Epistemes and networks

I wrote this little comparison of Latour and Foucault on a plane. Since I’m mildly scared of the flying monsters we call aeroplanes, I scribble down things in my hipster moleskine notebook very swiftly while taking off and landing, so I better put this text on interwebs before I insert it to my dissertation. So, the question is, would this be a correct interpretation of the differences and similarities? (of course there are many more, please comment).

In Foucault there is a double articulation in the emergence of the social sciences; on the one hand there is the qualitative function in biopolitics, as an administrative, surveying and organizing science, in what he called the emergence of disciplinary societies. On the other hand, the positive domain of knowledge became possible through the void that had to be filled as there was a ‘tectonic’ rupture between the classical episteme and the modern episteme, a reconfiguration that was external to the social sciences themselves, and occurred in conjunction with how the other sciences rapidly discovered new grounds of knowledge.

This could have been another way of describing what Latour calls the modern constitution, if it were not for the drastic philosophical differences between Latour and Foucault. Latour argues that the purification of the modern constitution is an ever ongoing, tedious process. If it is not maintained, it breaks down, and we realize that all we have are ‘savage’ hybrids. The modern episteme, as described in The Order of Things, on the contrary, would postulate that the qualitative reconfiguration that took place towards the end of the eighteenth century, made thought possible in only one particular way(1). This has sometimes been called a ”structuralist” explanation, even though this is a bad word(2), both since it is quite empty of meaning, and because its association with linguistics.

The key figure to understand these differences is what I previously mentioned as actualism. But first, there is a similarity, in at least one respect. In a very interesting passage in Pandora’s Hope, on how human and non-human agency are related, Latour goes:

Purposeful action and intentionality may not be properties of objects, but they are not properties of humans either. The are the properties of institutions, of apparatuses, of what Foucault called dispositifs. Only corporate bodies are able to absorb the proliferation of mediators, to regulate their expression, to redistribute skills, to force boxes to blacken and close. Objects that exist simply as objects, detached from a collective life, are unknown, buried in the ground. (Latour 1999: 192-193)

The concept of dispositif and assemblages are closely related, in their collectivity, positivity, and also in the sense that they are actualist concepts. They configure and enable a collectivity of human and non-human agency to express knowledge in specific ways. The Hubble telescope would be such a dispositif, or assemblage, composed and held together by hundreds of scientists, thousands of technical components, billions of dollars and even the gravity of planet Earth. All of these links need to be aligned or the black boxes have to be patched and fixed. And the result is nothing less than images of distant galaxies. Remove the humans, and the telescope slowly runs out of power or burns up in flames as it falls through the atmosphere. Remove one lens, and we see nothing more than before Galileo. Thus, it is not the biopolitical side of Foucault that is a problem for Latour.

But, the problem instead is the model of epistemes. Indeed, along the lines of Foucault, Latour also acknowledges ”Kantianism” as one of the leitmotifs of modern thought (pre-dated by Hobbes and Boyle, see Latour 1991: 57ff). But while introducing hybrids, the amodern networks, which when multiplied fold together heterogeneous elements through moments of utterly concrete translations, there can be no prior historical rupture, as Foucault argues in The Order of Things, no void that emerges simultaneously in all the sciences. To put it in another way, Linnaeus and Darwin, even though the former belonged to the classical episteme and the latter in the modern, they would according to Latour have done the same primary things; collapsed the inside/outside division by bringing samples of minerals, birds and flowers back into their ‘labs’, inscribing them into systems, classifications; forced them to crack open, while struggling with kings and churches, perhaps even public opinions to support their assemblages. Neither Linnaeus nor Darwin was ever modern, even though the latter lived in a time when the proliferation of hybrids had become much more swift, more efficient, desired by institutions of immunology, public health, anatomy and medicine.

Footnotes
1.For example the presence of fossils was an unthinkable figure, a monster, before modern biology introduced ”historicity” into Life, see the chapter ”Monsters and Fossiles” in The Order of Things

2. Foucault himself rejected this label as nothing but fancy words of ”commentators”, see ”Preface to the English edition in emph{The Order of Things} INSERT PAGE}

Gunnar blå, Kafka och panspektron

Ett genomgripande tema på denna blogg är det mänskliga tillståndet i förhållande till teknisk utveckling. En konsekvens av övervakningsteknologier är exempelvis en speciell form av paranoia som är svår att sätta fingret på. I förra bloggposten nämndes Kafkas text der Bau, som beskriver den ensamme individens bunkerbyggande. Det frenetiska livsprojektet består av att skapa en säker plats, med full kontroll och säkerhet. Projektet präglas av rekursiva emotioner, varje känsla av ett stundande hot leder till en förstärkning och en fortsättning som i sista instans pekar mot döden.

Kafka läst som en politisk filosof, varnar för denna bunkermentalitet, som leder till sorg och isolering.

Men bunkeraffekten är bara en instans av paranoia. Finns det fler? Och framförallt, finns det en mera uppdaterad version som beskriver förhållandet till vår samtid i Panspektron?

Vi sneglar igen på begreppet panspektron ur Det nätpolitiska manifestet (Fortfarande går hälften av inkomsterna till Wikileaks: julklappstips!):

I den panspektriska övervakningens tidevarv är populationen inte längre intressant. Varken militären eller företagen är längre intresserade av nationalstaternas gamla gränser. För att upptäcka det som idag upplevs som hot mot samhällsordningen vänder sig övervakaren inåt och fokuserar blicken på avvikande beteendemönster i den egna samhällskroppen.

Det panspektriska subjektet görs alltså synligt av en mängd mönster som samlas i olika databanker.

Den filosofiska tesen ligger i linje med Gilles Deleuzes Postskriptum till kontrollsamhällena, där de gamla panoptiska samhällena, som i detalj studeras av Michel Foucault i exempelvis Övervakning och straff ställs i relation till nya teknologier, ekonomier och maktflöden. Även Kafka befinner sig i brytbunkten enligt Deleuze:

Kafka, som befann sig vid brytpunkten mellan dessa båda samhällen, beskrev i Processen de mest fruktansvärda juridiska former: de disciplinära samhällenas skenbara frikännande (mellan två inspärrningar) och kontrollsamhällenas eviga förhalning (en kontinuerlig variation) utgör två högst olika juridiska former, och om vår rättsapparat tvekar och själv har hamnat i kris, så är det för att vi håller på att gå från den ena till den andra.

Der Bau kan läggas till bredvid Processen som ytterligare en dimension av den eviga förhalningen som karaktäriserade det juridiska systemet. I förhalningen vänder sig subjektet inåt, och drabbas av den paranoia som der Bau utmålar. Minnet sviker, sinnena sviker, allt föranleder bristande tillit till omvärlden och till slut bristande tillit till de egna tankarna.

I linje med paranoiaspåret kommer vi till fallet Gunnar Blå. Kopplingen till panspektrisk övervakning gjordes för snart ett år sedan av Copyriot, vars bloggpost är utmärkt läsning i hur litteratur är (eller kan vara) politisk filosofi.

Boken kan läsas som en undersökning av panspektrisk övervakning som tar tanken på informationsekonomi till sin absurda yttre spets. Att visa känslor är att skänka bort information, i de dunkla nät av frilansande spioner och särskilda byråer där “Carl” [huvudpersonen] är verksam.

Att ”visa känslor är att skänka bort information”. I kommentarsfältet görs direkt kopplingen till Facebook, vars ekonomiska modell går ut på att vi visar känslor. Visar dem i ett maskinläsbart format. Detta är den panspektriska politiska ekonomin, som drivs fram som en ”business model” snarare än en planerad övervakning.

Jag skulle vilja lyfta fram ett annat spår i Gunnar Blås Övervakningen, som är en konsekvens av den genomgripande övervakning som ”Carl” är utsatt för, reell eller inbillad spelar ingen roll. Man skulle kunna kalla det den panspektriska schizofrenin.

Han drack en klunk till. Han lät bli att tänka på vad det var han faktiskt dolde, det bästa sättet att upprätthållan legenden. Men han betedde sig som en som inte har något att dölja för att dölja att han inte hade något att dölja.

– Jag borde ha köpt en tidning, tänkte han, det skulle ha set mer normalt ut än att jag sitter här och stirrar: ”Objektet betedde sig misstänkt, satt stilla coh stirrade rakt framförsig”, kommer de skriva i rapporten.

Skräcken ligger inte i att hemligheter ska avslöjas. Dessa säljer ”Carl” vitt och brett omkring sig när han ständigt får slut på pengar i sin svindlande flyktresa genom Europa, som följer stålets metallurgi via järnvägen snarare än flygets aluminium. Om Kafkas djur i der Bau håller sin lilla bunker som den yttersta hemligheten, objektet som inte får avslöjas, så består ”Carls” skräck i att döljandet framstår som ett döljande, en avvikelse i normaliteten, som samtidigt måste avvika precis lagom för att inte avvika, för det som aldrig avviker är i sig suspekt.

”Carl” tvingar hela tiden sig själv att balansera på den ”lagoma” avvikelsens tunna tråd, eller som Deleuze hade uttryckt det ”kontrollerna är däremot en modulation, som en självdeformerande formering i ständig förändring från ett ögonblick till nästa, eller som ett såll vars genomsläpplighet hela tiden förändras.”

Normaliteten är längre ingen konstant, utan alltid specifik. Döljandets perfekta modulation måste hela tiden anpassas efter kontrollens perfekta modulation. Annars tar det stopp. Allt som gäller är nästa kontroll, inte kontroller i allmänhet. ”Carls” flykt är en konstant schizofreni. Varje detalj i hans närvaro är en potentiell modulator, varje gång han ser sig i spegeln tvingas hans hjärna gå i överljudsfart och reflektera stundens förhållande till den abstrakta övervakning som förföljer honom. Schizofrenin är i allra högsta grad fysisk. Hans magmun släpper på och av magsyra som fräter smärtsamt. Munnen väljer i ena momentet kaffe, i andra sekunden Fernet, i tredje sekunden suktar den efter kvinnan i den röda klänningen. Men den kan aldrig stanna, den kan aldrig få en stabil identitet. ”Carls” mun är en modulation av ett organ som hela tiden söker nya formeringar, nya kopplingar, nya sammansättningar.

Den enda vägen till sinnesfrid är att falla in i en begärets nollintensitet och närma sig kroppen utan organ. Vi följer Deleuze & Guattari’s Anti-Oedipus:

Where do these pure intensities come from? They come from the two preceding forces, repulsion and attraction, and from the opposition of these two forces. It must not be thought that the intensities themselves are in opposition to another, arriving at a state of balance around a neutral state. On the contrary, they are all positive in relationship to the zero intensity that designates the full body without organs. (20)

När ”Carl” inte längre klarar av de aldrig sinande associationerna, när han inte orkar med att varje organkoppling genast sänder blixtrande smärta genom hans kropp, lägger han sig ned för att uppsöka ett tillstånd av nollintensiteter. Han blir ”den döda lilla flickan” och döper sin magmun till ”Cissi”. Utan att äta på flera dagar finner han sakta en slags sinnesfrid, eller åtminstone en temporär lättnad från smärtan.

Men i denna nollintensiva kropp utan organ finner han en motattack i förhållande till sina övervakare. På hotellrummet finns en övervakad telefon, vars mikrofon han stoppar in i örat och på så sätt lyckas höra övervakarnas dialog. Mikrofonen förvandlas från ett öra till en mun, och ”Carl” hör rakt in i spionernas liv. Med en kyla lyckas han övervaka övervakarna, genom att först ha förvandlats till en kropp utan organ, som i nästa moment kopplar sig till en mun-mikrofon som tar honom rakt in i de andras liv.

På så sätt flyttar Gunnar Blå in i min bokhylla av mycket värdefulla politiska filosofer. Utöver den skarpa analysen är boken även mildrande terapeutisk och de sista sidorna läste jag precis vid när jag landade med en skramlande gammal aluminiumsarkofag av märket Boeing i den Egyptiska öknen. Trots att inflygningen skedde i nattens mörker, såg jag samma gula nordafrikasol som ”Carl” så panikartat flyr.

Tännsjö, Heidegger och Nazismen

Heidegger i uniform

Det är inte varje dag som Heidegger figurerar i medierna, men Torbjörn Tännsjö för i dagens SvD ett resonemang om hans förhållande till nazismen, kanske som en bisats i ett resonemang om ”avståndstagande”, men kanske som en huvudsats i en filosofisk positionering. Citat:

Jag förväntar mig till exempel att den som försvär sig till Heideggers filosofi klargör hur hon förhåller sig till nazismen. Det är ju viktigt att förstå sambandet i ett fall som detta, då Heidegger själv var nazist. Om Heidegger tänkte fel, med utgångspunkt från sina egna premisser, då han blev nazist, är det intressant att förstå vad slags tankefel han gjorde sig skyldig till.

Nu är jag inte någon som ”försvär” mig till filosofer. Det är uttryck för en märklig form av positionism, som vi inte minst finner inom politiska ställningstaganden. Men om jag nu ändå skulle få för mig att göra det, kanske med orden ”jag utgår från Heidegger” eller dylikt, då är det enligt Tännsjö min plikt att klargöra hur jag förhåller mig till nazismen.

Då Tännsjö är filosof tillåter jag mig att spekulera i hur långt själva resonemanget skulle gå att dra. Om jag skulle gilla rymdfärder, betyder det då att jag behöver förklara mitt förhållande till nazismen eftersom Wernher von Braun även var medlem i nationalsocialistiska partiet? Guglielmo Marconi var en rejäl italiensk fascist, men han gjorde stora upptäckter inom radioteknologi. Man skulle visserligen kunna argumentera att teknik och filosofi är olika saker, det gjorde ju Heidegger mycket tydligt, och därmed säga att teknik är ”neutralt” i meningen att subjektiva ideologier tvättas bort till förmån för ett bruksvärde. Filosofi, alltså tänkandet, bär däremot med sig ett spår av subjektiva positioneringar, som inte går att tvätta rena från smutsiga livsval.

Det som Tännsjö efterlyser i slutet av sin mening, alltså huruvida Heidegger ”tänkte fel” när han gick och blev nazist, har varit under utredning inte minst i Frankrike sedan kriget slutade. Den kanske mest inflytelserika boken på temat är Victor Farias Heidegger and Nazism. Heidegger själv gjorde inte så mycket väsen ifrån sig, förutom i en förvirrande och ljum ursäkt postumt publicerad i der Spiegel.

Frågan skulle även vara lika relevant när det gäller Wittgensteins krigshets, Carl Schmitt var en riktig ärkenazist, och Foucault råkade stödja interimregeringen i Iran på sjuttiotalet. Listan över skandalakademiker går att göra väldigt lång, och idéhistoriker gör ett gott arbete i att gräva djupt i manuskripten.

Tännsjö kräver att judar, socialister, utilititarister och filosofer ska ta avstånd från övergrepp som sker i deras namn. Det kan man väl göra. Avståndstagandets och anammandets politik tycker jag dock är ganska trist och improduktivt. Att bekänna sig till abstrakta grupper och traditioner, för att sedan hålla dem klara och fria från felaktigheter känns lite som att man försöker återupprätta ett tryggt system som man kan falla tillbaka på. Tro på. För mig känns det som en sådan form av tro begränsar tänkandet, snarare än befruktar det.

Sein und Zeit – §12

Andra kapitlet

I-världen-varon i allmänhet såsom tillvarons grundförfattning

Tillfällena för denna serie om Sein und Zeit är nära besläktad med de tillfällen då jag bjuds på en stunds avbrott dels från de vardagligheter som mitt övriga skrivande utgör, dels kräver serien i viss mån en lättare inför-döden-varo. Denna milda dödsångest upplever jag bland annat på flygplan, inte i formen av en skräck eller rädsla, utan snarare som en bisarr insikt om att ett stycke högteknologi håller mig i luften och det inte finns något jag kan göra åt det om det går fel. Detsamma borde ju gälla för de flesta vardagliga situationer, även i livsmedelsaffären, hos tandläkaren och i i cipherspace överlämnar vi vårt öde i händerna på komplexa teknologiska system. Men, stålfåglarna i skyn är ju kanske särskilt dramatiska teknologi… säkert är dock att de hetsar mig till att skriva om ytterligare en paragraf.

Vår väg genom Sein und Zeit står nu vid andra kapitlets första paragraf. Det är en kompakt utläggning, som jag tvingats läsa tre gånger, och ändå slutat med tre olika anteckningssamlingar. Eftersom Heidegger här ger sig i kast med ett antal olika begrepp, så gäller det att ha tungan, pennan och tangentbordet i allra högsta beredskap. Vad som helst står i begrepp att hända, när vi kastar in oss i tillvarons grundförfattning. Låt oss börja och se var vi landar, om jag nu landar för att kunna ladda upp det här på nätet…

§12 – Företeckning av i-världen-varon ut ifrån orienteringen efter i-varon som sådan.

Heidegger inleder med att förklara tillvarons alltigenom mänskliga karaktär, och att den alltid faller tillbaka på oss själva, då vi är inkastade i den. Den är vårt hem, vår boning.

”Tillvaron är ett varande som i sitt vara förhåller sig förstående till detta vara. Härmed har vi påvisat det formella existensbegreppet. Tillvaron existerar. Tillvaron är vidare ett varande som i varje särskilt fall är jag själv. Till den existerande tillvaron hör alltså var-minheten, såsom villkor för möjligheten till egentlighet och oegentlighet. Tillvaron existerar alltid i någon av dessa modi, eller i modal indifferens för dem” (78).

På så sätt kan man säga att Heidegger mer eller mindre reserverar sin analys till just mänskligheten och dess direkta omvärld. Detta blir tydligare en bit fram, men ändå är det tydligt att begreppsapparaten i strikt mening faller tillbaka på en mänsklig existens, till och med är det så, att endast det mänskliga överhuvudtaget kan existera.

Tillvaron är för det första inbegripen i en form av förståelseprocess, en tillvarons hermeneutik om man så vill. Tillvaron är vidare fundamentalontologisk på så sätt att den så att säga inte kan undfly var-minheten. Detta leder till begrepssparet egentlig och oegentlig, som vi i sedvanlig ordning ska förstå i den tyska meningen, dvs. som Eigentlichkeit/Uneigentlichkeit – egen/oegen i bemärkelse av att något tillhör eller är främmande för oss. Det som inte präglas av var-minheten är oegentligt, och tvärtom.

Med detta sagt vänder vi oss till huvudspåret för paragraf 12 – begreppet i-varo och i-världen-varo. För att vaska fram vad i-varon är tar vi fram den välkända distinktionen mellan kategorialer och existentialer.

Heidegger menar att konventionella exempel på saker i världen för det mesta är abstrakta kategorialer. ”Borden på golvet”, ”Flygplanet på landningsbanan” eller ”Jorden i solsystemet” är nämligen så kallade ”ortsrelationer” som egentligen inte har med varat att göra alls. Dessa är förhanden endast som vara i….

I-varon som existential, däremot, är en icke-kroppslig figur. Heidegger gör här en etymologisk krumbukt och menar att i-varon ska förstås som innan. Tyvärr sitter jag för tillfället med den aningen bristfälliga svenska utgåvan, men ska försöka återkomma till denna punkt. Dock ger även Heidegger en mera innehållsrik förklaring. Han menar att i-varon ska förstås som ”boende”, ”habituare”, ”att vara van vid”, ”förtrogen med”, etc. Det ska förstås som en aktivitet, snarare än som ett enkelt sakförhållande (”bordet på golvet”).

”Vara som infinitiv till ”jag är”, dvs. som existential, betyder bo hos, vara förtrogen med. I-varo är således den formella existentiala termen för tillvarons vara: tillvaron har i-världen-varon som sin väsensenliga författning.” (80).

Eftersom vara är som ett verb, det är med andra ord performativt (därmed inte sagt att det är målinriktat eller intentionellt), men performativt på ett antropocentriskt sätt. Alltså, vi kan inte jobba Latour eller Callon, utan då vi inledningsvis konstaterade att tillvaron är en ”hermeneutisk” process i någon mening, och eftersom vi har att göra med en var-minhet, tvingas vi att döda objekten.

”Tvenne varande som blott är för handen inom världen och som dessutom i sig själv är världslösa, kan inte ”beröra” varandra, och ingetdera av dem kan ”vara” ”hos” det andra.”(81)

Således ”saknar” saker en värld. De är världslösa, men inte för den sakens skull värdelösa. ”Ändå är den egna tillvarons faktiskhet ontologiskt ett i grunden skiljaktif från exempelvis någon bergarts faktiska förekomst” (81). Alltså, att det finns järn i berget är egentligen helt ointressant för Heidegger. En sådan förekomst skulle inte vara faktisk. Den får mening först när och om den inbegrips i en mänsklig existens, exempelvis genom att man utvinner järnet med hjälp av en gruva. Detta kallar Heidegger för fakticitet.

Tillvarons fakticitet är fundamentet för kommande analys. Låt oss citera en viktig passage.

”Mångfalden av dessa former av i-varo kan antydas genom uppräkning av följande exempel: att ha att göra med någon, att framställa något, att använda något, att beställa med och sköta om något, att ge upp något och låta det gå förlorat, att företa, genomdriva, ta reda på, tillfråga, beakta, diskutera, bestämma etc.” (82)

Tillvarons fakticitet präglas av att vi hela tiden gör saker. Man skulle kunna säga att vi pysslar i allmän bemärkelse. Vi är ständigt upptagna med att göra små saker, vissa betydelsefulla, vissa helt vardagliga. Vi ombesörjer helt enkelt vår existens.

Men, nu är det inte helt så enkelt. Heidegger kastar oss åter mot nya begrepp och gör skillnad mellan ”ombesörjandet” av tillvaron (Besorgen) och ”omsorgen” (Sorge).

Ombesörjandet befinner sig på en ontisk nivå, som är förvetenskaplig. Man skulle kunna säga att den helt enkelt konstituterar vår vardag, på så sätt att vi hela tiden ombesörjer existensen med dessa vardagliga handlingar.

Omsorgen, däremot, är ontologisk:

”Gentemot dessa förvetenskapliga, ontiska betydelser kommer i den här föreliggande undersökningen uttrycket ”ombesörjande” att såsom ontologisk term (existential) användas som beteckning på en möjlig i-världen-varos vara. Den här termen har valts ingalunda på grund av att tillvaron i första hand och i stor utsträckning är ekonomisk och praktisk, utan för att omsorgen (die Sorge) ska kunna göras synlig som själva tillvarons vara. (83)

Omsorgen är ett ständigt återkommande tema även för resten av Sein und Zeit, och den spelar en nyckelroll för att tala om existensen. Begreppet omsorg kommer att spela en stor roll för den sene Foucaults Sexualitetens Historia, och utgör på så sätt det kitt som binder samman tillvaron.

Många otrevliga flygresor framför mig i höst… serien kommer snart att uppdateras igen 😀

Om Lulz och Serious business

Rasmus skriver en serie om troll som är mycket intressant. Senaste inlägget handlar om lulz, och just detta fenomen drar givetvis den filosofiska tanken till sig.
Genom lulz-begreppet skär nämligen en mycket viktigt poäng för hur politik kan bedrivas. Motsatsen till lulz är nämligen i detta sammanhang serious business.

Serious business innebär att man har fördefinierade regler och ideal om hur något ska vara, exempelvis ekonomin, internet eller tänkandet som sådant. Aktivism som har ideala föreställningar om integritet, rättigheter eller principer riskerar alltid att förvandlas till sad politis när den misslyckas.
Lulz som begrepp föddes på internet, både i sin etymologi (från LOL) och i sitt format. En särskild variant av lulz är att trolla for the lulz.
Att genomföra en politisk manifestation, det vill säga att manifestera sin egen existens som politisk kraft, kan göras for the lulz. Många skulle invända att det är oseriöst att svara ”I did it for the lulz” på frågan ”why do you do it?”. En sådan slutsats gör man endast om man är serious business.
Att göra det för lulz behöver inte innebära att det är mindre seriöst. Man kan till exempel aktivera sig mot FRA for the lulz just för att det är en mycket viktigt fråga.

Det finns två fördelar med att lulza. För det första kan man inte misslyckas. Varje motangrepp ”adds moar lulz”. Exempelvis är det ju ännu mera lulz att gräva av en FRA-kabel än att käfta med Sten Tolgfors (att han jobbar anti-lulz är uppenbart då hans blogg inte ens har kommentarsfält).

För det andra är lulz så snabbt att det kan slå till direkt. Karl-Erik Rignells videoserie om nätattackerna mot IFPI visar på den omedelbara kraften. Lulz kan arbeta helt och hållet med betalösningar på politiska problem.

Ett annat exempel är WeRebuilds öppenhetsutredning och de ändlösa kommunikéerna på Interfaxen. Trots att nätneutralitet, telekompaketet och EU är very serious business, kan man still do it for the lulz. Politik behöver inte vara sorgsen och klagande. En motgång eller ett misslyckande behöver inte innebära slutet. Ser man det istället som att det lägger till mer lulz blir steget till nästa aktion kortare.
Det finns även en känslomässig aspekt av lulz. När FRA och telekompaketet allt mer liknar stora misslyckanden är det lätt att bli antingen besviken eller att man skärmar sig och går in i eskapistiska tunnlar.
Man kan till och med dra det till en slags livsestetisk nivå. Varför gjorde jag bort mig på fyllan på den där festen? Varför sade jag helt fel grejer till den där personen? Varför ser min lägenhet ut som ett bombnedslag när jag har gäster på besök? Varför lyckades jag ställa till en konflikt där folk grälar med varandra? Varför hånglade jag på dansgolvet?

Do not worry, you are doing it for the lulz!

Att leva kan omöjligt vara ett projekt där man försöker uppnå vissa ideal eller transcendenta mål. Att leva är ju att existera, och ihärdiga i sin existens. Att koppla sig till andra människor och ting och affektera dem. Att hela tiden bli något annat och uppgå i sammanhang där man inte längre tänker så mycket på sig själv som separerad från andra. Det finns ingen Aufhebung, ingen ande eller checklista för vad som är rätt eller fel. Tänk inte ens om dig själv som ett själv, tänk bara vad du kan göra med världen. Gör dig själv omöjlig att skilja från det du hela tiden är insnärjd i. Trassla in dig själv och bli anonym från stund till stund (FRA kan ändå inte se allt).
Allt som finns är sammansättningar av handlingar och passioner. Att betrakta livet som serious business är att konstant stanna till, konstant tänka efter. Att maximera lulz är att maximera glädjen i varje relation. Att göra det för serious business, eller än värre – sanningen, utgör den artificiella skapelsen av sorg.
Michel Foucault did it for the lulz. Han identifierade nämligen denna dimension efter  -68. Två citat ur förordet till Anti-Oedipus:

The political ascetics, the sad militants, the terrorists of theory, those who would preserve the pure order of politics and political discourse. Bureaucrats of the revolution and civil servants of Truth .

Det första citatet talar alltså om de som betraktar politiken som serious business. Sanningens tjänstemän och revolutionens byråkrater skapar i huvudsak politik baserad på anti-lulz. Men hur ska man då gå till väga enligt Foucault?

Do not think that one has to be sad in order to be militant, ev en though the thing one is fighting is abominable. It is the connection of desire to reality (and not its retreat into the forms of representation) that possesses revolutionary force.

Det är som lulzet kommer in i bilden. Serious business producerar många vackra ideal när det utövas av diskurspoliser och renhetsfetischister. Detta är inte bara realiserad textism och handlingsförlamning, utan även sorgset.
Att istället ihärdiga sin politiska existens med lulz, och observera att det inte behöver betyda att det är mindre seriöst för det (den som trots detta skriver så i kommentarerna är ett troll, och det kommer i så fall att adda till lulzet för denna bloggpost) är inte bara möjligt, utan till och med önskvärt.
Det är nämligen inte genom en reträtt till representationernas former, det som skall beteckna idealet. Det som ska utgöra the prime Signifier – Fadern, Modern, Barnet – Oedipus; dialektikens dialektik, det Sanna klassmedvetandet, den räta Lagen etc.
Istället ligger lulzet och jobbar precis i mellanrummet mellan begäret och verkligheten. Man skulle kunna säga att det manifesterar sig, snarare än att det säger sanningen om något.

Föreläsning i morgon

För den som är intresserad av fraktala djupdykningar i fransk filosofi håller jag en föreläsning om poststrukturalism i morgon, 10-12 i sal T340 på Humanisten (i ”Hovrätten”, ”Gamla Arkeologen”, osäker på officiellt namn).

De texter jag går igenom är:

Oerhört franskt, oerhört gubbigt (något som problematiseras kommande vecka på kursen). Tack vare fildelningstjänsten Google lyckades jag hitta alla texter som nedladdningsbara.

Föreläsningar är offentliga på universitetet. Kom och lyssna om ni känner för’t.

Transaktioner om civilsociologin: Socialmedicinens ursprung och smittontologi

I dag och igår har jag föreläst för socialmedicinstudenter om uppkomsten av deras ämne. Socialmedicin är ett oerhört intressant område, som endast är ungefär trehundra år gammalt. Genom att tränga in i dess historia förstår man oerhört mycket om vår samtid. Dessutom är det intressant att föreläsa och delta i seminarier med dessa studenter, dels eftersom de har förstahandskunskaper om de problem som omger oss just nu, dels för att de inte lider av humanioras textism. Man kan alltså går rakt på sak och börja tala om mina favoritundersökningsobjekt; makt, vetenskap och samhälle!

Foucault har skrivit en alldeles fantastisk text som heter just The Birth of Social Medicine*. I denna text argumenterar han för att socialmedicinen föds ur tre processer;

  1. Introduktionen av biohistoria – alltså en biologisk vetenskap om organ, kroppar och evoution.
  2. Medikaliseringen av samhället – alltså professionalisering av läkare, byggnad av sjukhus och inrättningar, byråkrati, etc.
  3. Införandet av en hälsoekonomi. Kroppen blev mitt i pågående industrialisering en ekonomisk fråga, och de västerländska nationalstaterna började skattefinansiera sjukvård och vaccinationer.
  4. Till detta brukar vi civilosociologer lägga militariseringen av Europa, som var minst sagt avgörande för innovationen av den krigande kroppen som genom vetenskaperna måste hållas frisk.

Det fanns i Europa en stor rädsla för de stora epideminerna, exempelvis pesten, vilket lade grunden för en explosionsartad kunskapsproduktion kring bakterier och smittohärdar. Men det ledde även till en reorganisering av det urbana syntaxet. Flöden av vatten och luft var kanske allra viktigast att kontrollera. Kyrkogårdar byggdes om och reglerades för att liksmittor inte skulle hamna i dricksvattnet och i Paris byggde man breda boulevarder för att öka flödet och blåsa bort skämd luft.

Men de biologiska smittorna var inte det enda som cirkulerade. Även tankesmittor såsom politiska subversiviteter, förbjuden litteratur, ”asociala beteenden”, etc, var viktiga att kontrollera och stoppa. Risken fanns annars att avvikande sexuella beteenden skulle mångfaldigas, drogeuforier skulle utbryta och den sociala ordning som krävs för att upprätthålla ett produktivt samhälle med lag och ordning skulle störas.

Hur kan man då koppla samman detta med Gabriel de Tarde? Låt mig citera mig själv och Kalle ur vårt smittontologiska manifest:

Hur förhåller sig panoptikon och panspektron till kontrollen av biologiska och kulturella smittor? Tarde utarbetade sin epidemiologiska teori under en tid då smittans logik sysselsatte flera socialmedicinska forskare (Foucault, 2000). Intresset för att förstå – och stoppa – smittor kan härledas till sent 1700-tal och genom 1800-talet. I Foucaults analys av den panoptiska övervakningens utbredning i Europa hänvisar han till just detta intresse. /…/

Ett smittontologiskt perspektiv kan alltså hjälpa oss att särskilja panopticismen från panspektrocismen. Bägge samhällsdiagrammen har smittan som objekt, men medan det förra syftade till att stoppa smittor har det senare – som vi snart skall se – som mål att injicera och läsa av smittor.

De disciplinära samhällena var oerhört skickliga på att stoppa och stänga ute de oönskade smittorna. Institut, sjukhus, mentalsjukhus, skolor, fängelser, inrättningar – institutionerna svällde för att kontrollera våra kroppar (medicin), begär (psykologi), rörelser (vägverk), bostäder, restauranger och badhus. Genom alla dessa kunde de friska skiljas från de sjuka, de laglydiga från de kriminella, de normala från de perversa osv. Resultatet blir fungerande och biologiskt, psykologiskt och materiellt kontrollerade miljöer, vars ekonomier blomstrade, militära eldkraft ökade och territoriella gränser befästes.

Ur dessa processer kan man härleda två huvudsakliga maktdiagram – repression och omsorg. På sexualiteten och rusmedlenas område existerar båda. Vissa former av sexualiteter är förbjudna och jagas med polisiära medel, detsamma gäller många droger. Men sjukvården främjar även reproduktion, säkert sex, och vaccinerar mot vissa sjukdomar. På samma sätt finns det avvänjningskliniker för okontrollerat drogande.

Men en tredje diagrammatik uppstår i och med internet (för att förenkla). Först nu är det  möjligt att systematisera, avläsa, beräkna och injicera smittor i den gigantiska och globala informations- och relationskakafoni som vi i vardaglit tal kallar nätet, men som inte är ett cyberspace, utan intimt förknippat med grundläggande praktiker såsom konsumtion, mellanmänsklig interaktion, kunskapsproduktion och åsiktsbildning.

De disciplinära samhällena var tvungna att producera mängder av statistik för att överhuvudtaget kunna veta om och åtgärda ett samhälleligt problem. Myndigheter som systembolaget var inte bara ett sätt att minska utbudet och kontrollera varorna. Det innebar även att man kunde veta något om drickandet i nationen, något som med hembränning eller smuggling är ganska omöjligt. För att man överhuvudtaget ska kunna angripa ett socialmedicinskt problem gäller det att man skapar ett seende och gör den där okontrollerade massan av människors handlingar vetbar.

Detta blir speciellt tydligt med internet. Helt plötsligt förfasas man över olika nätfenomen; ”näthat”, ”nätdroger”, ”nätmobbing”, ”nätföretag”, ”nätsex”, etc. Förfasandet ligger inte i att det finns en digital komponent med i kortleken. Nätet i sig, precis som alla andra saker i världen, är ju inget som ett isolerat fenomen. Snarare är det kopplingen mellan nätdrogsbutiken och kroppen som tar drogen som är intressant, kopplingen mellan en näthatande bloggpost och en hatande kropp, mellan en IP-anslutning och kopplande kön, osv.

Hur får man då kontroll över alla dessa nätgrejer? Vad vi ser inom juridiken kantas det mest av repression. Ipred and the FRA you knows. Men dessa metoder är ju ganska primitiva. Hos företag med absurda mängder cash-flow, exempelvis Google, Wal-Mart och eventuellt Spotify, dyker det upp en möjlighet att använda cutting edge techmology för att föregripa handlingar, främst konsumtionsrelaterade, genom att veta oerhört mycket. Polisen ligger ett steg efter, även om man i Storbritannien planerar att börja övervaka Facebook på riktigt.

En annan aktualisering, som kanske kommer till oss om det blir lite mera fågelinfluensa och DNA-databaser på drift i privata företag, är en panspektrisk övervakning av de biologiska smittorna. Tänk vilken fantastisk bekämpning, isolering och systematik man skulle få på könssjukdomarnas spridning om man visste exakt vilka som legat med vilka lika bra som kontaktlistan på Facebook. Eller, utrullningen av Rfid-chip i vardagliga teknologier gör att mikrosmittohärdar till och med kan bekämpas. Försök pågår redan.

Kort sagt. Relationen mellan smittor (biologiska såväl som idémässiga) och stater är grundläggande för hur våra städer, institutioner, sjukvårdsapparater och professioner ser ut i de moderna samhällena. Med teknologiska tröskelinnovationer förändras dessa, och förvandlas till brännande frågor om integritet, kontroll och makt.

* Foucault, Michel, ”The Birth of Social Medicine”, i James D Faubion, red, The Essential Works of Foucault, Volume 3: Power (New York: The New Press, 2000)

Transaktioner om civilosociologin: Durkheim och Sociologins metodregler, del 5

Snabblänkar del |4|3|2|1

Följande del kommer var tänkt att avsluta kapitel två, Regler för observation av sociala fakta. I förra delen gjordes en hel del utsvävningar i andan av filosofins kritiska uppgift. Så kommer även här att vara fallet, men jag ska åtminstone göra ett försök att relatera den durkheimska sociologin till kringliggande vetenskaper, och se vilka likheter och skillnader som sociologin kan tänkas ha med exempelvis naturvetenskaperna eller filosofin.

Först en påminnelse om hur jag tänker. Eftersom det börjar närma sig min årliga Foucaultföreläsning, tänkte jag att det kanske vore intressant för Intensifierläsarn med en liten applikation av detta perspektiv på Durkheim. Till den trogna läsaren kan det uppstå lite repetition, men vi gillar ju repetitioner right? Kom gärna på föreläsningen förresten; sal H 423, måndag 16e (imorgon!), 10-12 på Humanisten, ladda ned sammanfattning här. (tyvärr hinner jag inte stanna och diskutera efteråt eftersom jag måste skynda till spektaklet i hufvudstaden).

Anyways. Foucaults tes i boken Order of Things är ju att det vid slutet av sjuttonhundratalet skedde ett epitistemiskt brott som skakade om hela det västerländska vetandet. När de moderna vetenskaperna föds, argumenterar Foucault, förhåller de sig inte som en naturlig fortsättning, en kumulativ faktagenerering från tidigare forskning – det rör sig inte ens om samma grundläggande erfarenhet som under det klassiska epistemet, som föregår det moderna. Över artonhundratalet utvecklar sig det som vi idag kallar för biologi, filologi och politisk ekonomi. Dessa tre vetenskaper gav upphov till breda kategorier för vad som definierade det mänskliga livet. Den politiska ekonomin utvann arbete som en primär drivkraft för marknaden, filologin skapade språket som en mänsklig och talad process, som därmed fick en slags utvecklingshistoria, och sist men inte minst, bilogin fick ett helt nytt sätt att definiera vad liv var, och nån stans här föds Cuvier och Darwin som ju som bekant tillför livet en utvecklingshistoria.

Genom dessa grundläggande domäner för vetandet kan humanvetenskaperna se över horisonten och för första gången lägga upp Människan som ett objekt för vetandet, på ett glittrande havsband där bland annat sociologin ryms bredvid antropologin och språkvetenskaperna. När Nietzsche talar om människan, är det denna människa han ser, så som den är definierad av vetenskaperna (bland annat), vilket möjliggör hela hans filosofiska reflektion. Men här ryms även de humanvetenskaper som egentligen inte är vetenskaper; psykoanalys och antropologi (etnologi), som inte bara gör en positiv kunskap om människan, utan även består av en reflektion om vad människan är och vart gränserna för hennes medvetande går.

Durkheim, som endast nämns kort i Foucaults bok, bör alltså befinna sig precis i det historiska moment när det moderna epistemet stegrar sig och når sina höjder. Vi får se om Foucault har rätt, det är ju trots allt en empirisk fråga.

Som vi har erfarit i tidigare inlägg är Durkheim inte ute efter att reflektera eller spekulera om  mänskligheten, han vill undersöka den vetenskapligt, och inget annat. Det stora problemet är dock att sociala fakta är problematiska att komma åt, eftersom deras natur ligger på ett mycket djupare plan än vad sociologens erfarenhet gör. Men de är trots detta alltid närvarande eftersom de gör motstånd på alla försök att bryta mot deras konstitution. ”Ett ting känneteckas framförallt av att det inte kan förändras genom en ren viljeakt” (38). Durkheim har dock mycket högre ambitioner än att endast teoretiskt ge sig i kast med att visa hur detta problem ska lösas. Genom en svidande kritik av Comte, Spencer, Condillac och Locke konstaterar han att alla dessa i viss mån talar om sociala fakta, men ingen av dem har systematiskt studerat dem. Att snacka är en sak för Durkheim, men att göra är sociologins främsta uppgift. Nu i efterhand vet vi att den durkheimianska traditionen levde som den lärde, och fortsätter att göra så i många avseenden. Foucaults arkeologiska nivå kan ge oss en bitvis förklaring, men vi får ej glömma statistikens roll, något jag kommer återkomma till, när det gäller Tarde, som idag har kommenterat The Pirate Bay-presskonferensen istället.

Det slutgiltiga Intensifierförnekandet av parlementarisk bullshit

Jag inser att jag har givit upp hoppet. Jag hade denna känsla igår natt, men drabbades då av en lätt ångest och undvek att skriva om det. Men samma impuls bekräftas när jag läser vad Camilla Lindberg (fp) och Erik Josefsson (v) skriver om datalagringsdirektivet i Aftonbladet. Det är en mycket bra artikel som tar upp ett intressant förslag: 

Böterna som skulle kunna bli fallet om riksdagen vägrar att uppfylla direktivet är kanske inte det största priset att betala. Om Thomas Bodström får sina databaser kommer terroristerna att ha vunnit. De skulle ha förstört våra värderingar och vår övertygelse att individens frihet är av överordnad betydelse. Har vi råd att betala det priset?

So what? Varför ska man ens lyfta ögonbrynet när en folkpartist som röstar igenom FRA 2.0 skriver så här, alternativt, en framtida koalitionspolitiker till Socialdemokraterna, med Bodströmsamhället som evig bakgrundsstrålning? Därmed inte sagt att dessa individer säkerligen är kloka. Men vad spelar det för roll när de har valt att ingå i kontrollsamhällets ormringar? Vad tjänar det till att kalla dem fuskliberaler och statskramare? Jag ska sluta skriva sånt skräp i gammelmedierna, eftersom det på ett paradoxalt sätt är ett bekräftande av att övervakningshetsen tillåts fortsätta! Det finns helt enkelt inget annat val än att resa sig ur denna förnedring och börja tänka framåt. Dags att ta till ett hyperdramatiskt citat av Foucault från förordet till den engelska utgåvan av Anti-Oedipus (en text jag ständigt återkommer till):

Do not think that one has to be sad in order to be militant, even though the thing one is fighting is abominable. It is the connection of desire to reality (and not its retreat into the forms of representation) that possesses revolutionary force. /…/ Do not demand of politics that it restore the ”rights” of the individual, as philosophy has defined them. The individual is the product of power. What is needed is to ”de-individualize” by means of multiplication and displacement, diverse combinations. The group must not be the organic bond uniting hierarchized individuals, but a constant generator of de-individualization.    

Okej, vad finns det att hämta i detta politiska tillvägagångssätt? Låt oss först bena ut vad jag tror är innebörden av detta hyllningstal till en icke-fascistisk etik:

  1. Det finns en sorg i att försöka kommunicera med de parlamentariska politikerna. När man ser hur partipiskans mikrofascism sveper in över de som vill väl, och hur statsapparaten genom sina legalistiska modeller gör ”kriget mot terrorismen” till en oundviklig grundräffling i våra samhällen, drabbas man lätt av en ledsen inställning. Detta leder till en paralyserande politik som på ett patetiskt sätt famlar efter nödbromsen, men som till syven och sist inte förmår så mycket annat än att vädja och be. I det långa loppet leder detta till sorg. Eller som Spinoza skulle säga, ett avtagande conatus och därmed en minskad politisk kraft. Jag har en intuitiv känsla av att bloggvärlden inte längre orkar skriva ”Stoppa FRA” en gång till… utan hellre vill bygga mera hållbara lösningar.  
  2. Representationernas vanmakt. Det finns de som tror att om man bara ändrade på idéerna, ideologierna och fick politiken att tänka ”rätt” så kan vi nog lösa det här med kontrollsamhället. Om vi bara får våra (falska) medvetanden att släppa det där som får oss att tänka fel, så kan vi tänka rätt. Funkar det? Knappast. Tolgfors, Åkesson, Ask och Bodström behöver inte tänka – De lyckas upprepa samma mantra om att det inte kommer handla om ”massövervakning” och om att ”vi inte ska jaga en ungdomsgeneration”, och kritiken har mindre nytta. Lindberg och Josefsson tänker rätt, men problemet tycks ligga på en annan nivå. Det verkar som om det finns en hel del nya saker att utforska i hur vår begärsproduktion kopplar till övervakningssamhällets verkliga apparater, och hur detta kan användas på ett positivt (revolutionärt) sätt. Vad är det som får oss att effektuera FRA i våra vardagsliv? Vad kan vi göra för att bygga bort problemet? Hur kan vi koppla ihop oss i nya sammansättningar som tar bort övervakningsparanoian? Opassande skriver hemskt intressant om detta.
  3. Finns det någon mening med att begära av politiken att den säkerställer våra ”rättigheter” till integritet, privatliv, fri kommunikation, brevhemligheter osv.? Intuitivt så svarar man JA på denna fråga. Det är ju det som politikerna har som uppgift. Bryter de mot sina fuskliberala vallöften ska de ställas till svars. En mycket svidande kritik har framförts av Ung liberal LUF vid anti-övervakningsdemonstrationerna i Göteborg. De säger att de skäms över att moderpartiet kallar sig liberaler, och därmed säger de att de inte lever upp till sina höga principer. Det är givetvis sant, men frågan är om det är produktivt? Leder inte denna insikt bara till sorg och till en tilltro att ”om vi bara lever upp till principen på ett rätt sätt så räddar den oss alla?”. Jag har tidigare varnat för denna typ av realiserad Platonism

Vad som behövs, enligt Foucault, är den formuleras aningen kryptiskt med att: ”de-individualisera genom multiplicering och förflyttning i diversifierade kombinationer”. Jag är inte helt säker på vad som menas här, men jag tror att poängen går att återfinna i kritiken av ”organiska, förenande och hierarkiska” sociala relationer, vilka i sin extrema form är entydiga med fascism (se även Copyriot). Vi bör alltså utforska heterogena konstellationer och sammansättningar av människor, där relationerna är de-individualiserande. Med detta menas att den hierarkiska organiseringen; katedralen, Partiet, eller byråkratin har skapat individen just som in-divid. ”Jag” ska ha rätt till ”min” integritet, ”jag” ska säkerställa mina ”rättigheter”. Affekterna kanaliseras mot att förvandla mig själv som en autonom varelse, i bemärkelsen att denna nivå av individualism kan fungera som bas för en legal och rättighetsbaserad modell. Detta leder till en containerteori om världen som skapar oppositionen individ-stat, och därmed ett samhällskontrakt som medierar mellan dessa.

Alternativet är kollektiva sammansättningar som inte baserar sig på identitet, och som genom sin pragmatism verkar de-individualiserande. En illustration, som jag kanske skulle kunna tänka mig här, är det kollektiva skapandet av lösningar på de problem som nu hopar sig. På Chaos Communication Congress, som jag besökte, kunde man finna spår av denna aktivism. Lås-hackers, datorprogrammerare, koda-om-lagenhackers och opinionsbildande grupper, gjorde ingen primär distinktion mellan kvasistabila identiteter, utan jobbade i viss mån mot samma grundläggande mål om att rädda nätet från tokreglering genom skapandet av skiftande action-spaces. Denna heterogenitet, samt övergivandet av sanningssökande principer, leder till en produktiv promiskuösitet som kan ha multiplicerande effekter. Denna finns, åtminstone som en potentialitet i den samtida nätpolitiken, något jag har påpekat här och här.   

Vad är kontentan av detta resonemang, förutom att jag har skrivit av mig lite sorg? Tja, man skulle, slagkraftihetens diktatur till trots, kunna uttrycka sig enkelt: FRA är här, sömngången mot kontrollsamhället har inletts, den parlamentariska politiken realiserar en nihilismens autopilot och snart kopplas kablarna in och datalagringens hårddiskar börjar snurra. Ingen anledning att sörja, det berövar bara kraft. Dags att finna lösningarna!

Om dessa innebär att man skickar Piratpartiet till Bryssel, bygger en VPN-tunnel, hämtar hem ett presscenter, bevarar internet, sammankopplar 22 miljoner datorer, wiki-samarbetar kring; telekompaketet, FRA eller IPREDroutar runt problemet eller konkretiserar kablar finns det en möjlighet att skapa kreativa kopplingar som inte längre är beroende av att ”representera” den rätta vägen. Smörgåsbordet är redan dukat, och istället för sorg gäller det nu att introducera glädje i flödet av ettor och nollor istället för att säkerställa nätets rättigheter genom att klaga på våra maktgenomsyrade politiker.

Jag säger inte att detta är en universell lösning, men det är åtminstone ett försök för mig, och kanske för andra, att återfinna den kraft som riskerar att förloras när vi alla trampar på nästa övervakningsmina. Time to reboot!         

 

Happy new Fear from Intensifier!


Igår var jag på C-base. På videon ovan hör man, om man lyssnar noga, slagorden ”Eff-arr-ey (FRA)… Pirate Bay…Reeeeboot!”. Hade det inte varit för att jag är en tokig filosof, hade detta kunnat sammanfatta en hel del om nätet och politiken. 2009 behöver en omstart. Reboot!

Den Kantska vulgära tidsuppfattningen säger oss att det nu har gått ett år, att nästa blir lika långt, och att tiden går framåt. Våra samhällen är ordnade efter olika tidsuppfattningar, som gör att vi kan skriva historia och invaggas i olika kontinuiteter.

Genom historieskrivningen skapar vi olika berättelser om hur det var för länge sedan, med hjälp av våra kognitiva territorialiteter (språket, minnet, osv.). Många anser att det var för jävligt i Sovjet eftersom det var en ”kommunistisk” diktatur, nästan alla tycker att Nazityskland var hemskt, och de flesta vet att det är kasst i Nordkorea.

Varför inför vi då FRA-lagen, som ju börjar gälla i morgon? Vad kan det vara för typ av mekanism som sakta men säkert pressar oss mot STASI 2.0, som får oss att återupprepa historiska misstag? Ännu mera intressant är hur vi överhuvudtaget kan kalla oss frihetsälskande demokrater?

För att förstå 2009 lite bättre gick jag till Stasi-museum här i Berlin. Muséet ligger i en av de byggnader som var Stasis gamla huvudkvarter. Hela komplexet inrymde tjugo tusen anställda och bestod av ett tiotal jättebyggnader. Man rev några kyrkor och andra hus runt omkring området eftersom man väntade sig en framtida expansion. FRA har bara 650 anställda, men å andra sidan är de ju bara en liten gren av en total övervakningsapparat, och sen har de ju en superdator. Okej, dags för en bildexposé från muséet. Håll scrollhjulet i högsta hugg! Fortsättning följer nedan!

Stasi var en monstruös och klumpig organisation. Detta berodde inte bara på byråkrati, utan även på att tekniken var primitiv jämfört med dagens panspektriska apparater, som har helt annorlunda fylogenetiska egenskaper. Exempelvis var man tvungen att använda dolda kameror och mikrofoner för att hålla reda på människor, man var tvungen att koppla in sig och föra akter och (pappers)filer över befolkningen.

Stasi skickade information om ”kontrarevolutionärer” till Moskva, FRA skickar information om ”terrorister” till Pentagon, London, Berlin… Visst är det bra! Samhällets fiender hålls i schack av en sammankopplad informationsapparat. Problemet för Stasi var att innehållet i att vara ”kontrarevolutionär” bara växte och växte. Kanske var man en kapitalistisk förrädare om man hade en Iron Maiden-skiva i bokhyllan (se bild), om man skrev dikter, eller om man träffade vissa personer. Kanske är man idag terrorist om man är Islänning, kommer från mellanöstern, skriver en uppsats om Al Qaida, eller släpper ut minkar i skogen (”ekoterrorism”). Anne Roth talar mer om detta här.

2009 är året då vi får ta itu med FRA, tillsammans med alla andra tokigheter som nu kommer och attackerar internets. Det gick inte att övertyga den svekliberala regeringen, men förhoppningsvis kommer den att få äta upp den sura FRA-kakan vid varje tillfälle de visar sig. Så nu är det upp till oss att bevara internet och se till att problemet FRA löser sig. Vi får helt enkelt bygga så att vi i fortsättningen kan andas utan att Stasi 2.0 lyssnar. Än så länge är det inte förbjudet att kryptera och routa sin trafik, än så länge är det inte förbjudet att prata med varandra på gatan och det verkar som om det fortfarande är tillåtet att dela sin internetanslutning med någon annan.    

 

 

Från Berlin hälsar jag och mina hackarekamrater en happy new Fear till FRA! Next year FRA, om ni vill komma ut på internets, måste ni gå genom oss först!