men, den tillfällige besökaren förbiser ofta en serie av ytterligare kontrollstationer, som är mobila och kan uppstå när som helst. Beroende på säkerhetsläget kan gatorna som leder ned mot dessa ingångar spärras av i ett tidigare skede med hjälp av gallerstängsel. En stad med trånga och vindlande gränder kan snabbt förvandlas till kaotiska och trängda gatustrider, och för att kontrollera dessa flöden och krafter, exempelvis vid muslimernas fredagsbön, måste gatorna regleras längre uppströms, ibland redan utanför Damaskusporten.

Begreppen tunnel/mur har innehåller flera dimensioner. Den första nivån relaterar till gravitation. En mur leder vertikallast ned mot marken. En tunnel har, å andra sidan, gravitationen som sin fiende. Ju bredare en tunnel grävs eller byggs, desto större risk för att den rasar in. Kombinerar man en mur med en tunnel får man en båge. Den romerska bågen är helt rundad, och den tillåter att man skapar en öppning i muren, som kan förlängas till en tunnel. Den romerska bågen fördelar vertikallasten mot utåt mot sidorna och sedan ned till marken. Under barocken gotiken ville man bygga större fönster i katedralerna, men den romerska bågen behövde alltför tjocka väggar på båda sidorna. Då uppfann man istället den spetsiga bågen som fördelade vertikallasten i en rakare riktning ned mot marken. Kombinerar man denna hybrid mellan tunnel och mur så att man får en serie av bågar, har man byggt en arkad, en underjord skyddad från solens strålar, ovan vilka man kan bygga flera våningar med hus och lägenheter, eftersom bågarna fördelar vertikallasten på ett effektivt sätt.

Den andra nivån är strategisk. Muren, tillsammans med vakttornet, utgör en av de äldsta formerna för fortifikation. Vertikallasten mot marken ger skydd i form av att denna kraft kan utväxlas mot att muren kan motstå horisontallkrafter (murbräckor, släggor, granater, missiler). Tunneln, å andra sidan, skapar en dold fortifikation. Rörelser inuti tunneln förblir osynliga för en fiende, och ju mera intrikat tunnelsystemet är byggt, desto större blir överraskningen eller försvinnandet. Tunnelns fördelar används av kaniner och termiter, av smugglare och flyktingar, men den allra mest systematiska formen finner vi i logistisk infrastruktur: tunnelbanan. Det är ingen slump att många tunnelbanor har en dubbel funktion: de kan förseglas och förvandlas till en fortifikation mot det slutgiltiga hotet: det termonukleära kriget.

Den tredje nivån är emergent: Tunneln och muren skapar tillsammans ett system av reläer. En mur med ett hål blir en checkpoint. Den som kontrollerar denna checkpoint bestämmer differentieringsprincipen. Bågen möjliggör att städer byggs högre och högre. Redan de tidigaste pyramiderna innehöll dolda bågar för att kunna öppna upp en eller flera gravkammare mitt inuti dem, trots massivt tryck ovanifrån. Kheopspyramiden har två sofistikerade arrangemang av spetsbågar som har burit upp konungens och drottningens gravkammare i fyra och ett halvttusen år. De gotiska katedralerbyggarna tog spetsbågen till sin fulla perfektion. Tack vare att de kunde öppna ännu större fönster kunde man i Basilique Cathédrale Notre-Dame de Chartres släppa in Guds ljus och koppla ihop sig med himmelen.

Tunneln som leder till Pool of Silowam för att leda bort regnvatten användes även som flyktväg undan romarna. Så att de kunde fly till Masada.

qattanin

Detta är förutsättningarna för de möjliga förvandlingar som varje litet skrymsle i Jerusalems gamla stad kan genomgå. Vad som ena stunden är en bazaarliknande turistattraktion kan snabbt förvandlas till en trängd och genommilitariserad sammandrabbningspunkt. Det räcker med att en person med fel religion går in genom fel port, att en gränskontroll havererar, eller att någon helt enkelt tappar fattningen. De smala gränderna transformeras ögonblickligen till kompakta fängelser. Den moderna krigföringens vapen är i dessa trängda situationer lika otympliga som de är dödliga. Vid ingången till tempelberget har man därför ställt fram femtiotalet sköldar i genomskinlig härdad plast. Så fort man kommer upp på denna släta yta måste man byta taktik till den grekiska falangen för att kunna möta massorna som breder ut sig.

Fraktalgränser II: Qalandia checkpoint

Warning: preg_replace(): Unknown modifier 'd' in /storage/content/52/153752/christopherkullenberg.se/public_html/wp-content/plugins/jetpack/class.photon.php on line 331

qalandia

Igår var jag i Ramallah. På vägen tillbaka till Jerusalem passerade jag via gränskontrollen Qalandia. Gränskontroller är aldrig speciellt trevliga, men i Qalandia fick jag känslan av en speciellt kompakt form av avhumanisering, orsakad av att det fanns väldigt få mänskliga aktörer på plats. Qalandias gränskontroll är en maskin, en regulator och kontrollant av flöden. Den gnisslar och larmar, den stänger in dig och tvingar dig att nästan smaka på stålgallret. Det är inte konstigt att gränskontrollerna sätter djupa spår.

Tyvärr vågade jag inte ta några bilder, förutom den ovan. Men, eftersom jag och mitt resesällskap kom med utländska pass (och inte hade de palestinska uppehållstillstånden) fick vi stiga ur bussen och gå manuellt genom gränskontrollen. Bilden nedan visar den första ingången:


Qalandiya” by Paolo CuttittaQalandiya. Licensed under CC BY 2.0 via Wikimedia Commons.

Vad som sedan händer är att man möter följande automatiska grind:

Inte en soldat i sikte. Men soldaterna ser dig genom en eller flera kameror. Och de kan tala till dig via en högtalare. När dörren visar rött är den stängd och när lampan lyser grönt kan man ibland gå igenom. En kvinna med ett spädbarn gick före mig och blev inspärrad i svängdörren i någon minut. Det är varmt och volymen i högtalaren är uppskruvad på max. Ibland strömmar det order ur den på hebreiska. Det luktar järn, lite som blod, men det är troligtvis från alla stängsel och grindar.

När man har fått passera svängdörren ser man fortfarande inga människor, även om man känner sig betraktad in i minsta detalj. Nu är det dags att ta allt man har och lägga i röntgenmaskinen. Som på en flygplats, men utan personal som förklarar varför det är viktigt att man inte får ta med flaskor över 100ml. Därefter metalldetektorn. Om den piper får man gå tillbaka. Av med skorna och av med bältet. Ju mera bar hud du exponerar mot de hårda ytorna, desto mindre benägen är du att göra ett utfall.

Först när man har passerat dessa två maskiner ser man en liten lucka av skottsäkert glas. Där bakom sitter en uniformerad 20-årig soldat och inspekterar ID-kort som förs in genom en lucka. Hen brydde sig inte om mitt pass den här gången.

Eyal Weizmann skriver ett helt kapitel om gränskontroller i Hollow Land. Han lägger ofta vikten vid de små materiella detaljerna som bygger samman ”ockupationens arkitektur”. De kvävande svängdörrarna i Qalandia, som fick mig att andas tungt, har följande historia:

Every few seconds soldiers stop the rotation of the turnstiles, so that several people remain caged between the gates. Sometimes they trap people within the arms of the turnstiles. Tal Arbel discovered that the manufacturer of these turnstiles had been asked my Ministry of Defence contractors to change their production specifications and reduce the length of their metal arms from the Israeli standard of 75-90 cm (used at universities, swimming pools, railway stations, etc.) to a mere 55cm in the West Bank and Gaza, so that the turnstiles physically press against the passengers’ bodies, ensuring there is nothing under their clothes.

Inbyggd i gränskontrollens arkitektur finns alltså ett ”anti-terrorprogram”, där svängdörrarna ska förhindra dig att smuggla en bomb under kläderna. En bieffekt, önskad eller oönskad, är känslan av att man är ett djur på väg till slakt.

Fraktalgränser

vertikal

Under sommaren läser jag bland annat Eyal Weizmans mycket intressanta bok Hollow Land: Israel’s Architecture of Occupation som kom ut 2007. Monki skrev även ett referat/reflexion över ett av Weizmans föredrag i Göteborg, som jag själv (bittert) missade, men som visar på hur han har gått vidare efter Hollow land.

Weizman visar hur den israeliska ockupationen av framförallt palestinska (men även egyptiska, jordanska) områden kan förstås som arkitektoniska (i bred mening) processer, som är i ständig rörelse. En materialitetens plasticitet som drivs fram av ”arkitekter” som bara ibland är arkitekter i traditionell mening. Lika ofta är de militärer, politiker eller aktivistgrupper.

Det finns många intressanta trådar i Hollow Land, så jag plockar bara lite slumpmässigt. En intressant poäng som Weizman gör är att bryta med ”karttänkandet” kring gränser. Gränser har ju karaktären lokala vidskepelser, de kräver ett en intrikat komposition av föreställningar och tekniker för att hållas samman så att alla tror på dem. Kartcentreringen kring gränser tillhör den kanske mest typiska formen av metodologisk nationalism. Dess främsta begränsning är att den bara visualiserar två dimensioner. Weizman visar hur gränsproduktionen även måste förstås i vertikala termer.

Under västbanken finns det stora vattenreservoarer. Men de djupa källorna får endast utnyttjas av israeliska vattenpumpar, inte palestinska. En sådan gräns syns inte, men har svåra konsekvenser för människors vardagsliv.

När jag promenerade i Jerusalems gamla stad häromdagen, hittade jag ytterligare en sådan vertikal gränsdragning. I de ”arabiska kvarteren” består gatunivån av palestinska butiker. Men, som bilden ovan visar, pågår det en vertikal bosättningsprocess i dessa trånga gränder. Våningarna ovanför bebos av människor som gillar att visa upp gränssymboler. För att kunna komma in i dessa vertikala bosättningar utan att behöva ta sig via gatunivån, finns det speciella separarerade vägar längs taken i gamla stan, så att man kan komma till dessa hus från de ”judiska kvarteren” (bild nedan) utan att passera gatunivån på de ”arabiska”.

tak

Revolutionsskrivarna

Under påsken fick jag möjlighet att läsa Nawal El Saadawis Revolutionsskrivarna. Jag slukade boken i hopp om att få en djupare förståelse för den arabiska vårens protester i Egypten, jämfört med mina tidigare avkontextualiserade och ytliga vandringar på Tahrirtorget.

Revolutionsskrivarna ger dock mycket mer än bara ett sammanhang. Den beskriver snarare ett antal konvergerande politiska vektorer som skär genom den monstruösa betongstaden Kairo, utryckta genom ett antal kvinnors livsöden. I korta kapitel möts dessa vektorer (både som riktningar och krafter), i specifika nedslag, ibland som personer, ibland som platser. Om man läser detta som en narrativ struktur, upplevs detta kanske som rörigt. Men om man läser det som en kartografi framträder istället en mycket klar bild av ett politisk väv, vars knutar är hårt sammanvävda med sega strukturer som hela tiden får protesternas slagord att ebba ut mellan husfasaderna. Varje litet kapitel beskriver en specifik punkt som El Saadawi uppehåller sig vid, bara för att på nästa sida förflytta sig till en ny punkt, som liknar den första, men som var varierats för att inkludera ytterligare ett element.

Detta gör att El Saadawi mejslar fram ett antal viktiga skärningspunkter; mellan korruption och partriarkat, mellan nepotism och kärlek, mellan internet och gatan, mellan (Occupy) Wall Street och Tahrirtorget, mellan våld dess legitimeringsmekanismer. Jag ska strax återkomma till dessa skärningspunkter, men först något kort om ett par recensioner av boken.

Merete Mazzarella menar att det i Revolutionsskrivarna ”saknas konkretion i det politiska budskapet”. Det är trist när läsningen blir så ytlig att den letar efter politiska ”budskap”. El Saadawi är inte ute efter att föra fram ett budskap, hon vill beskriva hur budskap kan yttras överhuvudtaget. Vem som får yttra dem, under vilka omständigheter, i vilka situationer är politiska budskap överhuvudtaget möjliga. Det är en olycklig reduktionism att leta efter budskap i Revolutionsskrivarna. Man missar då helt de politiska kosmologier som står att finna i speciellt klarsynt litteratur.

Aningen bättre blir det när Per Wirtén skriver:

Den har korta avsnitt, i synnerhet några utspridda dialoger, som kan ta död på vilken berättelse som helst. Jag antar att de är avsiktliga försök att införa en avklädd hårdhet, som betongfasaderna, men stilen blir i de ögonblicken lika raffinerad som i Fantomens pratbubblor. Det är pinsamt. Ska jag kasta ut boken genom fönstret och hoppas på regn?

Även om Wirtén inte gillar ”utspriddheten”, uppskattar han ändå dess syfte. Men hans estetiska impuls att kasta boken ut genom fönstret är förhastad. Läser man långsamt ser man ett annat pussel, som mynnar ut i en kompakt detaljrikedom. El Saadawi beskriver nämligen ett antal olika ”maskiner” för social produktion, maskiner som var för sig endast producerar fragment, men som lagda sida vid sida skapar kontinuitetslinjer. Dessa maskiner är helt och hållet konkreta, och de länkar samman bokens delar.

En sådan länk skapas mellan Fängelset och Torget, två olika platser, eller ”maskiner”, som var för sig ter sig som helt skilda, men som ändå hänger samman. Protesterar man på Torget hamnar man i Fängelset, de som har suttit i Fängelset går förr eller senare ut och protesterar på Torget.

Fuada och Saadia, två centrala gestalter i Revolutionsskrivarna, har en gemensam plats. De har båda delat cell i kvinnofängelset, och de har båda fött varsin dotter i den smutsiga cellen. De blir vänner för livet, men när de väl släpps ut i det fria blir det uppenbart hur olika de är. Fuada kommer från en intellektuell överklass och har gjort karriär som feministisk författare. Saadia är fattig och outbildad och tvingas bo på Kairos gator. Ute i det fria anställer Fuada Saadia som sin hemhjälp. Hemmet, lägenheten i Kairo, skrivs fram som en maskin som producerar denna klasskillnad; Saadia underställs Fuada, som trots sin välvilja ändå reproducerar ett förtryck och beroende.

Det som Wirtén kallar för utspriddhet, är tvärtom mycket väl sammafogat. Vi tar följande stycke, som utspelar sig på Tahrirtorget:

– Minns du tiden i fängelset, Saadia?

– Det var bra. Bättre än att bo i gränden.

Fuada och Saadia skrattade som två gamla goda vänner, som de hade skrattat i fängelset. Asfalten som tältet stod på liknade asfalten i fängelset. De satt sida vid sida på marken, och det fanns ingen skillnad mellan dem utom att Fuada hade en ordentlig yllekappa och Saadia saknade kappa.

Fängelset hade fört de båda kvinnorna samman. De hade delat det blodiga golvet, under en tid som jämlikar. Repressionen hade skapat likhet. Men efter straffet var avtjänat tvingas Saadia till gränden, och kastadheten ut i det ”fria” reproducerar den gamla olikheten. I tältet, på Tahrirtorget, platsen där det revolutionära begäret strömmar till och förgrenas likt Nildeltat självt, kan likheten återuppstå. Asfalten och trängseln, torget som central kollisionspunkt mellan makt och motstånd, har potential att ställa Fuada och Saadia sida vid sida.

Fängelset, hemmet, torget. Varje plats har sin tidslighet, sin historia, sina reproduktionsmönster. De tyngs av olika trögheter, olika former av politisk viskositet. I hemmet, i Kairos brungråa lägenheter, utspelar sig den primära formen av politiskt våld: männens makt över kvinnors kroppar. Oavsett vilken diktator som Tahrir-maskinen avsätter och tillsätter, reproducerar sig mannens diktatur över kropparna. Om hemmet är detta vålds primära skådeplats, förföljer det de revolutionsskrivande kvinnorna genom varje gränd, hela vägen ned till torget.

\

Revolutionsskrivarna bär på ett problem, som El Saadawi själv har upplevt på plats. Under korta episoder, under det som vi slarvigt kallar den ”arabiska våren”, fylldes torget av tillfällig eufori. Kvinnor protesterade i massor, och till och med Muslimska Brödraskapet sympatiserade med deras frihetskamp. Men torget är en maskin som hela tiden byter ansikte. Ena dagen kan miljoner människor ockupera det. Andra dagen brinner torget i en vit dimma av tårgas. Torget kan inrymma protesterande kvinnor för att genast övergå till att inhysa grova sexuella trakasserier.

Torget tar människorna tillbaka till hemmen, där få saker förändras. Torget tar människor till fängelserna där allt förändras.

Torget tar människor till bårhusen. Beroende på vilken diktator som tar makten nästa dag, kan man antingen läsa ”bilolycka” eller ”skottskada” i obduktionsprotokollen.

Networks and democracy – a true paradox

This is a post based on the panel talk in Cairo this weekend on the Swedish embassy, which I participated in. I came a bit overprepared for the discussion, and time constraints made it impossible to cover all lines of thought that I intended to express. But, that’s what blogs are good for, I guess.

It is a common conception that the Internet in itself, as an ever more efficient and widespread technology, is a source of democracy and citizen emancipation. This type of argument not only reduces democratization to a simple matter of hardware and software, but it also fails to recognize that the Internet can be many different things, depending on what we do with it as a collective. From the flickering web pages of the web, to the deep undersea fiber cables, the Internet was built by societies, for certain purposes and under special conditions. The Internet as we know it, and live it, emerges in the intersection of technical networks and social networks; and it immediately displaces and transforms both of them.

Social networks, more commonly known as social media, are one of several ways of using the rapidly expanding technical network of the Internet to shape networks of people. These networks have the potential to transgress the confinements of other political arenas, such as political parties, institutions, or for that matter, cafés and squares in a city.

The possibility of mediating democratic change on a global level seems to be in reach, as we follow for example the circulation of news and updates across the recent events in the Middle East and North Africa, where the uprisings have seemed to spread almost virally from country to country. At least from a safe distance, the global arena has shrunk to a few milliseconds from corner to corner. Simultaneously the importance of physical places never seem to have diminished, except in the cyber-utopian dreams of corporate solutions.

This phenomenon, exemplified with let’s say the Tahrir Square in Cairo, operates not only on a symbolical level; the power of a physical place to serve as an intensifier of protests should never be underestimated. Rather, what we need is a wholly new terminology for thinking the connections and interfaces between the ultra-fast digital networks and places bound physically to time and space. The philosophically ‘dualist’ version of a real space and a virtual space has already crumbled (both the utopia and the dystopia). We are now talking instead of these relations between spaces in a much more ‘monist’ fashion, studying the connections in qualitative terms, to see how they enforce and weaken, open and close boundaries, make new events happen that were impossible yesterday etc.

Returning to the Internet and its possible ‘democratization effect’, we must first of all recognize its dependence on non-democratic entities. The services we use for creating social networks, in such services as Facebook, Twitter and Youtube, are served by large-scale corporations, whose definitions of a common good remain opaque. Secondly, the Internet-mediated social networks are not yet for everyone, but depend heavily on income, education and language skills. We are not yet in a place where the Internet is for everyone, even less where everyone has equal access to it.

But on a more profound level, that of the ‘protocol’ of the network (technical or social), the internet has never been democratic (and consequently has Facebook neither been democratic, ever). The technology that drives the Internet, called packet-switching, was made in the 1960s for surviving nuclear attacks, then later on for resource sharing of expensive computational power. It was never built with any of the features of democracy as we know it in mind. Social network services, such as Facebook or Twitter, neither have much democracy built into them. They are commercial services, made to facilitate social relations which are primarily based on nepotism. It seems that we are using fundamentally anti-democratic means to pursue democracy, and this is why it sounds quite childish when people complain about ‘censorship on Twitter’. You can’t have censorship if there wasn’t any freedom of speech to begin with, and there never was in those services.

But, it could also be the other way around; maybe we aren’t using social media to make democracy, but instead, we are using democracy to be able to be anti-democratic, to be able (and have the right) to nepotism. The primary task of a totalitarian rule, to simplify a little for the sake of argument, is to destroy all social networks, except the ones that can be formalized within the State, to erect yet another ”democratic peoples republic of the people”. In a liberal line of argument, it would be rather logical to use democracy to be able to shape non-democratic networks, perhaps this is even desirable.

Instead, I think it is more useful to think the Internet, concerning its different services and networks, as things that necessarily need to be displaced before they can work in the service of democratization. Democracy is an ideal vision that we pursue by political practices, usually in the forms of constitutions, elections, and institutions safeguarding this ideal. This practice is always situated and mediated through different (non democratic) communication interfaces; be it squares, cafés, schools or Facebook. But we can not by definition invent a technology that is democratic in itself. A machine of democracy instantly turns in to the opposite of democracy; autocracy, or even technocracy.

When using the Internet for political struggles, these limitations should be kept in mind. But even more importantly, we should all reflect on what we want to create in the future. Who will control the services that we use in the future? Who controls the infrastructure? And, who decides what is a legitimate expression and what is not? When I visited Tahrir Square, there were protests and minor clashes with the police. The struggle over the square seemed, at least on the surface, to be an even fight. Protesters advanced and police retreated, and vice versa.

However, when it comes to Internet access, it is the one who controls the cables, the antennas and the protocols for routing traffic, that has a much more asymmetrical power. In comparison, it only takes a few of keystrokes to shut the Internet down, but it takes hundreds of police officers to get a few protesters to leave the square, even for a brief moment.

Will the next revolution be ”tweeted”, or will it be sparked by yet another Facebook group? We couldn’t really tell, because services come and go on the Internet. But most certainly it will be preluded by, and mediated through, the Internet. Exactly how this will be done, we do not know yet. But it is a matter of concern for all of us, and we should make sure that the possibilities global networks bring are not vaporized from our hands, but instead, that the control over them comes closer to the people using them. Only when we recognize that the most important nodes of the networks are the collective societies that we make up together, not computers or commercial services, we can maximize the political potential of a networked future.

Cyberanarkism vs. flow control

Carl Bildt skriver idag en slags kollektiv replik till mig, Anna Troberg och Måns Adler angående debatten om internet mot bakgrund av nordafrikanska revolter, ”cyberkrig” och yttrandefrihet. Det hela går även in på trafik. Bildt skriver:

Med två miljarder internetanvändare och närmare fyra miljarder som använder mobiltelefoner har vi sedan länge lämnat det lyckliga urtillstånd som Kullenberg drömmer om. Cyberanarkismen är inte längre en option på nätet lika lite som trafikanarkism skulle vara det på våra vägar.

Det här är späckat med intressanta betydelser. Cyberanarkism och trafikanarkism. Samt ett urtillstånd!

Om vi börjar med ”cyberanarkism” stöter vi på en etymologiskt intressant figur. κυβερνήτης ἄναρχος – Den självstyrande rorsmannen, som styr sin båt på ett flytande hav utan att följa regler eller auktoriteter. Vad som händer idag skulle i så fall vara att stater vill gripa tag i urtillståndets stormbyar och piskade vågor, och överkoda de med regler och styrningsmekanismer. Från det antika grekland går vi till 1440 och ”erövringen av världshaven” kolonialismens Europa. Deleuze & Guattari:

This is where the very special problem of the sea enters in. For the sea is a smooth space par excellence, and yet was the first to encounter the demands if increasingly strict striation. The problem did not arise in proximity to land. On the contrary, the striation of the sea was a result of navigation on the open water. Maritime space was triated as a function of two astronomical and geographical gains: bearings, obtained by a set of canclulations based on exact observation of the stars and the sun; and the map, which intertwines medidians and parallels, longitudes and latitudes, plotting regions know and unknow onto the a grid.

Dock håller inte havet ens som metafor. Internet bygger på regler som man måste följa väldigt strikt. Sedan ARPANET är det Requests for comments som tecknar den karta av standarder som får datorer att prata med varandra över hela världen. Frångår man dem, så frångår man internäten. Om internet har ett urtillstånd, så bör det vara RFC 675. Förhåller man sig anarkistiskt till den, då bygger man ett LAN istället för ett internätverk.

Nåväl, nu var det nog inte det som Bildt menade, utan snarare kritiken av hans ”flow control”. Bildt vill kontrollera flödena, jag vill kringgå kontrollen av flödena. Perspektiven är inkommensurabla, och Bildt skiljer sig inte från någon utrikesminister på den punkten. När Mubarak stängde flödet från Egypten blev jag arg och började faxa.

Helt orelaterat till Bildt, och helt utan guilt-by-association: Visste ni förresten att Irans president Ahmadinejad har disputerat i trafikplanering. Teheran har visst stora bilismproblem, vilket har lett fram till ett väldigt avancerat system av kameror som övervakar flödena för att motverka trafikstockningar. Dock stängdes de nyss ned från internet eftersom de (enligt rykten) användes av demonstranter för att se var poliserna befann sig och var människor samlades. Dock verkar det som samma kameror även används för att identifiera de protesterande.Det är alltså inte alltid så att övervakningen av flödena används till det de ska användas till. Tänk på det när datalagringen diskuteras. Undrar vem, förutom polisen, som kommer att kolla in loggfilerna som gerereras!

Om #shiptogaza och satellite-jamming

Gjorde ett kort inspel på P3-brunchrapporten idag angående att Israeliska militären troligtvis störde ut de satellittelefoner och internetanslutningar som aktivisterna använde sig av på båtarna. Några klargöranden och några länkar:

  1. Det är inte bekräftat att själva utstörningen har ägt rum, och troligtvis blir det inte heller bekräftat av israeliska källor. Vad vi vet är endast rapporter från aktivisterna, samt att deras nätvaro avslutades. De aktivister som nu är fängslade har rimligtvis fråntagits internetanslutning.
  2. Att störa ut satelliter är inte tillåtet enligt internationella bestämmelser, vilket Iran tidigare har kritiserats för. Dessutom torde det bryta mot någon överenskommelse om kommunikationer till havs och möjligheten att skicka SOS-meddelanden.
  3. Under sändningen diskuterades möjligheten för Sverige att ha denna teknik. Jag har inte efterforskat detta, men vårt militärindustriella komplex med Saab och Ericsson har ju ”electronic warfare” som specialområden, och det är inte så himla svårt att störa ut satelliter egentligen, om man inte vill göra det från rymden vill säga.
  4. I termer av informationskrig sker givetvis ett tolkningsföreträde för den Israeliska versionen om bara israeliska bilder och filmer kommer ut snabbt.
  5. Internet i kabel är bättre än internet i luften. Det är svårare att stänga av bara viss trafik, eftersom man kan tunnla och gömma trafiken i darknets och med kryptering så länge själva infrastrukturen är påslagen. Telecomix ger en gratis konferens och träning i hur man gör detta om bara ett par veckor. Alla är välkomna.
  6. En stat som inte kan hantera fri information är felkonstruerad. Den behöver då byggas om.

UppdateratMaloki skriver även om hur man kan hantera informationsflödet.