Dataroaming, existentiell tid och fotonteleportering

Under min semester upptäckte jag till min förtjusning att min operatör har slopat roamingavgifter i flera EU-länder. Helt plötsligt var smarttelefonen inte längre den där jobbiga apparaten som i efterdyningarna av de europeiska teleoperatörernas metodologiska nationalism alltid lyckades ge mig en alldeles för hög räkning någon gång i augusti. Min operatör sade ”ring, surfa och smsa som vanligt”. Vanligheten flyttade in i semestern, som man vanligtvis tänker på som ett undantag.

När jag backpackade vid millennieskiftet lämnade jag såklart min tjocka dumtelefon med två timmars batteritid och monokrom enradsdisplay hemma. Det var både ohemult kostsamt att ringa och fungerade inte i en estetik av etnotistisk världsmusik, resande-som-livsvisdom och smutsiga hostel fyllda av europeer och amerikaner som alla pratade om samma saker. Att resa som backpacker handlade om att koppla bort för att uppleva något ”annorlunda”. Det är givetvis bara en klyscha men jag visste inte bättre när jag var 20.

Men när smarttelefonen nu fungerar ”som vanligt” trots att man inte är hemma så känns det inte riktigt som att man är lika långt borta. Borta är däremot de långa tågresorna (ersatta av lågprisflyg) och de veckolånga offlineexistenserna som endast var uppbrutna av halvtimmeslånga internetcafébesök när man snabbt loggade in på Hotmail och skickade ett livstecken hem till släkt och vänner. Dataroaming till ”hemmapris” är kanske sista spiken i kistan för internetcafét, som snart bara kommer att kunna hittas utanför EUs ”integrerade marknad”.

Smarttelefonen i min ficka har nu ersatt den ihopfällbara turistkartan som man får gratis på hotell och turistbyråer. Denna säkra indikator för att observera en ”turist” försvinner i ett helt normalt stirrande ned på en skärm. Den ångest man hade som backpacker att se ut som en vanlig turist har fått oväntad draghjälp av mobilen i handen.

Google och Facebook samlar varsamt på platsdatan genererad av telefonen och ber mig snällt att recensera varje plats jag besöker. Min lunch blir genast delad till mina vänner och det finns inte längre någon mening med att berätta anekdoter när jag kommer hem. Kanske lika bra det.

Min exakta semesterposition är en konsekvens av två gigantiska framsteg inom den teoretiska fysiken. Einsteins speciella relativitetsteori kan räkna ut och kompensera för att tiden går långsammare vid den höga hastighet som GPS-satelliterna färdas med, samtidigt som den generella relativitetsteorin kan kompensera för att tiden samtidigt går lite snabbare ute i rymden än på jorden eftersom timrummets krökning är mindre längre bort från jordens massa. Utan Einstein hade jag checkat in på fel restaurang och gått ännu mera vilse än jag redan gör när jag navigerar mig med ena ögat fäst på mobilskärmen.

Samtidigt som solen bombarderar våra kroppar med ultraviolett ljus på stranden, som våra kroppar syntetiserar till D-vitamin, bombarderar GPS-satelliterna oss med tid som våra telefoner räknar om till rum.

Köttsynthesizers och kiselkalkylatorer. En existens som i båda fallen är en konsekvens av ljusets konstanta hastighet i alla riktningar.

På min kiselräkneapparat med litiumjonbatterier och skärm av flytande kristall läser jag att kinesiska forskare har lyckats skicka upp en tvillingfoton från en satellit 1400 kilometer upp i luften till en station i de ockuperade tibetanska bergen (artikeln på ArXiv). På grund av att de båda fotonerna var kvantsammanflätade registrerades information om den ena fotonens tillstånd omedelbart av den andra fotonen. ”Omedelbart” är i dessa hastigheter ett svåruppmätt begrepp, men det som är ”spooky” (Einsteins ord) i detta sammanhang är att information om  kvantsammanflätade partiklar (teoretiskt) färdas snabbare än ljusets hastighet, även över långa avstånd, vilket i teorin skulle medföra en tidsresa bakåt i tiden. Detta har dock inte kunnat visas experimentellt, och kanske är det inte möjligt. Frågan är ännu inte löst.

Men oavsett vilket ligger den teoretiska och experimentella fysiken i våra existentiella skuggor och förändrar villkoren för vår futtiga ”psykologiska” tidsuppfattning, även om våra hjärnor inte har någon förmåga att uppfatta att tiden går långsammare på botten av en dal jämfört med toppen av ett berg (atomuren är våra proteser). Den psykologiska tiden förändras inte av fysikens lagar utan av de teknologiska konsekvenser som lagarna medför. GPS-chippet i min ficka, i kombination med Google Maps-appen, får mig att navigera och förhålla mig till gator, vägar och avstånd på ett annat sätt än turistkartan och armbandsuret.

Google säger att det är 14 minuter att gå och 4 minuter att ta en buss för att komma till min destination. Ändå går jag vilse.

Offentligheten och imitativ strålning – konspirationsteoretiker och tangentbordskrigare

I förra inlägget skrev jag hur man tentativt skulle kunna studera imitativa strålar i digitalt material som man skrapade från Facebook. Här kommer ytterligare en trevande idé om hur man kan vaska fram vissa typer av beteenden som kan vara intressanta för att förstå det offentliga samtalets struktur.

När jag samlar data från Facebook har jag även sparat hashsummor av användarnas femtonsiffriga ID-nummer. Detta gör att jag kan följa individer genom hela materialet, fast utan att veta vem de är eftersom hashsumman inte är reversibel. Sociologi intresserar sig ändå inte för individer, och forskning handlar ju inte om att hänga ut någon (det lämnar åt journalistiken).

Men vad som är intressant tänker jag är att se vilka ”idealtypiska” nätbeteenden som man kan vaska fram. Ofta talas det ju om ”troll” och ”tangentbordskrigare”, fast sällan hänvisar man till empiri. Kanske finns det möjlighet att ändra på det, om vi experimenterar med samhällsvetenskapliga metoder litegrann.

Observera att det jag nu skriver om är enskilda kvalitativa exempel baserade på användarmönster, och inte något uttalande om fenomenens utsträckning (kvantitet, strålningsgrad).

\\

Först tänkte jag ge ett exempel på vad man kan kalla för en ”konspirationsteoretiker”. När jag söker jag på ”Bilderberg” i min datamängd kan man se att vissa individer ger ett speciellt avtryck om man visualiserar beteendet som ett nätverk (av imitativa strålar).

bilderberg1

Individen d3eb1 har kommenterat på Moderaterna, Centerpartiet och Socialdemokraternas Facebooksidor om Bilderberggruppen. Det här är vad hen säger (klicka för att förstora):

bilder4bilder3bilder2

En övertygad konspirationsteoretiker är dels missionerande och vill berätta för så många som möjligt. Men samtidigt känner hen sig begränsad av censur och inskränkningar i yttrandefriheten. Budskapet ska fram till varje pris, men priset en får betala är att bli tystad.

Den här typen av utläggningar är typiska:

/…/ de censurerar obekväma användare genom att radera deras inlägg samt tar bort deras möjlighet att kunna kommentera! De är under ALL kritik. För istället för att SVARA på sakliga frågor som folk ställer om socialdemokratiska partimedlemmar som springer på hemliga kontroversiella Bilderbergmöten och om den snedvinklade rapporteringen från Syrien, så RADERAR de inlägg,som de sedan förnekar att de har tagit bort och som jag nämnde tidigare, tar bort funktionen att kunna KOMMENTERA!! Är det DEMOKRATI DET? Jag kommer ALDRIG mer rösta på Socialdemokraterna. Ett gäng hycklare är vad ni är som kränker människors mest fundamentala rätt att få yttra sig utan att bli censurerad!!
Nu skall jag gå ut och skriva om det här på min blogg!!

En annan typ som vi ofta möter är ”tangentbordskrigaren”. I likhet med konspirationsteoretikern finns en missionerande ambition som vänder sig utåt och vill berätta överallt om ”sin sanning”. Tangentbordskrigaren detekteras ofta genom att man söker på något ”kritiskt” begrepp (ex. ”massinvandring”, ”flyktingpolitik”) och sedan zoomar in på en användare som rör sig över flera grupper; alltså, någon som har ett nomadiskt förhållningssätt till territorier (krigsmaskin, den ”lantliga fascismen”).

tangent

Användaren 2c2b9 rör sig över flera grupper när man söker på termen ”massinvandring”. Misstanken om att vi har att göra med en tangentbordskrigare stärks. Tar man fram vad hen säger genom hela datamängden ser man att hen täcker in ett stort territorium:

Centerpartiet|Är inte regeringens politik skäl nog för att misstroendeförklaras, vad är i såfall skäligt?
Centerpartiet|Framgår inte ett smack vad graferna står för mätdata. 😒
Liberalerna|Lägg ner tankar på att gå med i nato.
Fundera på vilka som låg bakom Palme-mordet…
http://www.friatider.se/oliver-stone-cia-bakom-statskuppen-i-ukraina
Nyheter Idag|Dom där snorungarna skulle kunna  vara barn till dom där ”ensamkommande barnen”.
I takt med att invandrare förgriper sig på svenskar så får SD ökat stöd, men visst är det MYCKET SYND att det i Sverige länge inte funnits någon större nationalistisk solidaritet i annat än sportsammanhang.
Expressen|Kom mördaren till landet genom från ett arabland genom ”fri invandring” eller var han en urinvåndare som blev förtryckt av arbetslinjen?!?
Sverigedemokratisk ungdom|Läckert kaxig reklam. Politik ska alltid vara aktuellt och det visar SD exemplariskt. Dock så tror jag inte Sverige blir bra direkt vid regeringsskifte 2018, utan då har sveriges ekonomi och demografi skadats något offantligt mycket om inte moderaterna öppnar både sina hjärtan och hjärnor och utlyser nyval tillsammans med SD och övriga allianspartier. Det måste bli slut med den vänsterextrema migrationspolitiken!!
SR P1|Meningen. Må bra å ha kul! 😀🙌👍
SR P1|Räcker det inte att man luktar skit på sin fritid? På arbetstid kan man väl försöka hålla en god stil?
Stoppa maktmissbruket|I trafiken finns nolltollerans. Men den allmänna moralen och brottsstävjandet?!? KATASTROF!! Moderater och Sossar bör packa och icke göra sig besvär i riksdag och regering framöver….
Stoppa maktmissbruket|Ska vi ta in Saudi-Arabien, Irak, Egypten, Somalia och Eritrea med i EU också? När vi ändå håller på?!? :-p
Friatider.se|I Sverige är det rasism, vi är blandade och mångkulturella…
Friatider.se|Syriska och Marokanska Europer.
Bra att vi har massinvandring till sverige av sådana va?
Snart i en Svensk Stad nära dig. Säpo kanske ska höja terrorhotnivån en grad från och med idag?
Friatider.se|Igen och igen…

Tangentbordskrigaren rör sig alltså mellan högerextrema partier och grupperingar, via ”alternativmedierna” och in och ut genom de etablerade partierna. Både tantentbordskrigarna och konspirationsteoretikerna tycks dela denna mikrotaktik; breda ut sig, ockupera ett kommentarsfält, gå vidare.

\\

Nu funderar jag på om jag ska skriva en liten algoritm för att detektera beteenden som delar samma abstrakta maskin som tangentbordskrigaren och konstpirationsteoretikern. Jag tänker att följande egenskaper kan vara intressanta att kalibrera algoritmen efter:

  • Gradvis repetetiva ord och fraser (ofta upprepar sig).
  • Stor spridning över olika facebookgrupper.
  • Frekvent användning av CAPSLOCK.

Vad tror ni? Med en sådan algoritm skulle man sedan kunna kvantifiera mina icke-systematiska observationer och kanske få en bild av olika nätbeteenden.

Fraktalgränser IX: Nomadism, Moses och Telecomix

Jag snubblade över ytterligare en koppling mellan Ibn Khaldūn och Deleuze & Guattari, som i sin tur kan relateras till det bisarra ”manifest” som finns publicerat på Telecomix hemsida. Finns det en koppling mellan den abrahamitiska monoteismen och de samtidia nätaktivisternas urbana nomadism och nätkarate? Ett hyperupplänkat citat ger följande:

In the war machine and nomadic existence, the number is no longer numbered, but becomes a Cipher (Chiffre), and it is in this capacity that it constitutes the ”esprit de corps” and invents the secret and its outgrowths (strategy, espionage, war ruses, ambush, diplomacy, etc.).

A ciphered, rhythmic, directional, autonomous, movable, numbering number: the war machine is like the necessary consequence of nomadic organization (Moses experienced it, with all its consequences). (390)

Kryptering kan användas för att skapa hemliga domäner. Endast de som har rätt ”nummer” eller nyckel får tillträde. Kryptering har förmågan att skapa en demarkationslinje mellan diplomati och spionage. Men krypteringen ”numrerar” även en rörelse, en underjordisk tunnelpolitik.

Moses befriade israeliterna från den egyptiska fångenskapen och vandrade sedan ut i öknen. Öknen formade och gav upphov israeliternas ‘asabiya, deras gruppsolidaritet (”esprit de corps”). Men, för att kunna gå från öknens nomadism till territoriell civilisation, måste Moses organisera en ”statsapparat”. Först då kunde israeliterna ”deterritorialisera jorden”, alltså de kunde gå ifrån den ursprungliga relationen med jorden som ett slätt rum som man kan följa, till ett räfflat rum, som i sin tur medierade en abstrakt relation mellan ”land” och ”folk”.

Denna figur; fångenskap som leder till nomadism som leder till civilisation, är ett återkommande tema i den västerländska kulturen. Denna figur hade ett analytiskt värde på Ibn Khaldūns trettonhundratal. Men som civilisationsteori har den nog ett urvattnat värde idag. Men jag är fortfarande inne på tanken att den nomadiska gruppsolidariteten existerar i mindre (minor) former även i modernitetens uppsprickande slutfas. Som det strilande regnvattnet som rinner ned för en skyskrapas blåa glasväggar; ibland förgrenar det sig, ibland förenar det sig.

Fraktalgränser IIX: Tunnelns geologiska antiprogram

Igår publicerades en intressant artikel i Haaretz om hur den israeliska armén försöker hitta teknologiska motåtgärder för att bekämpa tunnlarna under bland annat Gaza. Eftersom Haaretz befinner sig bakom en paywall men går att läsa via twitter kommer här några utdrag för arkivet.

Among proposed tunnel-detection technologies is the use of vehicle-mounted, ground-penetrating radar. However ,this solution can only detect tunnels to a depth of 10 meters and the last tunnels discovered during the Gaza operation that reached Israeli territory were as much as 25 feet below ground.

Another proposed system takes advantage of the earth’s gravitational field to detect underground voids at great depth. The most advanced method involves geo-seismic methods and buried sensors, which is the system to be used in the current trial.

Tunneln är en landgående u-båt. Den använder sanden istället för vatten som ett ”medium” för att skapa en passage mellan två punkter. Men precis som u-båten avger tunneln vibrationer som kan upptäckas med seismologiska metoder.

Men om detta inte räcker kan vertikalitetens politik utvigdas med en underjordisk mur:

If the system proves it can detect tunnels that are being dug, he estimates, the IDF could deploy it along the 68-kilometer Gaza border with in a year of such decision. Deploying the system and the limited construction of an underground barrier would is estimated at between 1.5-2.5 billion shekels.

Eftersom det är omöjligt att förstöra alla tunnlar måste man kanske således bygga en till mur, men denna gången under jorden.

Cohen, Gili, ”IDF to test tunnel detection system on Gaza border”, Haaretz, Aug. 11, 2014, Retrieved 20140812, http://www.haaretz.com/news/diplomacy-defense/.premium-1.610004?utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter

Ibn Khaldun och gruppsolidariteten

Warning: preg_replace(): Unknown modifier 'd' in /storage/content/52/153752/christopherkullenberg.se/public_html/wp-content/plugins/jetpack/class.photon.php on line 331 Warning: preg_replace(): Unknown modifier 'd' in /storage/content/52/153752/christopherkullenberg.se/public_html/wp-content/plugins/jetpack/class.photon.php on line 331 Warning: preg_replace(): Unknown modifier 'd' in /storage/content/52/153752/christopherkullenberg.se/public_html/wp-content/plugins/jetpack/class.photon.php on line 331


Sehname-i Selim Han 68a” by Nakkas OsmanBilkent University. Licensed under Public domain via Wikimedia Commons.

Första gången jag snubblade över Ibn Khaldūn var när jag läste kapitlet Nomadologin i Tusen platåer för många år sedan. Men på den tiden var jag fortfarande itutad den västerländska myten om Moderniteten, så jag avfärdade snabbt tanken på att läsa ett ”sociologiskt verk” publicerat före typ 1830. Något senare började jag tvivla på min ”postmodernistiska dogmatism” (tanken om de uppstyckade epokernas totala inkommensurabilitet) och skrev bland annat i förordet till ”Tre klassiker” att sociologins kanon borde flytta sina gränser bakåt i i historien. Kanske till och med utanför Europa. Men, det är ju lätt att metakommentera kanonkonturernas former, istället för att ta tag i innehållet.

Men under sommaren skärpte jag mig och började läsa Muqaddimah, eller Prolegomena : en introduktion till världshistorien som den heter i svensk översättning av Ingvar Rydberg. Här kommer således några anteckningar från min läsning. Men först åter till Tusen platåer och citatet som fångade min uppmärksamhet från första början:

Ibn Khaldūn defines the nomad war machine by: families or lineages PLUS esprit de corps. The war machine entertains a relation to families that is very different from its relation to the State. In the war machine, the familiy is a band vector instead of a fundamental cell; a genealogy is transferred from one family to another according to the aptitude of a given family at a given time to realize the maximum of ”agnatic solidarity”. Here it is not the public eminence of a family that determines its place in a State organism but the reverse: it is the secret power (puissance), or strength of solidarity, and the corresponding genealogical mobility that determine its eminence in a war body. 1

Deleuze och Guattari använder Ibn Khaldūn på ett ganska avancerat sätt. Genom att stoppa in (eller kanske ”dra ut”) sitt eget krigsmaskinbegrepp ur hans Muqaddimah har de så att säga fått syn på en ”krigsmaskin” i Ibn Khaldūns arbete; om man kombinerar ”släktlinjer” med ”esprit de corps”, som syftar till begreppet asabiyyah, som i sin tur kan översättas med ”gruppsolidaritet”, får man en öknens krigsmaskin. Men Deleuze och Guattari ser även en social organisering som skiljer ut sig från Statsapparatens fundamentala celler. Gruppsolidariteten föregår de traditionella moderna organisationsformerna, där social status uppnås genom att man intar ”offentliga” positioner i en på förhand given samhällshierarki (det som den europeiska sociologin var så förtjust i). Istället är gruppsolidariteten en primär och ”hemlig” kraft, en virvelvind i öknen, en slags konspiration mot allt offentligt, ett heligt och obrytbart band.

Deleuze och Guattari är givetvis inte ahistoriska i sin läsning, utan ger istället följande kryptiska uppslag till hur man kan använda sig av Ibn Khaldūns begrepp idag:

Of course, the great bodies of a modern State can hardly be thought of as Arab tribes. What we wish to say, rather, is that collective bodies always have fringes or minorities that reconstitute equivalents of the war machine – in sometimes quite unforeseen forms – in specific assemblages such as building bridges or cathedrals or rendering judgements or making music or instituting a science, a technology … (p. 404)

Den väg som stakas ut i Tusen platåer är dock djupare influerad av Ibn Khaldūn än vad som medges i Nomadologi-kapitlet. Deleuze och Guattari är besatta av ”minoriteter” i alla dess former (inte bara mänskliga); vad det innebär att verka från en utsida, en periferi eller från underjorden. Detta hänger samman med betoningen på tillblivelser (becomings), eller vad Tarde kallade ”innovationer”. Alltså, Deleuze och Guattari är intresserade av de kreativa och destruktiva utkanterna av alla aktiviteter, de händelser (events) som innebär ett kvalitativt genombrott eller förändring, snarare än den stora massans numeriska produktion av ”sammahet”. Det är här som Ibn Khaldūn blir en mycket intressantare sociolog än Durkheim.

Vad det är som föregår den ordning som sedan kommer att nedtecknas, göras officiell, bli ”symbolisk”? Vad konstituerar ”barbariet” som föregår all ”civilisation”, och hur kan detta tänkas som processer snarare än som exteroriteter? För att svara på den frågan måste man gå till Muqaddimah och begreppet gruppsolidaritet (asabiyyah).


Mosaic Tribes” by Ori229Own work. Licensed under Public domain via Wikimedia Commons.

Gruppsolidariteten

Det första man måste ha i åtanke när man läser Muqaddimah är att den är skriven i en tid av kris och förfall. I slutet av trettonhundratalet, från Andalusien till Nordafrika – Ibn Khaldūns primära verksamhetsområde – föll kungadömena isär. De ”civilisationer” som hade förvaltat och utvecklat vetenskaperna, filosofin och medicinen ”gick förlorade” (tolkningsflexibilitet råder beroende på vilken sida om Gibraltar sund man står på kring 1492). Ibn Khaldūn såg sig primärt som en historiker och en av hans ambitioner var att hitta en förklaring till varför civilisationer uppstår och försvinner. För att förstå denna process kontrasteras först och främst öknen mot staden – ingen sociologi utan ett territorium 2 – och sedan (åter)uppfinner han begreppet asabiyyah 3, gruppsolidariteten, för att beskriva den sammanhållande kraften i en grupp.

Ibn Khaldūns gruppsolidaritet ser till en början ut som ett Aristotelisk-teleologiskt begrepp. Det ursprungliga läget är beduinstammens (bland kallar Ibn Khaldūn dem för ”araberna”, vilket naturligtvis inte är i närheten av den moderna betydelsen) känsla av ”rasmässig 4 överlägsenhet” (s. 134) i öknen. Denna laglösa 5 men strukturerade sammanhållning har härdats genom det enkla och karga livet i öknen och är en nödvändighet för överlevnad. För att livnära sig under de svåraste omständigheterna krävs en blind tillit och en direkt och kompromisslös solidaritet mellan stammens medlemmar. Beduinerna är i sitt ursprungsläge ”goda” och ”modiga”, men de är även krigiska och strävar efter att erövra och härska 6.

Alla arabernas [beduinernas] aktiviteter leder till förflyttningar och rörelse. Det är motsatsen till bofasthet som frambringar civilisation” /…/ ”Deras [beduinernas] själva existens är motsatsen till byggande som är civilisationens grundval (150).

Men förr eller senare kommer beduinerna att anfalla städerna. För på samma sätt som det finns en slags ”ren” gruppsolidaritet, innehåller den samtidigt ett frö till civilisation 7. Och civilisation, enligt Ibn Khaldūn, innebär monarki som erövras genom strid; ”det är således uppenbart att kunglig myndighet är gruppsolidaritetens mål” (142). Beduinismen, detta primära stadium av nomadism i öknen, innehåller ett telos – ”den kungliga myndigheten” – som den strävar efter tills den kollapsar. Deleuze och Guattaris begreppspar krigsmaskin/Statsapparat ekar dovt i ökensanden.

När beduinerna har intagit staden och etablerat sin kungamakt inleds en civilisationsprocess. Livet i staden är specialiserat och bekvämt. Här uppstår arbetsdelning till flera olika yrken och administrationen får det allt bättre. Genom beskattning kan härskarna leva ett liv i lyx eftersom ”att vanor bestämmer den mänskliga naturen och karaktären” (140). ”De [beduinerna] antar kungliga vanor i fråga om bostad och klädsel, något som de betonar och blir alltmer stolta över ju mer lyx och myckenhet de skaffar sig” (142). Men, i staden avtar samtidigt gruppsolidariteten. Lyxlivet och arbetsdelningen, den självgående civilisationen, gör den absoluta tilliten och solidariteten överflödig. I stadens lyx kan man vara självisk och vända sig bort från andra. Men när gruppsolidariteten urvattnas påbörjas samtidigt sammanbrottet: ”Lyx förverkligar monarkin och eliminerar den” (148). Istället för Aristotelisk teleologi (som säkert influerade Ibn Khaldūn, han citerar Filosofen redan in introduktionen) är gruppsolidariteten i det närmsta ett cykliskt begrepp, även om det är oklart huruvida det automatiskt påbörjas en ny cykel efter sammanbrottet.

Ibn Khaldūn ger en rad historiska exempel på hur denna process mellan beduinism och bofast civilisation har sett ut.

Särskilt invånarna i Spanien har glömt bort blodsbanden och deras betydelse, därför att så lång tid har gått och därför att de som regel inte behöver gruppsolidariten då deras land har förintats och tömts på sina stamgrupper. (155)


Camel Rider 1413 Mecia Viladestes map” by Mecia de ViladestesMecia_de_Viladestes._Carte_marine_de_l’océan_Atlantique_Nord-Est,_de_la_mer_Méditerranée,_de_la_mer_Noire,_de_la_mer_Rouge._1413.jpg. Derivative work: Walrasiad (talk). Licensed under Public domain via Wikimedia Commons.

Ett annat exempel är israeliternas uttåg ur Egypten. När de kom till öknen i Sinai saknade de gruppsolidaritet eftersom de hade varit slavar; ”Undergivenhet och foglighet bryter upp gruppsolidaritetens kraft och styrka” (143). Men när de under ledning av Moses hade tillbringat 40 år i öknen hade gruppsolidariteten väckts till liv inom dem. Den steniga och karga öknen hade fogat israeliterna samman, och gruppsolidariteten ”frambringa[de] förmågan att försvara sig, erbjuda motstånd, skydda sig och hävda sina rättigheter”. Först efter de 40 åren kunde de dra vidare och vinna det Heliga Landet. Men när de slog sig ned och formade en civilisationsprocess såddes samtidigt fröet till den egna undergången.

Beduinernas gruppsolidaritet är alltså det primära stadiet, medan bofastheten och civilisationen är sekundära. Man kan tänka ”beduinism” eller ”nomadism som processer. Ibn Khaldūns begrepp är inte kategorier, inte heller är de egentligen teleologier, utan istället riktningar. Kvalitativa förändringar mot ett mål (civilisation/kungamakt) som samtidigt innehåller sin egen upplösning.

Jag inser att detta nu blev lite långt. Jag får eventuellt fortsätta i nya inlägg. Om någon vågar sig utanför twitter och facebook, går det bra att kommentera.

Notes:

  1. /…/ This has to do neither with the monopoly of an organic power (pouvoir) nor with local representation, but is related to the potential (puissance) of a vortical body in a nomad space.
  2. ”Varje dynasti har ett bestämt territorium” (161)
  3. Ordet ”asabiya” användes enligt Rydbergs förord (s. 13) på ett annat sätt i tidigare litteratur och språkbruk. Då betydde det snarare ”klanmentalitet” i negativ mening, en hednisk och blind tro på den egna gruppens överlägsenhet. Ibn Khaldūn vänder asabiya till något positivt i Muqaddimah.
  4. Även här en har vi en historisk förvirring. Givetvis menas med ”ras” inte den moderna biologins eller den europeiska rasismens innebörder. Snarare skulle man kunna säga ”klanism” eller ”tribalism” här.
  5. ”Under arabernas herravälde lever människor utan lagar, i ett tillstånd av anarki” (151)
  6. ”När en given gruppsolidaritet har omfattats av ett visst folk kommer detta av naturen att söka dominans över folk med andra gruppkänslor än den egna” (141)
  7. ”Det är således uppenbart att kunglig myndighet är gruppsolidaritetens mål” (142)

Fraktalgränser V: Satellitens vertikalitet

Runt jorden snurrar ett antal satelliter som skickar signaler till telefoner och drönare. Runt jorden har man kopplat samman en väv av fiberkablar som transporterar information. För varje sekund som mänskligheten andas vibrerar hela detta nät samtidigt som det slukar stora mängder energi. Trots att vi omöjligen kan förnimma dessa blixtsnabba pulser är de ändå alltid närvarande. Det går inte att stänga av vibrationerna, för då faller flygplan till marken och då kraschar ekonomierna och då spricker bubblorna.

Över södra Waziristan flyger en Predator-drönare som är bestyckad med två Hellfire-missiler. Drönaren är sammankopplad med ett antal satelliter som gör att man kan styra den från en bunker i Langley, Virginia. Dessa drönare har blivit allt viktigare i den moderna krigföringen eftersom man kan byta ut piloterna mitt under ett uppdrag om de tröttnar på att döda. När piloterna har tröttnat på att döda åker de hem i sina dyra bilar och ligger med sina fruar som bor i amerikanska städer som gör att de inte behöver oroa sig för att deras män ska dö på jobbet.

Pakistan är sammankopplat med internet genom kabeln TWA-1. Den binder samman Karachi med hamnstaden Fujairah i Förenade Arabemiraten. I Fujairah finns ett Hilton med en bar på bottenvåningen. Utanför hotellet står dyra europeiska bilar parkerade. Inuti hotellet kan man köpa ukrainska kvinnor och fillipinska män. TWA-1 kan transportera data med hastigheten 1.28 Tbit/s. Det har i ett fåtal obekräftade fall rapporterats att hajar har anfallit dessa undervattenskablar. En arbetshypotes är att strömförsörjningen av kablarna utsänder elektromagnetiska vibrationer i vattnet, vilka i sin tur får hajarnas sidolinjeorgan att förväxla de elektromagnetiska vibrationerna med de normala vibrationer som under normala omständigheter orsakas av ett bytesdjur. TWA-1 är ingen normal omständighet, men det är däremot de dyra europeiska bilarna utanför Hilton i Fujairah.

Runt jordklotet cirklar och hovrar alla dessa satelliter. Vissa av dem, GPS-satelliterna, förvandlar jordytan till ett detaljerat koordinatsystem genom att de sänder ut två signaler som innehåller tid. Den ena signalen innehåller ganska exakt tid som alla kan ta del av. Den andra signalen innehåller ännu mera exakt tid, fast denna tid är krypterad så att bara den amerikanska militären kan ta del av den. Jordklotet bombarderas hela tiden av tid och tack vare att tiden hela tiden regnar ned på oss, kan kretskort som sitter på större kretskort som ligger i våra fickor hålla reda på var vi befinner oss. Alla dessa millisekunder som strilar ned från rymdens gapande svarta tomhet omvandlas av våra apparater till en exakt position på jordens yta. Vi behöver aldrig mer gå vilse.

Ändå vet vi inte vart vi är på väg.

Anonymous, Ask och samhället som helhet

Jag vaknar varje morgon till Sveriges Radios Ekot via min klockradio. Just idag möttes jag av nyheten att Beatrice Ask vill skärpa straffen för dataintrång.

Mot bakgrund av de DDOS-attacker utförda av högstadieungdomar i fawkeismens namn under förra veckan anser Ask att:

Vi måste på olika sätt mobilisera resurser för att se till att vi dels skyddar oss bättre, dels att vi markerar hur allvarligt samhället ser på den typen av attacker som ju undergräver det moderna samhällets funktion.

Undergräva det moderna samhällets funktion? Det är svindlande att man med sin dator på en håltimma med cirka tio minuters förberedelse kan delta i något som är så pass subversivt. Om vi jämför med Greenpeace-aktivisterna som i dagarna har brutit sig in på Ringhals och Forsmark ser deras aktion ganska futtig ut i jämförelse:

Men miljöminister Lena Ek ser det som hände som mycket allvarligare än så. Och hon kräver nu alltså en förklaring från Vattenfall och Eon, som driver de båda kärnkraftverken.

När det kommer till dataintrång är det en attack på samhällets funktion, men när det kommer till kärnkraftsverksintrång räcker det med en ”förklaring” från Vattenfall och Eon. Vad är det som gör att barnen på internet får hela ”samhället” att gunga genom att de gör några hemsidor otillgängliga i nån halvtimma?

När jag i förra veckan pratade om ”Anonymous” attacker i Studio Ett medverkade även Anders Ahlkvist på Rikspolisstyrelsen. Ahlkvist är väl medveten om att attackerna utfördes av femtonåringar och att det inte rör sig om något hot mot samhället. Det är dock helt logiskt att han tar chansen att sikta in sig mot en del av kakan när vi nu har en så lättlurad justitieminister som Beatrice Ask:

En straffskärpning skulle därför kunna fälla fler, tror Anders Ahlkvist.

– Det ena är att vi skulle kunna använda hemliga tvångsmedel, alltså hemlig övervakning av elektronisk kommunikation.

Jag, Marcin och Martin gjorde i förra veckan vårt bästa för att stävja denna hets om ”cyberkrig” och ”cyberterror”. Förhoppningsvis gick vårt folkbildande budskap fram till tänkande politiker. Däremot nådde de nog aldrig till justitiedepartementet.

Anonymous och Ask sitter i samma båt och bordet är nu dukat för att skärpa straff och öka övervakningen på internet. Förhoppningsvis får någon stopp på Ask. Den sakfråga som gjorde barnen på internet arga från första början har helt fallit i glömska. Var det tillslaget mot PRQ? Pirate bay? Julian Assange? Det spelar mindre roll nu när attackerna nu definieras som ett hot mot samhället som helhet…

Bunkermentalitet

Söndagen tillbringades med det på hösten återkommande besöket på Aeroseum. Första gången jag kröp in i bunkern var enligt bloggdagbokens arkiv år 2008, tillsammans med bland annat Johan och Kalle, som båda loggade händelsen. I år tog jag fram kameran och filmade lite som ni kan se ovan.

I somras besökte jag även ubåtsbasen i Balaklava på Krimhalvön. Både flyget och u-båten konvergerade under kalla kriget med bunkern. Oavsett om man befinner sig på Krimhalvön eller på Hisingsön finner man slående likheter i hur man byggde bunkrar. Att gräva ett gryt på femtiotalet innebar en flykt undan det förödande luftangreppet, en möjlighet att bygga upp det som Virilio kallade för en fleet in being.

Vi skulle alltså kunna tänka oss studieområdet ”komparativ bunkermentalitet”.

Nyårskrönika över 2011

Eftersom jag använder bloggen som en slags dagbok för mitt minne kan det vara på sin plats att försöka ge en kommentar till den konventionella tidsramen av ett år. Det är ju trots allt så att inom teknikfilosofin är det inte bara så att teknologier kan fungera som instrument för minnet, utan artefakten, och delegeringen av minnen till artefakter (från flintstensyxan och framåt), är det det som konstituerar minnet som något världsligt, alltså som något som de-individuerar det och gör det möjligt att dela med sig av det.

Vad är vore då lämpligare än att följa kalendern på ett auktoritärt sätt och göra tolv nedslag i 2011 utifrån bloggposter!

Januari

Året började minst sagt bombastiskt med Egypten, internet och Gud. Utan rationell anledning befann jag mig mitt i en analys av mekanosfären samtidigt som jag inte kunde släppa blicken från Al Jazeeras satellitsändningar från Tahrir. Samtidigt var en del av den snabba nätpolitiken kvar i Tunisien, och kaoset var redan ett faktum. Sömnbrist i det bistra Januari, från en bunkerlägenhet på våning minus 3.

Februari

Den arabiska våren ledde inte bara till att vi nätaktivister i Telecomix kröp ned i våra kryptotunnlar och letade oss söderut i de djupa nätverken. En växande frustration över västvärldens hyckleri sådde ett hatiskt frö inom mig. Vi ska ha demokrati ”där borta”, men här hemma ska vi datalagra och FRA-spana. Vi ska bygga infrastruktur ”där borta”, men samtidigt säljer vi övervakningsutrustning med blod på händerna. Det hela skulle kulminera och uppenbara sig några månader senare.

Mars

Samtidigt som nätets hastigheter höll mig vaken om nätterna, påbörjade jag en flykt från internet för att kunna skriva avhandling. Jag är ju en varm vän av nätvaro, men för att skriva ett subjektiverande, individuerande och disciplinärt akademiskt arbete krävs en omvaro av 1800-talsteknologier, och inte 1960-talets paketförmedling. Samtidigt började allt fler undra vad de där nätaktivisterna i Telecomix var för några. Ett Schweiziskt inslag från Göteborg gjorde en första ansats. Samtidigt åkte jag till Geneve med franska Telecomixinternauter och föreläste om kryptering för reportrar utan gränser. Det hela avslutades med en gigantisk ostfondue.

April

Flykten från internet gjorde tog mig till mikrofilmen i mitt arkivarbete med avhandlingen, och ut i frekvensmodulerad eter när det gällde att förklara vad som hände med/på nätet. Tidiga morgonar pendlade jag nästan till SR-studion på Hisingen. Jag kan nu nästan sköta mixerbordet i studion själv.

Maj

Nätflykten misslyckades i viss mån och jag prövade en ny strategi, att lägga ut avhandlingsrelaterade diskussioner på bloggen. Det var i sin tur väldigt lyckat, och jag fick goda kommentarer. Framförallt fick jag många goda influenser av Marcus, som från Jönköpings geologiska sänka bygger något som svensk filosofi sällan lyckas med: Väcker kontinentens intresse. Mycket stort!

Juni

Avhandlingstunneln fortsatte, det nätpolitiska manifestet blev e-bok och gick slutligen själv till näts, och jag Isabelle och Johannes flydde till Belgrads pråmar. En bildningsresa utblandad med red-bull och vodka, till de senaste euro-hitsen. <3. Juli

Mitt i sommaren åkte jag till Italien för att fira min vän Magnus bröllop, och förutom avhandlingsskrivande så restaurerade jag och Jaywalk ett gäng SJ-komradios.

Augusti

Under en resa genom Polen och Tyskland fortsatte jag min objektorienterade forskning, samtidigt som jag pratade existensfilosofi med Johannes och Isabelle på tågen mellan Gdansk-Warzawa-Berlin. I Schopenhauers och Kopernikus spår återupprättade vi den kosmologiska viljan till liv.

September

Hösten närmade sig och jag hade inte längre ens en smarttelefon. Min nätvaro begränsades till en bild av Trafikmaktordningen. Dagarna blev allt mera monotona i köttet, varje dag en promenad till kontoret.

Oktober

Än mera avhandling med undantag för ett föredrag som jag höll på FN-dagen. Trots att insatserna för att fixa nätet i Syrien var i full görning, var jag tvungen att vara helt nedkopplad.

November

Mitt kafkaartade gryt bröts endast av en resa till Kairo. Nu förstår jag innebörden av tårgas. Jag åkte även till Wien och pratade om övervakning i Syrien för council of Europe (trots att jag egentligen skulle pratat om ”cyberbrott”).

December

Ett gäng danska internauter börjar översätta det nätpolitiska manifestet och Telecomix-aktiveteterna får flera stort erkännanden.

Nästa år sker en del förändringar i mitt liv. Jag ska disputera, flytta ur min bunkerlägenhet till en lya på femte våningen (från gryt till näste, i djuriska termer). Sen vet jag inte riktigt vad jag ska göra…

Gott nytt!

Networks and democracy – a true paradox

This is a post based on the panel talk in Cairo this weekend on the Swedish embassy, which I participated in. I came a bit overprepared for the discussion, and time constraints made it impossible to cover all lines of thought that I intended to express. But, that’s what blogs are good for, I guess.

It is a common conception that the Internet in itself, as an ever more efficient and widespread technology, is a source of democracy and citizen emancipation. This type of argument not only reduces democratization to a simple matter of hardware and software, but it also fails to recognize that the Internet can be many different things, depending on what we do with it as a collective. From the flickering web pages of the web, to the deep undersea fiber cables, the Internet was built by societies, for certain purposes and under special conditions. The Internet as we know it, and live it, emerges in the intersection of technical networks and social networks; and it immediately displaces and transforms both of them.

Social networks, more commonly known as social media, are one of several ways of using the rapidly expanding technical network of the Internet to shape networks of people. These networks have the potential to transgress the confinements of other political arenas, such as political parties, institutions, or for that matter, cafés and squares in a city.

The possibility of mediating democratic change on a global level seems to be in reach, as we follow for example the circulation of news and updates across the recent events in the Middle East and North Africa, where the uprisings have seemed to spread almost virally from country to country. At least from a safe distance, the global arena has shrunk to a few milliseconds from corner to corner. Simultaneously the importance of physical places never seem to have diminished, except in the cyber-utopian dreams of corporate solutions.

This phenomenon, exemplified with let’s say the Tahrir Square in Cairo, operates not only on a symbolical level; the power of a physical place to serve as an intensifier of protests should never be underestimated. Rather, what we need is a wholly new terminology for thinking the connections and interfaces between the ultra-fast digital networks and places bound physically to time and space. The philosophically ‘dualist’ version of a real space and a virtual space has already crumbled (both the utopia and the dystopia). We are now talking instead of these relations between spaces in a much more ‘monist’ fashion, studying the connections in qualitative terms, to see how they enforce and weaken, open and close boundaries, make new events happen that were impossible yesterday etc.

Returning to the Internet and its possible ‘democratization effect’, we must first of all recognize its dependence on non-democratic entities. The services we use for creating social networks, in such services as Facebook, Twitter and Youtube, are served by large-scale corporations, whose definitions of a common good remain opaque. Secondly, the Internet-mediated social networks are not yet for everyone, but depend heavily on income, education and language skills. We are not yet in a place where the Internet is for everyone, even less where everyone has equal access to it.

But on a more profound level, that of the ‘protocol’ of the network (technical or social), the internet has never been democratic (and consequently has Facebook neither been democratic, ever). The technology that drives the Internet, called packet-switching, was made in the 1960s for surviving nuclear attacks, then later on for resource sharing of expensive computational power. It was never built with any of the features of democracy as we know it in mind. Social network services, such as Facebook or Twitter, neither have much democracy built into them. They are commercial services, made to facilitate social relations which are primarily based on nepotism. It seems that we are using fundamentally anti-democratic means to pursue democracy, and this is why it sounds quite childish when people complain about ‘censorship on Twitter’. You can’t have censorship if there wasn’t any freedom of speech to begin with, and there never was in those services.

But, it could also be the other way around; maybe we aren’t using social media to make democracy, but instead, we are using democracy to be able to be anti-democratic, to be able (and have the right) to nepotism. The primary task of a totalitarian rule, to simplify a little for the sake of argument, is to destroy all social networks, except the ones that can be formalized within the State, to erect yet another ”democratic peoples republic of the people”. In a liberal line of argument, it would be rather logical to use democracy to be able to shape non-democratic networks, perhaps this is even desirable.

Instead, I think it is more useful to think the Internet, concerning its different services and networks, as things that necessarily need to be displaced before they can work in the service of democratization. Democracy is an ideal vision that we pursue by political practices, usually in the forms of constitutions, elections, and institutions safeguarding this ideal. This practice is always situated and mediated through different (non democratic) communication interfaces; be it squares, cafés, schools or Facebook. But we can not by definition invent a technology that is democratic in itself. A machine of democracy instantly turns in to the opposite of democracy; autocracy, or even technocracy.

When using the Internet for political struggles, these limitations should be kept in mind. But even more importantly, we should all reflect on what we want to create in the future. Who will control the services that we use in the future? Who controls the infrastructure? And, who decides what is a legitimate expression and what is not? When I visited Tahrir Square, there were protests and minor clashes with the police. The struggle over the square seemed, at least on the surface, to be an even fight. Protesters advanced and police retreated, and vice versa.

However, when it comes to Internet access, it is the one who controls the cables, the antennas and the protocols for routing traffic, that has a much more asymmetrical power. In comparison, it only takes a few of keystrokes to shut the Internet down, but it takes hundreds of police officers to get a few protesters to leave the square, even for a brief moment.

Will the next revolution be ”tweeted”, or will it be sparked by yet another Facebook group? We couldn’t really tell, because services come and go on the Internet. But most certainly it will be preluded by, and mediated through, the Internet. Exactly how this will be done, we do not know yet. But it is a matter of concern for all of us, and we should make sure that the possibilities global networks bring are not vaporized from our hands, but instead, that the control over them comes closer to the people using them. Only when we recognize that the most important nodes of the networks are the collective societies that we make up together, not computers or commercial services, we can maximize the political potential of a networked future.