Kopimismreligionen: Psykosemiotisk översiktskarta

Ladda ned som .svg

I kölvattnet av den förvirring som uppstått kring Kopimistsamfundets erkännande av staten, kan det vara på sin plats att försöka skapa en slags översiktskarta över de sekter/separatistlinjer som vi kan hitta i olika hörn av internäten.

Ambitionen är inte att vara heltäckande. Snarare är det kanske ytterligare förvirring som är målet.

Modellen utgår från en realaxel där graden av territorialisering går från å ena sidan tillvaromässig bofasthet och bundenhet, till fullständig nomadism och rotlöshet. På imaginäraxeln finner vi istället graden av signifiering (i vid mening, från subjektivering till tendens att benämna världen i ord).

På så sätt finner vi en dialektisk motsatspunkt mellan Informationskopimismen, som ger namn åt ting (samfund, tro, information) och är territoriellt signifierande (erkännande av staten) och Fraktalkopimismen som oscillerar mot designifiering (fjärde parameterrymden innehåller omöjliga figurer) samt bedriver en nomadisk kartografi (territoriet har ingen mittpunkt, algoritmiska vektorer).

Om vi istället vänder oss mot den Mystiska kopimi fungerar den delvis de-territorialiserande genom sitt förkastande av -ismer samt infogandet av kopians värdekritik. Den universella konjugationen av flöden, energi och dess förslösande, står i centrum av en kritisk utsiktspunkt. Detta kan i viss mån kontrasteras mot den Vitalistiska kopimismens okritiska hållning, vilken istället inbegriper en slags tekno-animistisk livsdyrkan, och en ”liberal” inställning till kopimis tendens till heterogen pluralism.

En ofta förbisedd riktning är den Polyteistiska kopimismen, som i vissa tolkningar närmar sig shintoistisk tekno-animism i kombination med en from syn på det icke-mänskliga livet. Fromheten kännetecknas av en vilja till erkännande genom signifiering (ge robotarna rättigheter).

De olika inriktningarna kan dateras rent idéhistoriskt. Den mystiska kopimismens värdekritik samt den Vitalistiska kopimismens smittontologi faller både tillbaka på 1800-talets ekonomi och biologi (Marx/Tarde). Den Ortodoxa kopimismen faller å andra sidan tillbaka på 1999-tänket, Fraktalkopimismen på 1970-talets matematik (B. Mandelbrot), den Polyteistiska kopimismen på 1990-talets singularitetshypoteser.

Än så länge har man inte kunnat skönja någon öppen konflikt eller strid mellan dessa inriktningar. De överlappar varandra på ett komplicerat sätt, och kanske rör det sig om alltför småskaliga inriktingar för att separatistgrupper ska ha hunnit formera sig på ett militant sätt.

Oavsett vilket försjunker samtliga uttryck in i en dimma av förvirring, ibland som en uttänkt rökridå, ibland enbart genom att de är så obskyra.

Tingets rätta rum

Idag kikade jag förbi tingsrätten där den så kallade 15-åringen friades från åtalet om att olagligen ha delat filer. Själva rättegången blev det bara några minuter av, eftersom försvaret ville att det skulle ske bakom stängda dörrar med hänsyn till den ringa ålder som den åtalade hade. Det gjorde inget, för den stora behållningen ligger för det mesta i de samtal som tillåts uppstå kring ett fall.

Paradexemplet på produktiva tingsrättsseminarier, som jag skriver om i det nätpolitiska manifestet, är Spectrial 2009, dvs. rättegången mot The Pirate Bay. Dags för citat:

Spectrial utspelade sig istället på en fysisk plats och utgjorde därmed en mötespunkt for människor som flödade in och ut ur stadsrummet. I tingsrätten bildades små öar av människor som planerade framtida aktiviteter, utanfor trotsade aktivister vinterkylan i Piratbyråns buss, ett par kvarter bort samlades folk på cafeer för att blogga om vad som hade hänt under dagen och på pubar och klubbar arrangerades fester mer eller mindre anslutna till dramat i tingsrätten. Spectrial var, som händelse betraktat, lika mycket en ockupation av en mängd lokala platser som en tre veckor lång juridisk process.

Tingsrätter är sannerligen underskattade offentliga platser! Men offentliga platser finns inte utan offentligheter. De måste först ‘ockuperas’ och sedan måste det offentliga samtalet göras. Det första som gjordes var att ett fildelningsnätverk sattes upp. Bland annat laddades min bok ned.

Sedan talade vi om proteströrelserna Netopia, Rättighetsalliansen, och Ifpi. Dock var det ingen av dem som anordnade en protest mot oss just där. Istället skedde det via åklagaren innanför de stängda dörrarna.

Därefter gjorde vi ett tappert försök att bryta med publiken när en reporter från GT ställde olika frågor. En vanlig fråga är ju ”vad representerar du?”. Representation kräver ju att någon står för något/någon annans intressen, eller för andras talan. Så i det här läget pekade vi på datorerna och menade att det inte behövdes föras någon talan för någon annan. Filerna delades ju redan när vi talade. Representations- och publiktänkandet genomsyrar ju vår kultur till den milda grad att det har blivit en slags gängse abstraktion som man ofta hänvisar till: ”Det sker en diskussion i offentligheten”, ”Vi ska informera allmänheten”, ”Jag för mina medlemmars talan i den här frågan”.

Nätpolitikens karaktär av tunnel undflyr alltid den typen av abstraktioner. Det är hög tid att vi skärper analysen ett par nivåer. Jag tror nämligen att den absurda situationen att en rektor går och polisanmäler sina elever, och därmed riskerar att sabba deras liv för några filers skull, går att undvika om vi demonstrerar kopian (i betydelsen förevisa, instruera) i sin helt enkla tillvaro. Först kom kopian, sen kom proteströrelsen med sina advokater och industrier!

Det kommer fler rättegångar på samma tema framöver i Göteborg. Hoppas att vi får fler tillfällen att bygga nät och bygga samtal. (nästa gång tar vi med bättre routers och mera fika).

Teser om digiten

Myror utväxlar digiter med varandra när de samarbetar kring att ha ihjäl en annan myra.

I en kommentar till en föregående bloggpost om analogisering och digitalisering framförde @ozonist-Marcus följande provokativa tes, som har hemsökt mig de senaste dagarna:

Det finns inget analogt. Det finns inget kontinuum. Allt är diskret (detta är poängen med kvantfysiken, gubevars). Allt är digitalt.

Analoga signaler och flöden är hur ett trubbigt sinne uppfattar diskreta fenomen på lägre nivåer. “Digitalisering” handlar då om att modulera en finkornig digital signal till en signal av diskreta digits på en (större) skala. som är optimerad för de entiteter som kommunicerar och de medier som registrerar, lagrar och återger.
/…/
Alltså: Vi borde kanske tala om det postanaloga istället för det postdigitala.

Eftersom sommaren är till för vågade utsvävningar, tänkte jag att jag skulle sammanställa några teser om digiten. Visserligen tentativa sådana, och visserligen har jag en inneboende skepsis till det jag tänker säga.

Först en mycket skissartad idéhistoria. På åttio- och nittiotalet härskade tanken om en slags ontologisk dualism där det digitala var en värld och köttet något annat. Denna historia är vida känd så den behöver inte upprepas här.

Ca. 2005 började det analoga hålet diskuteras, främst i förhållande till att den konsekvent digitaliseringsvurmande Hollywoodindustrins högsta dröm vara att täppa till alla analoga läckor. Det analoga ljudet och bilden har alltid varit svårt att tämja. Folk kan ju kopiera utan att vi vet om det! En svensk milstolpe i debatten: Copyriot. Samma år framförde Ibi K. Botani tesen om kopimi, och analogiserings- och digitaliseringsprocesserna fick en djupare filosofisk, estetisk och etisk innebörd.

Samtidigt hamnade diskreta entiteter i skymundan för en västkustlig ”flödesontologi”, som premierade magmatiska flöden, bifurkationer, emergens och hastigheter framför objekt. Dock, för att göra en återblick till skiftet 2008/2009, året då Boken framtiden lokaliserar en höjdpunkt i digitaliseringsoptimism, lanseras samtidigt smittontologin/civilsociologins forskningsprogram på ett typiskt 2009-manér. Dock kan inte detta program beskyllas för att vara digitaliseringsoptimistiskt. Tvärtom är panspektrontesen kritisk, och vore i det närmaste dystopiskt om det inte vore för kopimi fyra år tidigare.

När vi sedan träder in i den objektorienterade filosofin börjar dock vissa grundpremisser i digitaliserings- och analogiseringsprocesserna att skälva. Kanske är det så att dessa aldrig varit två separata domäner, utan snarare modulationer av de ”digiter”, som kan deriveras av en värld av objekt. Eftersom digiterna hittills endast har figurerat i kommentarsfält och i arkivlösa twitterflö.. twitterdigiter, är det kanske dags att sammanfatta. Ur @ozonists citat ovan kan vi härleda följande axiom (jag citerar, remixar och blandar fritt in med egna konklusioner från detta snart borttynande twitterflöde. Skam till twitter som inte har ett vettigt arkiv):

1. Axiom: Det finns inget analogt. Det finns inget kontinuum. Allt är diskret. Allt är digitalt.

2. Demonstration: Digitaliseringen av tonbandet är en modulering av tonbandets mer heterogena (och brusiga) digitspår till det mer[a] homogen[t]a.

3. Konklusion: Det finns inga analoga medier, eftersom de då inte kunno mediera. Allt som finns är modulationer av digiter, dessa kan bli fler eller färre (musiken ur en Commodore 64 har färre digiter kommo den ur en iPod, fast kan få fler än en .mp3-fil om det återdigitaliseras med än högre upplösning).

Digiter är således finita*. På en CD-skiva kan man räkna dem om man har ett mikroskop eller en lejserstråle som kopierar dem till ett arbetsminne. Men vi ska inte bedras av de gamla klassifikationerna. En CD-skiva som rymmer en timmes symfoniorkestermusik är inte mera digital än när symfoniorkestern spelade upp verket i en konserthall. CD-skivan är bara mer homogen i förhållande den singulära konserten. Men även konserten innehöll digiter, annars skulle ingen kunna höra den eller spela in den på varken tonband eller hårdskiva.

* Antites: Fraktaler är ju infinita och innehåller oändlig komplexitet.

** Syntes: Endast i teorin, endast i ett platonskt universum finns den typen av oändlighet. Även fraktaler måste kompileras på energibaserade maskiner i ma[rs]chfart mot entropidöden. /mvh Hegel.

Nu förhindrar detta givetvis inte oss människor för att kanske i högre grad uppskatta en konsert framför en CD-skiva. Det är trots allt rätt ovärdigt att lyssna på viss musik i en iPod. Heterogenitet är ett etiskt och estetiskt ideal som förtjänar sin rätt. (Första gången jag svepte en cutoff i ”analog” subtraktiv syntes bleknade alla mjukvarusynthar till gult papper). Men vi ska inte förledas av sådan antropocentrism (även kallat ”Hölderlin på Evenemangsstråket”).

För att två eller tusen objekt ska kunna ingå i relationer mellan varandra krävs mediering. Och mediering kräver i sin tur diskretion. Digiterna är i sin tur kraftfulla hävstänger för emergens. Myror lyckas kommunicera och samarbeta genom feromoner. Feromonerna är digiter, på så sätt diskreta, annars vore kommunikationen helt meningslös, ett brus. (Ni har väl inte glömt Tardes utläggningar om myrors imitationsmönster).

Således, en tentativ slutsats: Objekt innehåller digiter som möjliggör mediering. Mediering är en förutsättning för emergens.

Tillbaka till Framtiden: Analogisering och digitalisering

Det är dags att återvända till ”Framtiden”, som har sporrat dels en intressant diskussion hos Rasmus på Copyriot, samt en intressant reflektion av Anders Mildner (även om boken inte hänvisas till explicit, se nedan).

Diskussionen hos Copyriot handlar om vem som egentligen ”Framtiden” polemiserar emot. Vi tar ett citat ur boken:

Precis som 1900-talets futurister var 2000-talets nätsvärmare besatta av hastigheter, flöden, affekter, massbeteenden och ny teknik. Precis som futuristerna vägrade nätsvärmarna att se världen som oföränderlig. De var övertygade om att samtiden bara kunde förstås genom berättelsen om den konstanta utvecklingen. (56)

Problemet är att ”nätsvärmare”, ”nätaktivister”, ”pirater” osv. är beteckningar som minst sagt är svåra att definiera, lokalisera och polemisera emot. ”Framtiden” är förvisso en essä i ett romanformat, så att stoppa in en fotnot skulle göra våld på formatet, men kanske göra väl för argumentet.

Det finns nämligen god grund för att argumentera det rakt motsatta. Nätaktivister är, och har varit, några av de främsta digitaliseringskritikerna, främst på området personlig integritet/självbestämmande. Exempel: Datalagringsdirektivet innebär en digitalisering av människors rörelsemönster, kontakter och sociala liv. Denna digitalisering får, enligt många nätaktivister, inte ens äga rum från första början. Ett annat exempel är hur köttslig tillvaro på hackerkonferenser ofta innefattar ett digitaliseringsförbud (inga foton, inga videokameror).

Och ett tredje exempel är den ganska konsekventa kritiken mot panspektron, som jag diskuterar i Det Nätpolitiska Manifestet:

I vår samtid är det inte längre den optiska blicken som övervakar oss, utan istället databaser och loggfiler, datorer och mobiltelefoner. De skapar en ny form av visibilitet bortom det mänskliga ögat. Panspektron markerar således de nya frontlinjer inom vilka breda spektra av analoga signaler kan göras digitala, och därmed synliga, på ett mycket mer omfattande sätt an tidigare.

Tvärtom är det främst företag och stater som vurmat för en ”ökad” digitalisering, och kommit på förvirrande begrepp som ”digitala ekonomier”, ”Svenska ambassaden i Second Life”, ”e-legitimationer” osv.

Det stora problemet med ”Framtiden” är dess monolitiska syn på internet (med pyramiden som monolitiskt figurativ), i kombination med den fenomenologiska blick som strålar ut från en metropol i ett högindustrialiserat land i norra Europa. För att ta det enkelt: Internet är inte samma sak i SoFo som det är i Kairo eller Xinjiang. En bred civilisationskritik, kan inte ha en så smal utgångspunkt, och kan inte heller skrivas med Washington som utgångspunkt, även om det är en vanlig föreställning att politik har sitt epicentrum på sådana platser.

Anders Mildner skriver en ganska träffande reflektion över detta i SvD:

Ur medieperspektiv var så klart omsvängningen mot ökad internetskepticism väntad. I ett samhälle som är så starkt genomsyrat av medielogik som vårt, kommer det som en gång höjs till skyarna så småningom obönhörligen att plockas ned på marken igen. Där är vi i dag. Internetdiskussionen i samhället skiftar just nu fokus. Kultur-, delaktighets-, och demokratisnacket är på väg ut. Det är inte särskilt svårt att räkna ut vem som glädjs över den utvecklingen.

Denna tråd förtjänar att spinnas vidare på. Utgångspunkten ”vårt samhälle” håller inte för internet, eftersom internet aldrig har varit ett samhälle. Analogisering – Digitalisering – Analogisering är tusen olika saker: I vissa fall, ganska få rent numerärt, är det kanske en protest i Egypten (analogisering) som digitaliseras, laddas upp på Youtube, och återanalogiseras på hundratusentals skärmar. I många fall, rent kvantitativt, sker denna transformation i långt mer vardagliga sammanhang. Jag sitter och fikar, twittrar ut ett foto med GPS-metadata, och nån som följer mig på Twitter återanalogiserar informationen i ett försök att slå ihjäl lite tid på kontoret. (total nollintensitet)

De båda händelserna är teknologiskt sett mycket lika varandra, analogisering-digitalisering (plus metadata) – ackumulation av arbetskraft hos ett storföretag (Google, Twitter) – återanalogisering på en annan plats i nätverket (plus koldioxidutsläpp).

Just på grund av dessa händelsers perfekta individualitet (deras status som haecceiteter och händelser) är de långt mera autentiska, mänskliga och egentliga än en universalistisk fenomenologi av fötter i gräs eller doften av hav. Mitt vardagstwittrande och en egyptisk youtubeuppladdning kan inte tänkas genom samma register. De är förvisso tekniskt nästan identiska, men de är fundamentalt olika som existensformer.

Vardagstwittrandets tvång, oket av att kolla sin Facebookstatus, livskrisen inför informationsöverflödet, ensamheten som uppstår när man har addat ytterligare en ”friend” men ändå känner att det var mera autentiskt på åttiotalet när man satt och hade tråkigt lyssnandes på ett blandband eller tittade på Vetenskapens värld, är förvisso en intressant analys av en modern ångest som kanske drabbar och passiviserar ett och annat barn av IT-bubblans frammarsch. ”Framtiden” gör helt rätt i att kritisera detta tillstånd, och slå hål på dess frihetsmyt.

Men ett sådant scenario utspelas inte i samma pyramid som en krypterad tunnel ut ifrån Kairo, en chatt genom The Golden Shield, eller nedladdningen av konfidentiell data från det militärindustriella komplexet. I dessa fall finns inte ”digitalisering” som en övergripande samhällsförändring, utan endast som ytterst konkreta överväganden. Vad hamnar i loggfiler? Vad kan knäckas av någon som lyssnar? vem kan ta ned torrent-filen?

Internet undflyr på så sätt själva tanken om att vara något tekniskt, att ge upphov till ett Gestell, ett tillstånd som villkorar existensen. Jag har alltid brottats med att försöka förmedla denna tanke om radikal heterogenitet som den enda vägen till en trovärdig analys. Jag har använt obegripliga uttryck som ”minoritetfraktal”, ”panspektron” och ”haecceiteter”, teknologisk ”fylogenetik” och ”chiffrets fjärde parameterrymd”. Allt för att destruera de gamla registren: ”Teknik – existens – essens”, ”cyberrymd – real life”, ”demokrati, medborgarskap – transparens”. Begripligheten i dessa manövrar har på sin höjd lett till förvirring, och det är förvisso en effekt som inte ska underskattas.

Uppmaningen är dock densamma: ”Ta din dator, tunnla dig runt en diktator eller en fångstapparat, ta kontroll över tekniken och böj och bänd den tills du kan koppla om till något bättre!”.

Framtiden


Nätet och pyramiden, aldrig långt från varandra. Är det en konspiration, eller är det den abstrakta formen på internäten?

Jag fick ett exemplar av Boken Framtiden i brevlådan, och jag satte mig genast och sträckläste den från pärm till pärm. Som läsning betraktad är den mycket angenäm. Det tjocka och skrovligt sega omslagspappret ligger fint i handen, och när man har passerat förordet fastnar man lätt i en sekvens av tre nivåer, kanske fler. Efterordet består av en utförlig samling referenser som är väl kommenterade. Men jag läste som sagt från A till O, och det ger effekten av att man känner sig hemma i argumentationslinjerna (givet att man har ett hum om medieteori och civilisationskritisk litteratur, detta är dock verkligen inget måste).

Förordet postulerar att boken är skriven i en slags omvändelse, eller kanske insikt om att utgångspunkten var fel från första början. Från att ha börjat som ett digitaliseringspositivt projekt, får man intrycket av att en bismak, en hård och kall existentiell kris har inträffat. Den allt snabbare digitaliseringen av världen har börjat skena – accelerationism – och konturerna av en framtid präglad av ensamhet, tomhet och ekorrhjulsliknande bekräftelsemekanismer sveper in, som ett stilla vemod.

Boken inleds med en scen som lätt för tankarna till filmen Koyaanisqatsi, där naturen överkodas av maskiner, som exploaterar energin, och sakta förvandlar människan till en komponent i ett större maskineri. En yttersta punkt definieras:

De kilowattimmar som skärmen och datorn förbrukar är bara toppen av en pyramid av energi. Knapptryckningen är den sista utposten i ett världsompännande nät av brummande fläktar, flimrande skärmar, brusande serverhallar och translatlantiska kablar. Kopplingpunkterna och de fjärran lagringsplatserna är otaliga: internet är ett vibrerande spänningsfält. (21)

Filosofiskt ropar min hjärna FEL. Det här är ju antropocentrism! Varför skulle fingret mot knappen vara en sista utpost, varför skilja människa från maskin? Flöden som flöden! Osv. (you know the drill). Men, det kritiska tänkandet är grovt överskattat, så jag ska inte vara filosofiskt kritisk här. Istället finns här en oväntad parallell: Detta är ju cyberpunk! Precis som Koyaanisqatsi är en 80-talsrulle, är köttet och tekniken en neuromancig 80-talskritik. Parallellerna är dock många fler.

Genom boken figurerar en geometrisk figur: Pyramiden. Denna spatiala figur för att beskriva internet har jag inte sett sedan William Gibsons romaner om Matrisen. När Bobby Quine och Automatic Jack sänder ett ryskt virus in i bankernas säkerhetssystem är geometriska tredimensionella figurer det sätt som intrånget beskrivs på. Och där utanför, i köttvärlden, råder en kall och dystopisk tillvaro, långt ifrån de perfekta matematiska konturerna. Sen kom nittiotalet och allt blev ”kod” igen. Kod som skulle avslöjas. Kod som skulle hackas.

Man kan säkert läsa ”Framtiden” som en civilisations- och digitaliseringskritik. Själv nickar jag instämmande till alla (nästan ironiska) kängor som delas ut till de naiva teknikoptimisterna. ”Allt som kan digitaliseras kommer att digitaliseras! Så löd er övertygelse” (54). ”Till slut glömdes även piratflaggan bort – den hörde inte längre till framtiden”. Det är en helt korrekt iakttagelse att nätaktivister gärna lånar sig till denna form av strategisk teknikdeterminism. ”Filer vill bli kopierade, information vill vara fri, censur är bara ett routingproblem” etc. Men det är kanske inte naiviteten som står i skottgluggen, snarare den potentiella medskyldigheten till undergången. Detta gillar jag verkligen med boken, undergången. Det svårt att undvika att tänka på George Orwells begrepp Newspeak. För Framtiden! och Snabbare! är slagord, bedrägliga sådana, som ”Framtiden” hela tiden återvänder till.

Vissa passager närmar sig primitivism:

Den verkliga bilden av hur en intelligens växer fram är inte en svart låda som programmeras av ingenjörer. Det är inte heller ett nätverk av brummande servrar som får eget liv. Den korrekta bilden är ett spädbarn som rotar runt på marken och stoppar sand och grus i munnen för att smaka. (106)

Återigen drabbas jag av NEJ-tankar. Vad hände med den fina posthumanismen, om distribuerad intelligens? Utan artefakter kan vi inget veta, utöver grottmänniskans primitiva drifter och krälande livsform. Upplysning är det tillstånd då människa och maskin blir ett! Det är logiskt omöjligt att förkasta teknikdeterminismens optimistiska sidor, och sedan mura in människan i en lika deterministisk stålbur (i formen av en informationspyramid). Men när jag skriver så, placerar jag in mig precis i den position som ”Framtiden” beskriver som översteprästerna i Babylons torn (pyramid).

Men, även om jag nu är starkt kritisk till de filosofiska implikationerna, så är jag än mer fascinerad av hur positionen utanför pyramiden görs möjlig i ”Framtiden”.

I en tid där sociala medier görs till var människan högsta självförverkligande, ett måste för att vara någon i världen, den enda möjligheten för en ”vanlig människa” att få femton kilobytes of fame, så är denna andra position helt nödvändig i debatten (även om jag inte håller med om den).

Friedrich Kittler sade nånstans att det var först med televisionen som vi såg texten (boken). Där av framväxten av ”poststrukturalismen” som idehistorisk inriktning. Jag är skeptisk. Men ”Framtiden” återkommer ständigt till en bild av nakna fötter i gräs, som sakta hårdnar, blir till jord och kall asfalt. Jag tror förvisso att detta bara är en av tusen bilder som internet frammanar. Men det är en uppfriskande bild, långt från alla positivt-tänkandeklyschor i mitt twitterflöde eller bloggreader.

Således. Läs den, även om du är skeptisk. Det är en mycket viktig bok som tar sig an nätet på ett mycket intressant sätt!

Uppdatering: Fick syn på ytterligare en recension av Jens Liljestrand i SvD. Hade även missat att läsa Andreas Ekströms recension i Sydsvenskan samt Leo Lagercrantz i Expressenz.

The religious practices of copies and uncertainty

Recently there have been a few news reports on The missionary church of Kopimism

Isak Gerson of the church says to Christian daily Dagen:

-Why would you like to be recognized as a religious-supporting organization?

-We want to be accepted by the state and society. We feel that we are met with harsh attitudes and argue that the freedom of religion should include us as well.

Much of the reception of the appearance of the church has been framed as ”file-sharing”. A computer file is however only one organizing arbitrary information for an operating system or program to interpret how it should be technically handled. The various interpretations of Kopimi are much wider.
It is not surprising that there is an emphasis on file-sharing and copyright, as there is a raging persecution of this particular instance of practice. A few years ago, Kopimi was defined as a ‘sect’ by copyright lawyer Monique Wadsted:

She means that there exists a small sect of so called Kopimists around The Pirate Bay, however [this sect] is not a wide ideological movement with support from a majority of Swedish youth.

These struggles are nevertheless of earthly matters. Religious persecutions of sects have, as history tells us, only led to them becoming even more revolutionary on a social plane. The priests of modernism, among them Émile Durkheim defined religious life as a set of human beliefs, which were institutionalized into churches as safeguards of morality. If there is a social program of Kopimi, it would be to abolish copyright and intellectual property. However, this is merely a superficial plane.

Another closely related religion is the Hierophants of cipher, which has a sort of social program of establishing a state of cryptoanarchy. The Hierophants of cipher are hard to get hold of, since they were founded and only dwell in a non-territorial and non-vanilla internet location inside so called darknets; encrypted and fully distributed computer networks. Being hard to find is one of their principles, so no direct sources of information are really easy to get by.

Lets instead take a closer look at what the esoteric content of Kopimi and Ciphernetic Hierophantics are. As religious classifications they would be categorized as non-theistic mysticism. There are no ‘despotic signifiers’ (Gods, creators), and the path to salvation is ritualistic. These rituals, however, differ from most mystic practices, as they are not transcendental, but rather ‘object oriented’. The actual act, to copy or to encrypt, are the fundamental building blocks of worship.

As the religions are not ”book religions”, they have no written doctrine and we must rely on the aesthetic and ethical expressions.

Kopimism can be said to be energy-centric. All copies require energy, be it the electricity driving computers, the carbo-hydrates burned in sexual reproduction or the solar particles that make plants grow. The pyramid is historically the clearest case of a whole civilization wasting energy, not only for aesthetic purposes and spiritual harmony for the afterlife and as a way of preserving a hierarchic order of society throughout time.

Thepiratebay.org conjugates flows of energy, a single torrent may consume vast amounts of energy as thousands of computers are instructed by their users to transmit data over the internetworks. The pistons of the S23M are interrupted and release energy flows of diesel oil, and at the Walpurgis ritual the papers of the doctrine were burned and went up in flames.

Hierophantic ciphernetics has a different base for their practices. Using approaches from quantum mechanics and fractal mathematics (sciences very closely related to what is considered religious beliefs in modern societies), the practices center around the imperceptibility and indestructibility of (anti)systemic chaos. For example, the myth of the ”Ciphercat” is an allusion of Schrödinger’s uncertainty principle, and many of the hierophantic practices concern different fractal geometric functions, such as figures on the complex plane. Cameron, one of several interpreters, puts it like this:

Information is nothing but numbers, numbers governed not by human laws, but by the laws of mathematics. Networks that utilize the power of cryptography already exist. It will not be possible to stop the spread of the fractal cipherspace. /…/

It is either the Riemann sphere, the complex plane, as the number of 12 deadly missile strikes in Pakistan in january, of which 10 killing 123 civilians. Two drone strikes killed three al-qaeda leaders.

This state of affairs is also described in the film Naqoyqatsi (torrent), where fractal mathematics, computing, and the destruction of authority are key motifs.

The two religious expressions combined, creates an imperceptible energy system. Machines driving other machines, surfacing only by surprise. The inherent sectarianism, or, communion of friends, is a necessity for a common principle, that of the event. Every copy is a displacement of another copy. Every instance of a fractal haecceity exists in perfect individuation, even though its continuation is eternal. Every communion is a particular energetic flow/interruption of energy, and its historical continuity depend not on solid functions, but on repetitions along a filament line of self-similarity.

Det nätpolitiska manifestet – stundande referenser

Redan i våras skickade jag ett tidigt utkast av Det Nätpolitiska Manifestet till Pelle Snickars som tillsammans med Jonas Andersson är redaktörer för den högintressanta boken Efter the Pirate Bay.

Jag läser boken med stor spänning. Ett kapitel åt gången. Sakta men säkert. Troligtvis kommer jag återkomma till den flera gånger här på bloggen, och den utgör verkligen ett intressant historiskt avtryck för den som om låt säga tio år vill återgå till de debatter som förs idag.

Trots att jag inte kommit så långt i läsningen kunde jag inte låta bli att söka på mitt eget namn i den pdf-fil som nådde mig på ett hotellrum i Tokyo.

Versionen av manifestet som jag skickade till Pelle Snickars är nämligen ganska olik slutresultatet som nu är i tryck. Men det huvudcitat som ges i inledningskapitlet är (troligtvis) ganska intakt:

Det ”innebär att varje sökande efter politiska strategier måste relateras till de konkreta situationer och sammanhang som har gjorts möjliga genom Internet, snarare än i de transcendenta och ideala principer som karaktäriserar den lagstiftande politiken. Möjligheten att skicka paket av data [det vill säga, fildelning] mellan ett obegränsat antal människor med ljusets hastighet fanns inte före Internet. Alltså fanns inte heller de sammanhang som nu existerar innan vi gick till näts.” (s. 27, text i hakparenteser tillagda)

Vidare diskuteras begreppet nätvaro på ett mycket bra sätt. Den andra referensen till boken står Rasmus Fleischer för, och den handlar om det kapitel som i manifestet heter ”Från Cyberrymden till Spectrial”:

Christopher Kullenberg skriveri Det nätpolitiska manifestet om hur den erfarenheten fick aktivismen att formera om sig som mer praktiskt inriktad hacktivism. Därur kristalliserade sig både informella kluster som Telecomix och en formell organisation som Juliagruppen. Utan att någon riktigt märkte det föll piratsymboliken bort på vägen och ingen såg längre något behov av någon sjöfarkost som samlande symbol. (s. 259)

Rasmus kapitel är evigt intressant (i Spinozistisk mening) och visar i 13 postulat hur nätpolitiken har transformerats de senaste tio åren (och lite till). Det avslutas med ekologisk tankeställare om nätpolitikens immanens, i ett stycke som ligger nära begreppet nätvaro i manifestet:

Nätpolitiken är också främmande för idén om en ’tredje man’, för nätet är den ekologi där vi alla redan lever. All form av kritisk distans är därför omöjlig. Att hålla huvudet kallt innebär i stället att tänka långsiktigt, i andra och tredje gradens konsekvenser, vilket är svårt men kan underlättas genom att hacking betraktas som en resurs och inte som ett hot.

***

Mina sökningar i pdf-filen gav även några oväntade resultat. Andreas Ekström hänvisar till detta blogginlägg där jag kritiserar (Piratpartiet) hur man kan ha som ”värdering” att man vill ha ”hårda fakta”.

I en fotnot i kalleps kapitel finner jag dessutom en kul referens till en text jag skrev i Gläntas framtidsencyklopedi anno 2008. Jag hittar inte texten på interweb, ej heller i min stökiga lägenhet. Men vad jag minns går den i vitalismens tecken och diskuterar begreppen fröa och igla, de två organiska primärfunktionerna i bittorrent.

Det här blogginlägget blev visst obehagligt egocentrerat under författarfunktionens tunga ok. Det nätpolitiska manifestet innehåller inga referenser till externa texter, inga acknowledgements till andra personer, inga fotnoter. Tanken att skriva så är att tvinga fram en associativ kosmologi snarare än ett akademiskt rotsystem av referenser, som möjliggör att boken kastas iväg i en flyktlinje som kan landa lite varsomhelst. Så även om inspirationen givetvis är hämtad från mina vänner i tunnlarna, tänker jag att boken måste kastas in i nya tunnlar för att få mening. Och därmed leda till oväntade handlingar.

Om longtailversionen av "konst"

I morse, eller rättare sagt nån gång på eftermiddagen, ringde nyheter 24 mig och frågade lite om Embassy of Piracy. Eftersom jag hade spenderat natten med att vandra i de eviga Venediglabyrinterna kan jag ge lite kommentarer till de intervjusvar som jag ger (av någon anledning i rollen av doktorand vid humanistiska fakulteten, Göteborgs Universitet).

För det första säger jag att ”De hade ingen konstutställning utan det handlar mest om interventioner, säger Kullenberg till Nyheter24. ” Detta bör nog förstås mot mina generella tankar om vad om vad en ”konstutställning” är. Intensifier skriver ju sällan om konst, men just här menar jag typ att det primära inte var objekten som utställningsföremål, utan snarare objekten som sammanhangsskapande händelser. I en viss bemärkelse fanns ingen konstutställning, men det fanns absolut en ut-ställning. Alltså, något som ställde tillvaron utåt. Något som förändrade, mycket eller litet, ett visst sammanhang. You get my point.

Vidare förekommer troligtvis ett sakfel. Nyheter 24 frågade hur många ”svenskar” som var på plats. Jag vet inte riktigt vad en ”svensk” är, men jag har för mig att det har med något slags medlemskap att göra. Siffran jag anger är helt godtycklig, och troligtvis inte korrekt.

Jag vet ärligt talat inte vad som skall eller bör skrivas om embassy of piracy. Jag var bara en deltagare under en kort period. Troligtvis är Copyriots korrespondens långt mera intressant än själva båtdemonstrationen. Dessutom bör man ringa de ambassadörer som var på plats gällande den brännande frågan om konstnärlig censur.

Nätpolitisk ordlista

Eftersom Per Wirtén tänker sig att ”Svärmeriets språk är romantiskt upphetsat, innerligt och hemlighetsfullt. Ett i grunden helt eget och avskilt språk” har jag skrivit en ordlista. Visst, nätpolitikens begrepp är nämligen rätt så konstiga, men många använder dem och de funkar (realiserad pragmatism med guldfiskminne). För att göra det så öppet som möjligt lägger jag listan på werebuild.eu-wikin, vilket gör att vem som helst kan ändra, lägga till och definiera. Så länge vi inte är formatnihilister är det nämligen svårt att vara mera öppen än en wiki… kopiera fritt, ändra, lägg till! Genom att svärma är nämligen Wirténs tes rätt så falsifierad. 🙂

Då kör vi:

<3 – Data love. De affekter som uppstår mellan människor och andra varelser på internet. Utgör den grundläggande kraft som får människor att vilja göra saker tillsammans. När man smittas av <3 blir man både glad och samtidigt drabbas man av en vilja till att bevara internet.

Ex. ”Åh, någon har lagt upp en torrent. Så <3”
afka – (verb). Innebär att man gör något som inte är direkt kopplat till ett tangentbord. Dock kan man fortfarande vara internet, eftersom även afk-världen påverkas av nätet och nätpolitiken. Gränsfall går vid virtuella keyboards, ex. iPhones och andra gadgets. Relaterat: Blay.se skriver ofta om internet noll.

Ex. ”Måste afka lite. Mitt laptopbatteri är snart slut :(”

anonna – (verb) att göra något anonymt på nätet. Inspirerat av nätverket anonnet.org. Svårt att uppnå dels på grunda av FRA och Datalagringsdirektivet, men även på grund av att man måste registrera domäner med sitt riktiga namn.

Ex. ”Bäst vi anonnar den där sidan lite.”

asl – Förkortning för age/sex/location. Vanligt uttryck på chatnätverk där man bara ser folks nick. Används dock allt mindre i konkreta nätpolitiska sammanhang då dessa variabler för det mesta spelar mindre roll.

Ex. ”20:23 <@chrisk> Tjena, asl?”

ddosa – (verb) att strategiskt blockera något genom att överbelasta ett flöde. Används ursprungligen för att beskriva överbelastningsattacker med datorer, men har i nätpolitiska sammanhang kommit att användas även för andra saker. Exempelvis kan man ddosa Dunkin Donuts så här. Relaterat begrepp med ännu högre intensitet: Svartfax.

Ex. ”Hur ska vi ddosa afk-medierna… bloggbävning anyone?”

eu-speak – Ett obegripligt programspråk för föreningen EU. Bygger på byråkratisering och skapar förvirring. Inlärning sker genom repetition och learning-by-doing. Går dock att påverka på källkodsnivå innan det klubbas (kompileras) i eu-parlamentet.

Ex. ”Okej… nu talar Trautmann eu-speak igen… kan nån översätta plz?”

kontaktytsintensifiera – (verb) Ungt begrepp som myntades på irc av Daniel Risberg idag. Om jag har förstått det rätt innebär det att nätpolitikens praxis öppnar upp sig och skapar en kontaktyta för att dra in fler människor i ett projekt.

Autentiskt exempel:

17:25 < Spectraz> Därav behöver vi också lägga ut åtminstone en netrosexuell annons 😀
17:25 < Spectraz> kanalen får jobba initiativberikande
17:25 < Spectraz> kontaktytsskapande
17:25 < Spectraz> kontaktytsintensifieringar
17:44 < Spectraz> http://twitter.com/Spectraz/status/1848361227

klustra – (verb) att genom kontaktytsintensifieringar samla ett gäng människor som genomför ett nätpolitiskt initiativ. Klusterforskningens framfart leds av Marcin. Utspelar sig alltid på platser, exempelvis chatkanaler, fik, mailinglistor, fester, etc.

Ex. ”Shit… vi måste bygga en wiki om den här frågan… vi måste helt enkelt klustra lite. Nu kör vi.”

lasra – (verb) att genomföra riktade kampanjer. Att lasra är nätpolitikens motsvarighet till protester. Bygger ofta på enkla uppmaningar och arbetar affirmativt snarare än som en protest. Kommer ursprungligen från uttrycket ”ima firin mah lazorz now”.

Ex. ”Dags att lasra lite MEPar nu och förklara varför de måste rösta för den ursprungliga 166an”

långsvansa – (verb) att utnyttja long-taileffekten på internet. Används ofta för att bygga kollektiv kunskap på wikis och bloggar.

Ex. ”Shit… FRA-lagen var ju rätt komplicerad. Vi måste longtaila. Jag startar en wiki, sen bygger vi”

singularitetspunkt – En situation som är fullständig dettahet, fullkomligt individuell, men samtidigt innehåller hela instruktionen för att skapa oändliga kopior och repetitioner av sig själv. Singularitetspunkter är mera komplexa ju närmare man zoomar in på dem, och utvecklar sig i oändlighet, med en mångfald som ökar med hastigheter. Samtidigt känner man sig alltid hemma i dem, då de genomsyras av universums oändliga repetitioner. Singularitetspunkter relaterar till den fjärde dimensionen, som ju inte finns, men som drar upp oändliga vektorer av materia-energi.

Ex. ”Ser ni… nu är det internet… den singularitetspunkten där”

svärma – (verb) liknar att klustra, men präglas av lägre nivå av organisation och förutsätter lågintensiva kontaktytsintensiteter. Existerar i total heterogenitet och sker ofta kring en sakfråga.

Ex. ”Se va vackert, nu svärmar helt tokigt många kring telekompaketet.”

(tok)tweeta – (verb) att med mikromedier lasra och eventuellt ddosa för att bygga upp en hype. Att tweeta förutsätter att tankesmittor tillåts att spridas fritt.

Ex. ”Jag tweetar ut länk till sidan, så ser vi om det smittar”

Om fraktalpolitiken, del 2

Jonas Anderson har identifierat och på ett intressant sätt sammanfattat vissa intressanta drag i nätpolitiken på Newsmill.

Då jag nämns tillsammans med Isobel (dvs. den Hadley-Kamptzska nätanalysen) och civilsociologen Kalle, är det min plikt att ge en kommentar.

Andersson identifierar elementen byggande, distribuerad intelligens, kopimism, och aggregering som kännetecknande för nätpolitiken. Lägger man samman dessa hamnar man i den magiska formulan innovation -> universell repetition -> imitativ strålning = smittontologi. Om vi dessutom lägger till den fraktalpolitiska dimensionen, som monki bygger in, ser vi att varje iteration är i princip oändlig, även om den kan avbrytas tvärt.

Jag skulle vilja ytterligare fördjupa en mera problematisk aspekt av nät/fraktalpolitiken – hastigheternas etik. Då det är uppenbart att nätpolitiken befinner sig i ett guldfiskminne av affekter och krafter samtidigt som besitter de snabbaste kommunikationskanalerna som någonsin har uppenbarat sig på vår jord, och vet exakt hur dessa ska nyttjas för att nå politiska fördelar, kräver detta ett etiskt förhållningssätt.

I de flesta fall är nämligen denna kraft befogad. Många av de nätaktivistska kampanjer som bedrivs, exempelvis bloggbävningen mot FRA eller telekompaketet.se har i princip nollkronorsbudgetar. Men som jag och Kalle skrev i vår smittontologiska text, kan dessa metoder nyttjas av både företag och underrättelseorgansiationer. De riskerar dessutom att i farten mutera och förvandlas till cancerogena och destruktiva kluster som drivs av hat. Hat mot Antipiratbyrån, mot ”upphovsrättslobbyn” eller mot ”storebrorssamhället”. Dessa uppstår ofta i frustration vid singulära tillfällen, men får genom att, som Kullberg säger via monki, fart genom att ”virtuella kopior av sig själv i en mängd olika tillstånd och komplexiteter” uppstår och har potentiellt oändlig räckvidd.

En nätpolitik som vill internet väl måste alltså se till att stoppa iterationerna av destruktiv nätpolitik. Det är här etiken kommer in i de element som Andersson lyfter fram – man måste lyfta fram det kreativa med att bygga, det omtänksamma i att dela kunskap i distribuerade hjärnor, kärleken till att bli kopierad och att kopiera, samt det förändrande och vitala elementet i aggregerade fenomen.

Genom att öppet diskutera problem, och patcha dem vid behov, eller som Spinoza hade sagt – genom att tänka adekvata tankar och ha adekvata affekter – har nätpolitiken fantastiska möjligheter att skapa en helt ny politisk era.