Bunkermentalitet

Söndagen tillbringades med det på hösten återkommande besöket på Aeroseum. Första gången jag kröp in i bunkern var enligt bloggdagbokens arkiv år 2008, tillsammans med bland annat Johan och Kalle, som båda loggade händelsen. I år tog jag fram kameran och filmade lite som ni kan se ovan.

I somras besökte jag även ubåtsbasen i Balaklava på Krimhalvön. Både flyget och u-båten konvergerade under kalla kriget med bunkern. Oavsett om man befinner sig på Krimhalvön eller på Hisingsön finner man slående likheter i hur man byggde bunkrar. Att gräva ett gryt på femtiotalet innebar en flykt undan det förödande luftangreppet, en möjlighet att bygga upp det som Virilio kallade för en fleet in being.

Vi skulle alltså kunna tänka oss studieområdet ”komparativ bunkermentalitet”.

Krigssociologi

Ytterligare en tråd som jag aldrig följde upp i min avhandling är samhällsvetenskapernas relation till kriget. Nu är det lite så att om man inte klipper vissa trådar slutar det med att man sitter med ett helt nystan i knät, och då blir aldrig avhandlingen färdig. Men som tur är kan man framlägga hypoteser i efterhand. Vetenskaperna och kriget är en sådan tråd som jag tänkte kasta ut på internet, så att någon annan kan trassla in sig, eller så att jag själv snubblar över den i framtiden.

Just nu läser jag sporadiskt Olof Peterssons biografi om Jörgen Westerståhl. Jag läser sällan biografier, men Peterssons bok är ovanligt rik i och med att den ger en inblick i relationen mellan samhällsvetenskaperna, politiken och staten. För den som är intresserad av hur täta skott intim relationen var mellan framförallt Socialdemokraterna, vetenskaperna och staten efter kriget är denna bok så kallad måsteläsning!

I avhandlingen citerar jag Petersson framförallt på ett ställe:

On December 12, 1954, prime minister Tage Erlander wrote in his diary: ”Westerståhl[is] now here, asking for my support for [conducting] an investigation on what methods of agitation that give results in the electoral campaign” (Petersson 2011: 178). Moreover, Särlvik was recruited by Erlander in 1953 together with Olof Palme (prime minister 1969–1976 and 1982–1986) and the two of them worked as advisors in the electoral campaigns for the Social Democrats (Ibid.: 185). (Kullenberg 2012: 199-120)

Westerståhl och Särlvik var således tätt inkopplade på det som jag kallar ”state-science interface”, ett gränssnitt mellan vetenskaperna och staten som var mycket starkt under 1950-talet.

Men, åter till kriget. En ganska okänd del av samhällsforskningen utgjordes (och kanske även utgörs) av de undersökningar som Beredskapsnämnden för psykologiskt försvar anordnade. Ur Peterssons bok:

Samhällsforskare gavs viktiga uppgifter i det psykologiska försvaret. Vetenskapliga undersökningar fick stor betydelse i flera olika avseenden. Radioavlyssning skulle ge besked om vilka propagandabudskap som främmande makter spred till svenska radiolyssnare. Opinionsmätningar behövdes för att följa den allmänna opinionen i Sverige; utredningen hade själv tagit initiativ till en intervjuundersökning om försvarsviljan […] Ryktesanalys skulle ge underlag för att bekämpa den flora av rykten som kunde utöva en >>deprimerande verkan på motståndsandan<<. (Petersson 2012: 136-137)

Ur detta kan vi härleda en rad tentativa hypoteser. För det första hade forskningen om propaganda och opinioner sitt ursprung i amerikansk sociologi. Både de teoretiska och metodologiska inspirationerna kom från transatlantiska forskare, exempelvis Paul Lazarsfeld. En hypotes är alltså att det implicita eller explicita program för samhällsvetenskapernas funktion i staten formulerades i USA, men fick där aldrig ordentligt fäste. Istället blev det i Sverige, där gränssnittet mellan vetenskap, stat och politik var mycket hårdare, som vi fick en situation som resulterade i en historiskt sett unik ställning för samhällsvetenskaperna.

En annan hypotes springer ur krigets logik. Infrastrukturen för internet, som jag skriver i Det nätpolitiska manifestet, växte fram i det kalla krigets antimarknader och kärnvapenparanoia. Hotet om krig fick staten att skapa sandlådor där innovationsprocesser fick stora resurser att utveckla militära lösningar. Frågan är om samhällsvetenskaperna åtnjöt samma typ av ”militärindustriella privilegier”?

Två Popperskt falsifierbara hypoteser! Får stanna där nu eftersom jag måste rätta tentor.

Om flödande bistånd

Skriver en debattartikel om Nätaktivistpengen och regeringens motsägelsefulla utrikespolitik på Expressen debatt idag.

Man kan säga att det är en vidareutveckling av en föregående bloggpost, fast med en djupare kritik av regeringens konstiga utrikespolitik. Sett ur ett helhetsperspektiv blir biståndet blott en komponent i den Bildtska ”flow control”, som han verkligen har gått igång på.

För den som vill gå vidare i 2010-talets neocybernetiska kontrollteori om globala flöden kan följa det hela uppströms från Bildts statement:

”One of the most important challenges facing Sweden and the international community is to secure and facilitate the flows that give globalisation its power. But we must also be able to combat and control the flows that risk undermining our societies.”

Sen är det bara att googla loss så hamnar man till exempel i en sådan här powerpoint.

Kontentan är att Bildt vill släppa på vissa flöden och stänga av andra. Internet ska vara fritt och flödande och härligt när det passar, men det ska stängas så fort det inte passar. Ungefär. Samma tanke handlar om andra logistiska flöden, av pengar, människor, varor, bränsle etc. Det är samma krigskonst som Virilio presenterade; Staten är en administration av hastigheter, det är inte längre den container av folk och arbetskraft som den gamla nationalstaten en gång var. Utan här handlar det om att reglera flöden, ungefär som den styr- och reglerteknik som utgör cybernetikens grundpelare.

Problemet är bara att nätaktivister sällan låter sig inordnas i dessa styrsystem, utan arbetet med att släppa på internet är nästan alltid en manöver för att bryta och styra om flöden. Fly undan blockeringar och censurfilter, hitta underjordiska tunnlar, leda om flödena så de blir osynliga. Det är samma tillvägagångssätt för att släppa på ett ”gott demokratiskt flöde” som det är att släppa på ett ”ont brottsligt flöde”. (vem som bestämmer vad som är ett gott och ont flöde skiftar ju beroende på varifrån man tittar).

Observera dock: Detta är inget försök från min sida att skriva ned biståndsministerns ambitioner. Jag är övertygad om att hela satsningen vill väl och att alla som involverar sig också vill väl. Men det gäller att tänka rätt så att det inte blir fel.

Om syberkrig

Tidigare under dagen medverkade jag i P3 Brunchrapporten på temat Cyberkrig. Programmet går att ladda ned i sin helhet från Sveriges Radio eller endast själva inslaget som befriad OGG-fil.

Läsvärda och aktuella inlägg på samma tema är Copyriot och Hans Roséns DN.se-artikel.

Cyberkrig är även ett återkommande tema här på intensifier, och bland annat har jag skrivit om Wikileaks, cyberkrigsretoriken, och i viss mån hakar det i tidigare grejer, bland annat smittontologi-texten och min artikel om robotar och krig.

Några nyckelord som jag pratar om i inslaget kan även hyperlänkas: Operation Cyberstorm, 2007 års attacker på Estland, samt Israelisk cyberkrigföring.

twitter dök det även upp en diskussion huruvida man egentligen säger ”syberkrig” eller ”sajberkrig”. Min inställning är kluven. Å ena sidan är jag en stark anhängare om att språk skall destrueras, kreoliseras och bastardiseras. Därför förespråkar jag ett anarkistiskt förhållningssätt. Å andra sidan gillar jag att spontanförsvenska ord. Obskyra exempel på sådana ord som ibland dyker upp här på bloggen är ”chifferpunkare”, ”chifferrymden”, ”chifferpunksåterpostare” och ”fraktalpolitik”.

Sen gillar jag även retroord som ”datarymden” (istället för cyberspace) som används i 80-talsöversättningar av William Gibson, samt den ännu äldre formuleringen ”en data, flera dator”.

Fortsätt destruera och förvirra! (åtminstone jag kommer göra det)

1923

I senaste avsnittet av Kapital Identität Macht dras det upp planer för en icke-linjär historievandring i Göteborg. Planerna är fortfarande lösa och under förhandling. Förra året, närmare bestämt förra hösten, ägde turen rum i metallurgens fotspår i Jönköping. Till sprakande höstlöv reste vi från geologiska sänkor till sextonhundratalets militärindustriella komplex, för att till sist landa i Torsviks industriområde där den integrerade internetlogistiken sammanfaller med motorvägen.

För att bygga vidare utgör 1923 en historisk platå i Göteborg. Den stora händelsen är då jubileumsutställningen. Bland annat skapades vid denna tid Götaplatsen, konstmuséet och konsthallen. Dessutom byggdes ett stort antal byggnader kring Näckrosdammen bakom Götaplatsen (som jag för övrigt har utsikt över från mitt kontor på Humanisten) som dyrkade kroppen och idrotten. Dess är dock rivna idag. Och sen ska vi ju inte glömma embryot till ”eventstaden” Göteborg: Liseberg.

1923 var Liseberg inte en skriande underhållningsspya som idag. Under sommarmånaderna hör jag ofta avgrundsvrålen från attraktionerna från min lägenhet. Trots att jag har bott i Göteborg i tio år snart har jag inte besökt Liseberg sen jag flyttade hit. Men jag hade definitivt gjort det 1923 då Einstein tog emot Nobelpriset i fysik just där (bilden ovan är från hans föreläsning).

Om man zoomar in på bilden kan man kanske föreställa sig den bisarra situationen. Några sover, inte särskilt många fattar vad Einstein pratar om. 1919 har de första Eddingtonexperimenten ägt rum, och världens fysiker står beredda att acceptera den generella relativitetsteorin, som Einstein talar om istället för den fotoelektriska effekten, som han egentligen fick Nobelpriset för.

1923 innehåller även die Wunderwelt der Technik. Mellan 1922 och 1924 byggdes Grimeton, som via VLF-sändningar kopplade ihop västkusten i Varberg med östkusten i USA.

Ej heller att förglömma, är den ständiga relationen mellan warfare och welfare. Vad sägs om Bofors Howitzer, som ställdes ut med stolthet:

Vid Näckrosdammen precis bakom Götaplatsen låg Idrottens Tempel. Endast själva dammen finns kvar idag:

Albert Svensson beskriver arkitekturen som:

Och till jubileumsutställningen i Göteborg 1923 hade man, med konsthallen och konstmuseet, påbörjat den svenska klassicismens hittills mest monumentala platsbildning, Götaplatsen. Denna plats skulle nu, på 1930talet, kompletteras med konserthus och teater. Efter många och invecklade turer stod den senare färdig 1934 och den har allt som man kan begära av ett klassicistiskt mästerverk oavsett byggår.

Känns som att steget till komparativa fasciststudier inte ligger långt borta.

Meanwhile i tunnlarna

Igår natt observerade jag räden som sänkte riaa.com och i natt är mpaa.com vald till ”target”. Bakgrunden är att det indiska företaget AIplex (länk funkar bara mellan anfallen) uppges hyras av film- och musikbranschen för att ddosa thepiratebay.org. (Det är märkligt att Piratpartiet inte har tagit upp detta, i och med att de hostar TPB borde de kanske slagit på stortrumman).

För att skapa de distribuerade attackerna används Low Orbit Ion Cannon, eller diverse unix-kommandon.

Resultatet av ddos är framförallt mediepådrag. Att sänka sajter under några dagar är egentligen meningslöst, effekten är istället opinionsbildning. Men jag är personligen skeptisk till strategin annat än om man verkligen is doing it for the lulz. Effektiviteten är ungefär lika stor som att kasta tomater på Sverigedemokrater, och riskerar i värsta fall att orsaka moralpanik bland justitieministrar och lobbyorganisationer som vill ha ”ordning och reda på internet”.

Det intressanta är dock vad statusen för ddos-attacker kommer att vara i framtiden. Det har länge misstänkts att hyrsnutarna jobbar med dessa attacker, men först nu verkar det som att AIplex bekräftar det. Man kan undra vad exempelvis Antipiratbyrån eller Netopia, de svenska motsvarigheterna, har att säga om dessa metoder som verkar cirkulera bland deras internationella kolleger.

Det finns bättre saker att fylla näten med. Exempelvis darknet-trafik. Eller, om de hundratals, kanske tusentals (svårt att säga) personer som deltar i attackerna använder fyra fem timmar med att synkroniserat ringa varenda MEP i Strasbourg, så kanske Gallo-rapporten kan stoppas, och hämnden mot industrin blir desto hårdare (beställningsjobbet för Gallo-rapporten kostade nog mer än vad det kostar att hosta deras servrar).

Men det är kanske bara mina fifty ciphers.

Uppdatering: Nu skriver även IDG om det.

Tokyo, outro

Vi har som sagt Tokyos tunnelbana, en effektiv omkopplare av flöden. Utan en subinfrastruktur kan vi inte arbeta, turista eller alls förflytta oss, på samma sätt som flöden av vatten, avlopp, elektroner och pengar är beroende av andra kablar och rör.

Som tidigare nämnts på denna blogg finns det två huvudsakliga kosmologier att inordna dessa flöden i om man är krigssociolog (dvs. Motsatsen till civilsociolog). Den ena utgörs av cybernetiken som förstår trafiken som ett system. Elnätet måste kommunicera med tågnätet som måste kommunicera med datornätet som måste kommunicera med sociala nätverk… osv. System blir dysfunktionella av friktion och flödesbifurkationer, och riskerar att kollapsa helheten. För att minska avbrotten vid elfel och trasiga spår bygger man in omledningsmanövrar så att dysfunktionen kan åtgärdas.

Den andra grand-theoryn är den organiska, som passar bra in på Tokyo. Organismen som helhet måste fungera, energi måste cirkulera, ut i minsta artär. Organismen räfflar genom tunnlar och kopplar sifonoforiskt sig samman med andra organismer. Tunnelbanans rötter suger människor från gatuorganismen, som i sin tur nästlar sig in i butiker, deras flöden av varor och kapital. Varhelst vi gör ett utsnitt finner vi kvasi-monader. Fragment av organiska syror realiseras när vi tuggar på en bit sushi på den restaurangen där. Varje cell bär på en aristotelisk potentialitet – i just den händelsen där omkodades riset från en kapitalförtätning, en sensorisk vibration i en mun till energi för en annan organism som parasiterar på andra organismer.

Händelsen och utsträckningen sammanfaller till det Duns Scotus kallade för haecceiteter.

Jag går in i en musikaffär för att köpa en kaosspad k3. De kostar bara hälften så mycket här, inte för att valutan eller produktionssättet skulle vara billigare. Som jag skriver i Brand nummer 2 har de panspektiska ekonomierna skapat den yttersta punkten av vad Felix Guattari kallade för Integrated World Capitalism, där en ny typ av omkopplings- och informationsordning har lett fram till en hypersnabb logistik som gör att priset på en vara homogeniseras och standardiseras. Snarare är den billig för att den är so last year. Trenderna går fort i Shibuya. Jag är ensam med mannen i butiken och dividerar tekniska frågor på engrish. Helt plötsligt börjar han spela på en sampler medan solen speglar sig i skyskraporna i den 30-gradiga värmen.

Från det organiska flödet till en plötslig cellulär koncentration. Tonerna flödar, vi ler och nickar. Just nu vill man aldrig lämna Tokyo….

***

Igår satt jag och kallep i ett membran bestående av en restaurang på sjunde våningen några kvarter bort. Vi talade om den inneboende faran i det organiska och vitalistiska tänkandet. Behöver vi verkligen dessa kosmologier? Den organiska tanken är i grund och botten fascistisk, medan den cybernetiska är totalitär.

Humanister brukar anföra just denna kritik, att varje steg mot att decentrera människan leder till ett tänkande där andra värden än de mänskliga sätter villkoren för människan. Ett träd som drabbas av cancerogena celler stöter ut dem. Vid en förkylning agerar vårt immunfösvar utan att vi kan kontrollera det. Vad händer när tunnelbanan skall ”hantera” social ordning? I Stockholm skickar man ned gendarmeriet, som griper människor som ser ut att vara muntorra, med allt högre befogenheter att söka igenom folks väskor. Hos cybernetiken utgör ”dysfunktionell moraliter” ett slags systemfel som måste avlägsnas eller kopplas runt (segregation).

Humanismen kritiserar detta genom att försvara människans rättigheter. Humanismen är i huvudsak imperialistisk till sin struktur och har en förkärlek för att intervenera lite varstanns med denna struktur, med den bekännelse som både karaktäriserar kristendomen och den moderna biopolitiken.

Om cybernetikens subjektiveringsprocess handlar om ett funktionellt ekvilibrium, organismens om att skapa livskraft åt en ekologisk-organisk helhet, så är humanismens kännetecken just bekännelsen, som Foucault argumenterade i Sexualitetens Historia, band 1. Bekännelsen till Sanningen, Vetenskapen, Förnuftet och människan, en tro som inte bara måste vara stark, utan även modig, handlingskraftig och kritisk.

Kosmologier bör varken exotiseras eller tas för givna. Humanismen, cybernetiken och den organiska traditioen är alla lika mycket teorier som kräver sin tro, bekännelse och underordning.

1966, i en intervju med Heidegger:

SPIEGEL: And what takes the place of philosophy now?
HEIDEGGER: Cybernetics.
SPIEGEL: Or the pious one who remains open?
HEIDEGGER: But that is no longer philosophy.
SPIEGEL: What is it then?
HEIDEGGER: I call it the other thinking.

Wikileaks, valet och kriget

I mitt tidigare inlägg om cyberkrigsretoriken efterfrågade jag att detta begrepp diskuterades och definierades med mera nogrannhet.

Nu höjs röster för att USA ska agera militärt mot Wikileaks, för att förhindra att mer information läcker ut.

Ett sådant scenario väcker ännu fler frågor. För det första kan man fråga hur man agerar militärt på internet. Traditionellt sett har kryptografi och datorsäkerhet varit militärens sätt att ”kriga”, men då endast i försvarssyfte. Men man skulle kunna tänka sig att man gjorde en offensiv. USCYBERCOM skulle i princip kunna avfyra en attack mot Wikileaks datorer genom massiva Denial of Service-attacker. Om de nu hittar rätt servrar.

Det blir ännu mera komplicerat när svenska försvarsmakten ”rustar” inför nästa våg av dokument. Med rustar menar de i princip att de ska läsa igenom läckan, men man skulle kunna tolka det annorlunda.

Det första målet om man genom våld vill stänga ned Wikileaks torde vara de svenska servrarna. Om USCYBERCOM anfaller svensk infrastruktur, och en sajt som inte ens gör något olagligt, så skulle man kunna tänka sig att vi istället borde rusta oss för att värja oss för ett eventuellt amerikanskt angrepp.

Samtidigt blir hela historien bisarr. Ett sådant resonemang funkar bara om man tar ”cyber” på allvar, vilket inte riktigt går att göra. Att datorer anfaller varandra kan knappast kallas krig. Internet är under ständiga anfall av allt från mailspam till DDOS-attacker, och tekniskt sett är det ingen skillnad mot vad en militärmakt skulle använda för metoder.

I övrigt är det väldigt bra om Wikileaks blir en val(f)årsfråga. Både Anna Troberg och piratpartiet jobbar i den riktningen samt Broderskapsrörelsen. Man kan ju tycka att det är osmakligt att partier åker snålskjuts på Wikileaks arbete, men jag tror inte man ska tolka det så. Istället leder en partipolitiserad debatt mot att det öppnas för förslag av typen IMMI, det isländska alternativet. Tyvärr blockeras det just nu av EU och det stundande datalagringsdirektivet, samt av FRA. I någon mening visar Wikileaks vad fri information kan göra och i någon mening appliceras nu konsekvenskerna av de senaste årens inskränkningar på internet.

Det är skarpt läge. En väg pekar åt att vi viker för USA under Mr Tolgfors stilla böner. En annan väg pekar mot Island och ett återskapande av informationsfriheten.

Lätt att sådant skulle kunna bli intressanta valfrågor.

Förresten, piratpartiet erbjuder sig att ge Wikileaks serverplats. Men det kan man redan göra mycket enkelt. Har man ström och en bra uppkoppling kan man anmäla sig här. Visst vore det roligt med ett politiskt parti som blev anfallna av ”främmande makt”. Very exploitable för politiska poänger 😀

Cyberkrigsretoriken

SvD bevakar det svenska deltagandet i NATO-operationen ”Cyberstorm”, men någonstans får jag känslan av att man köper retoriken lite för lätt. Vad innebär egentligen ett cyberkrig, och hur kommer det sig att man mobiliserar just nu?

I både USA och EU har det politiska trycket ökat på att visa handlingskraft mot ”cyberattacker” i alla dess former. USA har gått allra längst, med Joe Liebermans förslag om en Kill Switch Bill som ger presidenten möjlighet att ”stänga av” internet om det blir attackerat. Denna har kritiserats för att likna Kinas Golden Shield, och man kan ifrågasätta om det verkligen hjälper att stänga av internet om det blir attackerat (en annan fråga är om det ens går).

USA har även fått ett eget cyberkommando som enligt md5-hashsumman i sin logga (se överst) har följande uppdrag:

USCYBERCOM plans, coordinates, integrates, synchronizes and conducts activities to: direct the operations and defense of specified Department of Defense information networks and; prepare to, and when directed, conduct full spectrum military cyberspace operations in order to enable actions in all domains, ensure US/Allied freedom of action in cyberspace and deny the same to our adversaries.

Begreppet ”full spectrum dominance” brukar faktiskt inte associeras med ”cyberspace”, utan snarare är cyberspace, som bland annat Blay påpekar, bara ett av flera spektrum. Hav, land, luft, cyberspace. Kanske rymden också. Men tesen om panspektrisk dominans, alltså att koordinera alla spektra i taktiska manövrar, brukar se ut så här:

full spectrum dominance

Den strategiska tanken är att genom att dominera alla spektra så vinner man kriget. En ubåt skickar en signal till en satellit, som koordinerar en drönare, som i sin tur ger signalen till en helikopter att släppa ned marktrupper.

Problemet är att panspektrisk dominans inte fungerar i många av de nuvarande konflikthärdarna. Varken i Irak eller i Afganistan hjälper högteknologisk krigsföring mot exempelvis Talibanernas gerillaliknande krigsföring. Med facit i hand, alltså med Wikileaks Afgan War Diaries, kan man i detalj läsa det skrämmande kaos som råder bland marktrupperna. Varken NSA, eller FRA för den delen, kan ge någon intressant information. Istället får ISAF-styrkorna ofta sina uppgifter från lokala källor. Som Blay konstaterar:

Militära uppdrag idag inkluderar gömda komplikationer och obskyr komplexitet. Det går att skilja dem åt. Komplikationer kan hittas, isoleras och förstås. Komplexiteter är däremot är integrerade i sin omgivning och måste därför närmas genom att lära medan man handlar. All teorier om komplexa system är bara hypoteser eftersom de kan förändras så snabbt och kan innehålla okända, ännu inte manifesterade tillstånd.

Det cyberkrig som man nu påstår sig utkämpa, är alltså inte riktat mot dessa operationer, utan mot ett nytt hot. Att använda informationsteknologier i konventionella krig sker ju i syfte att öka hastigheterna för informationen, och därmed öka hastigheterna i andra spektra. Trupper förflyttar sig snabbare med korrekt information och gör färre misstag, etc.

Istället tänker man sig att hotet är mot den egna nationens infrastruktur. USA är bland annat orolig för att elnätet ska kunna slås ut av Kina.

Allianspartierna vill ha mer cyberförsvar i Sverige, oppositionen är kritiska. Men frågan är om det går att reducera frågan till att handla om mer eller mindre?

När begreppet cyberkrig används så gör man ofta det på ett lättvindigt sätt. Låt oss betrakta Richard A. Clarke’s definition:

/…/ actions by a nation-state to penetrate another nation’s computers or networks for the purposes of causing damage or disruption.

Med en nationalstatscentrerad definition faller ganska mycket bort, och exempelvis Sverige skulle nog knappast drabbas av ett sådant angrepp mer än ett konventionellt invasionskrig. När FRA legitimeras politiskt är ett sådant argument likvärdigt med terrorismkortet.

Nej, expansionen av cyberkrigförande myndigheter går via att man approprierar säkerhetsarbete som tidigare utförts av andra. Om vi tar exempelvis ett företag, en internetbank eller en pokersajt. Dessa utpressas ibland av människor med stora botnät, som kräver pengar annars sänker de deras affärsverksamhet med hjälp av en DDOS-attack.

Är det ett militärt hot? Ett hot mot rikets säkerhet eller mot kritisk infrastruktur? Knappast. Det är ett jobb för IT-tekniker att avstyra attackerna, och ett jobb för polisen att utreda brottet.

Men om vi tar en myndighets IT-lösningar då? Under Operation Titstorm attackerades australiensiska regeringens hemsidor, deras mail översvämmades med spam och deras faxar svartfaxades. I Australien talade man inte om nationell säkerhet, utan fördömde bara attackerna från officiellt håll. I USA däremot skulle samma händelse bli ett uppdrag för diverse myndigheter.

Men inte heller en sådan attack skulle rymmas inom Clarke’s definition. De anonyma som anföll under Operation Titstorm gjorde det som en protest mot att Australien ville förbjuda bilder på kvinnor med små bröst och sidor som visade
kvinnlig ejakulation. Alltså, inte en nationalstat, utan en protestgrupp.

När vi diskuterar cyberkrig är det alltså på sin plats att göra distinktioner. Å ena sidan finns de riktiga militära nätverken, exempelvis SIPRNet, som är integrerade i militära operationer, och som i någon mån kräver säkerhetsarbete på en nationalstatsnivå.

Å andra sidan har vi vaniljinternet, som i någon mån har varit under konstant attack av virus, spam och diverse intrångsattacker sedan det tokväxte i omfattning i mitten av nittiotalet. Att en myndighet, civil eller militär, försöker sig på att utföra vaniljnätets säkerhetsarbete bör ifrågasättas. När Obamas Kill Switch blir Tolgfors Kill Switch har vi givit makt åt en form av internetspärr som potentiellt kan vara farlig. Ger vi FRA IT-teknikernas arbete att skydda hemsidor, ger vi dem ett uppdrag som de inte bör ha.

Relevanta frågor om FRA och Wikileaks

Europe
Som de flesta vet huserar en delmängd av Wikileaks serverkapacitet i Sverige. Just nu är det på tal om hur länge det dröjer innan de första servrarna kan tänkas stängas ned. USA vill stoppa läckan, Sverige vill samarbeta.

Frågan om nedstängning är kanske principiellt viktig, men i praktiken skulle en svensk server bara vara en nod i nätverket. Wikileaks är distribuerade, och skulle snabbt vara på fötter igen. Frågan är om säkerhetstjänsterna orkar stå med tappat ansikte när sajten kommer online direkt igen, eller om det är värt att tillmötesgå påtryckningarna från amerikanskt håll för att vinna lite NATO-pluspoäng.

Som HAX skriver är frågan om FRA än mera relevant. I fallet Wikileaks borde FRA ha all motivation att spana. För första gången får de på ett tydligt sätt uppgifter om svensk trupp i svenska kablar. Det finns ju inga samverkanspunkter i Afganistan som FRA kan koppla in sig på, men de finns i Stockholm.

Samtidigt krockar detta direkt med principerna om meddelarskydd. Detta i enlighet med min tes från 2008, om att FRA är en potentiell katastrof för alla former av källskydd. Då öppnar sig följande frågor:

1. Är Wikileaks militärt eller civilt spaningsmaterial? Å ena sidan handlar de om militära förehavanden, främst kan man spana bra på ISAF-styrkorna och Talibanerna om man är intresserad av detaljerade strategier på fältet. Men är det verkligen militärt relevant att spana på en allierad? Knappast. I huvudsak bedriver Wikileaks civil journalistisk verksamhet, och här borde FRA inte få tassa (vad de egentligen gör får vi inte veta, de har ju en specialdomstol och undantag i personuppgiftslagen).

2. Hur definierar vi det symfoniskt klingande ”trafikstråket” i fallet Wikileaks? Detta begrepp är politiskt tungt, men tekniskt mycket fluffigt, något jag försökte säga till ”liberalerna”. En svensk dator som besöker den svenska Wikileaks-siten borde falla utanför trafikstråket. När Wikileaks operarar utomlands och använder de svenska servrarna borde det vara tillåtet, om nu detta ”stråk” skulle vara relevant givet de andra kriterierna.

Men det är fortfarande oklart hur trafikstråket definieras rent tekniskt vid samverkanspunkten. FRA borde kunna sortera all trafik till Wikileaks IP-range som passerar samverkanspunkten, sen köra den genom superdatorn i hopp om att dekryptera den (glhf). Först därefter, om man lyckas, kan köra ”sökbegrepp” på trafiken.

3. Blockering och övervakning står i motsats i det här fallet. Tar man ned Wikileaks, försvinner det tekniskt goda läget att spana för FRA. Låter man siten vara kvar kanske USA blir sura. Men de kanske får lite bulkdata av FRA i gengäld, som NSA sedan kan kan försöka dekryptera. Då har FRA lämnat ut en hel del svensk trafik till en främmande makt känd för sitt krigshetsande lite varstans i världen.

Det finns säkerligen fler frågor man skulle kunna ställa FRA rakt ut. Kommentera gärna! Det är nämligen skarpt läge den här gången, och hur frågan ställs kan avgöra om nästa läcka kommer ur ett svenskt IP-nummer eller inte. Själv tycker jag att det är fantastiskt om infrastrukturen används till så viktiga saker.

Läsvärt: Interfax och Wikicong Internet Insurgents om Wikileaks. Även Copyriot skriver intressant.