Empati på internet, läsande och primitivism

Idag skriver jag och min forskarkollega Niclas Hagen en replik till Fredrik Svenaeus, som liknade internet vid ”hejarklackens logik”. Jag tänkte här bara länka till de referenser som inte får plats i tidningsformatet.

  • Hänvisningen till Julia Pennlerts forskning om poesi på internet finns publicerad i antologin Litteraturens nätverk.
  • Diskussionerna kring internet och arabiska kvinnliga poeter ägde rum på Göteborgs poesifestival förra året.
  • Bruno Latours begrepp homo fabricatus kommer från kapitlet om teknik i An Inquiry into Modes of Existence, närmare bestämt på sidan 230. Jag har även bloggat om detta här.
  • Läsvärt i sammanhanget om Helena Granströms teknik- och modernitetskritik är Isabelle Ståhls recension i SvD. Man blir lite mörkrädd av passagen om ”renskötaren”…

Uppdatering: Svenaeus skrev en replik till vår replik med titeln ”Ängsligt teknikkramande förbättrar inte nätkulturen”.

Monadologiska undersökningar 2 – Överlappande facebooksidor

Jag snubblade över en liten idé (eller så snubblade den på mig) när jag satt och kodade på en anonymiseringsteknik för facebookdata. Det konventionella sättet att se på politiska ideologier är ju att de formas och formuleras ”uppifrån”, att de har en normkälla och är underblåsta av en kraftig bas som skapar dess centraliserande kraft kring ett Budskap (som forskaren tolkar och säger Sanningen om till de som inte vet bättre).

Ett annat sätt att se på saken är att börja ”nedifrån och upp”, alltså i det sorlande hav av monader, divider, aktanter (vad vi kallar dem spelar inte särskilt stor roll). Här blir det intressant att studera de politiska varelsernas rörelser, eftersom det är dessa mönster och interaktioner, dessa översättningar och allianser, som i sin tur konstituerar det som vi ser som en politisk helhet. Här talar man mindre om de totalitära idéerna som texter och teser, utan letar efter totalitära affekter, begär, existensformer, interaktionsformer etc. Här hittar man inte fascismen, utan mikrofascismen.

Den empiriska data som presenteras nedan är bara ett litet test och det går inte att dra några slutsatser av dem. Själva insamlingen gjordes medelst det lilla pythonbiblioteket facepy. Jag gick till de öppna sidorna för Sverigedemokraterna, Miljöpartiet, Svenskarnas parti och Avpixlat och laddade ned så mycket jag kunde med Facebooks API-nyckel. Inga speciella tankar om urval alltså, jag hämtade bara vad jag fick, vilket varierade från några hundra till några tusen poster. Därefter valde jag ut alla kommentarer på alla poster och förvandlade varje användares unika Facebook-id till en kryptografisk hashsumma (för anonymisering). Dessa extraherades och skrevs till nya filer som sedan jämfördes i en korstabell:

Sd Mp Svp Avpixlat
Sd 80 92 47
Mp 80 22 3
Svp 92 22 5
Avpixlat 47 3 5

Vad säger då denna figur? Den visar på samförekomst (co-occurrence) av (hashade) Facebook-id mellan Facebooksidorna. Det finns alltså 80 tillfällen då samma person har kommenterat på både Miljöpartiet och Sverigedemokraternas sida, 92 gånger på Sd och Svenskanas Partis sidor, osv. Vi följer alltså konkreta personer, men har avidentifierat dem (visst skulle detta vara en läskig form av ”åsiktsregistrering”).

Men det känns ju väldigt kontraintuitivt att det skulle vara större samförekomst mellan Sd och Mp än vad det skulle vara mellan Sd och Avpixlat. Sd och Svp ligger förvisso nära varandra ”ideologiskt”, men å andra sidan konkurrerar de om om röster. Som ni märker förklarar den aggregerade nivån väldigt lite. Men den kan ändå ge oss vissa riktningar att gå i, vissa spår att följa.

Vad är det då som förklarar siffrorna? Svaret är att informationsrikedomen ökar med förstoringen. Vi måste alltså dyka ned i de 80 samförekomsterna (i ett datamaterial av tiotusentals interaktioner) för att se vad Miljöpartister och Sverigedemokrater har gemensamt (inom ramen för mitt slarvigt genomförda testurval). Men om vi gör det så bryter vi anonymiteten!

Nu kan man förvisso tänka att det är oproblematiskt att ändå analysera detaljerna i helt öppna Facebooksidor och därmed tumma på anonymiteten, eftersom de är tillgängliga för vem som helst på internet.

En viktig sak är nämligen att varje enskilt fall av samförekomst kan ha diametralt olika anledningar till varför den uppstod. Jag hittar exempelvis en miljöpartist som gillar djur som har kommenterat på Sverigedemokraternas sida med:

”Något Sd borde fundera över? Man måste inte alltid tycka som storebror?”

Å andra sidan kommenterar en Sverigedemokrat så här på Miljopartiets sida:

TBC-fall ökar och ökningen härrör uteslutande från personer som kommer hit utifrån. Vad gör ni konkret för att säkerställa att inte diverse smittsamma sjukdomar sprids (dvs det handlar om upprätthållande av folkhälsan)? Vilka resurser tillför ni nu skolor, sjukvård, sociala myndigheter,polis, säkerhetspolis, skolor, kommuner när belastningen på dem ökar kraftigt?

Två exempel av 80 möjliga, totalt icke-representativa. Poängen med detta är bara att göra en distiktion mellan det molekylära och det molära. Hade vi genomfört en opinionsundersökning hade vi fått en jämförelse av folks åsikter utefter kategoriella frågor; vad anser du om X, Y, Z? Resultat: ett genomsnitt.

Men med denna approach, å andra sidan, får vi istället ett ”omvänt arbete”. Varje monad som interagerar med andra monader definierar själva frågan som ställs av dem, men inte utifrån en given kategori, utan snarare utefter imitation/repetition.

Vad som är målet är alltså att kvantifiera dessa kvalitéer så att man dels kan se aggregatens struktur utan att tumma på monadernas myller. Men detta sker nu  utan abstraktioner och ”abstrakt tänkande”. Istället når vi framkomlighet genom repetitioner och associativt tänkande. Lättare sagt än gjort.

Vad tror ni? Förslag på saker som skulle vara intressanta att titta närmare på?

\\

Några skriptsnuttar jag använt mig av.

För att kryptera de enskilda användarnas id-nummer i kommentarsfältena:

from json import load
from os import listdir
import hmac
import hashlib


#### Multi file parser from directory
for filename in listdir("miljopartiet/"): #change path here (1/2)
    with open("miljopartiet/" + filename) as currentFile: #change path here (2/2)
        jsondata = load(currentFile) #parse json.

        #This loop extracts comments. make sure to separate "i" and "item"
        #and hashes them
        try:
            if item['comments']['data']:
                for i in item['comments']['data']:
                    digest_maker = hmac.new(b'r3placewithmegasecretk3y', i['from']['id'].encode(), hashlib.sha256)
                    print(digest_maker.hexdigest())
        except KeyError:
            break

För att räkna fram co-occurrences är det bara att jämför hashsummorna som extraherats ovan, fil för fil. Ungefär:

with open('mpencrypted.txt', 'r') as file1:
    with open('sdencryptedt.txt', 'r') as file2:
        same = set(file1).intersection(file2)

same.discard('\n')

print(same)
print("Number of co-occurences: ")
print(len(same))

Medborgarforskning som motstånd

Häromveckan publicerades min artikel ”Citizen Science as Resistance: Crossing the Boundary Between Reference and Representation” i första numret av Journal of Resistance Studies. Hela numret kan laddas ned i sin helhet från tidskriftens hemsida. Eller, om man vill gå direkt till artikeln, finns en postprint-pdfGUs hemsida.

Här använder jag mig av en rad exempel hur aktivistorienterad medborgarforskning använder sig av vetenskapliga metoder som motståndspraktik. Detta skapar ett problem som jag använder för att diskutera kärnan i Latours resonemang om separeringen mellan ”vetenskap” och ”politik”, dels som den kommer till uttryck i We have never been Modern, men framförallt så som problemet formuleras i An Inquiry into Modes of Existence.

En rad förarbeten till artikeln finns att läsa på bloggen under taggarna NET, POL, REF. Allt är således väldigt systematiskt.

Vad är en citering? Några spridda anteckningar

Just nu sitter jag och skriver på en artikel som försöker spåra ”citizen science” i vetenskaplig litteratur. Men att bara söka och mäta ger inte tillfredsställande resultat. För att det ska bli meningsfullt att forska scientometriskt, måste man ha teori. Jag tänkte därför lägga ut några anteckningar om vad en citering kan tänkas vara för något.

\\

I min och Gustaf Nelhans artikel om ”lyckovändningen” använder vi oss av en utgångspunkt som formulerades av Henry Small i slutet av 70-talet, som vi försöker förena med Latours mera bekanta teorier från mitten av 80-talet. Manövern är kortfattad och koncis, som ju ofta är fallet i journalartiklar. Vi skriver:

Following Small (1978) we treat cited references as being symbolic, in the sense that they are representing ”experimental findings, methodologies, types of data, metaphysical notions, theoretical statements or equations — or, in general when dealing with citations, any statement which may be taken as characterizing or describing the cited document.” (Small 1978: 329). In other words, when an author cites an article, he or she creates its meaning — this is the symbolic dimension of the citation. But the very act of citing is also performative: statements and scientific findings acquire and change their meaning when they are in the ”hands of later users” (Latour 1987: 59).

Men att gå från Small till Latour så här snabbt är något av en ‘begreppslig krumbukt’ om man ska vara nogräknad. Detta behöver packas upp litegrann. Small rör sig nämligen med en begreppsapparat (från 1978) som lutar sig mot en ”konventionell semiotik” (som numera upplevs som aningen förlegad) och talar ofta om symboler, metaforer och metonymier. Tyvärr trasades dessa gamla fina begrepp sönder av postmodernistiska teoretiker under 80-talet, men man kan bortse från dessa snedsteg. Small menade nämligen väldigt konkreta saker.

Så jag tänkte kasta ut några spekulationer för att se om det går att hitta en syntes mellan Small’s syn på citeringar och Latour’s nutida teorier om referens [REF] och Austins performativitet. Diskussionen tar sin utgångspunkt i Nelhans avhandling Citeringens praktiker, framförallt från sidan 130 och framåt, där han presenterar sin ”performativa citeringsteori”. Men här finns också en utförlig diskussion om Latour och citeringar (s. 128ff). Läs dessa matnyttiga stycken för att få grunderna förklarade från början.

\\

Small menade att när forskare citerar andra forskare så skapas ‘symboler’. Dels på en ‘metonymisk’ nivå, alltså i formen av att vi anger författarnamn, årtal, sidor, förlag etc. (eller en hyperlänk), och dels på en ‘metaforisk’ nivå eftersom vi med en citering betecknar ett större innehåll, alltså ett forskningsresultat, en metod, data, eller teorier. Men, Small stannar inte där, utan menar att det är i denna citeringspraktik som en artikel får sin egentliga betydelse. Ett forskningsresultat blir bara meningsfullt om det används av någon annan, en teori får sin mening av att andra teoretiker diskuterar den, en metod blir fungerande bara av att den brukas av andra. För att ge ett exempel: den symboliska dimensionen av en artikel som jag och Karl Palmås skrev för några år sedan utgörs av de tio citeringar som den har fått. Den manifesta nivån (innehållet i artikeln) får sin betydelse, alltså sina kvalitéer, först när andra skapar den symboliska nivån (där citeringar är en av flera sätt att studera denna nivå). The fate of facts and machines is in later users’ hands; their qualities are thus a consequence, not a cause, of a collective action.

Small uttrycker det som:

Referencing viewed in this way is a labelling process. The language pointed to by the footnote number labels or characterizes the document cited – or, in other words, constitutes the author’s interpretation of the cited work. In citing a document an author is creating its meaning, and this, I will argue, is a process of symbol making. (328)

Citeringen är alltså i grund och botten en ”kvalitativ” händelse, som i nästa led kan ”kvantifieras”. Tyvärr har citeringsanalys kommit att associeras med ”new public management” och viljan att ”räkna” forskares citeringar för att ”mäta” ”prestationer” (ursäkta alla citattecken). Men dettta är en sentida valueringspraktik som har exkluderat ett kritiskt och tänkande perspektivsom är nödvändigt för att studera citeringsnätverk.

Men det finns även ett annat problem. Det är nämligen lätt att luras in i en ”individualistisk idealism” när man arbetar med Smalls ålderdomliga begrepp. Small försöker råda bot på detta genom att förtydliga:

I also follow Leach in regarding an ’idea’ in its written form in a scientific paper as an imperfect ‘copy of an original’ which resides in the mind of an individual. In the case of ’standard symbols’. the ’idea’ is the product of a dialogue and selection process on the part of many individuals over a period of time. It follows that any single actor’s utterance cannot be used to reconstruct the ‘standard symbol’: we can achieve this only by aggregating many utterances. One of the hypotheses to be explored in this paper is that a scientist carries with him a repertoire of such collective concepts and their corresponding document-symbols. These are his tools-of-the-trade, and provide the conceptual and methodological framework for his work. (329)

Tyvärr blir det svårt att behålla begreppen idea/symbol/mind/individual/collective utan att lockas in i en ”alltför mänsklig” dualism, som visserligen är populär bland sociologer, men som ändå alltid faller tillbaka i vanföreställningen om ”individen som tänker”.

Individer tänker inte. Bara nätverk kan tänka.

Den avgörande skillnaden mellan Small och Latour är att den senare för in ett tydligare ”social dimension” (social i den ”latourianska” betydelsen). Att citera handlader inte bara om att ge erkännande till andra forskares gärningar (så som Robert Merton tänkte sig) utan citeringspraktiken kan också, via Latour, ses som ”uttryck för att forskare gör sig inskrivningsbara i ett citeringsnätverk.” (Nelhans, 135)

Denna ”inskrivningsbarhet är central för Latour, som i Science in Action (1987) presenterar en mera nätverksorienterad citeringsteori (som jag snart ska visa är kompatibel med Small).

Nelhans skriver:

När Latour i Science in Action återvände till den vetenskapliga litteraturen som ämne var citeringens roll nedtonad till förmån för den vetenskapliga textens roll i forskarpraktiken. Den vetenskapliga litteraturen beskrevs som ett retoriskt verktyg i händerna på forskare som ville övertyga sina kollegor om sina forskningsröns trovärdighet. Samtidigt hävdade Latour att hans resonemang kunde reduceras till en mening som uttryckte ”the status of a statement depends on later statements” (Latour 1987, 27). På den vetenskapliga praktikens nivå kunde detta relationella framställningssätt uttolkas som att en text inte enbart får sin betydelse genom sitt textmässiga innehåll, utan även på det sätt den i framtiden kommer att refereras. (129)

Att analysera citeringar är alltså ett sätt att analysera mening. Men inte egentligen på en symbolisk nivå, utan strikt kollektivt. Citeringsanalys är ingen litteraturvetenskap – relationen mellan författare och text är en torftig kvarleva av romantisk genikult – utan en analys som undersöker kollektiva kunskapsprocesser och hur dessa, i nästa led, förändrar samhället. Samma metod skulle dock fungera för litteraturvetenskaperna; även fiktioner ”citeras” och skapar förutsättningarna för vilka idéer vi kan ”ladda ned” till vårt tänkande – givet att vi gjorde sådana händelser spårbara bortom hermeneutikens icke-precisa metoder.

Men så har det ju hänt saker sedan Science in Action skrevs.

Detta leder oss till Latours Modes of Existence och en av de mest centrala styckena i hela boken. Det vill säga passagen som beskriver korsningen mellan fiktioner [FIC] och referens [REF]. Ett längre citat är ett måste (ursäkta upprepningen från en tidigare post):

On one side, of course, no chain of reference can be established without a narrative populated by beings who can come only from fiction. How can we speak about remote galaxies, particles of matter, upheavals of mountains, valleys, viruses, DNA, or ribosomes without having at our disposal characters apt to undergo such adventures? They are all beings of paper and words, which have to be launched through the world like so many carrier pigeons. Every scientific article, every story of an expedition, every investigation is populated with stories experienced by these beings who always seem to have sprung from the unbridled imagination of their authors, and who go through tests alongside which so-called adventure movies seem entirely lacking in suspense. As Deleuze and Guattari saw, no science is possible, and especially no abstract science, unless the world is populated by these little beings capable of going everywhere, of seeing and submitting to the most terrible trials, in place of the researcher trapped in her body and immobilized in her laboratory. It is these delegates that we have trusted, since the seventeenth century, to go off and travel everywhere. (Latour 2013, p. 250–251)

Om vi överför detta till citeringar får vi mycket bättre begrepp än ”symboler”. Vetenskapliga artiklar hela tiden arbeta med fiktioner (oftast i formen av begrepp och teorier) för att kunna sammanväva den specifika formen av referenskedjor som är typiska för vetenskaplig kunskap. Fiktionerna måste finnas för att vi ska kunna ”resa” till främmande galaxer, till atomer som vi inte kan se eller DNA-spiraler som vi bara inderekt kan mäta (ibland kallas detta för ”abstraktioner”, men det är missvisande, det finns inget mera konkret. När någon skriver att ”detta är en abstrakt teori” är det oftast ett sätt att dölja att det inte finns någon referens, REF).

När jag citerar en artikeln ”hämtar” jag hem flera olika saker till den artikel jag skriver. Låt säga att jag är intresserad hur hajen Alopias pelagicus jagar sardiner med sina stjärtfenor utanför den fillipinska kusten (jag låtsas vara Olivier et al.). För att skriva denna artikel måste jag dels hämta hem tidigare forskning om andra hajar. Men jag måste också använda mig av begrepp som kan ”hämta” hem helt nödvändiga distinktioner: taxa, kinematik, hydrodynamik osv.

Först när jag har ”laddat ned” från tidigare forskares artiklar de nödvändiga referenskedjorna (som ju delvis består av ”fiktioner”), så kan jag hämta hem från havet och hajarna en mängd inskriptioner infoga dessa i artikeln. På så sätt har jag skapat både referenskedjor till andra forskare och till hajarna i havet.
journal.pone.0067380.g002

Men det är först när hajstudien sedan refereras till som den får sin egentliga mening. Huruvida forskningen om hajarnas fenor och jakten på sardiner är värdefull, korrekt, intressant eller felaktig avgörs av nästa ”generation” användare.

Om jag, å andra sidan, skulle vilja motbevisa Oliver et al., måste jag arbeta på två fronter. Dels måste jag gå igenom deras referenslista och hitta citeringar till forskning som är felaktig på något sätt. Men, framförallt måste jag hämta hem andra videofilmer, rita nya diagram, mäta fenornas hastigheter på nytt osv. Det är detta som gör vetenskapliga artiklar så rika. De har ”täckning” över ett gigantiskt nätverk, som består både av vetenskaplig litteratur, fiktioner och referens till hajars fenor i Stilla havet som forskarna fick jaga med båtar, dykutrustning och kameror.

Monadologiska undersökningar – Hyphe + Gephi + Sigma.js

Zooma genom att skrolla. Klicka för att aktualisera varje enskild monads nätverk. Se även fullskärmsversion
I mellandagarna har jag experimenterat med några verktyg för datalandskapsforskning/journalistik/aktivism. Detta i syfte att analysera världen med en monadologisk ontologi utifrån Gabriel de Tarde. Här tänkte jag dela med mig av några metodologiska/mjukvarumässiga knep som jag har lärt mig (autodidaktiskt) över många koppar svart te.

För att kunna se datalandskapet för vad det är, måste vi använda oss av några instrument som förstärker och förtydligar den snåriga djungel som uppstår i datamatrisens bördiga jord. Här vandrar en mängd muterade arter och avarter omkring. Men primärt är vi inte intresserade av deras ”essens”, utan istället deras performativitet. Varje nod definieras av sitt nätverk samtidigt som nätverket definierar noderna.

Tack vare internet lämnar nästan alla aktiviteter efter sig digitala spår. Genom att skicka ut spindlar (crawlers) går det att sniffa upp dessa spår och sedan analysera dem. Datalandskapet är fyllt av sådana spår och tack vare att vi lämnar dem efter oss är det enkelt att bevaka och övervaka nätet.

Vi är alla flugor i arachnidernas fiberoptiska fångstapparat.

\\

Médialab vid Sciences Po tillhandahåller ett antal open-sourcade verktyg som utgår från en monadologisk ansats. För att samla in data måste en ha en vettig crawler som kan skrapa och indexera den information en vill åt. Hyphe (github) är en mycket lättanvänd sådan, som tyvärr ännu är i ett tidigt utvecklingsstadium och därför inte helt enkelt att installera 1.

Hyphe tillåter att man genomför en slags ”snöbollscrawling”. I exemplet ovan utgick jag från en populär hemsida bland svenska män, vilket gav följande resultat:

Skärmavbild 2015-01-05 kl. 09.26.56

När man väl har angett en startpunkt, hämtar sedan Hyphe fram de relevanta länkarna till andra noder i nätverket:

Skärmavbild 2015-01-05 kl. 09.31.55

Hyphe sätter sedan igång att crawla alla noder en väljer att inkludera i nätverket. Allt som allt skapade jag detta nätverk på cirka tio minuter, bara för att testa. Men har en mera tid kan en dels bygga ett större nätverk, och dels sortera och klassificera noderna så att en får en tydligare visualisering.

Hela tiden skapar hyphe automatiskt förhandsgranskningar av det nätverk man bygger ihop:

Skärmavbild 2015-01-05 kl. 09.33.52

Sedan är det enklast att exportera resultatet till .gephx-formatet och sedan fortsätta bearbetningen i Gephi.

För att sedan publicera en interaktiv visualisering kan man dels installera ett plugin som exporterar Gephi-nätverk till sigma.js eller installera sigma.js-biblioteket på en webserver och direkt låta det läsa in gephx-filen (om man inte orkar Gephi).

Då blir det lite enklare och roligare att visa upp visualiseringen utan att skapa en massa statiska bilder.

\\

Att kravla och skrapa webben ger givetvis en begränsad mängd data som är av en viss typ. Noderna utgörs av ”web-entiteter” och en web-entitet består sedan av ytterligare nätverk. Tänk <a href=”http://www.expressen.se/nyheter/expressen-avslojar/namn-pa-anonyma-anvandare-knackta/”>alla de som kommenterar på bloggarna och hemsidorna</a> i nätverket! Men för att komma åt den nivån måste en utvidga med att <a href=”http://www.christopherkullenberg.se/monader-sociala-natverk-och-facebookovervakning/”>skrapa exempelvis sociala medier</a>.

Imitationer.

Noder som imiterar andra noder.

Näthatet uppstår

i nätverken.

Notes:

  1. Jag lyckades med att få igång Hyphe på en Debianserver (Debian 7). Dock är installationsskriptet aningen trasigt och måste läsas igenom manuellt för att tillgodose alla dependencies. En måste även lägga till GPG-nycklar manuellt och sedan lyckas klura ut hur Apache2 gör Alias-pekningar. Jag rekommenderar även starkt att en prövar först på en virtuell maskin eller på en maskin som man inte använder till något annat, detta eftersom installationen av scrapy-motorn kommer att ersätta sysvinit, vilket är ganska så risky business. Hör gärna av er till mig om ni kör fast.

Monadologiska försök att kartlägga nätverk där [POL] korsar [REF] i fallet medborgarvetenskap

Under hösten har jag dykt ned i forskning om medborgarvetenskap i projektet Taking Science To the Crowd. Eftersom projektet är internationellt har jag inte skrivit så mycket om det här, utan istället bloggat på engelska eller lagt tentativa analyser i projektets wiki.

Men ibland kan det vara bra att skriva ut tankarna även på denna blogg. Ofta funderar jag nämligen på hur man skulle kunna navigera sig fram i det mångtydiga fältet Citizen Science med hjälp av nätverksanalyser i det ”datascape”datalandskapet – som uppstår när en börjar följa olika aktörer.

Några utgångspunkter: Medborgarvetenskap skapar vad Latour kallar för referens [REF]. Samtidigt bedrivs medborgarvetenskap ibland av aktivister som söker bilda opinion kring olika sakfrågor. De arbetar alltså med att frambringa politiska cirklar i syfte att skapa politisk representation.

Referens [REF] och representation [POL] är två helt skilda existensmodi. Det förra skapar referenskedjor med hjälp av inskriptioner som mobiliserar världen, vilket leder fram till vetenskapliga publikationer. Det senare skapar tillfälliga autonoma punkter av representation som mobiliserar massorna(s fantomer). Det förra är relativt beständigt, det senare är flyktigt och försvinner så fort det inte mobiliseras.

Det intressanta tycker jag är när dessa två existensformer korsar varandra. Alltså, när politik och aktivism bedrivs med vetenskap och vice versa. Då får vi exempelvis medborgarvetenskap som räddar fisk i Mekongfloden, gör motstånd mot oljebolagen i Louisiana eller tillverkar instrument för att mäta oljespill. Vissa talar till och med om Extreme Citizen Science som en helt ny form av aktivism, utrustad med vetenskapliga metoder snarare än plakat och banderoller.

Men, vad är det som händer egentligen när en bedriver politik med vetenskap och vetenskap med politiska forskningsfrågor? En modernist skulle genast få kalla fötter. En kan ju inte blanda samman vetenskap och politik! Då rasar den objektivitet som präglar riktig forskning. Men även politiken kollapsar; om vi tar ”genvägen” via vetenskapliga fakta får vi en ytterst odemokratisk politik, en teknokrati!

Latour är dock inte speciellt orolig. Det är precis i dessa korsningar, i dessa mellanrum, som det sker intressanta saker.

Korsningarna, tänker jag, borde gå att studera genom analyser av de nätverk som utgör infrastrukturen. Här kommer några ytterst tentativa analyser.

\\

När en följer nätverk finns det ingen given mittpunkt att börja i. För ett tag sedan tog jag utgångspunkt i den publicerade vetenskapliga litteraturen. Då får man en bild av de citeringsnätverk som präglar medborgarforskningen.

Men vetenskapliga publikationer är givetvis bara en sida av de ytterst heterogena nätverk som skapar medborgarforskning. Visualiseringen ovan är en inzoomning på det fält av miljövetenskap/ekologi som dominerar medborgarforskningen. Men en sådan bild döljer alla de projekt som inte publicerar sig i kollegiegranskade tidskrifter.

Så, en kan likaväl börja i en annan ände: ”blogosfären”. Med hjälp av Issuecrawler skrapade jag länkar från 12 meborgarvetenskapsbloggar.

Här ser vi hur samma ekologi/miljövetenskapliga kluster finns representerat i nedre vänstra hörnet. Men vi ser även hur olika medborgarforskningsprojekt hakar in i sociala mediers plattformar (inzoomning nedan) och i viss mån till mera traditionella medier (Guardian, Scientific American, Nature osv.). Men, vi ser även hur det finns starka länkar till olika statliga (amerikanska) institutioner (.gov).

Länken till amerikanska myndigheter och forskningsfinansiärer blir ännu tydligare in en mycket större analys jag gjorde på 522 forskningsprojekts hemsidor. Här ser vi en oerhörd dominans av amerikansk forskningspolitik (pdf för större bild):

Medborgarforskning kostar pengar, även om tusentals människor arbetar gratis med att genomföra observationer och klassifikationer av data. Men det är inte så enkelt att vi kan dra likhetstecken mellan de gröna noderna i nätverken (.gov) och ”kapitalflöden”. Så enkla är aldrig nätverken. Medborgarforskningen befinner sig i korsningen mellan [POL] och [REF]. En länk kan alltså även betyda att forskningsprojekten vänder sig emot en myndighet i syfte att påverka exempelvis ett visst beslut eller myndighetsutövande.

Se även pdf.

Analyserna ovan är bara preliminära och översiktliga. Helheten är alltid mindre än delarna. Nyckeln till att hitta kvalitéer i datalandskapet är att zooma in, länk efter länk. Det är först då som tröskeln blir uppenbar och visar sig empiriskt.

Monader, slem och issuecrawler

slem

Som ett test skrapade jag några bloggar för analys av länkrelationer. Testet bestod mest av att se vilken typ av data som Issuecrawler kunde generera. Issuecrawler används bland annat av MappingControversies, som i sin tur använder sig mycket av Latour, Tarde och Dewey som teoretisk grund. Det verkar användbart även om jag inte har lyckats förstå exakt hur djupt Issuecrawlers motor går ned länkarna. Om någon vill testa, kolla källdatan i Gephi-format.

Jfr. även ”slemmappning

Jeremy Bentham och kvantifieringen av lycka – En djupanalys av Marco Guidi och en jämförelse med Bergson

Jag har tidigare varit inne på att Jeremy Bentham troligtvis var först ut i med att förbereda och utforma ett lyckobegrepp som kunde mätas. Ett lyckobegrepp som var kvantifierbart. Ett lyckobegrepp som kunde integreras i en vetenskap om samhället (scientia felicitas?).

Tidigare trodde jag att denna proto-kvantifiering var begränsad till  kapitel 4 i An Introduction to the Principles of Morals and Legislation. Där fann jag början till en ”skala” för att mäta lycka, även om Bentham aldrig realiserade en sådan mätning på ett vetenskapligt sätt.

Men, givetvis var jag inte först med att upptäcka detta!

I kapitlet Jeremy Bentham’s quantitative analysis of happiness and its asymmetries 1, skriver den italienska ekonomen Marco E. L. Guidi om Benthams kvantitativa ansats i förhållande till lycka och välbefinnande (happiness/well-being). Denna briljanta och djuplodande text är publicerad i boken Handbook on the Economics of Happiness, och är på så sätt en del av den syntes som sker mellan ekonomer och lyckoforskare, som jag är på spåren och försöker begripa.

Guidis text går in på flera av Benthams källtexter och den är så precist skriven att jag tänker att det är värt att lägga ut mina anteckningar om den.

\\

Guidi inleder med att argumentera mot att Bentham skulle vara en ”primitiv och naiv” filosof, vars resonemang i huvudsak fungerar som reduktionismer. Paradoxalt nog har samma filosofer ändå givit honom en upphöjd position, som källa till den hedoniska psykologin, utilitarismen och rational choice-teorin. Jag vet varken in eller ut i denna idehistoriska diskussion, men det kan ändå utgöra en intressant sensation, att öppna sig bortom historieskrivningarnas -ismer och förhålla sig öppen till att göra saker mera komplicerade. Det är ju trots allt det som är poängen med humaniora.

När det gäller Benthams lyckokalkyl, hans felicific calculus 2, finns det nämligen två tolkningar enligt Guidi. Den första utgår från att Bentham ville kvantifiera lycka/välbefinnande så precist som möjligt, med numeriska heltal; the cardinalist approach (p. 68). Den andra utgår från att Bentham började tveka på sin kvantifiering och snarare rörde sig i en taxonomisk riktning, i ett försök att klassificera de olika storleksgraderna av njutning och smärta, något Guidi kallar för the ”ordinalist approach” (Ibid).

Det kan tyckas vara en detalj. Men för att göra ”samhället” mätbart måste vi uppfinna skalor som mäter denna container, som uppstår i samma moment som vi konstruerar den. Att mäta är alltid en performativ handling, mätningen är i sig beroende av vad Austin långt senare kallade ”felicity conditions”.

Vad som gör lycka till en ”kalkyl” kommer ur att definitionen, enligt Guidi, alltid är en relation mellan njutning och smärta:

Good – at and individual level as well as at a social level – is therefore happiness, and happiness is a ‘balance’ between the sum of pleasures enjoyed by the individual in question, and the sum of their pains (p. 70)

Eftersom vi kan räkna både på njutning och smärta (givet att vi har ett ”instrument”) uppstår ”this sort of economy” (p. 70=) som en slags summa, som förhoppningsvis lutar mot njutningssidan. Men för att vi ska få en summa måste njutningen vara mätbar. Jag är så fräck att jag tar ett Benthamcitat ur Guidis text:

Body, to exist, must in like manner possess those those things: length, breadth, and thickness…. By them it is measured. Mathematicians call them its Dimensions. ‘Dimension’ comes [from] form ‘Dimetior’, or ‘to measure’.
Of Mathematicians then let us borrow the appelation: and let us begin with saying: Pleasure is comprised under two dimensions, Intensity and Duration. (Original Italics), Bentham, in Guidi, p. 71).

Så vad Bentham gör är inget mindre än motsatsen till vad Bergson skulle komma att göra lite mer än hundra år senare. Bentham tänker sig njutningens intensitet och varaktighet som exterioriteter! De kan mätas precis som ”matematikern” mäter kroppar (Cartesianska), som längd, bredd och tjocklek. De kan mätas som ”dimensioner” på detta sätt.

Detta är helt centralt! Det Bentham gör i ovanstående citat är precis det som gör att hans sätt att mäta lycka, även om det hos honom själv inte hann blomma ut i sin fulla kraft, är det dominerande sättet att mäta lycka på idag! Bentham gör känslorna av njutning och smärta mätbara som extensiteter/exterioriteter.

Detta ville som bekant Bergson bryta med i Tiden och den fria viljan. Han ville visa att känslorna inte var mätbara eftersom de inte kunde omvandlas till numeriska storheter. Jag gillar Bergsons angreppssätt. Men, det finns inget Bergsonskt sätt att mäta lycka idag, troligtvis för att det inte gick att kvantifiera sättet som han tänkte ”storheter” på.

Den Benthamianska vägen, menar Guidi, går däremot rakt mot ett mätbart ”kardinalvärde” (finns det någon som vet hur man säger ”cardinal value” på svenska? Det är uppenbarligen en term uppfunnen av ekonomer snarare än matematiker):

After calculating the value of pleasures and pains at an individual level following these dimensions /../ the total value of social happiness is derived as the linear sum of individual balances /../ This obviously implies a cardinal measure of value. (p. 71)

Återigen, det är i dessa detaljer som det moderna lyckobegreppet tar sin form. Den positiva balansen mellan njutning och smärta kallar Bentham för well being (Guidi, p.81). Och vad han sedan gör är inget mindre än att skapa den så nödvändiga (numeriska) relationen mellan individ och samhälle. Vi kan mäta och räkna ut en individs summa mellan njutning och smärta. Och vi kan mäta tusen individer och räkna ut dess genomsnittliga summa mellan njutning och smärta. På samma sätt som vi kan få fram en lycklig eller olycklig individ, kan vi observera ett lyckligt eller olyckligt samhälle.

Samhällsvetenskaperna vilar på denna symmetri. Deleuze och Kafka såg hur denna symmetri fick konkurrens av en annan form – dividen.

Men för Bentham (och hans samtida tänkare) fanns bara denna ursprungliga numeriska relation mellan individ och samhälle, när de blickade ut över den tilltagande moderniten.

Higher numbers represent higher degrees of intensity. He [Bentham] then repeats the same reasoning for duration and states that the limits of of probability and remoteness are represented by certainty and presence, respectively, pointing out that ”the degrees of intensity and duration must med express’d by whole numbers: that of proximity and that of certainty by fractions. (p.71)

Men vad finns det då för instrument som kan mäta njutning och smärta? Här finns det risk för att man inledningsvis blir lite besviken på Bentham, men kopplingen till ekonomi är här väldigt intressant. Återigen lånar jag ett benthamcitat av Guidi, som i sin tur lånat det av Baumgardt:

The Thermometer is the instrument for measuring the heat of the weather: the Barometer is the instrument for measuring the pressure of the Air. Those who are not satisfied with the accuracy of those instruments must find out others that shall be more accurate, or bid adieu to Natural Philosophy. Money is the instrument for measuring the quantity of pain and pleasure. Those who are not satisfied with the accuracy of this instrument must find out some other that shall be more accurate, or bid adieu to Politics and Morals. (Bentham, J., Transcribed by Baumgardt 1952 3, in Guidi, M.E.L, p. 72)

Detta kan ju tyckas vara primitivt på många sätt. Termometern är ett instrument som mäter temperatur enligt en skala. Pengar är ett instrument för att mäta smärta+njutning (well-being). Som tur är kan vi balansera detta med ytterligare citat. För Bentham är relationen mellan rikedom och lycka inte alls linjär:

The effect of wealth in the production of happiness goes on diminishing, as the quantity by which the wealth of one man exceeds that of another goes on increasing: in other words, the quantity of happiness produced by a particle fo wealth (each particle being of the same magnitude) will be less and less at every particle (Bentham, in Guidi, p. 84)

Denna koppling mellan ekonomi och lycka föregriper Easterlins paradox med två hundra år. Men, skillnaden är dock fundamental. Bentham arbetar filosofiskt. Easterlin jobbar empiriskt, och argumenterar således medelst referens (så som Latour menar referens).

Men frågan är helt central inom lyckoekonomin: vad är egentligen relationen mellan välbefinnande och ekonomi?

Oikos nomos,

Oikos logos,

scientia felicitas.

krísis.

Notes:

  1. Guidi, Marco E. L. (2007) ”Jeremy Bentham’s quantitative analysis of happiness and its asymmetries”, in Bruni, L. & Porta, P. L. Handbook on the Economics of Happiness, Cornwall, MPG Books Ltd.
  2. Jag försöker fortfarande hitta en källa där Bentham själv använder begreppet ”felicific calculus”, men har ännu inte lyckats
  3. Baumgardt, D. (1952) Bentham and the Ethics of Today, Princeton, NJ: Princeton University Press

Helheten är alltid mindre än delarna – Latour, Tarde, Citizen Science och invasiva arter

Igår läste jag om Latour et. al’s artikel The whole is always smaller than its parts’ – a digital test of Gabriel Tardes’ monads från 2012. Temat med att låna in Tarde’s monad-begrepp (ursprungligen från Leibniz) känns igen från flera andra ställen hos Latour, men denna artikel är speciellt intressant eftersom det är en ”metodologisk” artikel snarare än en ontologisk, och att den vänder sig till ”sociologer” som bedriver empirisk forskning. Det finns nämligen ett metodologiskt argument i denna artikel, som Kalle för övrigt började skriva om redan för sex år sedan (återigen: journalartiklarna släpar långt efter forskningsfronten).

Tesen som Latour mfl. driver i denna artikel är att nya mängder av (meta)data har gjort det möjligt att skapa ”profiler” (profiles) av det som vi vill studera, följa eller analysera. Denna typ av data drömde Gabriel de Tarde om, vilket jag skrev om kort i förordet till den svenska översättningen av första kapitlet i Imitationens lagar:

Menar [Tarde] att eftersom varje liten detalj, varje liten imitation, ger upphov till och förklarar det sociala, måste statistikerna börja räkna på hela ”hushållets inventarier”, vilka böcker som publiceras, vilka kläder som säljs och vilka produkter som införskaffas vid vissa givna tidpunkter. Sådana empiriska undersökningar skulle i slutet av 1800-talet ha krävt en enorm logistik, för att inte tala om beräkningskraft. (s.18)

Nu är det ju inte längre slutet av artonhundratalet, så vi har chansen att plocka upp Tardes forskningsprogram lite drygt hundra år senare. Vilket är en ganska bra idé, tror jag.

\\

Just nu forskar jag bland annat om uppkomsten och utvecklingen av medborgarvetenskap, eller ”citizen science”, i ett projekt som heter Taking Science to the Crowd.  Här försöker vi följa hur denna praktik har vuxit fram, blivit alltmer relevant, och blivit alltmer av en hajp i forskningspolitiken.

Att kartlägga de nätverk som så att säga bygger upp citizen science kan då inspireras av Latours perspektiv på ett intressant sätt. Jag tänkte kasta ut lite preliminära datavisualiseringar här och testa mig fram.

Först några ord om de metodprinciper som återfinns i pappret från 2012. För det första finns det bara en analysnivå (Latour bryter med mikro/makro): monaderna utgör ”points of view” (p. 598) som ser ”hela nätverket”, men inte som en totalitet. Detta hänger samman med att det i sin tur inte finns några delar eller helheter: allt som finns är aktörer och nätverk. Aktörerna är nätverken och nätverken är aktörerna. Det är inte så, som mycket social teori utgår ifrån, att det sker ”interaktioner”. Inget interagerar med något, allt som finns är nätverk och aktörer som samtidigt definierar varandra. Det finns inga utbyten eller transaktioner: allt som finns är det som är: ontopolitik!

Men det där är ju ganska grundläggande. Spännande blir det först när det appliceras.

För att börja nysta i monaderna måste man ha en startpunkt. Jag tar min utgångspunkt i ett policydokument publicerat av Europeiska kommissionen: Green Paper on Citizen Science for Europe. Ett traditionellt sätt att analysera ett sådant policydokument är att ”dekonstruera” det, att kritiskt granska sättet som en viss sakfråga ”framställs på” och på så sätt synliggöra ett ”större sammanhang”, en kontext, eller en ideologi (”totalitet” om vi är riktigt modiga). Men, då begår vi misstaget att tro att det finns en del och en helhet, något större som avgör alla de mindre delarna. Literature is an assemblage. It has nothing to do with ideology. There is no ideology and never has been.

Istället kan vi börja analysera nätverket. Men då måste man börja plocka isär rapporten (dis-assemblage). Om man först hämtar ut de vetenskapliga artiklar som policyrapporten bygger på (se referenslistan) hittar man 21 artiklar, vars referensnätverk går att ladda hem från Web of Science (om man har universitetsaccess). Tack vare att vetenskapliga publikationer är uppmarkerade med metadata (som Tarde törstade efter), går det att använda policyrapporten som första monadologisk ”point of view” för att analysera det nätverk som (åtminstone delvis) definerar rapporten som aktör.

Först väljer vi en aspekt (aktant) av vetenskapliga publikationer: Författare. Klicka för att förstora:

 Skärmavbild 2014-10-31 kl. 11.15.50

Ur den första policyrapporten, Green Paper,  framträder ett (av flera) nätverk av forskare som gillar att citera varandra. Tittar vi i mitten hittar vi tre centrala forskare; Bonney, Phillips och Shirk, som tillsammans med andra forskare har skrivit artikeln Citizen Science: A Developing Tool for Expanding Science Knowledge and Scientific Literacy. Dessa forskare formerar en lokal centrumpunkt. Ofta lockas man då att tänka att de är ”centrala”, att man har hittat ”kärnan”. Men så är det ju inte med aktörsnätverk.  Studerar man i sin tur deras referenslistor och vilka som citerar dem, får vi ytterligare nätverk. Nätverk ger nätverk. Varje monad ger oss en oändlig ”utsiktspunkt” till nästa anhalt.

Men, forskares namn är ju bara en antropocentrisk etikett på ett nätverks noder. Tack vare dataöverflödet som Tarde drömde om kan vi välja en annan sida av monaderna. Vad sägs om samma ”innehåll” fast baserat på ”keywords”:

greenpaperkeywordmap

Här har jag hjälpt datorvisualiseringen (Gephi, Forced Landscape 2) lite på traven med att rita och skriva lite. Men, om vi analyserar den metadata som beskriver ”innehållet” i artiklarna (keywords) får vi ytterligare en utsiktspunkt som blickar ut över ytterligare nätverk. Observera hur lockande det är att tro att vi har hittat ”innehållet” i forskningsartiklarna. På ett sätt har vi ju det, de handlar ju om något. Men tänker vi innehåll kommer vi att fastna i reduktionism! Om vi istället tänker nätverk här får vi en bättre vinkel. Uppe i vänstra hörned ser vi hur artiklarna kopplar samman ”citizen science” med de nätverk som länge har studerat ”public scientific literacy”, ”public participation research” och så vidare. Här har vi så att säga en slags samhällsvetenskaplig tanke om att medborgarvetenskap är en fråga om kunniga, engagerade och deltagande medborgare. Lite spännande. Men följer vi sedan punkten ”Citizen science” ned åt höger stöter vi först på ett kluster som fokuserar de empiriska studieområdena. Det handlar om klimatforsknign, miljöforskning, och kristalliserar sig i biodiversitet. Därefter hamnar vi i ytterligare ett nätverk som handlar om observationer (av) invasiva arter, urval, populationer, observationers kvalitet (metod). Genom begreppet ”monitoring” öppnar sig sedan ytterligare studieobjekt: ”invasive plants”, ”plant invasions” och olika former av ”beredskap” för att hantera förändringar.

Fortsätter vi att zooma kan vi gå in på varje enskild artikel (källdata), här rankade efter globala citeringar (dvs. av alla källor i hela Web of Science):

Skärmavbild 2014-10-31 kl. 13.59.52

Här upptäcker vi att de två mest välciterade artiklarna leder till två psykologer: Ryan och Deci (de är även lyckoforskare, men det är en annan femma). Dessa psykologer sysslar en hel del med motivationsforskning. De är del av policyrapportens nätverk och de länkar sedan samman med ett ännu större komplex av motivationspsykologi. Detta fält är så stort att vi snabbt skulle förlora oss i det om vi fortsatte att följa nätverket åt det hållet. Dessa psykologer spelar en marginell roll i policyrapporten (de ger bara ”motivationsbiten”) men om vi ser in i dem som monader öppnar sig ett landskap där tre-fyratusen andra artiklar citerar dem. Som delar betraktade är de större än den helhet (policyrapporten) som vi började i. Detta gäller inte bara för citeringar. Citeringar är bara en liten aspekt av alla de nätverk av instrument, observationer, forskningsmedel, forskare, utrustning, allianser etc. som gör forskning möjlig. Dock är de väldigt väluppmärkta med metadata, vilket gör dem enkla att studera.

I en policyrapport, som eventuellt får politikerna i Bryssel att så småningom skyffla några forskningsöronmärkta miljarder Euro i ena eller andra riktningen, finner vi 21 vetenskapliga artiklar. Dessa öppnar monadologiskt upp ännu större nätverk som kopplar oss samman med invasiva arter, biodiversitet, global uppvärmning och bisarra habitat för flyttfåglar.

\\

De konventionella textanalysen tror att meningen finns ”bakom” eller ”mellan raderna”, i en abstrakt relation till en övergripande totalitet. Men, det känns som att man inte ens behöver genomföra analysen särskilt länge innan man hittar det där förväntade svaret om man jobbar så.

Mera intressant blir det om man kan länka samman en rapport med en invasiv fågelart som är relaterad till globala temperaturförändringar och som råkade flyga åt fel håll vilket gjorde så att politikerna i Bryssell….

 

Beck och Latour om kosmo(s)politik

Medan svenska tidningar domineras av olika ”debatter” (samt debatter om debatter), kan det vara uppfriskande att ta del av samtal från kontinenten. Frankfurter Allgemeine publicerade för ett par veckor sedan ett samtal mellan Ulrich Beck och Bruno Latour som i huvudsak handlar om global uppvärmning, men som samtidigt innehåller ett antal intressanta begrepp och distinktioner. Även om både Beck och Latour sympatiserar med varandra är de på vissa punkter väldigt olika, och framförallt har de två radikalt skilda sätt att angripa samma problem på.

Samtalet tar sin utgångspunkt i den antropocena tidsåldern, alltså den tidspunkt när en kvalitativ tröskel har överskridits,  och mänskligheten intar platsen som den primära geologiska förändringskraften.

Latour menar, lite provokativt, att den antropocena tidsålderns konflikter står mellan ”humans” och ”Gaians”, alltså, mellan ”människor” och ”Gaianer”. Med ”människor” menar Latour de varelser som genom moderniseringsprocessen har utkristalliserat ett specifikt själsliv som är vässensskilt från naturen ”där ute”. Genom en sådan separering kan global uppvärmning (”natur”) framträda som en ”social konstruktion” (”kultur”) för människorna. Människor har, med andra ord, en farlig böjelse för ”relativism”.

Gaianer, å andra sidan, lever som integrerade medskapare av jordklotet, de är aerosolerna i stratosfären och de är personerna i parlamenten. Gaianerna är inte utanför naturen, de tillhör naturen precis som alla andra varelser och ting.

Beck vill å andra sidan tänka konflikten i termer av kosmopolitik:

Wenn „humans“ gegen „Gaians“ das neue Freund-Feind-Schema ist, bedeutet das dann nicht, dass nationale, ethnische und religiöse Unterschiede überbrückt werden? Die Grenzen, die dann entstehen, bilden gerade nicht das alte nationalstaatliche Freund-Feind-Schema ab, sondern dessen radikale „kosmopolitische“ Transformation.

Beck vill hitta fram till en ny sorts kosmopolitik som inte är fastlåst i den gamla nationalstaten. Att havsnivån stiger är inget nationalstatligt containerproblem, havet bryr sig inte om våra moderna kartor som drar gränser mellan länder. Men paradoxalt nog är det fortfarande ”länder” som ska komma överens på de olika klimatmötena (som alltid havererar utan någon går med på att göra något (det hotar ju Ekonomin, som har ersatt Naturen)).

Latour vill istället använda begreppet ”kosmospolitik”:

Die eine ist die Auflösung unserer nationalen Grenzen. Das meint Ulrich mit „Kosmopolitisierung“. Die andere (meine) ist eine Politik des Kosmos, in der es um neue Grenzen geht, aber um ganz andere als nationalstaatliche, und hier überschneiden sich die beiden Begriffe. Aber die Grenzen werden nicht aufgelöst. Im Gegenteil, es müssen ziemlich konkrete Grenzen gezogen werden, beispielsweise zwischen denjenigen, die von „Klimawandel“ reden, und denen, die von „globaler Erwärmung“ reden.

Om kosmopolitik handlar om att riva ned gränser, handlar den latourianska kosmo(s)politiken om att upprätta nya gränser, framförallt för att kunna skapa bättre kunskap: exempelvis fallet klimatförändring vs. global uppvärmning. Detta tema resonerar direkt med Latours övergripande problemställning i An Inquiry into Modes of Existence, nämligen hur vi ska kunna skapa gemenskaper kring de nya problem som anhopar sig i Gaia. Latour vill här att vi ska gå från ”geo-politik” till ”Gaia-politik”, en ny församling som inte längre är beroende av metodologisk nationalism, utan som tar hänsyn till att vi idag har en annan utgångspunkt för det sociala kontraktet än vad som var fallet på Hobbes tid. Hobbes levde i ett annat kosmo(s)politiskt tillstånd, som krävde en annan Gaiapolitik. Det kosmos vi måste förhålla oss till idag, är en värld av aerosoler, ozon, växthusgaser, havsnivåer – kort sagt den antropocena tidsåldern. Detta kosmos kan inte göras beboeligt med hjälp av geopolitik längre, vi måste gå bortom nationella ”intressen”:

/…/ die neuen Konfliktlinien verlaufen nicht mehr zwischen humans mit unterschiedlichen (nationalen) Interessen, sondern zwischen Kosmen, die eingebunden sind in verschiedene Definitionen von Land, Erde, Boden, Luft, Wasser, Habitat – und das können wir beide als Kosmopolitik bezeichnen /…/

Den verkliga konfliktlinjen står alltså, enligt Latour, inte mellan olika ”människors” nationella intressen, utan mellan olika ”kosmologier” som inbegriper och definierar vad som är jord, vatten, luft, habitat etc. Med andra ord: kosmo(s)politik är en ontopolitik.